Märta Eriksdotter Leijonhufvud

Lego-Rapunzel ser ut som jag tänker mig
Märta. Därför får hon symbolisera henne.

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det en av mina absoluta favoriter bland historiska kvinnors 497e födelsedag. Hennes namn var Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) och hon var född 24 december 1520 på familjegodset Ekeberg i Lillkyrka socken i Närke. Hon var yngsta barn till Erik Leijonhufvud och hans hustru Ebba Vasa som var syssling till Gustav Vasa. Hon fick aldrig träffa sin far. Han avrättades av Kristian II i Stockholms blodbad ungefär 1½ månad före dess att hon föddes.



För att skydda sin familj, hade Erik skickat sin gravida fru och sina barn till klostret i Västerås, vilket troligen är orsak till att de, olikt de andra av fruarna och barnen till de avrättade i blodbadet, inte tillfångatogs och flyttades till Danmark av Kristian och hans män. Efter blodbadet återvände Ebba och hennes barn istället till familjens egendomar (som hon också fick behålla) och Märta föddes.

Svante Sture

I mars 1538, vid 18 års ålder, gifte sig Märta med Kristina Gyllenstiernas yngste son Svante Sture. Det finns en historia om att Svante först var förlovad med Märtas äldre syster Margareta. Hon blev istället gift med Gustav Vasa och det berättas att han kom in i hennes inre gemak och hittade Svante på knä framför henne. Hon ska ha svarat att han kommit för att be om Märtas hand när Gustav frågade vad som pågick.



Sett till vad jag vet om, framför allt Svantes bakgrund, tycker jag det finns orsak till att tvivla på att denna kärlekshistoria är sann, men jag tänker vänta med att förklara varför till ett senare inlägg. Viktigt för just detta inlägg är att han gifte sig med Märta och att deras äktenskap framstår ha varit lyckligt.

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Märta och Svante fick 15 barn på 21 år. Tio av dessa fick bli vuxna. Bland dem fanns sönerna Nils och Erik som mördades av Erik XIV tillsammans med fadern 24 maj 1567 på Uppsala slott. Dessa mord har kommit att kallas Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

1551 dog Märtas syster Margareta och först tog Kristina Gyllenstierna
hand om hennes och Gustav Vasas barn (samt Erik som var Margaretas styvson), men efter ett tag blev
det för mycket och Märta och hennes och Margaretas syster Brita
(Birgitta) kom och hjälpte henne.



För Märta blev morden en stor tragedi. breven hon skrev till Karin Månsdotter och Eriks barn under sin make och söners fångenskap beskrivs i litteraturen som väldigt ångestfyllda och mer och mer desperata. Det sista av de bevarade breven ska också vara särskilt tragiskt när man, till skillnad från vad Märta gjorde när hon skrev det, vet att Svante, Nils och Erik låg döda inne på det stängda Uppsala slott. Hon skickade också upp mat och rena kläder till dem som det sägs att Jöran Persson och drabanterna lade beslag på själva.



Det kommer dröja ett bra tag innan jag kommer till Sturemorden rent skrivmässigt, men jag bävar redan. Jag tycker väldigt mycket om både Märta och Svante som karaktärer. Jag ser fram emot att få skildra dem och deras liv både enskilt och tillsammans mer och att göra dem illa är därför inte särskilt lockande. Jag börjar dock få en bild av händelsen och har en idé om hur jag tänker skildra den. Men det kommer troligen skrivas med en hel del tårar.

The Sture costumes

Några dagar efter morden begärde Märtas systerdotter Katarina Stenbock att få komma in i slottet i Uppsala och hittade då, förutom sin morbror och sina kusiner, sin bror Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn döda där inne. Enligt uppgift var det också hon som fick berätta för sin moster vad som hade hänt.



