Föredrag - Drottningens frustuga

I fredags besökte jag återigen Vasamuseet. Denna gång för ett föredrag med en av mina favoriter bland Vasaförfattarna, Karin Tegenborg Falkdalen. Jag gillar hennes böcker om Vasadöttrarna, Katarina Stenbock och Margareta Leijonhufvud och jag fick dem signerade av henne efter föredraget vilket jag är jättetacksam för och hon var jättesnäll.



Föredraget berörde alla personer som Tegenborg Falkdalen har skrivit om plus Johans dotter Anna, och handlade om deras hovliv och kvinnorna de knöt till sitt hov. Gustav Vasa sneglade mycket på kontintenten när han byggde upp sitt svenska hov. Då väldigt mycket var beroende av personliga nätverk, hämtades hovdamerna från högadeln.



Tegenborg Falkdalen tog även upp hur högreståndskvinnor förväntades uppföra sig och vilka element som ingick i deras utbildning. Hon tog också upp Vadstenabullret när Cecilia Vasa inte riktigt betedde sig som en adelskvinna borde...

Jag gillade verkligen föredraget och inte bara för att jag gillar Tegenborg Falkdalens böcker. Det ger en inblick i samhället och kulturen under tidsperioden som historiker inte alltid bryr sig om.



Den där inblicken i vardagslivet tycker jag är viktig för att förstå personerna och betrakta dem som människor. Det blir ofta väldigt abstrakt när man bara pratar om personers maktförhållande till varandra. Tegenborg Falkdalen pratade mycket om ideal som var viktiga att förhålla sig till för adelsdamerna. Vadstenabullret fungerade som ett viktigt avbrott från dessa, då Cecilia vid det tillfället mer eller mindre helt slängde bort alla ideal och agerade precis som hon kände för vid det tillfället. Verkligheten är mer komplex än man kan tänka sig många gånger varför det kan bli väldigt intressant att ställa den mot idealen och se vad som händer.

Mat, musik och historia -1500-talet

Vasamuseet har nu under hösten tre historiekvällar (från 1500-, 1600- respektive 1700-tal). I tisdags deltog jag i kvällen om 1500-talet.



Det började med en kombinerad konsert och föredrag om 1500-talet och sedan blev det en helt underbar middag som var helt fantastisk! Vi åt bl.a. knäckebröd, surdegsbröd, potkäs, jordärtskockssoppa med syrlig grädde, inlagd strömming, inkokt lax och brax i gelé, leverpastej, stek med gräddsås, rotfrukter, torkad frukt i rom och timjankorvar som kom att bli en stor favorit hos mig. (Det där är vad jag minns att vi åt. Det kan ha varit saker jag glömde)



Överlag tyckte jag kvällen var helt underbar. Smak är kulturellt och även om maten nog mer kan sägas vara en modern tolkning av de råvaror som man kan se användes, tycker jag ändå att man får en annan uppfattning om en tidsperiod utifrån vad de åt.



Musiken vi lyssnade på spelades på ett instrument som heter viola da gamba och det blev jättevackert. Ett av styckena (Jag tror det var det som enligt programmet hette Chi passa per'sta strada.) är vanligen skriven för fyra stämmor, men just i Stockholm har man hittat en version skriven för sex stämmor.

Föredraget måste jag dock säga bara får ett "okej". Delarna där hon gick igenom musiken och beskrev Erik XIV:s kröning var jättebra. Delen där hon gick igenom olika arbetsgrupper på Stockholms slott var relativt bra och hon nämnde flera kvinnor som arbetade där. Dock skulle jag vilja att hon förklarade lite mer av vad de olika yrkesgrupperna hade för uppgifter och hur vardagen på slottet gick till. Inte minst gästabudsförberedelser hade det varit trevligt att få höra mer om.



Överlag var det framför allt Vasakungarna Gustav Vasa och Erik XIV som togs upp. Jag saknade dock drottningarna. Vad gjorde de egentligen?! Den enda kvinna som nämndes mer specifikt var Karin Månsdotter och som vanligt var det fokus mest på hur Erik skämde ut hela familjen när han gifte sig med henne och att hon var enda orsaken till att Eriks bröder gör uppror. Jag tror inte det! Liksom jag skrev i mitt inlägg om Sturarna. Makten, morden, missdåden finns det en annan person som källorna verkligen säger är allmänt hatad kring Erik: Jöran Persson. Jag tror att det faktum att Erik benådar honom är främsta orsaken till upproret. Att bara fokusera på Karin i sammanhanget framstår enligt mig som ganska misogynt.



