Detta inlägg vill jag ägna åt något som kommit att förändra synen på historia i
Västvärlden och jag menar inte
George R.R. Martins bokserie
A Song of Ice and Fire eller TV-serien
Game of Thrones som bygger på denna utan boken
Orientalism av den kristen-palestinska litteraturvetaren och författaren
Edward Said som var verksam i
USA. Jag tog upp boken även i inlägget
Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) där vänners kommentarer om tidigmoderna manliga kläder (i det fallet
Sturekläderna) fick mig att reflektera lite över våra fördomar om förmodern tid.
Jag har läst originalet på engelska från 1978, men inför detta inlägg valde jag att läsa den svenska översättningen av Hans O Sjöström från 1993 eftersom den innehåller ett förord om orientalism i Sverige av Sigrid Kahle.
I mitt inlägg
Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) kom jag in lite på hur det moderna samhället är uppbyggt mer på utopiska drömmar än faktiska behov i människors vardag. Detta löste inga problem, men när det blev tydligt att de fanns kvar, skapade man en ny utopisk dröm för de som kunde att fly vidare till. Den förra drömmen blev sedan associerad med problem varför man inte lyssnade på de som sa sig trivas. Detta har skapat bilder av bl.a. miljonprogramsområden som inte riktigt stämmer överens med de boendes egna upplevelser.
Orientalism kan sägas illustrera samma problem med en grupp som anser sig ha tolkningsföreträde över en annan grupps sociala situation och som värderar denna som genomgående negativ.
Edward Said använde begreppet för att beskriva hur
Västvärlden tenderade att beskriva
Orientens (d.v.s Asien och Nordafrika) kulturer som
våldsamma,
bakåtsträvande,
sensuella,
exotiska,
monströsa,
mysteriska,
barbariska, statiska, despotiska, passiva och
totalt annorlunda. Mer eller mindre kan man säga att det västerländska samhället har en enormt fördomsfull bild av människor från Orienten som oftast uttrycks i stereotypa skildringar i den västerländska politiken, men även i populärkulturen, vilket väldigt tydligt illustreras t.ex. av artikeln
You May Know Me from such Roles as Terrorist #4 från 2015. Där berättar sju amerikanska muslimer som arbetar som skådespelare i
Hollywood om hur deras kultur, religion och etnicitet misstolkas och att detta leder till att de bara anses kunna ta en viss typ av roller. Nämligen de som genomonda terrorister, vilket säger en hel del om hur orientalismen tar ifrån österländska människor deras mänsklighet.
Termer som Öst och Väst är mer eller mindre påhittade och samtidigt som man i Väst skapade Orienten, skapade man sin egen europeiska identitet och tillskrev den enbart positiva egenskaper som civiliserad, rationell, överlägsen, demokratisk, vetenskaplig, dynamisk, aktiv och typ allmänt fantastisk och använde båda dessa stereotyper för att rättfärdiga sitt imperialistiska styre över Orienten. Med andra ord är orientalism inte ett uttryck för ignorans eller okunskap utan istället en kunskapstradition som utgår ifrån att Väst måste ingripa och sprida civilisation till resten av världen och rädda dem från sig själva (Den vita mannens börda).
Som ni vet är jag arkeolog och inte historiker därför kan jag mycket väl ha missat inomvetenskapliga diskussioner om den europeiska imperialismens påverkan på historievetenskapen. Jag vet att problemen med evolutionism och eurocentrism diskuteras flitigt, men jag känner mig mer bekväm att använda arkeologins diskussion om modern europeisk kolonialisms påverkan på bilden av det förflutna.
Jag har märkt att arkeologin har ett närmare förhållande till antropologin än historievetenskapen verkar ha. Så pass nära att Gordon Willey och Philip Phillips hävdade att: "Archaeology is anthropology or it is nothing." Arkeologin hämtar väldigt mycket teorier och modeller om människor och mänskliga kulturer/samhällen därifrån och på sistone har antropologin börjat upptäcka att det finns ett behov av ett längre tidsperspektiv än de traditionella 18 månaderna av fältarbete för att få förståelse för en kultur eller ett samhälle och har därför börjat kika på arkeologin på ett nytt sätt.
En bra sammanfattning av båda disciplinernas koloniala förflutna ger arkeologen
Chris Gosden i sin bok
Anthropology and Archaeology. A changing relationship i vilken han beskriver hur europeisk förhistoria har skapats genom möten med icke-europeiska samhällen under de senaste 500 åren. Särskilt
stenåldern är skapad genom européernas kontakter med ursprungsinvånarna i
Australien,
Nord- och
Sydamerika. Samhällen som inte beskrivits i
Bibeln eller av antika författare.