Kung Erik hade fått en mental kollaps och flydde till skogs och hittades först ett par dagar senare vid Odensala prästgård. När Katarina träffade sin sjuke styvson var han djupt ångerfull och bad att hon skulle söka en försoning med Märta och de andra drabbade. Han stod för offrens begravningen och Svante, Nils och Erik gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta fick också en större mängd silver som hon kallade "ett olyckligt förbannat silver, som mig ett så dyrt värde kostat."



När kung Erik tillfrisknade krävde han tillbaka silvret eftersom han ville gifta sig med Karin Månsdotter. Märta vägrade och använde det istället för att sponsra hans bröders uppror. Silvret smältes ner till pengar med hertigarnas namn som kommit att kallas blodklippingar.



Märta hade en upphöjd position inom svensk adel och när hennes make var bortrest på kungliga eller nationella uppdrag hade hon själv skött familjens gods och förläningar. Hon lär ha styrt dessa med bravur och kom därför att kallas Kung Märta. Av sin systerson, den nykrönte kung Johan III, fick hon tillbaka sin makes grevskap i Småland.



Änkerollen gav henne en större frihet och status som hon verkar ha förvaltat väl. Hon var en av de fem godsrikaste kvinnorna i landet. I och med makens död hade hon däremot ingen direktlänk in i Riksrådet. Denna förväntade hon sig däremot få genom att låta sina kvarlevande två söner Mauritz och Karl (som var för unga, 15 respektive 12, vid fadern och brödernas död) och svärsönerna skulle stå för vilket de också verkar ha gjort.

Märtas kista

För att folk skulle minnas vad som hänt hennes make och söner, lät Märta lägga ner de kläder som de hade burit i samband med morden i en kista. Där lade hon även ner en del föremål från den i ett av sjöslagen under Nordiska sjuårskriget två år tidigare stupade sonen Sten.



Märta själv dog 15 januari 1584 på Stegeholm.

Locket på Märtas kista. Jag tycker det är så vackert!

Märta beskrivs, inte minst av (främst manliga) historiker som betydligt mer intressant än sin make som har uppfattats som "tråkig" då han aldrig verkar gå över gränsen. Han tackar resolut nej till alla erbjudanden om Sveriges krona från bl.a. upproriska hansastäder och svensk allmoge. Detta ger mig dock bara ännu mer spekulationer om hans karaktär, som jag har för avsikt att vidareutveckla i kommande inlägg.



Märta tillhör som sagt en av mina favoriter. Jag tycker det är spännande
att så många av Vasakvinnorna är så starka och har relativt framstående
roller. Ja, de hamnar ofta i skymundan av sina makar som är den som bär
makten, men de är långt ifrån obetydliga i samhället. Även om jag inte planerar att skriva en berättelse utan perspektiv från de manliga karaktärerna, kommer jag definitivt att framhäva dem så mycket jag kan.





Referenser

• Ericson, Lars 2004. Johan III. En biografi, Riga


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun


• Petersson, Erik 2008. Den skoningslöse. En biografi över Karl IX, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, Litauen


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen


• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643


• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträttet av Svante Sture lånades från hans Wikipediasida och den med ätten Leijonhufvuds familjevapen lånades från Märtas.

Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann

En av de första karaktärer jag tänker att läsarna ska få stifta bekantskap med är Kristina Nilsdotter av ätten Gyllenstierna. Hon var gift med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och är mest känd för att hon försvarade Stockholms slott mot Kristian II när han dog.



Stureanhängarna var väldigt splittrade och ingen ville träda fram som ledare efter att Sten blivit dödligt sårad i slaget på sjön Åsundens is utanför Bogesund (idag Ulricehamn) och dött på väg upp mot Stockholm 3 februari 1520. Kvar fanns Kristina som själv tog upp kampen men fler och fler valde att gå över till Kristian II:s sida.



Tidigare i år kom Marie-Louise Flemberg ut med en biografi om Kristina som heter Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann.



