Sjöhistoriska museet

I söndags (21 augusti 2022) besökte jag Sjöhistoriska museet i Stockholm för första gången på jag vet inte hur många år. Trots att jag tänkt göra det länge och att jag besökt flera av de andra museerna som utgör Museiparken på Ladugårdsgärdet, har det inte blivit av. Därför kan man säga att det var lite som att komma dit för första gången och att det sker i år passar bra då det är 500 år sedan Gustav Vasa grundade den svenska flottan när han köpte 10 fartyg från Lübeck. 

Sjöhistoriska är inrymt i enorma lokaler i en byggnad ritad av Ragnar Östberg på 1930-talet. Ändå känns museet på något vis litet och gemytligt. Basutställningen handlar om den svenska flottan och består av ett flertal modeller av olika former av båtar och skepp varav de äldsta är från 1700-talet som jag fann underbara. Särskilt de som hade individuella rorsmän. Däremot var det lite svårt att få en kronologisk överblick. 

Då Sjöhistoriska är del av organisationen Statens maritima museer ihop med Vasamuseet och Marinmuseum i Karlskrona kan jag förstå om man har tyckt att Vasamuseet bäst kan förmedla 1600-talet. Regalskeppet Kronan som sprängde sig själv 1676 förmedlas dessutom alldeles utmärkt av Kalmar läns museum, vilket jag skrev om i inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019). Då inget av dessa förmedlar hela 1600-talet, skulle jag önska mig en lite tydligare överblick (Marinmuseum har jag aldrig besökt och kan därför inte säga något om deras utställningar.) över seklet och även om 1500-talet. (Baserat på "utbudet", kan man ju lätt tro att alla svenska skepp sjönk i den svenska flottan på 1600-talet...) Flera vrak har ju hittats på senare år, inte minst Erik XIV:s Mars, som kan motivera en uppdatering med större fokus på de äldre seklerna i flottans historia och som sagt är det lite rörigt med skyltningen även om jag samtidigt gillar att texterna inte är så långa. Utöver modellerna saknar jag också lite kartor och bilder som skulle kunna sätta in dem i ett sammanhang. 

Även om det finns en del oklarheter kring hur Gustav Vasa kom över de tio skeppen från Lübeck, tycker jag det är skönt att man på Sjöhistoriska inte velat utgå ifrån något annat än att han köpte dem. Lübeck är trots allt inte de trevligaste att ha med att göra och jag har länge varit förbryllad över tolkningarna att Gustav aldrig betalade tillbaka något av det han, för Sveriges räkning bad om hjälp med ekonomiskt och materiellt. Det är trots allt så att Sverige inte skulle haft mycket att stå emot med om Lübeck skulle fått för sig att "ta i med hårdhandskarna".

Jag uppskattade mest historien om den svenska ubåten Ulven som råkade på en tysk mina i samband med övningar utanför Göteborg i april 1943. Den vittnar om att även om vi varit alliansfria (fram tills nu när vi håller på att gå med i NATO), har svenska farkoster inte varit bortom risker. Jag fann den extra intressant eftersom en av mina favoritutställningar är Hemliga handlingar - DC3:an som försvann om den, av Sovjetunionen nedskjutna, svenska DC3:an på Flygvapenmuseum i Linköping som jag skrev om i inlägget Flygvapenmuseum (11 september 2020).

I rummet intill finns den riktiga akterspegeln av Gustav III:s skonert Amphion som Fredrik Henrik af Chapman ritade 1777. Axel von Fersens redogörelse för kungens humör under dess första "lustfärd" fick mig att le och den säger mycket om Gustav III som person och inte minst hans humor, vilken ju kommer fram på andra sätt också, t.ex. i att Carl Michael Bellman blev hans gunstling. 

I den andra delen av undervåningen höll man på att bygga en ny utställning som det var omöjligt att avgöra vad den handlade om, men det ska bli spännande att se när den väl öppnar. 

På övervåningen fanns en utställning om personer som donerat material till museets samlingar och även en medverkandedel där man kunde skicka in vad man själv samlade på. Det slog mig vilka oerhörda nördar affärsmän var förr. Hur många av dem skulle idag samla modeller, föremål och detaljinformation om båtar? Jag inser att det kan vara fördomar jag har, men man får inte direkt känslan och det stöds ju t.ex. av Sveriges radios Kulturnytts Det kulturlösa näringslivet från 2013 bl.a. om hur franska affärsmän drar lott om vem som ska tvingas äta lunch med svenska kollegor eftersom de bara kan prata pengar (och möjligen golf). 

Den andra delen av övervåningen hade en utställning som handlade om handel och kontakter över havet. Denna var trevlig och det var bra att man byggt upp den lite utifrån en vilja att ge en känsla av att gå omkring på en båt. Lite uppdatering skulle kunna behövas även här. Bl.a. då vi idag vet att handelsvaror faktiskt tog sig "ut på landet" också under medeltiden och inte bara stannade i städerna. Det var emellertid en bra presentation av varorna som man handlade med. Något jag saknade är rederier och deras verksamhet i Sverige genom historien. Det finns uppgifter om att Märta Leijonhufvud driver ett rederi i Västervik under andra halvan av 1500-talet, men jag har inte lyckats hitta någon information om hur en sådan verksamhet faktiskt såg ut. Rederiverksamhet tillhör ju sjöfarten, varför det skulle passa in på ämnet för utställningen.

I ett rum direkt när man kommer upp för trappan varvas tre filmer: en om modellerna, en om flottans historia och en där journalisten Herman Lindqvist berättar om Fredrik Henrik af Chapman. Den om flottan tyckte jag var den allra bästa. En tydlig sammanfattning av svenska flottans historia och vad den har och har haft för olika uppdrag genom åren. Stor eloge igen för att man inte demoniserat Gustav Vasa. Den om modellerna var också tydlig och intressant. Enda frågan jag har är varför den visades helt separerad från modellerna den berättade om. 

Filmen med Herman Lindqvist hade jag däremot lite svårare för och det beror inte främst på att man valt Herman som ju inte är historiker utan på utformningen. Man har nämligen varit för intresserad av att visa Herman i olika miljöer på bekostnad av det historiska. Det står på skärmen när han byter plats var han befinner sig, men miljön han vistas i blir aldrig mer än en bakgrund eftersom majoriteten av filmen består av olika nära närbilder av Herman. Ibland flimrar historiska porträtt, ritningar och målningar av miljöer och skepp förbi i säkert max 5 sekunder innan man återvänder till en närbild av Herman. Det blir inte bättre heller av att han inte längre är så ung som han en gång var och dessutom inte har samma kraft i rösten längre, vilket gör att det han säger inte alltid når ut riktigt till publiken.

Överlag tycker jag att Sjöhistoriska är ett trevligt museum som var väl värt ett besök. Man kan även bege sig till deras museifartyg isbrytaren Sankt Erik och fyrskeppet Finngrundet som är öppna för besök under sommarhalvåret vid museipiren på Galärvarvet på Djurgården bakom Vasamuseet. Dessa besökte jag inte i söndags, men jag har gjort det vid ett flertal tidigare tillfällen.

Bild 1: Amphions akterspegel
Bild 2: Galeonsfigur

Bild 3: Fartygsmodell

Bild 4: Översikt över utställningen om de sjöhistoriska samlingarna

Bild 5: Telefonboj från den svenska ubåten Ulven.

Bild 6: Modell av en medeltida kogg i utställningen om handel

Bild 7: Fartygsmodell

Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,

utställningskatalogen Swedish Grace. 

Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.

Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan

Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.

Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.

Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.

Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 

Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 

Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren