Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718

Västerviks stadsfullmäktige gav 1933 ut ett verk i två delar om stadens historia. Jag har läst delar av Folke Lindbergs del Tiden 1275-1718 som handlar om det stureska grevskapet i min jakt på Märta Leijonhufvud.



Märtas make Svante Sture utsågs till greve i samband med Erik XIV:s kröning i juni 1561. Greve-titlarna är något som Erik hittade, men det verkar som att han inte riktigt verkade veta exakt vad det skulle innebära. Ett donationsbrev gällande Nya Västerviks stad, Stegeholm och 54 gårdar, de flesta i Tjust härad utfärdades först 11 juni 1562 där det klargjordes att grevarna inte fick ha för stort maktutövande eller ta ut extraskatter. De fick heller inte blanda sig i förvaltning och rättsskipning. Folke Lindberg menar att västerviksborna nog inte märkte särskilt stor skillnad eller var medvetna om att de blivit del av ett grevskap. Däremot skriver han också om ett brev de skickar till sin Nådige herre och husbonde redan i september 1562 i vilket de ber Svante om att slippa de hårda utförselförbud på hästar.



Tyvärr hann inte Svante ta sig an problemet innan Erik XIV skickade honom till Reval (dagens Tallinn). Han fick sedan fram till sin död i Sturemorden 1567 en större mängd andra uppdrag, varför han aldrig hann engagera sig ordentligt i sitt grevskap.

Svante Sture

Efter att ha bistått sin systerson Johan III i upproret mot Erik XIV, fick Märta Leijonhufvud tillbaka grevskapet 1570 som då hade utökats till att innehålla, förutom borgen Stegeholm och Västerviks stad, totalt nitton socknar och en mängd hemman i Småland, Västergötland och Södermanland. Grevarna (eller i fallet med Märta grevinnan) fick nu också en del politiska befogenheter som t.ex. domrätt.



Märta verkar ha utnyttjat denna rätt vid minst ett tillfälle när borgmästare Vaste Andersson hade mördat en man någon gång i början av 1580-talet. Hon förvisade honom då från staden och han omtalas senare i Söderköping som gravt alkoholiserad och anklagades där för att ha haft sex med en ko. Däremot ska Märta ha låtit slottsfogden Per Nilsson vara kvar trots att flera anklagade även honom för mord på flera personer. Varför hon fattade olika beslut om olika personer, berättar inte källorna. Det kan vara såväl bevisföring, som Märtas egna sympatier eller andra orsaker.



Märta tillsatte också en präst som, vad det verkar, agerade för hela socknen. Det finns en del motstridiga uppgifter om ett kapell på Stegeholm, men jag har tyckt att borgen dels är alldeles för liten och dels att det är för nära till stadens kyrka, varför jag inte riktigt har trott på det.

Mauritz Sture

Folke Lindberg beskriver Märta som "...ett resolut och rivande fruntimmer, vida mer beredd att hävda sina intressen än den ytterst lojale, något tröge greve Svante hade varit." Detta stämmer med den bilden jag själv har fått av henne och jag är helt och hållet för att återintroducera benämningen "rivande fruntimmer". Däremot skulle jag aldrig kalla Svante för "trög".



I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag att Bo Eriksson verkar ha en väldigt underlig uppfattning om Svantes karaktär. I största delen av den övriga litteraturen (Jag ber att få återkomma om Tomas Bloms bok om Sturemorden i serien Sveriges dramatiska historia.) skildras Svante framför allt som "lugn" och även tillbakadragen. Alfred G. Ahlqvist i sin Om Sturemorden (1877) beskrivit honom som "skapad för lugnet och skuggan" och faktum är att även Eriksson på sätt och vis kan sägas erkänna att Svante inte är den ondsinte, maktgalne maffiaboss han målar upp i resten av boken när han skriver att Svante framstår som "något tråkig i källorna".



Som jag varit inne på väldigt många gånger tidigare, har jag väldigt svårt att se Svante som vare sig maffiaboss eller tråkig och jag tror inte heller att han var trög. Den uppfattning jag har fått genom att studera både hur han agerar och hur han uttrycker sig gör att jag helt lutar åt att han var en snäll, mild och introvert man som säkert inte är jättebekväm att vara i rampljuset, men som vet att han måste. En bra modern jämförelse är svenske statsepidemiologen Anders Tegnell. En man som definitivt inte verkar särskilt "trög". Tvärtom. Jag tror det tyvärr är så enkelt att vi inte är vana vid att se denna typ av man i det offentliga, vilket verkar göra en hel del oerhört konfunderade av hur de ska hanteras.

Svante Sture d.y.