Boken är överlag bra och även om jag hade hennes liv klart för mig i stora drag, kom det fram en del nytt om henne. Flemberg uppger bl.a. att Kristina skulle ha varit gravid när maken dog och att hon således födde barn under belägringen av Stockholm. Ett barn som av andra sägs ha varit mer eller mindre nyfött vid faderns död och skulle ha dött under belägringen. Wikipedia säger att pojken ska ha hetat Gustav och vara född året innan.



Barnet ska ha grävts upp tillsammans med faderns döda kropp och bränts
på bålet med de övriga under Stockholms blodbad. En uppgift säger att
barnet dött bara en vecka gammal, vilket skulle kunna betyda att
Flemberg har rätt om graviditeten. Det skulle inte heller vara
förvånande om denna "detalj" förbisetts (eller betraktats som
betydelselös) av manliga historiker. 

Staty av Kristina från Stockholms slott.

Gjord av Johan Theodor Lundberg 1912.

Flemberg blandar ihop släktförhållandena stundtals (t.ex. Gustav Vasas mamma Cecilia Eka var Sigrid Banérs dotter och inte hennes syster, vilket Kristina är. Detta gör att Kristina är Gustavs moster och inte Sigrid!). Dessutom beskrivs Gustavs attack på Kalmar slott och Berend von Melen som Kalmar blodbad vilket jag inte tror stämmer. Mig veterligen finns det två händelser i stadens historia som går under den beteckningen och det är när unionskungen Hans avrättar Kalmars borgare efter att det svenska riksrådet uteblivit från ett möte i staden 1505 samt Karl IX som avrättade de Sigismundtrogna ståthållarna av slottet m.fl. 1599.



Som biografi över Kristina Gyllenstierna blir boken rätt konstig eftersom den egentligen mer handlar om Sten Sture d.y. och hans och Kristinas äldre son Nils (som Flemberg, liksom många andra, förutsätter verkligen var mannen bakom titeln "Daljunkern"). Detta beror säkert väldigt mycket på källäget och den förvirring som råder under perioden.



Betydligt mindre del av boken ägnas åt att förmedla omständigheter kring Kristinas andra äktenskap med Johan Tre Rosor och hennes eget senare liv efter Stockholms blodbad. Den gav mig emellertid även en del nya kunskaper om henne, även om jag hade velat följa henne mer än männen omkring henne.

Mitt perspektiv på genren historisk fiktion

Vår tid är nu

Jag såg en diskussion om historisk fiktion med utgångspunkt för SVT:s dramaserie Vår tid är nu som utspelar sig på 1940-talet. Diskussionen handlade mycket om historiskt korrekthet och handlade en del om språket som talas i serien och att detta är relativt modernt mer än 1940-tal. Detta är också något som diskuteras i den intervju med regissören Harald Hamrell och manusförfattaren Ulf Kvenssler som radioprogrammet PP3 gjorde.



Där berättade de att de hade försökt hitta vad de kallar "en gyllene medelväg" mellan 1940-talets och dagens svenska och även att de hade varit noga med detaljer, men samtidigt inte petnoga. Det pratades bl.a. om en lampa som användes, men som inte var designad förrän på 1950-talet.

Diskussionen om hur historiskt korrekt ett historiskt drama är, sätter fingret på en fråga som jag som har ett yrke som går ut på att studera det förflutna länge har grubblat på: Kan man få något helt 100% historiskt korrekt?



Förut så tänkte jag det och jag var verkligen petnoga med alla detaljer , men ju mer arkeologisk erfarenhet jag har fått, desto mer förståelse har jag fått för att det inte är möjligt att vara det. Det förflutna kommer aldrig färdigpaketerat. Att studera det förflutna är mer som att lägga ett gigantiskt pussel. Du har ingen bild att titta på och det kommer alltid att fattas bitar.

Om vi tar språket först, eftersom det var vad som diskuterades i facebookgruppen. Svenskan förändras hela tiden, framför allt talspråket, varför det blir problem att vara autentisk när det gäller hur karaktärer ska prata.