[C]oncepts such as the Stone Age are elements of the joint histories of archaeology and anthropology. An important route to understanding the distant past and the distant present by those of European descent has been to make constant metaphorical links from one to the other. Prehistory was constructed through extended analogies with people living in the present. For instance, tribal people who made and used stone tools in the Americas were models for understanding the phases of European prehistory before the use of metal.
Koloniala möten under perioden sent 1400-tal till och med slutet av 1800-talet tvingade alltså européer att förhålla sig till kulturer och samhällen som var annorlunda gentemot deras egen och mötena fick dem att reflektera mycket över mänskligt liv i allmänhet och sitt eget europeiska liv i synnerhet. Den första någorlunda ordentliga europeiska bilden av Orienten kom egentligen redan från Marco Polos resor under 1200-talets senare hälft. Kina hade då ett samhälle som européer kunde känna igen med städer, jordbruk, handel etc, samtidigt som det också var väldigt annorlunda gentemot livet i Europa. Däremot blev inte mötena kontinuerligt återkommande förrän i samband med de många europeiska "upptäcktsresorna" från slutet av 1400-talet och framåt.
Under medeltiden var Europa känt som kristenheten och först i samband med ifrågasättandet av kyrkan av reformatorerna på 1500-talet, kom en sekulär förståelse av världsdelen att växa fram. (Kanske ska reformationen och kritiken mot den katolska kyrkan också ses som möjliggjord av koloniala kontakter?) Europa som enhet var emellertid ingen självklarhet och det har därför egentligen alltid funnits ett behov av att skapa Det Andra utanför Europa för att rädslan om att heterogeniteten inom världsdelen ska leda till splittring inte ska besannas. En kulturellt heterogen världsdel definierade således en gemensam självbild genom att (1) ställa det mot något som det inte var och (2) hitta ett gemensamt förflutet i förhistorisk tid och antiken.
Chris Gosdens bok kommer att återkomma i senare inlägg, men diskussionen om det förflutna som skapat genom koloniala möten i samtiden är intressant om man ser till hur svensk historia, särskilt om 1500-talet, gärna porträtteras i populärhistoriska sammanhang i Sverige idag.
Normalt brukar man mena att ett av de största problemen med västerländsk historieskrivning är
nationalismen som, om man hårdrar det lite kan sägas vara ungefär samma sak som
eurocentrism. Jag håller med det
Andreas Johansson Heinö skrev på nationaldagen i år (6 juni 2021) i artikeln
Sverige behöver mer kritisk patriotism att nationalism är "
egoism upphöjd till kvasifilosofi, sentimentalitet förklädd till ideologi, magkänsla i stället för analys".
Den svenska populärhistorien har uppenbart kommit till insikt om detta också och det kan ju tyckas bra. Stora problem uppstår emellertid när den försöker vara antinationalistisk. Av någon outgrundlig anledning har man nämligen fått för sig att antinationalistiskt blir det automatiskt genom att bara vända på det vedertagna tolkningarna och tala ner och demonisera
Sverige och historiska svenskar i alla sammanhang (även när det är tydligt att svenskar råkar illa ut). Det verkar som att vi ska avskräckas från att tro att det fanns något som helst positivt med
ståndssamhället och att vi alla räddades från barbariet genom att bli
moderna människor. Det här var också
funktionalismens utopiska drömbild, vilket jag skrev om i ovan nämnda inlägg om
Per-Markuu Ristilammis avhandling
Rosengård och den svarta poesin.
För några dagar sedan hörde jag Ali Esbati berätta om den bok som han skrivit om sina upplevelser av terrorattacken på Utøya 2011. Han sa då att han tidigt märkte hur det terrordådet kom att förklaras mer i termer av en stor olycka istället för som ett högerextremistiskt terrordåd. Lite samma tendens finns det i nutida skildringar av Stockholms blodbad som man även (omedvetet?) insinuerar egentligen bara var en enorm propagandakampanj från Gustav Vasa. (Propaganda tar man för givet i alla sammanhang är rena lögner, men den diskussionen lämnar jag till ett annat inlägg.)
