Föredrag - 1600-talets kvinnliga hovliv

Ja, jag springer mycket på Vasamuseet, men det är ett väldigt bra museum och har dessutom ofta väldigt spännande programpunkter som jag gärna besöker. Förra Afternoon Tea-föredraget handlade om 1500-talet och denna gång rörde vi oss in i 1600-talet tillsammans med Ann Grönhammar.



Ann Grönhammar har jobbat på Livrustkammaren varför hennes exempel mestadels kom därifrån. I sitt föredrag utgick hon framför allt från de båda drottningarna Maria Eleonora och Hedvig Eleonora som var gifta med Gustav II Adolf respektive Karl X Gustav. Den senare tillhör inte den officiella Vasadynastin, även om den förra är hans morbror (Faktum är att "Gustav Vasas gener" på olika sätt hållit sig kvar vid den svenska tronen på olika sätt fram tills idag förutom ett tag under Bernadotterna.).Grönhammar kom även in lite på Karl XI:s fru Ulrika Eleonora på slutet av föredraget.



Maria Eleonora var först ut och den som är intressantast för min egen del. Jag finner henne väldigt fascinerande och skulle vilja säga att hon nog är en av de mest missförstådda kvinnorna i svensk historia. Grönhammar berättade också om hur hon har kommit att omtolkas på senare år och baserat på vad hon berättade, tycker jag mig ana att det nog fanns känslor mellan henne och hennes make. De hade bara lite otur på många sätt.



Hedvig Eleonora fick ett långt liv och överlevde sin make med råge och är kanske mest känd för Drottningholm, även om drottningen som namnet anspelar på faktiskt är Katarina Jagellonica. Hon gjorde teatern till en del av kungabarnens uppfostran och ansåg det pedagogiskt att sätta upp rollspel.



Ann Grönhammar presenterade drottningarna, men även deras hovpersonal och deras bakgrund. Hon namngav viktiga personer och titlar och jag skulle ha önskat att hon gick lite närmare in på vad de senare egentligen innebar. Vad gjorde egentligen alla dessa människor på slottet?

Vasaslottsresan: Reflektioner efter etapp 2

Ruiner och rekonstruktion av Vasarnas Svartsjö

Idag bar det av till två nya Vasaslott. Drottningholm passerades egentligen först, men jag och mitt resesällskap valde att först fortsätta till Svartsjö.



Vasarnas Svartsjö var ganska annorlunda jämfört med det slottet som står där idag som från början lät byggas av kung Fredrik I som jaktslott åt hans fru drottning Ulrika Eleonora på 1700-talet.



Inte mycket finns kvar från Vasaslottet mer än lite stenmurar, men oj vad pampigt det måste ha varit. Jag kan så förstå att Erik XIV älskade stället. Det är också där som rättegångarna mot Svante Sture, hans söner och de övriga inblandade hölls innan de flyttades till Uppsala där Sturemorden inträffade.

Svartsjö slott idag

Svartsjö har jag aldrig besökt, så det var extra spännande. På vägen hem stannade vi till vid Drottningholms slott. Drottningholm är mest känt som drottning Hedvig Eleonoras slott, men drottningen i namnet är faktiskt Katarina Jagellonica. Slottet och dess omnejd är idag ett världsarv och får därför stöd från UNESCO och det har andra krav på sig än de övriga Vasaslotten. Jag var där med skolan på mellanstadiet och gick på visning både av slottet, teatern och det tillhörande Kina slott. Jag minns den guidningen mest eftersom det var å jag lärde mig att mandarin också är en västerländsk beteckning på en kinesisk ämbetsman. Guiden sa att lille Gustav III väntade vid Kina slott utklädd till mandarin när hans far Adolf Fredik gav slottet till hans mor Lovisa Ulrika varpå hela klassen gapskrattade då alla mer tänkte på frukten.



Idag blev det inga besök i själva slottet, men det är alltid mysigt att vara där. Visning av både Svartsjö och Drottningholm får vänta till nästa besök.

Drottningholms slott

Döda personers sällskap: Margareta Leijonhufvud

I min serie om Döda personers sällskap, tänkte jag denna gång ta mig en närmare titt på Gustav Vasas andra hustru, Margareta Leijonhufvud. Hon är begravd tillsammans med sin make och hans första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg som jag berättade om i första inlägget av serien.