Vår tid är nu utspelar sig alltså på 1940-talet, alltså en tid när man på olika sätt hade möjligheterna att spela in hur folk pratade. Detta gör det naturligtvis lättare att få det autentiskt. Frågan är dock om det verkligen skulle göra dramaserien bättre eller om den skulle bli för mossig.



1940-talssvenskan är dock lätt att förstå idag, varför det så klart är lättare att få till ett autentiskt talspråk än jag kommer att ha att rekonstruera språket i 1500-talets Sverige, vilket i skrift såg ut så här:

"Aren effter Gudz byrdh md påå thet xvij, thå min son Swante födder war sancte Philippi et Jacobij dag i mai månadh, ythersta i nedaneth i libra tecken."

Stycket ovan är hämtat från Kristina Gyllenstiernas bönebok och är en anteckning hon förmodligen gjorde själv över hennes och Sten Stures yngste son Svantes födelse i maj 1517. Det där är alltså hur skriven svenska såg ut. Åtminstone vid just det tillfället. Eftersom det inte fanns någon standardiserad stavning, är det inte säkert att ett ord stavas på samma sätt två gånger ens om de är skrivna av samma person.



1500-talssvenskan är hyfsat läslig även om det ibland tar ett tag innan man lär sig tyda den. Värre är det om TV-serien Vikings skulle få för sig att de måste vara språkligt korrekta.

aft uamuþ stonta runaR þaR

n uarin faþi faþiR aft faikion sunu

sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR

þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu

baþaR somon o umisum monum þat sakum ona

rt huaR fur niu altum on urþi fiaru

miR hraiþkutum auk tu

miR on ub sakaR

raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR

flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o

kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

þat sakum tualfta huar histR si ku

naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua


þ o likia þat sakum þritaunta huariR t

uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia

kura uintur at fiakurum nabnum burn

iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su


niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ


s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR

nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra

sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld

iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli

sakum ukmini uaim si burin ni


þR troki uilin is þat knuo knat

i iatun uilin is þat

sakum ukmini þur

sibi uia uari


ul niruþR

Ovan kan ni se Wikipedias transkription av runtexten på den östgötska Rökstenen (Ög 136). Som ni kanske märker är "runstenssvenskan" lite knepig att förstå för en som pratar modern svenska.

Baserat på det faktum att det också tenderar att finnas ett gap mellan hur ett språk ser ut när det skrivs och hur det låter när man pratar är det dessutom omöjligt att veta hur språket faktiskt lät under merparten av vår historia, varför det är svårt att få 100% korrekt. Självklart bör man rensa från moderna uttryck. Det skulle inte passa sig om Gustav Vasa slängde sig med uttryck som shit pommes frites! men det är omöjligt att få historisk fiktion helt historiskt korrekt.

Vad jag tror kan vara svårt att förstå eftersom vi fortfarande tänker väldigt nationalistiskt kring det förflutna, är att det i mångt och mycket är att betrakta som en annan kultur. Detta märktes inte minst i TV-programmet Historieätarna där Lotta Lundgren och Erik Haag undersökte hur det var att leva i olika tidsperioder och framför allt att äta den mat som folk åt då. Programmet ger en intressant inblick i just hur olika tidsperioder kan sägas vara olika kulturer. Hela tiden förändras vårt sätt att leva beroende på en mängd olika orsaker och väldigt mycket av det folk i det förflutna tog för givet är helt främmande för oss och tvärtom.

När jag nu har suttit och läst en hel del historieböcker skrivna av historiker samtidigt som jag även tagit del i en hel del etnologisk litteratur, har det slagit mig hur stora skillnader det finns dem emellan.