Om man fokuserar på vad
Kristian II faktiskt gör är han en
dansk kung som tar makten i ett annat land med våld, har ihjäl en stor del av den inhemska makteliten och plundrar sedan landet på alla dess tillgångar ihop med de legoknektar som han anställt för att erövra landet. I inlägget
Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) skrev jag om likheterna mellan
Dick Harrisons (alldeles för) korta beskrivning av
boerkrigen i
Sydafrika kring sekelskiftet 1900 och Kristians behandling av svenskarna i samband med och efter blodbadet: döda männen med våld och låt kvinnorna och barnen långsamt tyna bort i vad som i boernas fall kommit att beskrivas som "
de första koncentrationslägren". Uppgifter från Gustav Vasas systerson
Per Brahe som ett år gammal blev en av de svenskar som fängslades i
Danmark vittnar om att de fick slita hårt för maten och att flera av fångarna dör styrker dessa likheter med boerska kvinnorna och barnens situation.
Är det för att tona ner Kristians likhet med moderna brittiska imperialister som man har börjat hävda att Sverige inte finns före Gustav Vasa? Det har jag också svårt att förstå. Sverige blir en egen kyrkoprovins 1164, har ett riksråd från 1200-talet, en enhetlig lagstiftning från 1350-talet, namnet
Swerighe är belagt i skrift från 1389 och liknande namn förekommer tidigare.
Engelbrekt kallar också till
Arboga möte 1435 som anses vara födelsen av den svenska riksdagen. Det förefaller med andra ord som att riket var väletablerat före Gustav Vasa, vilket t.ex. förklarar det svenska motståndet mot en dansk (imperialistisk) övermakt.
Peder Swarts Gustav Vasas krönika framstår också mer som ett sätt för Gustav Vasa att skriva in sig i en tradition av medeltida rimkrönikor (likt hans pappas morbror
Sten Sture d.ä.) än som en propagandaskrift. Å andra sidan menar vissa att
Erikskrönikan också är propaganda som man inte ska tro ett ord på, så egentligen är tolkningen väl inte direkt jättemärklig.
Ser man till skildringar av Gustav Vasa, framträder också en bekant bild från europeisk imperialism. Han beskrivs i termer som ondsint, våldsam, barbarisk, despotisk, demonisk och monströs (Herman Lindqvist går till och med så långt att han säger att han liknade en apa.), egenskaper som Edward Said pekade på ofta har givits till Orientens befolkning för att legitimera västerländsk imperialism. Liksom Said kommenterar att det är kunskap man gör anspråk att ha när man skildrar Orienten på ett nedvärderande och föraktfullt sätt, anser svenska populärhistoriker också att deras perspektiv är kunskapsunderstött och därför överlägset.
I den ovan nämnda artikeln skriver Andreas Johansson Heinö att det är viktigt att protestera mot nationalismen, men samtidigt att den svenska antinationalismen många gånger protesterat mot helt fel saker. Detta kan man lugnt säga gäller för svensk populärhistoria då man verkar ha tagit förgivet att man bara kan avfärda allt nationalistiskt (säkert har klyschan om historiska segrare som alltid skriver lögnaktig historia nog spelat in här också) och vända på allt. Det har istället gett oss ett enormt problem med orientalism och förespråkande av dansk imperialism inom populärhistorien om 1500-talet. På ett sätt hänger det väl ihop. Chris Gosden tar ju upp att även det europeiska förflutna har skapats i kontakt med Det andra.
Skildringarna av den svenska adeln är lika orientalistisk som de om Gustav Vasa om adeln ens blir mer än namn som dansar förbi i bakgrunden (Svensk populärhistoria har i princip uteslutande tre intressen:
våld av alla de slag,
ond bråd död och
kungar, vilket leder till frågeställningar om vilka som är ociviliserade barbarer). I inlägget
Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag hur
Bo Eriksson använder sig av stereotyper hämtade från fantasy-genren (Han reducerar även
Kristina Gyllenstierna till en
hysterika, en väldigt misogyn stereotyp som är en produkt av 1800-talet) i boken
Sturarna. Makten, morden, missdåden. Eriksson är på intet sätt ensam om att ha orientalistiska föreställningar om det svenska 1500-talet, men han är den som i sin upphetsning blir mest genomskinlig. I princip genomgående skildrar han
Svante Sture på ungefär samma sätt som Gustav Vasa normalt skildras: ondsint, maktgalen, genomond och en maffiaboss. På sida 230 gör han dock något av en tvärvändning när han plötsligt skriver:
Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld.
