Niccoló Machiavelli - Fursten

Då jag nu kommer till de andra förut nämnda egenskaperna påpekar jag att en furste bör eftertrakta att bli ansedd som mild och inte som grym. Men han bör akta sig för att missbruka mildheten.

- Fursten, Niccoló Machiavelli

Det finns nog ingen bok från tidigmodern tid som är så omdiskuterad som Niccoló Machiavellis bok Fursten (Il Principe) varför det inte kändes mer än rätt att jag ägnade denna bloggs hundrade inlägg åt den. Boken har ett minst sagt problematiskt rykte om sig och sägs ofta ha varit favoritbok bland alla historiens tyranniska härskare från det att den publicerades 1532, fem år efter Machiavellis död, till modern tid.



Att så mycket har sagts om Fursten av så många under så lång tid, gör det svårt att sammanfatta allt, men en sökning på internet gav mig artikeln Den som ljuger bäst vinner - Machiavellis ledarskapsutbildning aktuell igen av Staffan von Martens  från 2017som faktiskt tar upp det som brukar sägas: att Machiavellis avsikt var att skriva hur furstar bäst skulle agera gentemot sina undersåtar och hur de skulle göra för att behålla makten.



Detta är andra gången jag läser boken och jag måste säga att redan första gången för ungefär fem år sedan, blev jag ganska förbryllad över att det jag läste inte riktigt stämde med det som alltid sades om boken. Jag fann en tydlig ironi och cynisk sarkasm som var framträdande redan på första sidan. Jag fann också att Machiavelli inte alls beskrev att furstar skulle vara tyranner som hela tiden utövade övervåld gentemot sin befolkning. Tvärtom säger han på flera ställen att en hatad furste inte kommer att behålla makten särskilt länge och han pekar på att de också måste ha en mild och empatisk sida utan att för den delen vara naiva. En ofta citerad rad är att det är bättre att en furste är fruktad än älskad. Vad som ofta utelämnas är att Machiavelli tycker att det är bäst för en furste att vara bådadera. Att vara fruktad, betyder dock inte det samma som att vara hatad och att vara både fruktad och älskad ihop är ju egentligen det samma som att vara respekterad.



Det var emellertid inte bara Staffan von Martens artikel som dök upp när jag sökte på Machiavellit, utan även Don MacDonalds TEDx-talk  Learning to love Machiavelli från 2012 som ni kan se nedan och jag rekommenderar verkligen att ni gör det:

Don MacDonald har gjort en seriebok om Machiavellis liv som fortfarande finns att köpa som pdf på hans hemsida. Liksom jag själv har han också reagerat på att det som sägs om Machiavelli skiljer sig väldigt mycket från det Machiavelli säger själv och i sitt TEDx-talk är han noga med att framhäva ungefär samma saker som jag gjort ovan.

Kristian II

Machiavelli var en anhängare till republiken i Florens och var övertygad om att folket tillsammans kunde utöva makt bättre än en enskild individ då olikheter i åsikter och växelverkan mellan dem skapade ett mer stabilt samhälle över tid. Han var en lojal medarbetare inom en florentinska republiken som fick sparken när familjen Medici tog tillbaka makten i en statskupp. Trots att han fängslades och torterades, behöll han sina demokratiska åsikter och flydde ut på landet där han skrev sina politiska texter.



Machiavellis liv tycker jag vittnar om att man inte kan analysera en text utan att förstå det sammanhang i vilket det framställs. Jag har länge funnit det underligt att Kristian II, och i viss mån också Erik XIV, blivit populära bland historiker på senare år och ibland skildras som "folkliga". Jag skrev om detta i inlägget Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) och för Eriks del är det tydligt i t.ex. Bo Erikssons bok Sturarna. makten, morden, missdåden. Kanske kommer denna nyvunna popularitet just från att missförståndet av Machiavelli fått så stor spridning inom forskningen av tidigmodern tid.