Etnologin skildrar vardagen, kulturen, seder och traditioner. Historievetenskapen tenderar att bara fokusera på politiken och makten. Jag har även läst på flera ställen kommentarer från historiker om att det dröjer tills långt fram i tiden innan man kan lära känna personerna ordentligt. Jag tycker inte alls att detta stämmer, vilket jag tänker diskutera mer i andra inlägg längre fram då jag särskilt har upplevt en viss oförstående hos en del historiker för en del karaktärer.



Engelska historiker verkar generellt bättre på detta och här ovan till vänster ser ni exempel på engelska böcker som handlar just om vardagslivet under medeltiden och "Tudor time". The Tudors är mer eller mindre samtida med Vasaätten och jag tycker därför att boken om deras vardagsliv (How to be a Tudor av Ruth Goodman) är ganska användbar för mitt Vasaskrivande även om det så klart troligen fanns en hel del olikheter också.

Självklart ska man göra så mycket efterforskningar som möjligt när man skriver historisk fiktion. Det är verkligen inte något annat jag säger. Det märks ofta väldigt väl om man inte har gjort det. Däremot så tror jag det är viktigare att man skapar en känsla för perioden än att man går in på precis varenda detalj. Det är mer det som skapar intresse och som ger folk en vilja att göra egna efterforskningar.



Jag gillar Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till höger och hon är väldigt bra på att bygga upp perioden och skapa intresse för den. Däremot tycker jag att hon har en tendens att fastna för mycket på detaljer, vilket gör att berättelsen inte alltid flyter så lätt. Samtidigt har hon varit tvungen att i princip helt hitta på en uppväxt till Cromwell eftersom det inte finns några källor om det, vilket är ett ännu vanligare problem när man kommer till det betydligt mindre väldokumenterade samtida Skandinavien. Detta är helt okej. Fiktionen ger en betydligt större friheter att jobba med personerna än vad dokumentären gör. Det är därför jag faktiskt vill skriva fiktion om Vasarna och inte fakta! Liksom med Vår tid är nu, tror jag det är viktigt för svenskarnas historiemedvetande.



Och det spelar faktiskt inte någon större roll ifall om en lampa i en serie som ska utspela sig 1945 var tillverkad på 1950-talet!!!











Bilden från Vår tid är nu är lånad från SVT:s hemsida.

Skattkammaren i Uppsala domkyrka

Gustav Vasas

begravningskrona

I söndags besökte jag och min kusin Skattkammaren, vilket är domkyrkans museum i Uppsala, beläget i ett av kyrkotornen. Där finns kyrkans textilier och andra skatter från medeltiden och framåt samlade. Museets utställning verkar vara kronologiskt organiserat med den tidiga medeltiden högst upp, ett plan med den senare delen av medeltiden i mitten och en våning med föremål och textilier från vasatiden längst ner. Museet nås genom en hiss i domkyrkans butik och det finns en spiraltrappa som också tar en mellan de olika våningarna i museet.



Utställningen är väldigt traditionell med bara föremål ställda i montrar och ett häfte man får med sig från entrén där man kan läsa om de olika föremålen. Däremot är föremålen i sig rätt häftiga, varför de ändå drar till sig uppmärksamhet. Hur mycket detta beror på att jag redan har ett intresse låter jag vara osagt. Miljön är också egentligen rätt svår att göra något av. Det finns ont om utrymme. Mer och bättre belysning vore dock väldigt bra. Man fick med sig en ficklampa, men det var mörkare där än på Skokloster slott tidigare i höstas och det vill inte säga lite.

Katarina av Sachsen-Lauenburg & Margareta Leijonhufvuds

begravningskronor

Katarina Stenbocks

begravningskrona

Museet består främst av kyrkliga föremål som kalkar och mitror och stolar samt enstaka relikskrin och kräklor. Där finns även en klänning med falnande guld som kommer från Roskilde domkyrka och sägs ha tillhört unionsdrottningen Margareta.