Jag har ända sedan jag läste boken 2017 förundrat mig över den här syn på källor som Bo Eriksson att döma av citatet förefaller att ha och som kan tyckas problematisk för en historiedocent. Jag förstår nämligen inte alls
vad det är som han baserar sin tolkning av Svante på om det inte är de historiska källorna. Samma sak, fast det motsatta, gäller Erikssons syn på
Jöran Persson som i alla historiska källor från hans samtid beskrivs i princip som ett elakt svin (alltså ungefär som Erikssons skildringar av Svante i resten av boken utöver citatet ovan) av de som upplevde honom. Dessa källor kan man inte heller lita på enligt Eriksson (som också verkar tycka att de är helt irrelevanta att ens nämna i boken) för Jöran har dömts hårt av historien och tyckte nog inte själv att han var ond.
Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin i sin avhandling Rosengård och den svarta poesin som nämnts ovan. Hon utbildade sig till socialarbetare i Lund i slutet av 1960-talet och blev del av 68-rörelsen med allt vad det innebar av politisk radikalisering. Hon var med och skrev en rapport om Rosengård på 1970-talet som fick en väldigt negativ prägel. Hon erkänner för Ristilammi att det var ett flertal rosengårdsbor som hon och hennes kollega frågade ut under rapportarbetet som sa att de trivdes. Dessa hade emellertid Carin och hennes kollega avfärdat som "lurade" och samma inställningen till de boendes åsikter om trivsel syns i en rapport om Skärholmen som kom samtidigt där författarna i stället använde ord som "förträngning".
Edward Said inleder Orientalism med att citera Karl Marx: “De kan inte företräda sig själva. De måste företrädas.” Den inställningen verkar ha varit lika självklar för Carin och hennes socialarbetarkollegor i förhållandet till rosengårdsborna på 1970-talet som den verkar vara för personer som ägnar sig åt svensk populärhistoria i deras förhållande till framför allt det svenska 1500-talet, men även andra tidsperioder idag. Det mynnar inte sällan ut i en oerhört verklighetsfrånvänd, avhumaniserad historia som inte sällan dryper av klassförakt och dessutom alldeles för ofta kryddas med misogyni. Jag kan också bli elitistisk ibland. Det var något som jag lade mig till med under mina universitetsstudier och som jag inte alls är stolt över. Däremot är jag numera medveten om det och försöker att öva bort det.
Det jag i princip uteslutande saknar är en ordentlig maktanalys av ståndssamhället. Bo Eriksson skriver att det är viktigt att förstå "
dramats inre logik" när det gäller
Sturemorden. Detta kan väl sägas vara en nobel inställning och den liknar hur sociologen
Zygmunt Bauman i sin bok
Auschwitz och det moderna samhället menar att
Förintelsen måste förstås som del av det moderna samhället. Den stora skillnaden mellan dem är att den senare förankrar Förintelsen som del av det moderna samhället. Dess isolering från resterande delar är rätt märklig med tanke på att Stockholms blodbad tonas ner då det ses som en bra representant för
hela det förmoderna samhället varför ingen ska ha brytt sig (utom nordborna som slängde ut Kristian från makten i både Sverige och
Danmark-Norge). Eriksson däremot använder sig genomgående av fantasy, en genre som har en hel del problem med orientalism vilket bl.a.
Mat Hardy skrivit om i artikeln
Game of Thropes: The Orientalist Tradition in the Works of G.R.R. Martin.
Jag är egentligen en ivrig förespråkare av att använda konsten för att förstå verkligheten och kan till viss del förstå att genrer som fantasy (och även science fiction.) lätt blir orientalistiska. Det är väldigt svårt att tänka sig något som är totalt annorlunda gentemot den egna kulturen och asiatiska och afrikanska kulturer framstår lätt som det för européer vid en första anblick. Problemet är ju att dessa kulturer (och inte heller 1500-talets Sverige) är totalt annorlunda, utan det finns en hel del likheter och man kan alltid förutsätta att allmänmänskliga beteenden och människors basala behov är de samma.
