Jeg er ikke noget morgenmenneske. Og det her er virklig meget tidligt om morgenen. Men der er ingen vej udenom, for jeg skal længre væk fra Danmark end jeg nogensinde har været og så må man stå tidligt op.~ Cecilie Nielsen
Tidigare i år bloggade jag om den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge i ett flertal inlägg (ett för varje avsnitt). Programledaren var den danska historikern Cecilie Nielsen som på kort tid kommit att bli en av mina favorithistoriker. På DR TV:s hemsida finns även en annan dokumentärserie som leds av Nielsen: Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering som DR (och hon) gjorde redan 2017/2018.
Under ett av mina besök i Danmark i somras visade DR repriser av programmet Guld i købstædernes andra säsong från 2016 där Cecilie Nielsen var programledare. Jag förstod det som en dansk variant av svenska Antikrundan. De besökte Horsens på Jylland i två avsnitt och Merete Bøgh Pedersen (som också medverkar i Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering) från Horsens museum berättade där om Vitus Bering för Nielsen. (Avsnittet ifråga kan ses från Sverige här.) Han föddes i Horsens 1681, men kom att bli mest känd för sin tjänstgöring för de ryska tsarerna Peter den Store och Anna Ivanovna som skickade honom på varsin expedition för att kartlägga Ryssland och se om Ryssland hängde ihop med Amerika. Jag kan därför inte låta bli att undra om Nielsens resa egentligen kan sägas ha börjat den gången. Faktum är att det enda jag saknar i dokumentärserien är just en koppling till Horsens. De kunde ha uppmärksammat vad staden och dess museum gör för att berätta om Berings historia på hans ursprungliga hemmaplan.
Hur det nu än var, gav sig Cecilie Nielsen, tillsammans med en grupp bestående av danskarna Lasse Bøgeskov-Andersen (producent) och Martin Neuert (kameraman) samt de båda ryssarna Gennadi Govorukhin och Sergej Roslyakov (tolk), ut på en resa i Vitus Berings fotspår tvärs genom hela Ryssland 2018. Hon sammanfattar sitt projekts syfte som att hon både vill förstå vem han var, se platserna han besökte, träffa människorna som bor där idag samt hitta nya sidor hos sig själv genom att utmana sina rädslor, fördomar m.m. och hitta äventyraren i sig själv.
Vitus Bering föddes som sagt i Horsens. Hans släkt hade stort inflytande i staden, men som vuxen gick han till sjöss och steg genom hierarkin i den danska flottan. Det är emellertid inte i den som han skulle få störst betydelse och bli ihågkommen. Faktum är att han (åtminstone fram till Cecilie Nielsens serie visades) är rätt okänd i Danmark även om Horsens museum lyfter fram honom, vilket är tydligt även på deras hemsida.
I Ryssland blev Peter den store tsar 1689. Han hade ett stort intresse för Europa och ville gärna ta in nya idéer därifrån. Genom krig med Sverige fick han tillgång till havet genom att erövra det svenska Ingermanland. Där började han bygga staden Sankt Petersburg lite väster om den svenska fästningsstaden Nyen. Den svenska historien är inget som nämns i programmet, men det är lite bortglömd historia här i Sverige och tänkte att det kunde vara värt att känna till. Peter ville dock inte bara ha landområden av europeiska stater utan var även intresserad av att anställa folk från Europa. Därför hade han ett värvningskontor i Amsterdam som var en stor metropol för världshandeln. Det var där Vitus Bering fick anställning.
I Sankt Petersburg 2017/2018 diskuterar Cecilie Nielsen och producenten Lasse Bøgeskov-Andersson skillnaden mellan tidigmoderna och moderna nationaliteter. Idag (säkert ännu mer nu 2022 än 2017/2018 p.g.a. rådande omständigheter som berör Ryssland) skulle Vitus Bering förmodligen ha blivit betraktad som en landsförrädare hemma i Danmark om han trädde in i den ryska flottan. Historikern Morten Hahn-Pedersen förklarar att nationalitet som vi tänker oss den är en produkt av 1800-talet. Under 1600- och 1700-talet (och tidigare) tjänade man de herrar som ville ha en.