Min utgångspunkt är liksom då boken Vasagraven i Uppsala domkyrka där resultaten från undersökningarna av graven och kvarlevorna i Uppsala domkyrka på 1940-talet presenteras. Liksom i fallet med Katarina, utfördes den osteologiska analysen av anatomiprofessorn Bo Eric Ingelmark.



Kistan Margareta låg i var av ek med plant lock och svagt uåtlutande sidor och klädd med svart sammet. Den var ganska dåligt bevarad och hade blivit förstärkt med en trälist vid en tidigare gravöppning. I kistan hittades också bitar av ett metallkors som konstaterades komma från Margaretas efterträdare och systerdotter Katarina Stenbocks kista som stod bredvid kopparlådan i vilken Gustavs, Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs kistor var placerade. Liksom i fallet med Katarina av Sachsen-Lauenburgs kista, hade Margaretas varit dekorerad med de krönta metallbokstäverna M och R (för Margareta Regina). Kistan var antingen nygjord till hennes andra begravning eller hade blivit reparerad till dess då delar av en äldre kistbotten fanns kvar under drottningens kvarlevor där även rester av en halmbädd var synliga. Efter undersökningen lagades kistan och man bytte ut en del delar mot nya, även de tillverkade av ek.

Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs

begravningskronor, Uppsala domkyrkomuseum

Margareta hade två begravningsdräkter i sammet som troligen från början varit svarta. Hennes skelett var klädd i den ena som troligen gavs till henne i samband med hennes ursprungliga begravning 1551. Den andra tillkom förmodligen när hon fick följa sin make till deras gemensamma vilorum i Uppsala domkyrka 1560. Hennes huvud hade vilat på en kudde med svart sammetsfodral. Tyglappar av guldbrokad i drottningens huvudända, visar att hättan i hennes begravningskrona, liksom hos hennes företrädare, var tillverkad av det.

Porträtt av Margareta Leijonhufvud

En smal guldkedja om Margaretas hals hade ett hängsmycke format som ett G, vilket troligen var en gåva från hennes make. G:t var gjort av guld med en rubin, en smaragd och små pärlor omkring samt en stor pärla nertill. Pärlorna var tyvärr i princip söndervittrade vid undersökningen av graven 1946. Till hennes ursprungliga begravning 1551 hade, enligt räkenskaperna, Urban Målare tillverkat en krona och två spiror i förgyllt vax. Av dessa fanns rester av kronan och den ena spiran kvar vid undersökningen. I samband med hennes andra begravning 1560, tillverkades nya begravningsregalier av förgyllt silver.



Margareta var ca 154 cm lång och hennes skelett vittnar om att hon var gracilt byggd. Käkarna var friska och bara två tänder hade dragits ur under hennes levnad, troligen till följd av kariesangrepp. Ytterligare fem av tänderna hade också angripits, men inte lika mycket. I övrigt fanns inga sjukliga förändringar på hennes skelett. Däremot beskrivs hennes kranium som "vackert".

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran

och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.



Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.



Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm

En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.



10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.



Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.



Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.



Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan

i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.

Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s "propaganda" mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.



I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.

Döda personers sällskap: Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarina av Sachsen-Lauenburg vilar tillsammans med sin

make Gustav Vasa och hans andra hustru Margareta

Leijonhufvud i Uppsala domkyrka

Under 1945 och 1946 undersöktes gravplatsen för Gustav Vasa, Johan III och deras drottningar (förutom Katarina Jagellonica som har ett särskilt gravkor) grav och kvarlevor i Uppsala domkyrka. Denna undersökning resulterade i boken Vasagraven i Uppsala domkyrka 1956, där resultaten från undersökningen presenterades. 

Boken är stor och omfattande och det finns även en bok om undersökningen av Erik XIV:s grav i Västerås domkyrka 1958. Jag tänker därför att det kan vara på sin plats att starta en liten inläggsserie om resultaten från dessa och andra relaterade gravundersökningar. Jag har valt att kalla den Döda personers sällskap och först ut är Gustav Vasas första hustru, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg.



Jag har inte pratat särskilt mycket om henne innan och hon ska få ett mer utförligt presentationsinlägg en dag. Det som kan sägas om hennes person här var att hon föddes 24 september 1513 i Ratzeburg i nuvarande Schleswig-Holstein i dagens Tyskland. På sin 18-årsdag giftes hon bort med Gustav Vasa och blev Sveriges drottning.