På den understa våningen finns "yngre" föremål och inte minst Gustav Vasa och hans fruars och Johan III och hans fruars begravningsregalier. Kronor och spiror, riksäpplen och enstaka smycken. Oerhört vackra föremål som verkligen drar ögonen till sig.



Arkeologen i mig kanske är det som gör att jag ofta upplever föremål extra starkt, men jag kan inte hjälpa det. Harry Potter-fanet i mig kan inte heller låta bli att tycka att spirorna ser ut som de trollstavar som tillverkas och säljs ihop med Harry Potter-filmerna.

Direkt när man kommer ner för trappan möts man av en kista och en monter med tre mansdräkter från mitten av 1500-talet. Dessa är de så kallade Sturekläderna och tillhörde Svante Sture och hans söner Nils och Erik. De är alla täckta med variernade mängd blodfläckar och hål efter knivhugg eftersom det är dessa kläder som de tre Sturarna bar när Erik XIV hade ihjäl dem på Uppsala slott 24 maj 1567 i vad som har gått till historien som Sturemorden.



En del av kläderna i montern har tillhört Sten (Svantesson) Sture som är en tredje av Svante Sture och Märta Leijonhufvuds söner. Han dog i ett sjöslag utanför Bornholm två år innan sin far och sina bröder mördades. Bl.a. är det hans hatt i övre vänstra hörnet och vante som ligger längst till vänster ovanför den vänstra skjortan.



Vanten måste jag erkänna var förvånande. Den var nämligen inte större än en barnvante. Häftet med förklaringar om vilket föremål som var vilket, sa dock inget om hur gammal Sten var när han bar den.

De övriga kläderna visar inga tecken på att personerna skulle vara mindre än normalstora vuxna. Kanske lite om man tänker att det är män som har burit dem, men inget utöver det vanliga åtminstone.



Sturekläderna tillhör den typ av materialiteter som är iögonfallande i sig själva och som väcker ännu mer uppmärksamhet om man vet historien om dem. När man betraktar de yttre klädlagren uppställda i montern, kan man verkligen få en känsla av personerna som bar dem. Även om längd och grad av utfyllnad inte går att spegla exakt, kan man ändå få en känsla för hur personernas kroppshydda såg ut baserat på klädernas storlek.



Tiden har överlag varit ganska skonsam mot dem även om en del missfärgningar finns som t.ex. att Nils jacka från början var svart och att pluderhosorna (byxorna) som Svante och Erik bar troligen var lila. De sägs vara de enda helt bevarade manliga renässanskostymerna i kostymerna. Jag har en känsla av att Fru Märta nog hade varit glad att se det.

Sturekoret, Uppsala domkyrka

Märta Leijonhufvud är orsaken till att kläderna finns i Uppsala domkyrka (och således förmodligen också finns kvar över huvud taget). Efter mordet på hennes make och söner, packade hon ihop deras kläder och lade dem i kistan ni kan se här ovan.



Jag har länge funderat hur medveten hon var om fysiska föremåls kraft att väcka känslor. Jag har fått en känsla av att många idag tar materialiteterna omkring sig för givet, men jag undrar hur det var på 1500-talet. Visste Märta vilken kraft som egentligen fanns i dem när hon valde att låta bevara kläderna? Baserat på hennes agerande under och efter morden, var hon livrädd, oroad, kränkt, besviken och djupt förtvivlad. Det faktum att hon verkar ha kört huvudet rätt in i slottsmuren när hon krävde svar och lugnande besked, gör det hela inte mindre tragiskt.



Jag rekommenderar verkligen ett besök i Uppsala domkyrka och dess museum. Helt fantastiska föremål och de från Vasarna och Sturarna gav mig väldigt mycket inspiration till att skriva. Inte minst för att Märta uppmanar en att aldrig glömma vad som hände hennes make och söner. Tyvärr har vi nog gjort det.

Låset på Märtas kista. Oerhört vackert!

Henrik VIII:s sex fruar

Henrik VIII:s sex fruar

Divorced, beheaded and died.