Märta dog på Stegeholm 15 januari 1584 och hennes och Svantes äldste levande son Mauritz Sture tog över. Han dog emellertid redan 14 mars 1592 och lämnade efter sig två minderåriga söner. Därför tog hans änka Anna Horn över och styrde grevskapet med hjälp av sin svåger Karl Sture. Den senare förhandlade 1597 med västerviksborna åt sin kusin hertig Karl trots att det annars var länsinnehavarens uppgift.



Anna och Mauritz son Svante Sture (d.y.) tog som vuxen över grevskapet och kan ha dött på Stegeholm 3 april 1616 endast 29 år gammal. Han efterlämnade bara en dotter, Anna Margareta Sture varför Sture-ätten dog ut på svärdssidan med honom. Grevskapet återgick därför 1618 till kronan.



Västerviks historia innehöll en mängd nya uppgifter om Sturarna och deras relation till sitt grevskap som jag uppskattade mycket. Det jag fann mest intressant var Folke Lindbergs skildring av Märta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro om en man på 1930-talet, skyler han inte undan henne och hennes gärning. Tvärtom, verkar han genuint intresserad i vad hon gör. Inte heller nalkas han henne med en yrvaken chock över att hon är kvinna eller tycker synd om henne utan han verkar vara genuint intresserad av hur hon skötte sitt grevskap trots konstaterandet att det nog aldrig blev någon administrativ enhet för att det mest styrdes av kvinnor och unga, oerfarna män. Jag ska erkänna min förvåning över att hitta den mest genomgående skildringen av Märtas liv (åtminstone den sista delen av det) i en bok från 1933, men samtidigt tycker jag det funkar mycket bättre att inte lägga för stort fokus på att hon är kvinna. Det gör det någonstans lättare att komma ihåg henne som person då.



Bilder av Sturarna lånade från Wikipedia.

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Vasaskeppets förlisning

I ett par inlägg nu, har jag pratat om Historiska medias serier Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia. De flesta av dessa är skrivna av Dick Harrison och jag tyckte att den första omgången böcker som t.ex. böckerna om Digerdöden och Brittiska imperiet var helt okej sammanfattningar av respektive ämne. Därefter började en större mängd böcker att publiceras i ett chockerande hektiskt tempo. 

Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020) publicerade Harrison 15 böcker på 12 månader mellan januari 2019 och 2020, vilket har påverkat kvaliteten, vilket var tydligt i boken Stockholms blodbad som tillhörde en senaste utgivningsomgång. Harrison verkar ha upptäckt att det blir för mycket och har därför lämnat över författandet av vissa böcker till skribenten Tomas Blom. Han har bland annat skrivit boken Vasaskeppets förlisning som jag nu tänkte prata om.

Överlag tycker jag att boken är okej. Tomas Blom verkar ha läst på även om jag reagerar på kommentarer som "Förlusten av Vasa innebar ett svårt avbräck för kungens planer att utvidga och vidmakthålla Sveriges maktposition i länderna kring Östersjön." Vasaskeppets förlisning var en prestigeförlust, men det framstår inte som att det direkt ledde till att Gustav II Adolfs ställning minskade vare sig i Sverige eller utomlands. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag att sätta ord på de problem jag tycker finns med att göra historia överdramatisk och den meningen är ett typexempel på viljan att prioritera dramatiken framför att berätta hur det var. Jag har märkt att förvånansvärt få som skriver populärhistoria intresserar sig för de faktiska konsekvenserna av handlingarna. Oftast vill man få det till att just den händelsen fick enorma konsekvenser för samhället och de inblandade personerna och jag hoppas att en lärdom av den viruskris vi nu är inne i kan få folk att inse att det mesta faktiskt blir som vanligt efteråt. Hur mycket jag än älskar Vasamuseet och Vasaskeppet, måste jag också erkänna att dess förlisning är en ganska bagatellartad del av den svenska historien. Däremot har hon haft en enorm roll i utvecklingen av den svenska (och även delvis internationella) marinarkeologin och bidragit med mycket kunskap som livet ombord på ett krigsskepp under 1600-talet.

Som så många andra och liksom han gjorde i sin bok om Dackefejden. Det stora upproret som också är en del av Sveriges dramatiska historia-serien, känner Tomas Blom sig tvungen att förminska Gustav Vasas insatser med att sätta namnet på Befrielsekriget inom citationstecken. Min uppfattning i namngivningsfrågan på det kriget är att man kan diskutera hur viktig Gustavs person var i händelseutvecklingen. Att Småland lyckas befria sig själva från Kristian II:s män i landskapet vittnar om att det nog hade blivit uppror även utan honom. Baserat på Kristians härjningar i landet tycker jag dock det är rimligt att tro att svenskarna kände det som en stor befrielse att bli av med honom. Tvärtemot vad jag sa om "dramatisk historia" ovan, så har jag märkt en tendens till att snarast förminska konsekvenserna av Kristian II:s (och för den delen även Erik XIV:s) agerande inte bara hos Blom.

