Döda personers sällskap: "Beata"

I samband med bärgningen av Vasaskeppet påträffades ett gäng skelett av personer som dött i samband med förlisningen. Dessa gavs namn efter det svenska fonetiska alfabetet/bokstaveringsalfabetet av osteologen Nils-Gustaf Gejvall som gjorde den första osteologiska analysen på skeletten från Vasa. Det finns emellertid två undantag och det är de två skelett som osteologer könsbedömt som kvinnor som istället för Bertil och Yngve, fått namnen Beata och Ylva. Vad de hette egentligen är det givetvis ingen som vet, men då namnen fäst sig och det är bättre än att säga kvinnoskelett 1 och 2 eller dylikt, finner jag ingen anledning att kalla dem något annat här på bloggen.

För två veckor sedan (13 oktober 2021) deltog jag i Vasamuseets Maria Eleonora-dags-evenemang. Evenemanget bestod av körsång från damkören Discordia från Uppsala och två föredrag  En kjol bland många byxor och Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet som jag kommer att skriva mer om i senare inlägg. Då föredragen handlade om Beata och Ylva, tänkte jag att det kunde vara ett tillfälle att återuppta min bloggserie Döda personers sällskap och skriva inlägg om dem. De flesta uppgifter har jag tagit från Ebba Durings bok om skeletten från Vasa: De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Den publicerades 1994 och det skulle inte förvåna om det hänt en hel del sedan dess, men det här är vad jag själv kan veta för tillfället. 

Beatas skelett hittades på övre batteridäck i ett större område som Anna Silwerulv beskrev som ganska omrört i sitt föredrag. Hon berättade också att Beatas kropp hittades på båda sidor av en kanon, vilket är uppgifter som inte finns hos Ebba During. Skallen och underkäken hade en mörkare brun ton än resten av skelettet och skallen var dessutom på vissa ställen färgad blå av vivianit. Detta beror på att det finns så mycket järn i olika former ombord på Vasa som har påverkat skelettet under dess 333 år på botten. Skeletten från Vasa begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm 1963, men man öppnade graven 1989 för att undersöka dem närmare. Dessvärre visade det sig att skeletten farit illa av fukten inuti graven och bl.a. Beatas skelett hade angripits av mögel. Trots detta har man kunnat säga en hel del om henne.

Osteologer bedömer ålder på skelett utifrån hur vissa ben ser ut och hur de vuxit. Utifrån Beatas lårben, bensuturer och tänder har hennes ålder bedömts vara 20-25 år. Biologiskt kön bedöms på liknande sätt utifrån utseende av vissa ben och i Beatas fall uppvisade såväl skallen som de bevarade höftpartifragmenten på tydligt kvinnliga drag. Däremot var underkäken rätt kraftig och inte så typiskt kvinnlig. Analyser av prover från hennes kvarlevor visar att hennes kopparvärden var långt under det normala, vilket kan leda till undernäring och diarréer. Intressant nog har männen från Vasa generellt ett bättre koppar och sinkvärde än de båda kvinnorna enligt Ebba During.

Alla fram- och hörntänder i överkäken hos Beata hade så kallad emaljhypoplasier. Det innebär att tänderna får fåror eller gropar tvärs över tandkronan orsakade av felaktig utveckling i samband med perioder av vitaminbrist, undernäring och/eller vissa sjukdomar i barndomen. Röntgen visade också att Beata dragit ut höger sexårstand i underkäken och att hon hade en emaljskada på andra framtanden, också i underkäken. Det senare verkar vara en mekanisk skada som resultat av arbete eller en vana. Då skadan är annorlunda jämfört med de man hittar hos vana kritpipsrökare, spekulerar Ebba During i om Beata kan ha varit sömmerska och van vid att hålla fast nål och tråd mellan tänderna. Motsvarande tand i underkäken finns inte bevarad, varför det inte går att avgöra om den också visade samma skada.

Fyra bröstkotor berättade att Beata led av Schmorl's noder, vilket innebär att kotornas diskar skadats och att brosk pressats ut i kotkroppen. Ebba During menar att det är troligt att detta är resultatet av en yttre skada eller störningar i ämnesomsättningen någon gång under Beatas tonår. Däremot finns inte belägg för kilformade kotkroppar som skulle kunna tyda på att hon hade krumrygg.

Beatas pannben visar att hon hade sutura metopica persistens, ett ärftligt drag som innebär att bensuturen som finns mellan de båda pannbenen inte sluter sig vid två års ålder som sker i normala vis. Detta är inte helt ovanligt. Ebba During säger att det finns hos ca 10% av befolkningen idag och verkar inte påverka annat än ens utseende. Skallen visade också att Beata hade bathrocephali, en onormal utbuktning av nackbenet. Detta är mindre vanligt, men finns även hos Vasaskeppets andra kvinna, Ylva.