Det värsta under föredraget var dock det verkliga faktafelet att säga att Margareta Leijonhufvud var Gustav Vasas änkedrottning och helt glömma bort Katarina Stenbock. Det är en så väldigt lättillgänglig information också, varför det kändes rätt okunnigt.



Mina åsikter om föredraget tyngde dock inte ner kvällen särskilt mycket och jag tyckte ändå att det var helt fantastiskt. Tyvärr är 1600-talskvällen fullbokad, varför jag inte kommer att kunna delta vid det tillfället. Jag hoppas dock att det kommer fler chanser.

Föredrag - Polsk-litauiska samväldet under Vasaätten

Sigismunds vapensköld

2 september var det medlemskväll för folk i Vasamuseets vänner. Under denna fick vi som är medlemmar i föreningen information om kommande aktiviteter på Vasamuseet och lite om forskningsprojektet om Vasaskeppets kanoner.



Under kvällen höll också Arthur Sehn ett föredrag om Polsk-litauiska samväldet under den tid som Sigismund Vasa och hans två söner Vladislav IV och Johan II Kasimir regerade.



Föredraget var väldigt intressant och jag ångrar lite att jag inte tog anteckningar. Jag hörde Arthur Sehn berätta om samväldet som en av museets programpunkter i våras, men tyckte att han var ännu bättre nu.



Jag gillar att utvidga min historiska förståelse och det är extra roligt att göra det med ett land som inte tillhör det område som idag kallas Västvärlden. Polen-Litauen och vi har också en gemensam historia inte bara genom Sigismund och hans söner, utan även efter bl.a. Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs erövringar.



I våras hade Vasamuseet föredraget Sigismund. Dubbelkungen med historikern Olle Larsson. Han sa att han tyckte det var underligt att folk trodde att en union mellan Sverige och Polen-Litauen skulle kunna fungera. Jag reagerade mycket på detta eftersom jag tyckte att han inte riktigt verkar ha förstått hur de tidigmoderna staterna såg ut. Historikern Harald Gustafsson förklarar dessa i boken Makt och människor: europeisk statbildning från medeltiden till franska revolutionen. Han beskriver det som att när nya områden på ett eller annat sätt (krig, äktenskap, etc.) annekterades, så var de ofta bara löst förbundna med kärnlandet och relativt självstyrande. Detta gör att en polsk-litauisk-svensk union kanske inte var en jättekonstig idé trots allt. Arthur Sehn verkade se positivt på unionsidén. Bl.a. sa han att detta nog hade kunnat verka som en motpol till Moskva och gjort att Ryssland inte hade blivit så stort. Man ska inte gräva ner sig i sådana hypotetiska scenarion, men jag tyckte ändå att det var en intressant tanke. Johan III hade mycket bättre koll österut från sitt hertigdöme Finland än sina bröder trots allt.

Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden

Jag har sedan jag började med den här bloggen funderat länge och väl på hur jag skulle kunna blogga om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden på ett fint sätt. Jag är normalt en väldigt diplomatisk människa, men jag kommer nu att vara ganska hård. Jag har tyckt att Eriksson är en okej historiker, men det här var inte bra. Jag vet uppriktigt sagt inte egentligen var jag ska börja.



Baserat på omslag och titeln, hade jag förväntningar om en biografi över den yngre Stureätten (alltså den som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag). Vad jag istället fick var ett oerhört sensationalistiskt och konspiratoriskt försök att skriva en fantasy-deckare baserat på Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

Som arkeolog finns det en populärhistorisk referens som länge gjort mig trött mest p.g.a. hur överanvänd den är: Pompeji. De senaste åren har denna dock fått lite konkurrens av referenser till TV-serien Game of Thrones.
Bo Eriksson både nämner serien och kryddar dessutom sin bok med
referenser som tydligt visar att han är ett stort fan. Baserat på det
faktum att han tidigare skrivit och publicerat boken Tusen år av fantasy: resan till Morder, misstänker jag också att han gillar genren generellt.



Jag gillar också genren och även om jag är trött på ständiga referenser till den i arkeologiska och historiska, tycker jag om TV-serien Game of Thrones (Jag finner dock bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på något långrandig, om än intressant, men det är en annan sak.).