Gustav Vasa

Även bilden av Gustav Vasa präglas väldigt mycket av missförståndet av Machiavelli, men till skillnad från Kristian II och sonen Erik XIV, har hans eftermäle inte alls blivit särskilt positivt. Istället tenderar historiker att demonisera honom och vissa hävdar till och med att han var psykopat och visst kan han uppfattas som grym under vissa perioder, men han har då ofta skäl för att "visa musklerna" som t.ex. i samband med uppror. Till skillnad från många historiker, tror jag heller inte att han någonsin läste Fursten. Dels för att han troligen redan var bekväm på tronen när den publicerades i Italien 1532, dels för att det inte finns några tecken på att han lärde sig italienska, men framför allt för att det inte behövdes. Han säger själv att Hemming Gadh var en stor inspiratör. En oftast bortglömd man som vi vet var i Italien och själv upplevde de människor och den maktmiljö som Machiavelli skildrar i Fursten.



Nu kommer säkert någon och säger att Fursten, även om den är satir kan användas som instruktionsbok för makthavare och visst är det så om man går på myten om Machiavelli mer än man lyssnar till vad han faktiskt säger. Det är för mig tydligt att han förespråkar demokrati och till syvende och sist innebär det faktumet att man lätt kan hitta instruktioner för att bygga bomber på internet ett rättfärdigande av att man faktiskt gör det för att använda mot andra människor.

Två lite bortglömda borgar

Gamla Älvsborg (överst) och Stegeholm (underst)

I inlägget Vasaslott: Lindholmen (3 augusti 2018) skrev jag om mitt besök vid resterna av borgen Lindholmen i Vallentuna som man under 1800-talet trodde att Gustav Vasa föddes på. Helt säker kan man inte vara på att detta inte stämmer, men en troligare kandidat till hans födelseplats är Rydboholm i Österåker.



Jag utbildade mig till arkeolog delvis i Göteborg varför jag har en viss kärlek till stadens historia och förhistoria. Staden har flyttat runt en del och en av föregångarna, Nya Lödöse, har genomgått en stor arkeologisk undersökning. För den som är mer intresserad, har projektet en hemsida. På Göteborgs stadsmuseum finns också sedan ett par år utställningen Göteborgs födelse om bl.a. visar fynd från arkeologiska undersökningar i Nya Lödöse och som jag skrev om i inlägget Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) och som jag rekommenderar varmt.

Informationsskylt vid Gamla Älvsborg

Jag ska inte gräva ner mig så mycket mer i stadens historia just nu, men platsen där Göteborg ligger idag var under väldigt lång tid Sveriges enda utpost mot väst då Bohuslän i norr var norskt och Halland i söder var danskt. Denna gränstrakt skapade ett behov av försvar och det finns, och har funnits, flera borgar och andra försvarsverk runt om i staden. Den av dessa borgar som för Sveriges del haft störst betydelse är Gamla Älvsborg som ligger gömd bakom socker i området Klippan i stadsdelen Majorna och som har kallats Sveriges dyraste fornlämning.



Under Nordiska sjuårskriget intogs borgen av danskar som, i samband med freden i Stettin, krävde 150 000 riksdaler som skulle betalas inom loppet av tre år för att Sverige skulle få tillbaka borgen. Borgen intogs igen av danskarna under Kalmarkriget som vid freden i knäred krävde en miljon riksdaler att betalas under sex år. Dessa två händelser är kända som Älvsborgs lösen och i mitten av 1600-talet ersatte man Gamla Älvsborg med Nya Älvsborg.

Gamla Älvsborg

Mot bakgrund av denna historia är det väldigt tråkigt att resterna av Gamla Älvsborg ligger så gömd och glömd på en klippa mer eller mindre helt omringad av gamla sockerbrukets lokaler idag. Men man har satt upp skyddande tak över de rester som finns kvar och det finns även en liten skylt där man kan se en rekonstruktion av borgen, planritning över de lämnar som finns kvar samt en kortare historik över borgens historia. Gamla Älvsborg har heller inte fallit ur glömska bland forskarna. Jag vet många Göteborgsarkeologer som har en särskild plats i hjärtat för den, men det verkar sällan vara någon som besöker borgen utöver dem och de gäng vars ölburkar och klotter man finner resterna av över allt i ruinen.



Medan Gamla Älvsborg är gömd, ligger Stegeholm i Västervik väldigt öppet vid en ganska trafikerad väg på en liten ö mellan de båda delarna av staden. Som jag har förstått det har bygget av Slottsholmen gjort att man ändrat om området alldeles precis vid ruinen och man har ersatt almar med bl.a. en ek planterad i Märtas minne. Det finns flera konstinstallationer och små skyltar om varvet som funnits på platsen samt om Märta Leijonhufvud själv.

Märtas ek framför Stegeholm

Det senare är för all del trevligt, men skylten ger bara allmän översiktlig information om henne och säger nästan inget om hennes relation till Västervik eller Stegeholm. Om borgen finns egentligen ingen som helst information trots att det är en väldigt påtaglig lämning när man är där. Som jag skrev i inlägget Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) får man ingen hjälp från museet heller då deras verksamhet, utöver utställningen om Erik XIV:s krigsskepp Mars, helt handlar om nutiden. Fokuset på varvet istället för borgen på plats vid ruinen framstår därför inte som särskilt underligt även om Märtas ovilja att låta kronan hugga ner ekarna får henne att framstå som en tidigmodern Greta Thunberg (inte för att förminska Greta på något sätt, men jämförelsen går inte att göra) mer än en skicklig godsägare som var en viktig politiker i staden under sista hälften av 1500-talet.

Stegeholm

Till Gamla Älvsborg tar sig, som sagt, ytterst få personer, men till Stegeholm kommer besökarna hela tiden och inte bara i organiserad form via visfestivaler, skolklasser och ute-biobesökare under sommarhalvåret. De kommer in med ett frågande uttryck som snart byts mot ett besviket då de inte får någon information. Istället börjar de klättra på murarna i en utsträckning som jag inte sätt på en ruin som det ändå finns så mycket kvar av. Över allt ska de upp och gå och det finns ett par lösa stenar på marken i ruinen som mycket väl kan ha rasat ner p.g.a. det beteendet. Jag tror dock att det skulle kunna motverkas om myndigheterna visade större intresse för borgen då detta skulle smitta av sig på medborgarna.



Folk klättrar runt på Gamla Älvsborg också, men det är bra mycket mindre kvar av den även om man ännu kan se t.ex. en liten trappa och ett helt portvalv. Stegeholm har sina grundmurar bevarade och det är därför lättare att både den och besökarna kan skadas när de springer runt huller och buller på dem. Även om det är ruiner, finns det också många förmedlingsmöjligheter som inte riktigt tas tillvara idag. Jag antar att det delvis är en fråga om pengar, men i fallet med Stegeholm, har jag fått en uppfattning att det också finns mycket okunskap.

Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750

I fredags (25 oktober 2019) var det dags för ytterligare ett Afternoon Tea-föredrag på Vasamuseet. Denna gång berättade historikern Sofia Ling om sin forskning om kvinnors arbete i Stockholm mellan 1650 och 1750 som är en del av projektet Gender and Work som handlar om hur både män och kvinnor försörjde sig i Sverige under tidigmodern tid. Projektet drivs från Uppsala universitet och om ni är intresserade, kan ni läsa mer om det på dess projektsida.



Innan projektet startade har inte folks arbete varit fokus för särskilt mycket historisk forskning i Sverige. Detta var inget som förvånade mig då jag, som ni kanske vet, länge varit på jakt efter forskning om historisk vardag vilket jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019). Både Sofia Lings föredrag i fredags och det Malin Lennartsson höll om äktenskap vid förra tillfället 27 september (2019), och som jag skrev om i inlägget Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019), har dock handlat om vardag mer än övergripande nationella politiska och händelser.



Sofia Ling beskrev hur kvinnors arbete ofta skildrats i negativa termer och därför betraktats som marginellt och inte särskilt betydelsefullt. Det Ling gör i sin forskning är däremot att gå bortom yrkestitlarna och se till vad folk faktiskt gör. Föga förvånande har hon därför också fått fram en massa kvinnor som ansvarade för familjeförsörjningen under perioden 1650-1750. Det verkar också som att det skedde en del samarbete kvinnor emellan som liknar inofficiell skråverksamhet, vilket ju reglerade männens verksamhet i staden.



Det huvudsakliga källmaterial som Ling har använt sig av är så kallade suppliker till Stockholms handelskollegium. Dessa var en ny typ av källmaterial för mig och är, såvitt jag förstår det, klagomål som någon framförde till en myndighet. Förvånansvärt ofta framfördes dessa av kvinnor. Ling medger att de fattigaste kanske inte finns representerade i materialet då de inte kunde betala en skrivare att skriva ner klagomålen åt dem, hade alla rätt att framföra klagomål.