Konst kan vara extremt lik verkligheten (De flesta konstnärer är väldigt intresserade av den och människorna som befolkar den trots allt.), men problem uppstår när man inte drar någon gräns mellan de båda. Jag ser därför egentligen inga jätteproblem i att tycka om t.ex. Lord of the Rings eller Game of Thrones. Det stora problemet är mer omedvetenheten om vilka stereotyper som kommer till uttryck i dem och i det senare fallet att man på senare år vill pressa in det svenska 1500-talet i den senare istället för att se hur George R.R. Martin inspirerats av Rosornas krig i England. För jag hoppas alla är klara över att det är verkliga händelser som verkliga människor råkat ut för som man sysslar med när man studerar historia och inte bara fiktiva karaktärer. Alldeles för ofta under de senaste fyra åren har jag nämligen undrat.
Sedan är fantasy en väldigt bred genre och inte all fantasy demoniserar europeisk medeltid (eller 1500-tal) eller är enorma våldsorgier. Jag gillar N. K. Jemisin The Dreamblood Duology som hämtar inspiration från antika Egypten och som jag tycker lyckas hålla sig ifrån att bli orientalistisk och vill man ha våldsskildringar som skildrar konsekvenserna av extrem våldsutövning är Susanne Collins The Hunger Games bra även om hon inte alltid är konsekvent. Den senare kan jag faktiskt se en anledning att dra paralleller mellan svensk populärhistoria och The Capitol. Collins ger en bild av deras "kultur" som ett ytligt frossande i våld och ond bråd död, vilket som sagt är de två i särklass vanligaste teman för majoriteten av det som publicerats populärt i Sverige på senare år om förmodern tid (särskilt om 1500-talet!) också.
Orientalismen som präglar svensk populärhistorias bild av förmodern tid kanske ska ses delvis mot bakgrund av hur Europa som ett sekulärt begrepp skapades genom att överdriva olikheter med samhällen utanför och betona likheterna mellan de europeiska kulturerna och dölja olikheterna. I boken Sveriges historia medeltiden menar Dick Harrison att man i brist på källor om den svenska järnåldern kan använda det samtida Englands samhällsuppbyggnad. Personligen tycker jag ju att man ändå kommer rätt långt på arkeologiskt material och det blir rätt märkligt att Harrison vet att allt var precis som i England samtidigt som han avfärdar t.ex. Tacitus, Rimbert, Adam av Bremen och alla olika typer av fornnordiska källor som han menar inte kan veta hur det var i Sverige (som inte egentligen fanns då enligt Harrison) då.
Den här viljan att applicera England på Sverige gäller inte bara den svenska järnåldern och inte heller bara Dick Harrison. Det är t.ex. väldigt vanligt att jämföra
Vasarna med
The Tudors och jag har hört flera säga (med lätt stolthet i rösten av någon anledning) att Vasarna skulle vara värre. Jag måste säga att jag numera har svårt att förstå detta. The Tudors är på många sätt extrema sett i en europeisk kontext, inte minst gäller detta hur brutalt
Henry VIII genomför reformationen i England. Är det återigen frosseriet i våld och ond bråd död inom svensk populärhistoria som ställer till det? Vid en närmare granskning framstår Sverige som väldigt annorlunda gentemot England, men det kräver en noggrannhet som jag känner väldigt sällan finns och som man kan säga är ungefär det som historikern
Mikael Nilsson pratar om att ingen har tid till i
en intervju med tidningen Arbetet.
Till skillnad mot den brittiska populärhistoriska förmedlingen förekommer det väldigt lite information om vanligt vardagsliv inom den svenska, vilket verkar bidra till orientalismen, kanske för att det är där man lättast kan se allmänmänskligt beteende.
Historieätarna kan väl sägas ha försökt, men den serien (liksom julkalender-versionen
Tusen år till julafton) hade en väldigt etnologisk skevhet och när det gäller all historia före 1800-talet (vilket inte är tidsperioder som etnologer i allmänhet sysslar med särskilt mycket) hade den ofta samma orientalistiska glasögon. Detta skapade en stundtals enormt negativ bild av det förmoderna samhället. Inte minst gäller detta 1500-talet där man verkar ha valt den i särklass äckligaste maten man kunde hitta i källorna för att sedan konstatera att 1500-talet var
för annorlunda (för att kunna förstås).
