Glyptoteket: Amarna - Solgudens by

Jag har sedan jag var liten haft ett stort intresse för det antika Egypten. Det började med mumierna och jag drömde en gång att skriva en avhandling om någon av alla mumierelaterade ämnen jag funderar på om jag inte skulle få skriva en om vikingakolonialism (Det blir troligen aldrig något av det.).
Intresset har varit väldigt slumrande, men liksom fallet med nordisk järnålder och kristnande, har det kommit tillbaka något på senare tid. Inte minst tack vare Glyptoteket i Köpenhamns utställning Amarna – Solgudens by som stänger i morgon (20 augusti 2023) efter att ha varit öppen sedan i januari i år (2023). 

Jag besökte utställningen för första gången i våras i samband med Historiske Dage, men kom mig inte för att blogga om den då. Sedan har jag besökt den ytterligare två gånger i samband med besök hos min danska väninna nu under sommaren. Det kan tyckas sent att blogga om den nu när den stänger i morgon, men jag har inte riktigt hittat orden. 

Den så kallade Amarna-perioden är en av de mer fascinerande tidsperioderna i Egyptens långa historia. Under sitt femte regeringsår bestämmer sig farao Amenhotep IV för att förkasta alla gudar utom en: solguden Aten, döpa om sig till Akhenaten och flytta huvudstaden i landet till en tidigare öde plats där staden Akhetaten byggs upp på kort tid. Akhetaten betyder Atens horisont och är idag mest känd under sitt moderna namn Tell el-Amarna. 

Det moderna namnet kommer från beduinstammen Beni Amran som huserade i området på 1700-talet.
Amarna byggdes på väldigt kort tid i mellersta Egypten (mitt emellan de äldre huvudstäderna Memphis och Thebe – vid dagens Kairo respektive Luxor.) och de s.k. gränsstelae som omger staden berättar om att Aten beordrat Akhenaten att grunda den just där. Tidigare hade inga andra gudomar eller kungligheter förknippats med platsen. Cyril Aldred skriver i boken Egyptian Art att konstnärerna arbetade i sjunken relief för att det skulle gå fortare. Gravar som arkeologerna påträffat på senare år vittnar om att tempot tärt på befolkningens kroppar som uppvisar förslitningsskador och många dog också i förtid. 

Antik egyptisk konst är väldigt tydligt igenkännlig. Den är väldigt idealistisk och stiliserad och kan också ofta framstå som rätt stel och formell. Amarna-periodens konst skiljer sig därför genom att den skildrar intima vardagsscener hos den kungliga familjen (som ofta ersätter de traditionella gudabilderna) och mer realistiska drag som enligt Cyril Aldred redan kommer in i konsten under Akhenatens pappa Amenhotep III:s sista decennium på tronen. Bl.a. börjar Amenhotep III avbildas som överviktig och även Akhenatens statyer visar honom med en lite överflödig mage. 

Aten avbildas som en sol som sträcker sina handförsedda strålar ner över den gudomliga kungafamiljen liksom ni kan se på dörröppningen i bilden från utställningens första rum här ovan till vänster där Aten välkomnar besökarna in i utställningen. Händerna håller ofta i hieroglyfen för liv: ankh. Atens namn skrevs ofta som kunganamnen i två kartuscher och här kan man se att namnet inkluderar de gamla gudarna Re-Herakhte och Shu (Herakhte kom med tiden att tas bort.). 

Det är lätt att förmedlingen av Amarna-perioden får ett alldeles för stort fokus på Akhenatens person, men Glyptoteket lyckas väl med att berätta även om staden som helhet och lite om dess invånares vardagsliv. Vardagsföremål som kvastar och korgar visas, liksom rester av hantverk som t.ex. textil- och glastillverkning, men också delar av de s.k. Amarnabreven vilka vittnar om kontakter med det östra Medelhavsområdet. Här finns även doftprover från olika växter vars rester påträffats i Amarna att lukta på och man kan även lyssna på en tolkning av den s.k. hymnen till Aten som troligen skrivits av Akhenaten själv (Finns tillgänglig på Spotify här.) som jag personligen uppskattade väldigt mycket. 