I materialet skymtade en tvåförsörjarmodell fram som normen, något som jag tyckte var intressant och att ensörjande beskrivs som onormalt och jobbigt. (Att ordet ensörjande oftast särskrivs som en sörjande kan dessutom leda till förvirring bland forskare.)



Tvåförsörjarmodellen tycker jag är särskilt intressant med tanke på hur det istället kom att se ut på 1800-talet i samband med genombrottet för borgerliga ideal där mannen var samhällsbyggare och kvinnan fast i hemmet utan möjlighet till jobb. Egentligen är det rätt underligt att detta blev normen för modern tid då övriga samhällsklasser visste att kvinnor mer än väl dög till att arbeta och i de lägre klasserna har kvinnan alltid varit tvungen att göra det för att familjen skulle kunna överleva. Att kvinnor långsamt fick tillträde till allt fler yrken och möjlighet till höga poster inom dessa är en viktig del av 1900-talets historia, men det kan vara dags att skrota tron att kvinnor aldrig arbetade utanför hemmet förrän hon tvingades ta de krigande männens plats i civila arbeten under 1900-talets världskrig.

Ett litet besök i Västervik

Konstnärerna till det konstverk

som finns vid Stegeholm har trott

att Kung Märta är felskrivet och

har istället kallat henne Drottning.

Ni som följer mitt instagramkonto vet säkert att jag besökte Västervik för tredje gången förra veckan. Även utan Märta Leijonhufvud kan jag se hur man lätt kan förälska sig i staden. Den tillhör de där små, mysiga städerna som det egentligen inte finns särskilt mycket att göra i, men som man ändå vill gå runt i och lära känna.



I mitt inlägg Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) skrev jag om mitt första besök i staden och på Västerviks museum, vilket var på flera sätt en besvikelse även om jag ändå var glad för att äntligen se den stad som hade en så stor betydelse för Märta under de sista 10-15 åren av hennes liv.



Både nu och förra gången var upprustningen av området omkring Stegeholm färdigt och man möttes inte av staket och behövde inte eskorteras in utan kunde strosa runt på egen hand i ruinen. Detta är något som förvånansvärt många verkar göra även om ingen stannar särskilt länge och klättringen som förekommer på murarna gör mig lite oroad för bevarandet av den, men mer om det senare.



Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen och jag bedyrar att jag inte får betalt för det här, men jag bodde den här gången på hotellet Slottsholmen som ligger alldeles bredvid ruinen. Det är dyrt, men jag garanterar att det är värt varenda krona. Jag bodde i den minsta av deras sviter med utsikt över Stegeholm och trivdes jättebra. En del hotell som försöker vara av den finare sorten kan vara genomdesignade helveten, men Slottsholmen är designat men personligt. Då det är Björn Ulvaeus hotell finns det en hel del ABBA-referenser, men det är tydligt att du är välkommen även om du inte gillar ABBA. Man har verkligen satsat på kvalitet och det märks. Personalen är också vänlig och faktiskt intresserad av en och jag hoppas att intresset för området ska spilla över på borgruinen ännu mer än det redan gjort också. Att se Märtas slott så fort man kikade ut genom fönstret varje morgon var också det ett stort plus. Jag får som sagt inte betalt för det här, men jag hade en genuint trevlig upplevelse.

Hampton Court: Hem till Henry VIII

Huvudingång, Hampton Court

Under den London-resa som jag beskrivit bitvis i inläggen Shakespeare's Globe Theatre (25 september 2019) och The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) besökte jag även Hampton Court som verkligen kan sägas vara Henry VIII:s slott framför alla andra.



Liksom The Tower of London är Hampton Court en del av stiftelsen Historic Royal Palaces och liksom på Towern fanns här mycket information att hämta från flertalet fantastiska förmedlingsinsatser.



En liten restaurang är t.ex. belägen i Elizabeth I:s privy kitchen. Här kan man läsa om hur hon gillade att ha picknicks och att maten till dessa förbereddes just där. När man besöker toaletterna får man skönhetstips direkt från the Tudors själva.

Skönhetstips från toaletterna

Hampton Court är, som sagt mest känt för Henry VIII, men dess historia går ända bak till anglosaxisk tid och den som började bygga det storslagna palatset som vi ser mycket av idag var kardinal Thomas Wolsey som först ägde och byggde mycket på slottet innan Henry VIII verkar ha kommit för att bokstavligt talat ta över det.