Detalj på boken Vasagraven i

Uppsala domkyrka

13 december 1533 födde hon sonen och "kronprinsen" Erik, men dessvärre dog hon dagen innan sin 22-årsdag 23 september 1535. Hon bisattes 1 oktober 1535 i Storkyrkan i Stockholm och flyttades tillsammans med sin efterträdare Margareta Leijonhufvud till Uppsala domkyrka i samband med makens begravning 21 december 1560.

Anatomiprofessor Bo Eric Ingelmark (som för övrigt var född exakt 400 år efter Katarina; 24 september 1913) utförde de medicinska analyserna av Vasakungarna och deras drottningars kvarlevor. Det är också han som författat artiklarna om denna del av undersökningen.



Både Katarinas kista och skelett verkar ha varit rätt dåligt bevarat och skört varför benen analyserades utan att plockas upp ur kistan. Kistan var gjord i ek och sammetsklädd inuti. På den fanns ett kronprytt K och ett lika krönt R i metall liknande detaljerna på Vasagraven i Uppsala domkyrkas framsida som ni kan se här till höger. Efter undersökningen tillverkades en ny ekkista till både Katarina och hennes efterträdare Katarina Stenbock vars kista och kvarlevor var än mer präglade av tidens tand.

Katarinas och Margareta Leijonhufvuds begravningskronor

i Uppsala domkyrkomuseum

Katarina hade en begravningsdräkt i sammet som troligen ursprungligen var svart, men som på 1940-talet hade antagit en rödbrun färgton. Denna var lagd ovanpå kropppen och hade blivit stoppad med tyg. I huvudändan fanns även tygbitar som antogs komma från en hätta i guldbrokad som utgjort innanmätet till hennes begravningskrona.

Skelettet var, som sagt skört, men man kunde ändå dra en del slutsatser från det. Bl.a. var hon 179 cm lång och det fanns inga skador på kraniet som skulle kunna komma från den yxhammare som hennes make enligt envisa rykten ska ha slagit ihjäl henne med. Att detta bara är ett elakt rykte stärks också av att hennes svåger, Kristian III av Danmark, i ett brev berättar att hon fallit till golvet under en fest. Idag diskuterar man hennes död som komplikationer av ett missfall.

Märta och de ändrade planerna

Efter jag pratar om henne titt som tätt kanske ni har förstått att Märta Leijonhufvud är en favorit hos mig. (Det finns inget känt samtida porträtt av henne vad jag vet, men jag tänker mig henne lite som Legos version av Disneys Rapunzel som ni ser på bilden här bredvid, så hon får representera Märta här på bloggen från och med nu.)



Märta fick ett presentationsinlägg på sin födelsedag på julafton förra året och hon är den som jag hittills har skrivit mest om. Hon är den person som vuxit mest på mig och jag blir bara mer och mer intresserad av henne.



Jag har haft lite svårt att fokusera på skrivandet av min Vasaberättelse. Jag har en ganska tydlig plan för var jag vill börja och sluta och vad jag vill ha med där emellan. Jag har det också väldigt tydligt vilka personer jag kommer att lyfta fram mer. Vad jag har haft svårt för däremot är var någonstans jag ska börja skriva. Det har varit svårt att fokusera på början då så många andra idéer tagit överhand.



Den jag har mest intresse för att skriva om är Märta och jag har märkt att jag har ett behov av att utveckla hennes karaktär mer än vad jag skulle ha möjlighet att få plats med inom ramarna för min stora Vasaberättelse. Hon föds dessutom först en månad in i den större berättelsen och därför kommer det dröja ett tag innan hon blir intressant i den. Hon verkar däremot vilja bli skriven nu och inte sedan. Därför har jag bestämt att jag ska börja med att skriva hennes historia. Den blir också fiktiv, men jag överväger om det inte vore spännande att försöka sig på att skriva en biografi också.



Jag tänker inte överge min större Vasaberättelse, men etablera en ingång i den på ett annat sätt än tidigare. Liksom i fallet med den skriver jag för min egen skulle och jag har ingen som helst aning om ifall någon annan kommer att vilja veta av manuset när det är klart. Däremot blir det ett mindre manus jag börjar med, så kanske folk tycker att jag inte slösar bort min tid lika mycket i alla fall.