Man kunde även se en 3D-rekonstruktionsfilm där man flyger in över det stora Aten-templet i Amarna, men som vid så många andra 3D-rekonstruktioner, saknade jag såväl information om templets olika delar samt ”liv” i filmen i form av t.ex. människor.
Vi får även möjlighet att titta in i både bildhuggaren Thotmosis verkstad (Av förklarliga skäl har man inte kunnat låna in den berömda bysten av Akhenatens fru Nefertiti från Egyptiska museet i Berlin som påträffades där.), men här finns andra mer eller mindre färdiga skulpturer. Det ges även utrymme till information om Nefertiti själv. 

Vi får följa med ner i både den kungliga graven, huggen i klipporna ovanför Amarna, där Akhenaten med största sannolikhet blev begravd. Ett par fragment från hans mamma Tejes sarkofag antyder att hon, liksom hans och Nefertitis dotter Meketaten också begravdes där. Nära kungagraven finns flera påbörjade gravar varav en med en liknande trappa som Akhenatons grav. Detta har lett till tolkningar om att den var tänkt åt Nefertiti. 

En annan grav vi får ”besöka” är ämbetsmannen Ay. Hans titel Gudafader har diskuterats mycket och har lett till tolkningar om att han skulle vara väktare/förmyndare till guden (Ay blir trots allt förmyndare till Akhenatens son Tuthankhamun innan han får chansen som sista farao av den 18:e dynastin.), men också att han och hans fru Tey kan ha varit Nefertitis föräldrar. Att Tey beskrivs som ”Neftertitis amma” kan tyda på det. (Mer information om Ays grav finns här.) 

Som Glyptoteket berättar redan i den inledande texten är Amarna lika mycket en historia om en väldigt snabb kollaps. Lika fort som staden byggdes, övergavs den efter Akhenatens död. Ett bevis om något på att han inte hade folkligt stöd för sina reformer. Akhenatens Aten-kult blir ofta beskriven som den första monoteistiska religionen, men jag undrar hur den kan dateras i förhållande till judarnas historia. Jacobus van Dijk skriver också i kapitlet The Amarna Period and Later New Kingdom (c. 1352-1069 BC.) i The Oxford history of Ancient Egypt att flera av de andra gudomarna finns representerade i såväl konst som texter under Akhenatons regeringstid även i själva Amarna, vilket gör att man kan undra hur strikt Akhenaton verkligen var (eller kanske mer hade möjlighet att vara). Det är också oklart huruvida den egyptiska befolkningen utanför Amarna var tvungna att medverka i Aten-kulten.

Överlag uppskattade jag utställningen väldigt mycket, men den har sina brister. Bl.a. var det ibland var väldigt svårt att se informationen om föremålen då vit text hade klistrats direkt på glaset. Man var också väldigt ojämn i vad man förklarade. Kartusch förklarades t.ex. som ”ovale navneringe” men inte det fornegyptiska talatat som är standardiserade byggstenar av kalksten tillverkade för att effektivisera bygget av Amarna. 

Jag borde, som sagt, ha skrivit detta blogginlägg för länge sedan, men jag har haft svårt att hitta orden. Det lär inte bli någon brist på antika Egypten framöver heller här på bloggen. Jag hoppas nämligen få möjlighet att besöka Mosegaard museums kommande utställning Egypten – Besat af livet som öppnar i höst. (Det kommer för övrigt ett blogginlägg framöver om deras nyligen avslutade utställning Ud af kaos om Roms kollaps där bl.a. Valsgärde i Uppland och Sandby borg på Öland fanns representerade.)

Bild 1: Affisch på Glyptotekets fasad. 

Bild 2: Utställningens första rum där Aten välkomnar en in i utställningen.

Bild 3: En prinsessa från Amarna

Bild 4: Akhenatens huvud

Bild 5: Del av väggdekor från Amarna

Bild 6: Gipsmodeller av skulpturer funna i Thutmosis verkstad i Amarna.