Fantasy är en genre som hämtar mycket inspiration från historieskrivning, varför mitt (och för den delen Erikssons) intresse säkert inte är att betrakta som förvånande. Däremot tycker jag att det blir oerhört problematiskt om man ska applicera fantasy-genren med allt vad det innebär gällande stereotyper och berättarteknik på verkliga historiska händelser. Detta verkar inte Bo Eriksson tycka däremot och efter att ha grubblat mig igenom vad han egentligen vill med sin bok, har jag kommit fram till att det är bäst att betrakta den som ett försök att göra just detta... omvandla historiska händelser och personer (i detta fall framför allt Sturemorden) till fiktion.

Svante Sture

"As soon as we die, we enter into fiction", säger Hilary Mantel i en av sina Reith Lectures och det går att argumentera för att historia generellt inte skulle vara en typ av fiktion (Uttrycket att "berätta en historia" handlar ju ofta om att berätta något fiktivt.). Jag förstår också att ni kommer reagera på detta med att påpeka att jag har valt att skriva fiktion om Vasarna. Saken är dock den att jag är noga med att påpeka att det jag skriver är fiktion även om jag gör det utifrån tillgängliga fakta. Mantel är också noga med att författare av historiska romaner alltid bör använda sig av tillgängliga fakta och bygga sin berättelse och sina karaktärer på detta.



Bo Erikssons syfte däremot, verkar inte vara att skriva fiktion, utan att "placera
Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit
namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska
miljöer, förklara olika händelser och förlopp samt fastställa
växelverkan mellan den aktuella samtiden - Erik XIV och Sturemorden 1567
- och Sturarnas tidigare historia. En sådan växelverkan har inget
avgränsat källmaterial, om ens något konkret material över huvud taget,
utan baseras i stället på dramats inre logik och på det faktum att det
handlar om människor, inte livlösa ting. Men för övriga historiska
sakuppgifter, och de är väldigt många, förlitar vi oss naturligtvis både
på historiskt källmaterial och tidigare forskning..."

Nils Sture

Jag måste tyvärr erkänna att jag har väldigt svårt för att förstå riktigt vad Eriksson menar och hur han tänker sig att allt ska hänga ihop. Sturemorden 1567 har inget att göra med de tidigare två ätterna som burit namnet Sture. Som jag skrev i mitt inlägg Namn och titlar (1 augusti 2018) var Sture-namnet något som Sten Sture d.y. tog av rent politiska orsaker.



Bokens fokus är, som sagt, i första hand Sturemorden (som oftast skildras utifrån Erik XIV:s perspektiv), men hoppar väldigt mycket till utläggningar om de andra Stureätterna (Gumsehuvud och Sjöblad) som man aldrig riktigt får klarhet kring varför de tagit namnet eller hur de hänger ihop med varandra eller med de isländska Sturlungarna som Eriksson börjar sin redovisning med. Inget alls nämns om ätten Natt och Dag förutom att det påpekas att de yngre Sturarna var en gren av denna ätt. Med tanke på att det är namnlikheter Eriksson verkar ute efter, är jag förvånad att han inte tog med den skotsk-engelska kungliga dynastin Stuart, men han kanske bara letade inom Norden...

Erik Sture

Överlag verkar Eriksson ha hakat upp sig väldigt mycket på själva namnet Sture och dess etymologiska betydelse (Fornsvenska ordet sturla betyder stoja, bullra och bringa oreda enligt Eriksson.): "De svenska Sturarna var förvisso "sturla" - det stormade alltid
kring dem och de var uppenbarligen besvärliga att ha med att göra..."



Jag skulle gissa att det är denna fixering vid själva Sture-namnets betydelse och det faktum att han drar alla Sturar över en kam, som gör att Eriksson hamnar mest fel och det redan från början.



Ihop med att han verkar föredra att skriva överdramatiska fantasy-inspirerade skildringar, blir boken en väldigt förvirrande soppa som stundtals helt tappar sin röda tråd.



Eriksson kommer snart nog tillbaka till Sturemorden, men det blir svårt att se vad redogörelserna för de äldre Stureätterna eller utläggningen om Peder Swarts krönika om Gustav Vasa har med dem att göra. Inte heller förstår jag hur Per Brahe d.ä.s beskrivning av hur Svante Sture kidnappades i Lübeck på 1530-talet och där blev erbjuden den svenska kungakronan mot att han stöttade dem i deras planerade krig mot Gustav Vasa skulle kunna användas som bevis för att Svante konspirerade mot kung Erik. En liten, men väldigt viktig detalj i sammanhanget är nämligen att Svante tackar nej alla gånger någon upprorsman (bl.a. Nils Dacke försöker också med detta) erbjuder honom kronan i utbyte mot hans stöd.

Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstiernas altarskåp i

Västerås domkyrka

Vapensköldar över ingången till Sturekoret

i Uppsala domkyrka

Bo Eriksson spelar väldigt mycket på antagoniseringen mellan Sture- och Vasaätten som inte kan avfärdas som anakronistisk, men den var kanske inte egentligen någonting som merparten av de båda släkterna såg själva. Tvärtom verkar de för det mesta ha kommit riktigt bra överens. Genom systrarna Leijonhufvud (Margareta och Märta) var de också väldigt nära släkt och Gustav Vasa var till på köpet kusin till Svante Sture då Svantes mamma Kristina Gyllenstierna var hans moster (Liksom Marie-Louise Flemberg får Eriksson detta släktskap lite om bakfoten då han påstår att Erik Vasa var Kristinas morbror och inte svåger.).



Antagoniseringsfokuset ihop med Erikssons fixering vid Sture-namnet blir också väldigt förvirrande när han berättar om hur Erik måste ha känt sig hotad av Sten Sture d.ä:s St. Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Eriks farfars morbror var nämligen ingen mindre än Sten Sture d.ä. själv. Han är alltså genealogiskt sett mycket närmare släkt med statyns upphovsman än vad Svante och hans söner Nils och Erik är... Detta rent biologiska släktskap blir ju väldigt intressant mot Erikssons konstaterande att (alla) Sturar är "bångstyriga och egensinniga" om man ser till Erik och hans syskons eget beteende...

Sturekläderna i Uppsala domkyrkomuseum

Bo Erikssons fantasy-inspiration blir egentligen mest tydlig ifråga om Svante Stures person. Hans syn på Svante är minst sagt ambivalent. Dels vill han få honom till en hetsig, ondsint, maktgalen och bullrig maffiaboss, samtidigt som han skildrar en pojke som växer upp med en djupt deprimerad moder (som det verkar som att Eriksson inte trodde brydde sig särskilt mycket om honom eller var kapabel till att göra detta) och blev tvungen att försöka passa in för att överleva varför han framstår som "något tråkig" i källorna. Detta därför att han aldrig sätter sig upp emot Vasarna utom då innan Sturemorden när Eriksson tar för givet att han konspirerar mot kungen. Jag måste säga att jag inte riktigt får klarhet i vad som gör Eriksson så säker på detta och varifrån han hämtar maffiabossen om det inte är från källorna, men jag antar att det igen beror på att alla Sturar enligt honom är "bångstyriga och egensinniga".

Malin Sture

Erikssons förväntningar på Svante blir intressanta utifrån stereotypa manliga fantasy-hjältar. När det kommer till Fantasy förväntar vi oss manliga karaktärer som är autonoma, sturska och fysiskt starka alternativt kvicktänkta, bullrande och karismatiska. Gemensamt för båda dessa stereotyper är att de är extremt arroganta och att ödet (Eriksson kommer mycket in på såväl Fru Fortuna som Livs-/ödeshjul i Sturarna-boken.) givit dem ett uppdrag och det är bara genom deras exceptionella fysiska styrka och/eller magiska krafter som de kan rädda världen/universum från undergång. De manliga skurkarna har i princip samma karaktärsdrag förutom att de vill förstöra världen istället för att rädda den.



Så vad har då detta med Svante att göra? Egentligen ingenting även om Bo Eriksson verkar vilja placera honom i det senare facket. Det jag själv har fått ut från källorna om Svante är däremot inte någon Sauron, eller Voldemort. Jag har inte heller fått ut någon Frodo eller ens en Harry Potter.



Svante framstår verkligen inte som en mästerskurk, men heller inte som någon variant av "The Chosen One". Istället verkar han ha varit snäll, mild, empatisk och introvert. En introvert behöver inte nödvändigtvis vara blyg, men de brukar inte uppskatta att vara i centrum. I sin bok Sturemorden 1567, skriver Jan von Konow att uttalanden om honom säger att han var "skapad för lugnet och skuggan". Jag tycker att det är en så fin beskrivning av en introvert. Bo Erikssons kommentar om von Konows bok är emellertid att man ska ta det som står i den med en nypa salt. För mig är det emellertid klart att uttrycket "den som sa det han var det" är applicerbart i detta sammanhang. Särskilt eftersom Erikssons syfte verkar handla om att han bygger det mesta på "dramats inre logik" som jag undrar om han själv förstår.

Margareta Sture

Svante är således inte någon typisk manlig fantasy-karaktär, men han liknar Newt Scamander som var huvudperson i Harry Potter-spin offen Fantastic Beasts and Where to Find Them från 2016.