Som jag skrev i inlägget Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden (1 maj 2020), brukar Gustav Vasas inblandning i den danska grevefejden oftast inte bli mer än en mening i svenska historieböcker, men Tomas Blom utvecklar lite mer om händelserna. Bl.a. att Gustavs nyuppbyggda flotta kom till användning i slaget vid Bornholm 1535 som anses vara första rena artilleriduellen i Östersjön. Blom går också närmare in på Erik XIV och Nordiska sjuårskriget och nämner  bl.a. krigsskeppet Mars som hittades av dykare för några år sedan.



Jag gillar att Tomas Blom går in lite på uppbyggnaden av den svenska flottan under 1500-talet också, han pratar om människorna som påträffades ombord och omkring skeppet vid bärgningen och liksom i Dackefejden. Det stora upproret är han bra på att förklara ämnestermer som många andra glömmer bort inte är självklart begripliga för alla. Hans genomgång av Vasas stormaktstida såväl som moderna historia med Anders Franzéns upptäckt av henne på 1950-talet är överlag bra sammanfattningar och han ger Margareta Nilsdotter (som övertog bygget av Vasa när hennes make Henrik Hybertsson dog) utrymme. Jag gillar även de små fiktiva "mellanakterna" fungerar bra ihop med resten. Överlag är jag därför positiv, ungefär som till Dick Harrisons böcker Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i Världens dramatiska historia-serien. Däremot tycker jag att det är lite fel plats för att göra paralleller till samtidspolitiken. Även om Nya Karolinska nog kan säga inte blev som någon hade tänkt sig, tycker jag inte att en populärhistorisk bok om Vasaskeppet är rätt plats att vädra sina åsikter i den frågan. Jag vet inte hur mycket kontakt han har haft med dem, men jag saknar också Vasamuseet i Bloms referenslista i slutet av boken.

Böcker i Sveriges dramatiska historia

publicerade fram till januari 2020

Märta Leijonhufvud och Sturegraven

I mitt inlägg En ring och två kors från Sturekoret (14 mars 2020) skrev jag om mitt senaste besök i Skattkammaren i Uppsala domkyrka där jag upptäckte att bl.a. en ring hade tagits upp ur Sturekorets gravkammare 1815. Om ni också följer mitt Instagramkonto, har ni kanske också sett att jag för ett tag sedan kom över verket Uppsala domkyrka i nio band. Den sjättedelen handlar om gravminnen och var den första som jag gav mig på då det var denna som intresserade mig från början.



Väldigt många personer har gravlagts i gravkammaren under Sturekoret, bl.a. alla offren från Sturemorden och inte bara Svante, Nils och Erik Sture och av Uppsala domkyrka VI. Gravminnen att döma är det också ganska rörigt där nere samt många oklarheter. Inte minst gällande huruvida Märta Leijonhufvud begravdes där eller inte, vilket jag tänkte skulle vara fokus för just det här inlägget.



I mitt tidigare inlägg om ringen skrev jag att Märta var den enda kvinna som jag kände till som var begravd i Sturegraven. Att det är platsen för hennes sista vila baserade jag helt på att flera personer vid olika tidpunkter genom historien har placerat henne där, bl.a. Johan Hadorph och Johan Peringskiöld redan i slutet av 1600- respektive början av 1700-talet. Det stämmer dock inte att hon var den enda kvinnan där då hennes sonsons (Den yngste Svante Sture.) hustru Ebba Leijonhufvud också begravdes där och det verkar vara hon som beställde epitaferna i gravkoret.

Ringen som kan vara Märtas

Uppsala domkyrka VI. Gravminnen berättar att enligt ett kontrakt i Palmskiöldska samlingarna i Uppsala universitetsbibliotek vittnar om att det i slutet av 1500-talet fanns långt framskridna planer på ett gravmonument av Svante, Märta och deras barn. Ritningen verkar åtminstone delvis ha varit gjord av Willem Boy som var flitigt anlitad även av Vasa-familjen. Det är oklart varför dessa planer inte förverkligades, men förmodligen berodde det på att pengarna inte räckte till.



Exakt var Märta finns verkar som sagt oklart, men vid inspektioner har man hittat trasiga kistor efter att flera av dem har staplats på hög. Gravkammaren har också jordgolv, vilket påverkar nedbrytningsprocessen varför det är troligt att hennes kista och kvarlevor inte längre finns kvar. Att hon själv inkluderas i gravmonumentet liksom att så många placerar henne där, tyder på att hon ändå finns där nere. Enda andra tänkbara gravplatsen jag kan komma på är i Västervik och det finns inga uppgifter om eller tecken på att hon ligger begravd där.



Arkeologen i mig visste att det fanns en stor risk att hennes kvarlevor skulle vara borta, men det gör ändå lite ont i mig att hon faktiskt inte verkar göra det. Däremot verkar Svante vila tryggt i sin kista, vilket gör mig lite gladare.

Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden

Ett porträtt av Svante Sture hänger på Gripsholm.

Idag är det 503 år sedan Svante Sture föddes på Stockholms slott och för två år sedan skrev jag inlägget Svante Stensson Sture (1 maj 2018) med anledning av hans födelsedag. Sedan dess har min kunskap om honom utökats (och delvis ändrats) och jag tänkte därför berätta lite om den två års period av hans liv (1534-1536) då han satt fängslad i Lübeck i dagens Tyskland som oftast på sin höjd blir en rad i historieböckerna. För att bringa rätsida i det som faktiskt hände har jag fått hjälp av danske historikern Mikael Venge vilket jag är väldigt tacksam för.

Trots att han föddes som fjärde barn och andre son  till svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. och hans fru Kristina Gyllenstierna (som också styrde landet i några månader) 1 maj 1517, blev hans uppväxt inte direkt lugn och behaglig.

Tre år gammal blev han i samband med Stockholms blodbad fängslad tillsammans med sin mor, syskon, andra kvinnliga släktingar samt flera andra änkor och barn till de avrättade av Kristian II. En större mängd av dessa kvinnor och barn dog under fångenskapen, vilket ihop med Per Brahes utsagor om att de fick arbeta sig till mat tyder på att förhållanden i det fängelset inte var särskilt bra. Kristians fru, drottning Elisabet krävde efter deras död att fångarna skulle få det bättre och Svante hamnade som sexåring som "fosterson" hos den biskopen i Århus Ove Bille vars mor tillhörde ätten Gyldenstjerne/Gyllenstierna. Av allt att döma trivdes Svante väldigt bra där och ett bevarat brev han under tiden i Lübeck skriver till Oves bror Eske vittnar om att han betraktades som en i familjen.



I Danmark verkar han ha blivit kvar till 1532 då han, 15 år gammal, skickades till Gustav Vasas svärföräldrar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel i Ratzeburg i Tyskland för att utbildas vid deras hov liksom andra unga adelsmän.



Två år senare får han ett brev om att hans mor har skickat hästar som han måste komma till Lübeck för att hämta, varför han beger sig dit. Väl där blir han istället kidnappad och erbjuden den svenska kronan i utbyte mot att han ger sitt stöd till Lübeck i ett planerat uppror mot Svantes kusin Gustav Vasa. Svante tackar bestämt nej och fängslas. Hjärnan bakom allt det här är förmodligen Markus Meyer som skickar ut en proklamation i Svantes namn där han kallar sig den unge riksföreståndarens son och Sveriges rätte herre.



Av källorna att döma blir Svante desperat när de inte vill släppa honom och när han av sin kusin Margareta Vasas man Johan av Hoya berättar han för honom. Hoya visar vare sig sympati eller förståelse för sin frus kusin och säger åt Lübeckarna att sätta honom i bojor.



Lübeck ihop med hertig Albrekt VII av Mecklenburg skickar in trupper på Kristoffer av Oldenburgs sida i den danska grevefejden. Bland dessa ingår både Hoya och Meyer som kommer till Skåne i december 1534. Till Skåne har Gustav Vasa skickat Svantes svärfar Johan Tre Rosor med trupper som får stöd från Ove Bille.



Johan vinner över Lübecks trupper i ett slag Helsingborg och Markus Meyer fängslas i Varberg, men kuppar till sig styret över borgen. Detta får Gustav Vasa att begära ett möte på Läckö slott. Han vill utlämna Meyer mot att få tillbaka Svante. Planen fungerar inget vidare för ingen verkar vilja ha Meyer och han avrättas av danskarna i Helsingør. Samtidigt blir den lybske borgmästaren Jürgen Wullenwever också avsatt och avrättad och Nicolaus Brömse (som tidigare stöttat Gustav Vasa) återinstallerades.



Brömse ville heller inte släppa Svante utan att ha fått gälden på 200 gyllen (en enorm summa på den tiden) som redan tidigare hade krävts då man sa att det motsvarade vad Svante hade ätit och druckit för under sin fångenskap. I augusti 1536 blev det däremot dags för Brömses son att gifta sig och till allas förvåning bestämde sig Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel för att närvara. Det verkar emellertid som att hon och hertig Magnus tröttnat på förhalningarna omkring Svantes frigivning och den inofficiella orsaken till att hon väljer att ta sig till Lübeck är att få honom fri. Detta lyckas också och Svante kan sedan ta sig hem till Sverige. Svante skriver ett vittnesmål om sin upplevelse under tiden i Lübeck som Gustav Vasa använder för att visa att kostnaderna för Svantes kost och logi i hansestaden går på ett ut med hans lidande. I slutändan behövde ingen betala någonting.