Till skillnad från Towern, verkade Hampton Court vid mitt besök i början av september ha gått ner i lågsäsong. Det fanns bara två visningar om dagen och jag missade dessvärre dagens första som verkar ha innehållit skådespel. Dagens andra visningen hölls av en guide (klädd i renässansdräkt) som inte verkade särskilt kunnig om alla detaljer i slottets historia och dessvärre mynnade ut i att berätta om den generella engelska historien istället.

Historierna om drottning Carolines hovdamer

fanns berättade på klänningar av papper

Merparten av besökarna var turister, varför det kanske fanns en mening med det, men han blev allt mer utsvävande och började mest skämta om parallellerna mellan engelska reformationen och brexit. Jag håller dessutom inte riktigt med om att man kan göra den parallellen även om engelska reformationen kom till av rent egoistiska orsaker för en rik man. En bättre historisk parallell tycker jag är när romarna övergav Britannien.



Liksom i fallet med visningen jag skildrade i mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) tänker jag inte döma för hårt om guiden var ny, men jag kände mig ändå besviken. Särskilt som den visning som varit tidigare på dagen verkar ha varit mycket bättre.



Trots slottets uppenbara Tudor-anknytningen var den utställning på slottet som överraskade mig mest den om  slottets georgianska tid på 1700-talet och särskilt George II:s drottning Caroline och hennes hovdamer.

Henry VIII:s kök

Paper Magic är namnet på en utställning som lite har förföljt mig på senare år. Senaste gången jag såg den var på Örebro slott i somras och jag skrev väldigt kort om den i inlägget Örebro slott: möte med Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud (29 juli 2019). Den består helt av historiska kläder med tillhörande figurer som man tillverkat av papper och jag undrar om Hampton Court inte låtit sig inspireras. Man har nämligen låtit göra Caroline och hennes make samt hennes hovdamer och deras eventuella makars kläder av papper. Männens kläder är helt utan text, men på hovdamerna och Carolines klänningar har man skrivit en kort sammanfattning på några rader om deras personliga historia. Genom väldigt enkla medel förmedlas således personerna som levde och verkade på slottets liv för besökarna. Sådana enkla små förmedlingstricks finns, som jag kommer att komma till senare, på fler ställen i slottet.

Förmedling i the Great Hall på

Hampton Court

Liksom på Towern har man verkligen satsat på att förmedla det vardagliga livet i såväl Tudor- som den georgianska delen. Här finns spelbord och som sagt tas varje tillfälle att förmedla någon rolig fakta i stil med den på toaletterna ovan. En särskild utställning finns också om Henry VII:s kök där man till och med ställt fram riktiga lökar av flera olika sorter och eldar i en av de öppna spisarna för att ge extra effekt.



Även svenska slott som t.ex. Örebro och Kalmar har utställningar om köket och maten man åt (Kalmar har t.o.m. ett uppdukat gästabud.), men storleken och detaljrikedomen i köksutställningen på Hampton Court var något alldeles extra. Man har verkligen inte sparat på krutet alls, vilket vittnar om den framträdande roll som vardagslivet har i förmedlingen på slottet. Med anledning av Sara Danius bortgång lyssnade jag på hennes Vinter i P1 från 2014 där hon pratar just om hur ingen filosof någonsin brytt sig om mat och hur lite plats den ges även i annan seriös litteratur. Detta trots att den är så avgörande för vår överlevnad.

Fönster i the Great Hall på Hampton Court

Som jag skrev i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) är Gripsholm det svenska slott som oftast brukar jämföras med Hampton Court. Jag förstår det när det gäller historisk betydelse och jämförelserna som brukar göras mellan Gustav Vasa och Henry VIII (Jag lämnar mina åsikter om dessa jämförelser till en annan gång.), men när det kommer till förmedling och besöksupplevelser, har jag väldigt svårt att se likheter.



Hampton Court välkomnar dig verkligen in i Henry VIII:s och drottning Carolines världar under 1500- respektive 1700-tal och de verkar ha tagit tillfället i akt att förmedla så mycket som möjligt av livet på slottet. Texterna är lättillgängliga och kortfattade och berör något som har med slottsinvånarna, rummet eller dess funktion att göra. Liksom på Towern finns det saker att se, göra och stundtals även att känna på. Allt för att aktivera besökaren och få dem att stanna upp, reflektera och diskutera. Ge dem ett besök att minnas.