När Peter den store låg dödssjuk i Sankt Petersburg, befallde han att en expedition skulle göras för att se om Ryssland hängde ihop med Amerika via land vid dess östra gräns. Expeditionen skulle ledas av Vitus Bering och han tog med sig ryssen Aleksej Tjirikov och en annan dansk, Martin Spangsberg och gav sig av i början av 1725. De skulle, liksom Cecilie Nielsen och hennes team, resa tvärs igenom hela Ryssland, men till skillnad från dem, var de tvungna att släpa med sig delar för att kunna bygga skeppet Fortuna för att segla över till halvön Kamtjatka. Genom hela serien kommer vi att få följa Nielsen och hennes team varvat med fantastiska teckningar av Martin Sand Vallespir som skildrar Bering och hans resa. De här teckningarna var även med för att illustrera historien i Gåden om Danmarks første konge. Dock vet jag inte om det var Sand Vallespir som gjorde även de illustrationerna. Jag tycker det är ett trevligt och mer effektivt sätt att framställa historien (särskilt när det gäller personer som vi inte har porträtt på) än att låta skådespelare gestalta dem som är vanligast i svenska historiedokumentärer.
Ekspeditionerne for zaren bliver Berings store livsværk og det begynder at gå op for mig hvor vanvittige hans rejser er. Også selv om vores måde att rejse på er 10 000 gange nemmere end hans.~ Cecilie Nielsen
Cecilie Nielsen är, som sagt, redan från början tydlig med att hon är ute efter att försöka förstå Vitus Bering och samtidigt utmana sig själv. Bland det första hon säger är att hon är rädd för att åka båt, något som återkommer vid ett par andra tillfällen under seriens gång. Hon inser också att det är något hon måste göra om hon vill förstå Vitus Bering då han dels var i den danska och den ryska flottan, men särskilt som segling är viktiga delar av båda hans expeditioner. Inställningen att man behöver ha kunskaper och ägna sig åt sådant man själv normalt inte tycker är jättetrevligt är uppfriskande. Jag har märkt att det går så mycket bättre att förstå andra människor (både nu levande och döda) om man har som utgångspunkt att det som är viktigt för dem, måste vara viktigt för en själv.
Vitus Bering är, som sagt, rätt okänd i Danmark idag. Annat är det i Ryssland. Där är han en nationalhjälte och kallas den ryska Columbus då han upptäckte Amerika från den andra sidan, vilket vi ska se längre fram. Berings expeditioner är dessutom mer krävande och farligare än Christoffer Columbus seglats över Atlanten då de inkluderar att forcera den sibiriska vildmarken.
I Jakutsk träffar Cecilie Nielsen historikern Ilya Vasilyev från North-Eatern Federal University of Yakutsk som visar henne ett monument med en karta över det historiska Jakutsk som länge var Rysslands sydligaste gränspost mot Kina. Idag lever ca 300 000 människor där och staden anses vara världens kallaste med enorma temperatursvängningar mellan årstiderna. På vintern kan det bli ner mot -60°C om vintern och 30°C på sommaren.
Vitus Bering ska så snabbt som möjligt samla proviant och be delar av lokalbefolkningen om hjälp att ta sig vidare från Jakutsk. De är emellertid inte direkt inne på att hjälpa. De vet trots allt vilka faror som väntar dem på vägen till östkusten: täta skogar, vargar, björnar, vilda floder, stora sumpmarker och höga berg.
Från Jakutsk ska Vitus Berings expedition fortsätta till Okhotsk på den ryska östkusten där de ska bygga skeppet Fortuna som ska ta dem till Kamtjatka. Fågelvägen är det ca 800 km dit, men ska man ta sig dit på land, är det en sträcka på 11000-12000 km. Expeditionen splittras. Bering sätter av i förväg via land på hästryggen med en grupp snickare för att kunna börja fälla träd till skeppsbygget. Martin Spangsberg får i uppdrag att segla upp längs floden Lena och dess bifloder så långt det är möjligt med skeppsdelarna de haft med sig: ankare, kanoner, segel och dyl.
Uden Sergej og Aleksandr ville jeg mildest talt være på spanden. Selv om her er meget smukt, er det ikke ufarligt at overnate herude hvor den russiske bjørn rent faktisk findes~ Cecilie Nielsen
Cecilie Nielsen och hennes grupp följer Spangsberg och ger sig ut på Lena tillsammans med naturguiderna Jana och Aleksandr och deras kapten Sergej för att övernatta i vildmarken. Under tiden reflekterar Nielsen över att det är lättare att ta sig fram på vatten än på land: "Det er en 1700-talsmotorvej."