Det verkar med andra ord som att det förmoderna Sverige och de människor som befolkade det inte alls får vara huvudperson i den svenska populärhistorien. Som jag skrev ovan har man istället kommit att förespråka
dansk imperialism och det en
dansk nationalistisk historieskrivning gärna velat hävda. Inte minst efter det att
Erik Petersson gick omkring i
Bergen och tydligen fick för sig att han
var Kristian II, ett fenomen rätt typiskt för manliga svenska biografiförfattare som jag skrev om i inlägget
Biografiförfattare (9 december 2020) och som även
Kalle Lind och
Carina Burman diskuterade med utgångspunkt i
Cornelis Vreeswijks och
Fred Åkerströms tolkningar av
Carl Michael Bellman (
Sven-Bertil Taubes verkar mer se sina tolkningar som att han var en skådespelare som spelade honom) i avsnittet
Om arvet efter Bellman av podden
Snedtänkt. (Jag tror/hoppas verkligen inte att Petersson är Kristian II.)
Som jag skrev ovan, saknar jag i princip alltid en maktanalys. Det förefaller inte som att man reflekterar särskilt mycket om hur makten verkligen såg ut, utan gör som Harrison ovan och applicerar en engelsk situation på Sverige och/eller går till Game of Thrones. Särskilt mycket demoniseras också de svenska makthavare som, om man ser till deras regering, faktiskt varit bra för
nationen Sveriges utveckling. Jag önskar att detta bara skulle gälla enbart populärhistorien, men även i översiktsverk skrivna för universitetsstudenter i
Historia som
Det svenska samhället. Böndernas och arbetarnas tid 1720-2018 skriver
Susanna Hedenborg och
Lars Kvarnström att Gustav Vasa (och
Gustav II Adolf) var enväldig. Detta blir jättemärkligt om man ser till att han faktiskt har att styra landet ihop med både ett
riksråd och en
riksdag som är väletablerade långt före hans regeringstid och i vilken även
bönder och
borgare hade representanter. Eftersom det är en relativt unik politisk situation, kan man tycka att det vore intressant att studera och förmedla till "vanligt folk" hur det påverkade samhället att "vanligt folk" var med och bestämde. I stället nämns den här representationen oftast bara i förbifarten och när de går emot den uppfattning som populärhistorikerna (och tyvärr allt för många professionella historiker) har eller inte gör uppror stup i kvarten, anses de vara "lurade" av makthavarens propaganda, precis som rosengårdsborna som trivdes i sitt bostadsområde.
För Chris Gosden verkar det vara självklart att det framför allt gäller synen på förhistorien som man enligt orientalistiska principer dömt till att vara "Den Andra", men för Sveriges del verkar det som att man har fördömt hela den svenska förmoderna historien. Jag förespråkar verkligen
inte en återgång till ett nationalistiskt perspektiv på historia. Hur det kan sluta kan man se i t.ex. den
fanart fans av musikalen
Hamilton gjort av USA:s
founding fathers och som gick runt på internet för något år sedan. Där har de blivit "woke" med kommentarer om att de är HBTQ+, furries och gamers (Hamilton är absolut att betrakta som konst och fiktiv och det är verkligen inget fel att vara HBTQ+, furry eller gamers, men jag undrar vad vi gör med bilderna av historiska personer.). Detta är vi, som sagt, långt borta ifrån i Sverige. Här baktalar man som sagt gärna de makthavare som varit viktigast för landets utveckling.
Vi behöver sätta Sveriges historiska utveckling och historiska svenskars positiva och negativa sidor i centrum för vår historieskrivning. Kritisk patriotism som Andreas Johansson Heinö säger behövs kan man kanske kalla det. Sett till den svenska populärhistorien är det tydligt att man annars lätt blir en ivrig förespråkare av imperialistiskt förtryck av Sverige och svenskar och likaså gör oförmågan att se skillnad mellan verklighet och fiktion att man skapar en historia som man inte har. Jag är helt för källkritik, men det för mig är något som kommer automatiskt med fördjupad kunskap och förståelse om och för ett ämne. Inte att läsa en källa och sedan bara avfärda den om den säger något annat än det man redan har bestämt om en person eller händelse när man började. Jag finner det faktiskt ännu roligare när det inte stämmer in på mina fördomar. Det uppmuntrar till reflektion och utveckling.
Till syvende och sist antar jag att vi ändå ska vara väldigt tacksamma över att det "bara" är källor från svensk förmodern tid som avfärdas så lättvindigt som vi ovan sett i svensk populärhistoria. Vad händer om man skulle få för sig att man som modern västerlänning (särskilt om man har en akademisk titel i Historia) känner att man vet bättre än de som upplevde Förintelsen och det blir allmänt vedertaget att den bara är "propaganda" (d.v.s. synonymt med lögn)? Jag tror nämligen inte att Adolf Hitler tyckte att han var ond och honom har ju historien dömt oerhört hårt.