The Great Hall, Hampton Court

Det samma kan inte sägas om Gripsholm och den svenska organisationen för de kungliga slotten har mycket att lära av sin brittiska systerorganisation. Såväl på Gripsholm som i merparten av Stockholms slott känner man sig inte särskilt välkommen. Istället verkar besökarna vara ett nödvändigt ont och förmedlingsinsatserna hålls nere till extremminimum.



I mitt ovan nämnda inlägg om Gripsholm samt i inlägget Slott och lokalturism (30 juni 2019) berättade jag om vilken förvirrande upplevelse Gripsholm var och hur lite som finns skyltat och beskrivet. Det finns en guidebok man kan betala extra för, men denna ger inte särskilt mycket då den i princip bara behandlar slottets arkitektoniska detaljer, vilket är information som ytterst få besökare är ute efter. Istället verkar man ha lagt upp besöksverksamheten utifrån att man antingen ska betala extra för att delta i en visning (hållen av folk i moderna kläder och inte i historiska dräkter som på såväl Towern som Hampton Court) eller så ska du vara del av en turistbusslast som ska rusa genom slottet utan att intressera dig mer än att ta lite bilder som du kan lägga upp på sociala media för att visa att du varit där.

Rikssalen på Gripsholm

Det blir inte heller bättre av att slottet dessutom ska fungera som filial till Nationalmuseum och visa upp Statens porträttsamling som inte heller förmedlas ordentligt utan mest hänger där rakt upp och ner. Mängden av porträtt som till minst säkert 95% består av, även för en historieintresserad, fullkomligt främmande människor, bidrar till förvirringen och upplevelsen blir mest en besvikelse.



Towern och Hampton Court bjuder in besökarna att upptäcka och utforska de publika delarna på egen hand. Delar av slotten där besökarna är skyltade och, i viss fall, avspärrade med ett rep. Att sätta en glasskiva för dörren och hindra besökares tillträde till de mest kända rummen, liksom Gripsholm gjort med Hertig Karls kammare, verkar inte ha slagit Historic Royal Palaces in.

Del av en av bordsdukarna i the

Great Hall, Hampton Court

Flera svenska slott (inte bara de kungliga utan även t.ex. Skokloster, som för övrigt också undanhåller de mest kända rummen i slottet för besökare som inte betalar för visningar) verkar leva efter devisen att besökare är skadligt för inredningen som man vill bevara till varje pris. Vem man ska bevara det för är dock oklart. Historic Royal Palaces jobbar jättemycket även med bevaringsaspekten, men tycker förmedlingsbiten är viktigare.



Visst kan man tala om ekonomiska orsaker, men många av de förmedlingsinsatser som görs på såväl Towern som Hampton Court är enkla och inte särskilt kostsamma. T.ex. de bordsdukar som täcker borden i the Great Hall på Hampton Court och berättar om personer som verkade i salen, dess funktion eller evenemang som utspelade sig där.

Porträtt av Henry VIII på Hampton Court

Rikssalen på Gripsholm har samma funktion som the Great Hall på Hampton Court, men i det där har man valt en helt annan väg. De olika slottens relation till förmedling blir faktiskt väldigt tydlig om man studerar bilderna av de båda rummen som ni kan se ovan.



Gripsholm har då och då föredrag och andra evenemang i rikssalen, men ingen verkar ha en tanke på att man kan plocka undan stolarna mellan dessa föredrag och de tar således upp en stor del av ytan och rymden i rummet. Däremot finns ingen som helst skylt som förmedlar vad rummet har för funktion.



På Hampton Court däremot har man valt att lämna the Great Hall sparsamt möblerat. Information om rummet som sådant, personerna som verkade i det och evenemang som hölls där finns överallt och rymden finns kvar. Trots allt är rummet byggt för att beundras, vilket en av bordsdukarna stolt förkunnar som ni kan se ovan.

The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning

The Tower of London är ett imponerande slott som sticker ut mot fonden av hypermodernistiska byggnader runt omkring längs Themsen i centrala London. De äldsta delarna har daterats till normandiske kungen William the Conquerors regeringstid under 1000-talet, men mycket har byggts till och om under de tusen åren som gått sedan dess. Liksom brukligt är, har många velat sätta sin egen prägel på byggnaden.