Det är väldigt vanligt bland arkeologer att de reflekterar över problemen med att färdas runt (särskilt på land) i förmodern tid innan bilar, tåg, flyg och dyl. och även Alf Henriksson skriver om sina reflektioner över hur detta förändrats till idag i sin bok Eriksgata där han verkar ha gjort något liknande det Cecilie Nielsen gjort, men till platserna för den svenska Eriksgatan:
Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England 1560: man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de.
Däremot har jag inte hittat liknande reflektioner hos svenska historiker som förmedlar svensk historia till allmänheten trots att Sverige hade större problem med resandet baserat på sin geografi än Danmark. Dels p.g.a. oerhört stora avstånd och dels för att man är tvungen att färdas landvägen många gånger. Istället får man hånfulla skildringar som dryper av förakt om att Märta Leijonhufvud beskriver sin båttur mellan Svartsjö och Uppsala strax före Sturemorden 1567 som den värsta i hennes liv. Den svenska historiedocenten menar att den troligaste orsaken till beskrivningen är att hon inte är van att resa i "andra klass" eftersom hon är adelsdam (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:155). Att hennes make och söner svävade i livsfara vid tillfället och att hon skriver det efter att hennes värsta farhågor har blivit besannade (att maken och sönerna har mördats av kungen) är tydligen irrelevant enligt historiedocenten ifråga och detta tillhör de tolkningar som faktiskt fått mig att börja undra över hans empatiförmåga (Det finns många andra exempel från andra som förmedlar svensk historia till allmänheten också, men detta är inte tillfället att gå djupare in på hybristofili.).
Vitus Bering och snickarna klarar sig helskinnade fram till Okhotsk och börjar fälla träd och påbörja skeppsbygget. Värre går det för Martin Spangsbergs grupp. Vintern kommer tidigt, vilket gör att de måste släpa båten sista biten genom iskallt vatten. Skeppsdelarna är viktiga för de behöver ett skepp för att kunna fortsätta expeditionen. Spangsberg är uppvuxen i Strandby i sydvästra Jylland och har utbildats till sjöofficer i en väldigt krigisk tid. Han van vid militärdisciplin och en moral som kräver att man är uthållig och gör som man blir tillsagd. Därför går han hårt åt sitt manskap som börjar frysa och svälta ihjäl och en del flyr också därifrån. De blir tvungna att äta hästarna som fraktar skeppsdelarna och som inte klarar situationen samt sina döda kamraters utrustningsdelar av läder och skinn. De gräver till slut ner sig i snön för att försöka få lite vila. Spangsberg däremot sätter ensam av mot toppen av det berg 60 km bort där Bering lämnat proviant åt dem. Sibiriens vildmark är inget att leka med idag och det finns ingen anledning att tänka att det inte var värre då. Området är ett av de kallaste i världen och där finns många faror som varg och björn. Både då och idag är det livsfarligt att ta sig ut där ensam och att Spangsberg lyckas och tar sig tillbaka till sitt manskap med all den proviant han lyckats ta med sig skildras som en enorm beundransvärd bragd. Man kan ju här jämföra med hur Gustav Vasas "äventyr" i Dalarna vintern 1520-1521 framställs som något bagatellartat och här kommer igen det förakt som är så tydligt i populärhistoriska svenska skildringar av förmodern tid i Sverige fram.
Dalaskogarna är en någorlunda tämjd vildmark idag, men det lurar fortfarande många faror som t.ex. varg och björn i den och det finns all anledning att tro att det var mycket mer vildmark 1520 när Gustav Vasa gav sig ut i den. Som jag skrev i inlägget Gustav Vasa och skidåkningen (15 januari 2021) har jag svårt att förstå avfärdandet av möjligheten att Gustav Vasa åkte skidor då min egen erfarenhet av skogar i just moratrakten (Jag har släktingar som bor där.) säger att de inte är den mest lättforcerade miljön vintertid ens idag. Skidor är ett väldigt logiskt redskap att använda om man inte har tillgång till t.ex. snöskoter och bandvagn som vi har idag och vill ta sig fram så snabbt som möjligt. Den äldsta bevarade skida vi har i Sverige är Kalvträskskidan som är ca 5200 år och hittades i byn Kalvträsk utanför Skellefteå 1924. Därför kan man inte säga att tekniken inte var uppfunnen. Det är också lite oklart vart Gustav var på väg. Det var knappast planen att åka det moderna Vasaloppet. Det var bara i Sälen som dalkarlarna som åkt efter nådde fram till honom.