Divorced, beheaded survived.

I'm Henry VIII I had six sorry wives,

Some might say I ruined their lives. 

~ Horrible Histories

På SVT play hittade jag dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar (Originaltitel: Henry VIII's six Wives - Första delen ligger kvar till 27/11 2017.). The Turdors var samtida med Vasaätten och vi vet att de hade mycket kontakt med varandra. Inte minst hade Erik XIV en önskan om att gifta sig med Henriks dotter Elisabet I som också blev gudmor åt Cecilias äldste son Edvard Fortunatus.

Egentligen har jag aldrig riktigt förstått varför man ska ge utländska kungligheter inhemska namn och hur dessa namnförvrängningar bestäms (gäller både i Sverige och Storbritannien som omtalas här). Eftersom den svenska översättningen av dokumentärserien använder dem, kommer jag också att göra det i detta blogginlägg.



Jag har för övrigt även en bok om de sex fruarna av Antonia Fraser (Se här till vänster.). Det var väldigt många år sedan jag läste den nu, men vad jag vill minnas, var den väldigt välskriven och bra.



Jag planerar att ha med the Tudors liksom i utkanten av min Vasaberättelse. Som sagt finns det kontakter och jag ser verkligen fram emot att skriva om Cecilias och Henriks dotter Elisabet I:s möte och vänskap när jag kommer dit tidsmässigt.

En person som jag däremot tycker borde nämnas oftare när det gäller Henrik VIII:s äktenskap är Kristian II och Elisabet av Österrikes yngsta dotter Kristina. Hon tackade bestämt nej till ett frieri från den engelska kungen (vars hovkonstnär Hans Holbein d.y. har målat det fina porträttet av henne här till höger). Som orsak lär hon ha sagt att hon bara hade ett huvud och det ville hon gärna behålla.









 







Alla bilder i kollaget och på Kristina av Danmark kommer från Wikipedia.

Om skrivböcker, beslut och att skriva för hand

Skrivbok - framsida

För ett tag sedan skaffade jag mig denna skrivbok från Paperblanks. Detta för att jag tänkte att den skulle vara bra att använda för att skriva de första utkasten till berättelsen.



Många kommer säkert haja till över att jag väljer att skriva för hand när det går mycket fortare och lättare att skriva på dator. Jag håller helt med om detta, men samtidigt tycker jag att det känns som att tankarna får bättre utlopp om jag håller i en penna.



Den typ av alla vackra Paperblanks-skrivböcker jag valde är deras jubileumsutgåva för Martin Luther och reformationen. Jag tyckte att det skulle passa alldeles utmärkt eftersom Gustav Vasa gjorde oss till protestanter. Detta är något som jag definitivt planerar att skriva om.

Skrivbok - baksida

Jag har sedan länge planerat lite av den övergripande strukturen på berättelsen som jag här tänker redogöra för:

• Jag tänker börja med Stockholms blodbad i 7-10 november 1520 och sluta med att kung/drottning Kristina abdikerar 6 juni 1654 (Intressant nog regerade alltså Vasaätten officiellt Sverige mellan 6 juni 1523 och 6 juni 1654!).

• Även om man kan diskutera hur pass mycket Kristian II:s blodbad spelade roll för den fortsätta utvecklingen, har jag valt att börja min historia där. Detta för att oavsett hur man ser på det, sker en förändring i motståndet mot unionen efter detta. Under den tiden satt också Kristina Gyllenstierna på ledarskapet för motståndsrörelsen varför jag symboliskt kan börja med Kristina (Gyllenstierna) - Gustav (Vasa) och sluta serien med Gustav (II Adolf) - (kung/drottning) Kristina.

• Jag kommer inte att kunna skriva en 100% korrekt skildring av 1500-talets Sverige! Det är omöjligt när man skriver historisk fiktion att göra det hur mycket forskning man gör. Jag hoppas däremot kunna förmedla en känsla av tidsperioden och personerna.