Jens Heimdal - Spår av 1600-talets trädgårdar i Stockholm

"Alla brydde sig om den fina stenpackningen och ingen brydde sig om jorden"

~ Jens Heimdal om kv. Rosendal

För två veckor sedan (1 oktober 2021) var det dags för den första av Vasamuseets tre afternoon tea-föredrag för hösten. Denna säsong är temat trädgård och först ut var arkeobotanikern Jens Heimdal med föredraget Spår av 1600-talets trädgårdar i Stockholm.

Arkeobotanik är numera en given del av arkeologiska undersökningar och innebär att man samlar in jordprover och studerar fröer, växtdelar etc. för att se vad man har odlat (eller vilka växter som man har importerat i vissa fall). Jens Heimdal berättade om sitt arbete och använde två undersökningar i Stockholm som utgångspunkt: Kvarter Riddaren på Östermalm som undersöktes 2015 och Kvarter Rosendal vid Mariatorget på Södermalm som grävdes 2020.

Trädgårdar ses oftast som en del av konsthistorien och under 1600-talet växte det fram ett ideal för kungar och adel att anlägga formträdgårdar. Hur denna trend får fäste under seklets lopp kan man se även i källmaterialet som är mer omfattande för tiden efter 1600-talets mitt än före.

Kålgårdar och kryddodling räknas som en typ av jordbruk som skedde i hela samhället ända ner till backstugorna och det finns indikationer på att stadsgårdarna i utkanterna av Stockholm hade bakgårdar för odling liksom man hade i de övriga svenska städerna. Trädgårdsodlingen var också en kvinnlig syssla liksom de verksamheter som man producerade råvaror till. Något jag tyckte var intressant som Jens Heimdal sa var att odlingsbäddar haft samma mått från förhistorisk tid och fram till idag: 2 alnar (120cm). Det är nämligen det mått som gör att man kan nå över hela bädden.

Under 1600-talet började den stadsboende adeln att bygga så kallade malmgårdar nära Stockholm för sin trädgårds- och vardagsodling. Från 1700-talet börjar även borgarna att anamma traditionen och när staden expanderade, hamnade de inne i städerna. Piperska muren på Kungsholmen är ett känt exempel.

Kvarteret Riddaren på Östermalm undersöktes eftersom Judiska skolan i Stockholm skulle expandera. Då hittades blomkrukor som är väldigt lika de vi idag har, men som drejades. Dessa krukor vittnar om att man förkultiverat åtminstone vissa växter. Arkeologerna hittade även puts från husen som bevarats och som visade att de varit röda. Här hade trädgården anlagts i terrasser och man hade varit tidig på att odla potatis under 1700-talet. Från detta sekel härrörde även en tobaksodling. Tobak är en typisk 1700-talsväxt i Sverige eftersom det kom ett kungligt påbud om att kvinnor och barn skulle odla det 1724 då den var så dyr att importera. Förutom dessa växter, odlades lummer som använts på teatrar för att skapa blixt och dunder och för att bearbeta tyg som skulle färgas. 

Jens Heimdal beskrev undersökningen i kvarter Rosendal mer ingående. Den skedde 2020 och materialet från de äldsta kulturlagren är ännu inte bearbetat. Kvarteret ligger vid Mariatorget som fram till 1900-talet hette Adolf Fredriks torg. Här hade Heimdal med uppgifter om ägare till tomterna som berördes av undersökningen. 1679 ägdes den ena tomten av magister Betschley som var kyrkoherde i Tyska kyrkan i Gamla stan och den andra var Hummertz Hanssons som hade en malmgård på platsen. Under det tidiga 1700-talet är bara en ägare känd: Lars Siwertz. Han var ölbryggare och man skulle därför kunna tänka sig att han odlade humle. Så verkade inte vara fallet utan återigen dök tobaken upp. Grannen, Berndt Johan Eschenberg var emellertid handelsman och kan mycket väl ha köpt tobaken av familjen Siwertz för att sälja vidare. 

På 1600-talet var odlingarna mer varierade och det ytan innehöll då två tomter avgränsade med ett stacket. Det mesta materialet kom från tiden före de båda ägarna finns belagda (1630-1650) då det hos Hummertz Hansson fanns en kålgård och hos magister Betschley fanns en mer varierad trädgård. Det fanns även ett material som var äldre än detta, men som nämndes ovan är det materialet inte riktigt bearbetat än. Jens Heimdal sa däremot att det verkar som att det redan då varit en kålgård med en kryddgård på den andra sidan staketet.

På ytan i kvarter Rosendal växte spikklubba, men den kunde inte ses i materialet från tidigare perioder. Spikklubba verkar komma från Amerika. Den är väldigt giftig, men har använts som drog och medicinalväxt. Det mystiska med spikklubban är att den omnämns i Europa redan under antiken och t.ex. Hildegard av Bingen skriver om den. Det finns i och för sig en indisk variant av den, men den har inte påträffats i Europa förrän 1500-talet. Frågan är därför: Vad var det för växt som beskrevs?