Troligast är att han var på väg till Norge där närmaste mer bebyggda område är Trondheim. Där fanns också Ingerd Ottesdotter (Rømer) och hennes man Niels Henrikssøn (Gyldenløve). Båda var starka motståndare till Kristian II. Från Mora till Trondheim är det 345km fågelvägen och om man ska ta sig fram på marken ger dagens modera vägar en sträckning på ca 440-491km enligt Google maps. Den digitala funktionen uppskattar också att det skulle ta 90-100 timmar (dvs ca 4 dygn) att gå mellan de båda städerna. Detta alltså om man skulle följa de moderna vägarna (som Alf Henriksson skriver i citatet ovan var det förmoderna Sverige och jag kan gissa även Norge väldigt besvärligt på just den punkten), inte ta några pauser alls och jag vet inte om Google räknar med vinterväglag.
Trots information som den här är det, särskilt för Dick Harrison, tydligen helt otänkbart att Gustav Vasa skulle ha tagit skidorna när han gav sig av från Mora. Och visst är källorna som påstår skidor yngre och det kan man ju kritisera enligt (moderna) källkritiska principer, men det vittnar, liksom fallet med den ovan nämnda tolkningen av Märta Leijonhufvuds känslor kring sin båtfärd i samband med morden på hennes make och söner, på en oförståelse (för att inte tala om obryddhet) för verkliga historiska situationer.
Nu i helgen och fram till måndag denna vecka (19-22 november 2022) föll ett par decimeter snö över Stockholmsområdet och framkomligheten har varit lite si och så minst sagt. P4 Stockholm rapporterade på onsdagsmorgonen (23 november 2022) om Marko Säävälä som åkte skidor 11 km till sitt jobb vid Slussen eftersom det var sådana problem med kollektivtrafiken. Tydligen är det folk som väljer skidor för att ta sig fram genom mycket snö även idag. Kanske är det dock begripligt att en man i Skåne på 2000-talet har svårt att förstå hur svårt det kan vara att ta sig fram i vinterunderlag. Skåne idag har trots allt i genomsnitt färre än 10 snödagar per år. Även dagens vinter i Mora-trakten är dock väldigt annorlunda. Själv har jag, när jag pulsat runt på dåligt snöröjda trottoarer och gångvägar nu i dagarna, inte kunnat låta bli att skänka en beundrande tanke åt alla de som före mig tvingats ta sig runt utomhus i vintern utan moderna hjälpmedel. Inte minst Martin Spangsberg för i hans fall, finns inga som helst indikationer på att han haft tillgång till skidor.
I Okhotsk oroar sig Vitus Bering för Spangsbergs grupp. När Spangsberg dyker upp ensam efter några veckor, förstår han att något har gått väldigt galet. Spangsberg har lämnat gruppen för att gå efter hjälp medan män och material spritts över ett stort område längs vägen. Bering skickar genast hjälp för att hämta både människor och bagage, men av de 200 männen som lämnade Jakutsk, är det bara 85 som kommer fram. Resan har kostat betydligt mer i material och människoliv än vad man planerat för.
Cecilie Nielsen är också på väg mot Okhotsk, men innan hon når dit, tar hon sig en tur till ett friluftsmuseum (vars namn inte nämns i dokumentären) i Sibirien där de har en rekonstruktion av en så kallad ostrog. Det var en typ av fort som byggdes av kosackerna från mitten av 1600-talet och framåt för att se till att de sibiriska naturfolken betalade skatt till tsaren. Bering och hans män övervintrar i dessa.
Antikvarie Ivan Okholopkov från friluftsmuseet berättar att de sibiriska naturfolken kristnades först under 1700- och 1800-talet och gudstjänster på de lokala språken, började hållas först på 1800-talet. Det var med andra ord till stor del folk med en helt annan världsbild än hans egen som Vitus Bering mötte i Sibirien. Alla i Sibirien är inte ens kristna idag. Istället är en naturreligion med schamaner vanligast. Befolkningen är också uppdelad i flera olika stammar. Liksom var normalt bland 1700-talets européer, betraktade Bering de sibiriska naturfolken som hedningar och därför även som mindre värda människor. Detta gjorde att han dessvärre inte behandlade dem särskilt väl alla gånger.