• Jag kommer att försöka skildra huvudpersonerna så mångfacetterade som möjligt. Jag kommer inte att försöka diagnostisera någon efter moderna psykologiska eller medicinska diagnoser och jag hoppas kunna skildra människorna bakom myterna.

• Jag har planer på att hämta inspiration från Conn Igguldens böcker. Han har alltid en kort text på slutet där han redogör för de val han har gjort när de historiska källorna varit mångtydiga eller icke-existerande eller om han har känt sig tvingad att hitta på karaktärer och/eller situationer för att täppa till de luckor som skapats av bristen på/mångtydigheten i historiska källor.

Det finns säkert mycket mer man kan tillägga här, men det där utgör de huvudsakliga ställningstaganden som jag för närvarande har gjort kring mitt skrivande.

Hej!

Jag heter Amanda och jag är arkeolog till yrket. Jag bloggar mer allomfattande om saker jag tycker om här. Den bloggen är på engelska, medan denna av skäl som kommer bli uppenbara kommer att skrivas på svenska.



Som arkeolog, handlar min professionella forskning behandlar främst vikingatiden och den tidiga medeltiden och jag hyser en dröm om att skriva en avhandling om vikingakolonialism. Däremot har jag sedan barnsben även ett stort intresse även för senare delen av medeltiden (Kalmarunionen) och Vasatiden.



Mitt intresse för de båda perioderna är ganska olika. Vikingarna är jag intresserade av ur ett strikt professionellt perspektiv. Jag kan där göra omfattande teoretiska utsvävningar utifrån arkeologiskt material och skapade problemformuleringar. Kalmarunionstiden och Vasatiden har jag en helt annan relation till. Den tidsperioden vill jag inte alls skapa problemformuleringar eller göra omfattande teoretiska utsvängningar. Där handlar mitt intresse helt och hållet om personerna, deras liv och deras relationer.



Varför har jag då olika intressen för de olika perioderna? Kanske beror det mycket på att jag "upptäckte" på olika sätt och under olika perioder av mitt liv. Det jag egentligen längst har haft intresse för är Kalmarunionen. Detta kom sig av sommarlovsprogrammet Salve som SVT sände 1997. Detta program kom att betyda väldigt mycket för mig och fungerade som bidragande orsak till mitt yrkesval. Från det var inte steget stort till att även inkludera Gustav Vasa och den kungliga dynasti han grundade. I mångt och mycket hänger de ihop med varandra även om Gustav Vasas regering fortfarande oftast betraktas som ett stort brott mot medeltiden i svensk historieskrivning.



Vikingarna och den tidiga medeltiden (främst kristnandet) upptäckte jag först ordentligt i samband med att jag studerade arkeologi. Jag mötte dem således på allvar först i en rent professionell kontext. Min masteruppsats handlar om gravskickets förändring under kristnandet och kan läsas här. Min professionella dröm är att utveckla de teoretiska perspektiv jag lägger grund för där i en avhandling, men det ligger ännu på hyllan som osäkert projekt.



Som ni kan förstå på namnet, så kommer denna blogg handla om mitt senare intresse. Detta för att jag länge hyst en dröm om att skriva en historisk bokserie (alltså fiktion och inte fakta!) om just Vasaätten. Jag har däremot upptäckt att jag inte helt och hållet kan skriva en sådan själv, varför jag mer än gärna tar emot hjälp från utomstående. Detta gäller både hjälp om 1500- och det tidiga 1600-talets Sverige som om skrivartips och annat som jag kommer på under skrivandets gång.



Jag skriver på fritiden och därför inte på heltid. Jag är heller inte van vid att gå ut offentligt på det här sättet med ett pågående projekt (framför allt inte ett som har varit en dröm sedan flera år), men för att förverkliga den, tror jag att det kan vara värt det och jag hoppas att ni vill hjälpa mig.