Idag sköts Towern till sammans med en del andra slott i Storbritannien (t.ex. Hampton Court) av stiftelsen Historic Royal Palaces. I mitt inlägg Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) pratade jag lite om deras, ofta fantastiska förmedling av historisk vardag då jag använde en film de gjort om toalettens historia på Hampton Court. Den här fantastiska förmedlingen fanns givetvis även på Towern även om det inte är helt uppenbart hur man hittar t.ex. det medeltida slottet eller vilka delar som är sammanlänkade.

Den ökända Traitor's gate

Knappt har man dock hunnit in i det centrala White Tower förrän man möts, inte bara av engelska kungar och deras hästars rustningar i utställningen Line of Kings utan även av skyltar om normandiska toaletter och öppna spisar. Allt är skyltat och bra berättat och här och där finns torn och byggnader man kan gå in i. Alla med sin speciella historia som förmedlas via uppbyggda miljöer, föremål (såväl riktiga arkeologiska artefakter som små tyglappar där man kan känna hur textilierna som användes i sängarna kändes) och kortare texter om såväl kungligheterna som bott på Towern som vardagen på slottet. I utställningen om belägring och försvar möts man också här och där när man kommer ut på gångpassagerna på muren av skyltar som berättar var man kan bli träffad om fienden skjuter in mot borgen.

Henry VIII's rustning i Line of Kings

Två förmedlingsinsatser lämnade ett särskilt intryck på mig. En man klädd i medeltida kläder hade en visning vid foten av the White Tower för en skolklass med barn i lågstadieåldern. Det var så underbart att se för barnen tjöt av skratt när han berättade om riddarnas utrustning och -utbildning och tillsammans med rörelser med kroppen som för att föreställa sig hur det var att träna kroppen och sätta på sig rustningen. Barnen insöp allt han sa och det hela avslutades med att de dubbades till riddare.



Den andra förmedlingsinsatsen var visningen Wicked Women om Elizabeth Barton och Alice Wolfe som satt fängslade på Towern under Henry VIII:s regeringstid. Den senare lyckades närapå att fly med hjälp av en manlig fångvaktare som förälskat sig i henne och the lieutenant of the Towers godtrogna dotter Mary Walsingham. Liksom fallet med barnvisningen var Wicked Women ett bra exempel på hur man berättar en historia och gör publiken delaktig. Elizabeth Barton var en nunna och Alice Wolfe en vanlig engelsk kvinna och särskilt i fallet med den senares historia blir det därför en historieförmedling "nerifrån" samtidigt som man inte tappar bort de andra samhällsskikten då man har med såväl Mary Walsingham som Elizabeth Barton med andra bakgrunder.

Mary Walsingham från Wicked Women

Jag pratade historia med "Mary Walsingham" före visningen började. Hon blev väldigt intresserad av Vasarna och tyckte det var underligt att kontakterna mellan dem och Elizabeth I i samband med Erik XIV:s frieri inte väckte mer intresse bland engelska historiker liksom även drottning Filippa som ju var dotter till engelske kungen Henry IV. "Mary" medgav dock att engelska historiker tenderar att styras av en ganska stark ö-mentalitet. Detta har säkert bidragit till att the Tudors inflytande på världen har blivit starkt överskattat då det angloamerikanska inflytandet på världen generellt varit starkt senaste 200 åren. Mycket på bekostnad av den nordiska historien trots att England fram till Elizabeth I:s seger över den spanska armadan 1588 var en ganska perifer nation.



Som kanske blivit tydligt innan är jag rätt trött på att folk vill tvinga in Cecilia Vasa över allt . Hon är dock en bra person att använda för att verkligen få folk intresserade och då "Mary" inte kände till henne innan och hon är vän med Elizabeth I, var det riktigt roligt att få berätta om henne. Jag tycker dock att det är trevligt att "Mary" blev intresserad även av övriga vasa-människor som jag berättade om och inte bara henne och Wicked Women var så intressant för att den lyfte fram tre olika kvinnor. Visst kan man diskutera framför allt Alice Wolfe i termen av "rebelltjejer", men de förminskade inte Mary Walsingham som verkade ha levt ett liv enligt vad normerna sa att hon skulle göra.