Naturguiderna Aleksandr och Jana som tar Cecilie Nielsen och hennes grupp ut i vildmarken tillhör den sibiriska ursprungsbefolkningen och praktiserar den naturreligion som Vitus Bering såg ner på. De gör en ritual kring elden och Jana förklarar att de har bett till lägerplatsen och eldens andar om att allt ska gå bra och förbli lugnt omkring dem samt att de ska få sova gott och att alla ska fortsätta att må bra. Hon förklarar när Nielsen frågar att de tror på naturen för hela deras liv är kopplat till den. De upplever den väldigt nära. Elden är också viktig för folk som lever i ett kallt klimat. Jana visar också Nielsen hur man ber till andarna. Jag uppskattar verkligen hur mycket Cecilie Nielsen bryr sig om dagens sibiriska befolkning och inte bara 1700-talets. Jana verkar dessutom uppskatta intresset för hennes kultur och religion och berättar och förklarar öppenhjärtigt.
Morgonen efter, när de har packat ner sitt läger, går de upp på klipporna kring Lena-flodens topp. Till skillnad från för Martin Spangsberg är det emellertid sommar med stark sol och 30-gradig värme. Idag finns också vägar och trappor som Cecilie Nielsen och hennes grupp använder, men vandringen upp på bergstoppen tär ändå på dem fysiskt, inte minst p.g.a. värmen. De blir tvungna att lämna delar av gruppen på vägen så att de sedan kan ta sig upp på egen hand. En av dem är kameramannen Martin Neuert som konstaterar när han väl kommit upp att han gick ut för hårt och ville leka 20-åring.
Först i avsnitt tre når Cecilie Nielsen fram till Okhotsk, en liten stad på Rysslands östkust. Enligt Wikipedia är det en pyttestad med 4215 invånare 2010. Den är t.o.m. så liten att det inte finns något boende för gäster som kommer utifrån. Istället får Nielsen och hennes grupp låna en äldre dams lägenhet. I Okhotsk träffar de även Viktor Feoktistov som är kulturansvarig och hans chaufför och barndomsvän Andrej Belousov och Nielsen får följa med stadens fiskare ut på sjön. Fisket är Okhotsk största näring och de visar stolt upp den för Nielsen. Hon berättar att hon är rädd för havet och fiskarna säger att det är bra att vara det. Särskilt det Okhotska havet är opålitligt, men det är det som är förutsättningen för att de ska kunna tjäna pengar.
Andrej Belousov, tar med Cecilie Nielsen och gruppen ut i skogen för att få se björnar. Med sig har han ett gevär även om hans inställning är att man bara ska använda det om man befinner sig i fara. Hans inställningar till naturen verkar vara lite lik Janas att man ska behandla den med respekt för man lever i den. Nielsen konstaterar att naturen verkar ta ut den mjuka sidan i den annars så hårda mannen.
När Vitus Bering kom till Okhotsk var det få som hade seglat över det Okhotska havet och de visste därför inte riktigt vad som väntade dem, men efter mycket om och men var skeppet Fortuna färdigt och redo att ta dem över till Kamtjatka. Under tiden som skeppsbygget fortskred, samlade de in så mycket proviant de kunde. När de kommit till Kamtjatka måste de ta sig tvärs över ön för att bygga ett nytt skepp som kan ta dem ut på det hav och genom det sund som idag bär Berings namn. Tyvärr blir det väldigt dimmigt, vilket gör att de har svårt att se något. De missar därför att de passerar sundet. Bering tycker dock att han ser den ryska kusten vika av åt väster och tar det som bevis för att Ryssland inte hänger ihop med Amerika. Expeditionen återvänder därför till Sankt Petersburg dit de kommer 1730.
Det här är ett väldigt långt inlägg och jag har bara tagit mig halvvägs genom dokumentärserien. De sista tre avsnitten som berättar om Vitus Berings andra, mer omfattande, expedition får emellertid vänta till ett eget inlägg. Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering kan ses från Sverige här. Jag rekommenderar den varmt för den är gjord med så mycket värme, medmänsklighet, nyfikenhet och kunskapstörst.
Bild 1: Rekonstruktion av Vitus Berings ansikte gjord i samband med att hans grav på Beringön undersöktes arkeologiskt, lånad från Wikipedia.
