Hur bör vi och bör vi inte betrakta Stockholms blodbad i ljuset av Utøya?

Jag läste här om dagen Åsne Seierstads artikel Såret läker långsamt, men ärret försvinner aldrig där hon skriver om offren, föräldrar till offren och Norges hantering av och reaktioner på de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya för idag (22 juli 2021) exakt tio år sedan. Det är norrmännens trauma och det är de som måste bearbeta den sorgen i sin egen takt och på sitt eget sätt. Därför kommer det här bli ett inlägg om vad jag tycker att vi i Sverige kan dra för lärdomar av konsekvenserna av Utøya i forskning och framställning av Stockholms blodbad inte någon typ av analys av det förra. 

I inlägget Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) skrev jag om en intervju med den svenske vänsterpartisten Ali Esbati om den bok han skrivit om sina egna upplevelser från Utöya: Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. Jag har nu åter hittat denna intervju från Svenska Dagbladet (16 juni 2021). Liksom jag tog upp i inlägget, säger han att han tidigt upptäckte en vilja att förklara det lite som en olycka och inte som ett välplanerat politiskt terrorattentat och att jag ser de tendenserna även i svenska (och delvis danska) skildringar av Stockholms blodbad. Kanske inte direkt att det betraktas som en olycka så mycket som att det var något som bara "råkade hända" och det är av någon outgrundlig anledning jätteviktigt att absolut inte under några omständigheter lägga skulden på Kristian II eller ärkebiskop Gustav Trolle. Istället ger man Kristina Gyllenstierna hela skulden i princip för att man menar att hon är korkad som försöker visa att riksrådet fattade ett riktigt politiskt beslut om att avsätta Gustav Trolle eftersom han gjorde Sverige omöjligt att styra eller så letar man upp en obskyr teori som Sven Svensson först lades fram på 1964 som menar att den tyske stockholmsborgaren Gorius Holste var skyldig. 

Viktigast är, som sagt, att kungen och ärkebiskopen hålls undan allt ansvar. Det andra, och än vanligare perspektivet, är att Stockholms blodbad egentligen bara var en massiv propagandakampanj (propaganda = lögn) av Gustav Vasa. Detta trots att epitetet Tyrann myntades av en av de överlevande munkarna i Nydala kloster efter att Kristian II kommit förbi och hade ihjäl deras abbot och flera av deras bröder. Man menar även att det inte fanns några tecken på att samtiden reagerade, att en utländsk monark har ihjäl en betydande del av makteliten i ett annat land (enligt ens egna tolkningar t.o.m. hux flux utan någon planläggning) är något man anser ha hänt varje dag på 1500-talet. Dick Harrison brukar t.ex. lägga fram hur befängt/lustigt det är bönderna i Dalarna inte alls brydde sig om "några döda adelsmän i Stockholm" utan mer värnar om att få behålla sina vapen. Det verkar inte falla honom in att de kände behov av att ha vapen om kungen (d.v.s. statsmakten) och ärkebiskopen (d.v.s. kyrkan) kan få för sig att döda vem som helst när som helst hur som helst. Utöver att skoja lite om hur knäppa bönderna i Dalarna är det som att man försöker totalignorera att svenskarna tydligt visar vad de tycker genom att köra ut Kristian och faktiskt även Gustav Trolle i princip inom loppet av ett år. Att danskarna gör det samma 1523 och att Kristian II försöker skylla ifrån sig genom att bränna Didrik Slagheck (som han först utsett till biskop i Skara och senare även till ärekbiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522. Inte heller i det fallet är det egentligen Gustav Vasa som börjar. Klas Kyle lyckas nämligen fly från Stockholm och tillsammans med smålänningarna tvingar de bort Kristian II:s man Sören Norby från Kalmar slott redan i månadsskiftet januari/februari 1521. 

Det här och Sturemorden (också ett svenskt politiskt massmord som man känt sig tvungen att "omtolka" på senare år eftersom man tycker Erik XIV är en lika fantastisk regent och manligt geni som charmören Kristian II och Jöran Persson är bara dömd av historien) är tydliga exempel på den orientalism jag sett i svenska populärhistoriska skildringar av 1500-talet i Sverige. Denna orientalism skapar en fruktansvärd avhumanisering och det verkar som att man har svårt för att ta in att det handlar om riktiga människor som råkar ut för fruktansvärda händelser. Man reducerar allt till ren sensationalistisk underhållning eftersom man tycker TV-serien Game of Thrones är "häftig".

I inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) uttryckte jag min trötthet över att det svenska 1500-talet i populärhistoriska sammanhang i princip uteslutande reduceras till våldspornografi. En massa människor blir sexuellt upphetsade av våldslekar och det är inget fel med det. Däremot känner åtminstone jag att när man ska skildra riktiga människor och deras trauman bör man lämna denna våldsfetish med sin(a) partner(s) i sängkammaren, för det blir annars ett respekt- och empatilöst frossande i deras olyckor. 

Jag rekommenderar att ni läser Åsne Seierstads artikel ovan och funderar lite över tonen. Den är lugn, respektfull, empatisk och reflekterande. Den skildrar konsekvenserna av en fruktansvärd våldshandling för de överlevande och de dödas anhöriga och trots att den inte har en ton som är sexuellt upphetsande, engagerar den ändå. Den är nämligen mänsklig och den väcker många känslor, eftertanke och engagemang även om det inte är stress eller (sexuell) upphetsning.

Tio år efter terrorn på Utøya är en generation politiker borta. AUF förlorade tre länsordförande, två vice ordförande, tio ordförande och vice ordförande för lokalavdelningar. Av de mördade var 15 kandidater på Arbeiderpartiets listor i kommunvalen samma år.

~Åsne Seierstad 

Jag tycker det finns all anledning att fundera på vad vi kan dra för lärdomar av blodbadet och konsekvenserna av det genom att titta på Utøya och konsekvenserna av det. Jag har själv länge funderat på likheterna i det Åsne Seierstad skriver i citatet ovan. Om hur en hel generation makthavare plötsligt bara var borta. Män som bara slutade finnas. Vad betyder detta för Gustav Vasas möjligheter att styra landet de första åren? 

Det finns, som sagt, folk som överlevde Stockholms blodbad och liksom Utöya-överlevaren Viljar Hanssen berättar för Seierstad om att de flesta Utøya-överlevarna inte velat komma tillbaka till politiken, finns inga tecken på att dessa strävar efter makt igen. I intervjun ovan berättar Ali Esbati om hur dåligt han mådde när han tvingades återuppleva minnena igen när han skrev sin bok. Istället för att häpna över att bönerna i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok vittnar om eller att föraktfullt reducera henne till en hysterika för detta, kanske man istället skulle fundera på varför hon har den. För hur skulle man själv reagera om ens släktingar och vänner plötsligt försvann efter att en kung brutalt har haft ihjäl dem? Om man sett sin abbot och flera av sina bröder dränkas av en kung kanske det är rätt naturligt att kalla mördaren för Tyrann. Och finns det inte ens lite orsak till epitetet om man har ihjäl svenskar i Söderköping, Linköping, Vadstena, Västerås, Jönköping, Nydala, på flera håll i Finland och minst 120 stycken i Stockholm?  

Jag börjar på allvar fundera över hur dessa svenskar upplevde terrorattacken på Drottninggatan 7 april 2017. Var det tråkigare eller häftigare än Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Kan vi verkligen lita på att det har hänt och inte bara är politisk propaganda? Och vem var egentligen ansvarig? De människor som flydde för sina liv som var för korkade för att inte förstå att det kunde komma en lastbil körandes rakt ner för gågatan eller kanske en tysk affärsman bosatt i Stockholm som ogillar Stefan Löfvén? 

Skulle man verkligen kunna bemöta de överlevande från Utøya eller dödsoffrens föräldrar med samma känslokyla och empatilöshet som man visar mot 1500-talets svenskar såväl före som under och efter Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Skulle man kunna säga till dem eller t.ex.  till förintelseöverlevare ståendes öga mot öga med dem att man tycker att deras upplevelser är fantastiskt häftig och roande underhållning? Och om en förintelseöverlevare beskriver sin oro och ångest under tågresorna till koncentrationslägren, skulle man då föraktfullt säga till dem att de bara var ovana vid att åka andra klass?  Borde man inte i så fall se sig själv i spegeln först innan man skriker om att Gustav Vasa var psykopat?

Bild 1 är lånad från Wikipedia och bild två är kransar lagda på Stortorget i Stockholm till minnet av Stockholms blodbad i november 2020 av min vän Amir Sherif.

Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 

 

Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna.
Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.)
Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg.
Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.