Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.



Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.



Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.



Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.



Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.