Newt är en tystlåten och känslig, men självsäker man som har lättare att hantera magiska djur än människor och som är fullkomligt nöjd med att ha sitt öde klart med att förmedla kunskap och förståelse om dessa magiska djur till andra. Han är blyg, socialt klumpig och obekväm, men hans omvårdande egenskaper och empati sträcker sig även ut över människor (särskilt de som diskrimineras och blir utstötta).



Newt kan självklart magi (Han tillhörde Hufflepuff på Hogwarts.), men det är inte det som är hans styrka. Det är istället just hans empati för allt levande. Det löper som en röd tråd genom hela filmen och det präglar också hur han tar sig an monstret. Hans tillvägagångssätt är inte upphetsande utan lugnande, något som Bo Eriksson faktiskt skriver att Svantes är när han med (i källorna uttryckt) mild röst, försöker lugna Eriks förvildade drabanter när de kommer för att döda honom. Hur detta skulle kunna vara en bångstyrig och egensinnig maffiaboss måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår. Som sagt har denna man också tackat nej till alla erbjudanden om kronan som upprorsmakare kommit med tidigare. Talande för problemen som folk ofta har med den här typen av manliga karaktärer (förmodligen p.g.a. ovanan att introverta, milda och empatiska män ges plats) i populärkulturen är recensionerna av Newt Scamanders karaktär. De är överlag ganska negativa och särskilt intressant i förhållande till Erikssons beskrivning av Svante Sture som "något tråkig" är att den amerikanska nättidningen Slate kallar Newt Scamander "a little boring" i sin recension.

Kristina Sture

Bo Erikssons problem med att läsa Svantes karaktär är dock inte så allvarlig som hans skildring av Svantes mor, Kristina Gyllenstierna. Han tar fasta på att man i hennes andaktsbok kan utläsa att hon troligtvis hade en hel del ångest. Eriksson tacklar detta faktum genom att överdramatiskt skildra hur Svante under hela sin uppväxt såg henne ligga på knä och be storgråtandes. Den bilden undrar jag varifrån han har fått, men är typisk för Erikssons överdramatiska berättarstilen. Svante växer dessutom upp i stort sett utan modern och till på köpet utanför Sverige.



Jag tillhör inte de som säger åt folk att inte skriva om ämnen de inte känner till. Man kan läsa sig till (eller för den delen faktiskt också fråga ut folk) väldigt mycket kunskap och förståelse om ett ämne om man bara ordentligt försöker att faktiskt leva sig in i en situation som man inte har upplevt tidigare efter att man tillägnat sig kunskaper om det. Däremot bör man iaktta väldig försiktighet om man inte har rejält på fötterna och det gör inte riktigt Eriksson i sin skildring av Kristina.

Kristina Gyllenstierna

Det finns självklart en enorm variation i hur man agerar och reagerar när man har någon/några ångestrelaterade sjukdomar. Visst gråter man lätt, men sällan ligger man hela dagarna i ända och gråter hysteriskt på golvet. Känslorna blir överväldigande och man är ofta snarstucken och har svårt att hantera stress.  Det gäller att hela tiden reflektera och hålla sina hjärnspöken i schack för man kan bli riktigt ordentligt paranoid (Jag tänker bl.a. på Erik XIV i detta sammanhang.)



Vissa dagar säger antingen hjärnan eller kroppen eller båda totalt emot och man klarar inte av att gå upp ur sängen, men man kan också agera mer eller mindre som vanligt andra dagar, hur stor kamp det än må vara. Det senare torde Kristina Gyllenstierna vara ett utmärkt exempel på. Tänk allt hon gick igenom före och under belägringen av Stockholm, men ändå klarade hon av att hålla Kristian II borta i flera månader och det trots ganska lite stöd utifrån. Erikssons skildring av henne som hysterisk gråterska blir ytterligare ett exempel på hans överutnyttjande av stereotyper för att överdramatisera händelseutvecklingen och tidsperioden. Det fungerar väldigt illa och faktiskt är det även kränkande både gentemot Kristina och folk med ångestrelaterade sjukdomar. Varför inte istället beundra henne för det hon gör trots den där ångesten hon måste ha haft?! Det är hon mer värd.

Sten Sture d.y.

Inte heller tror jag att vare sig hon eller Margareta Vasa, i egenskap av Gustav Vasas syster, skulle känna igen sig i Erikssons beskrivning av hur Margareta under fängelsetiden i Danmark gick om henne i värde som fånge och hur detta splittrade dem. Denna beskrivning är helt i linje med Erikssons fokusering på att antagonisera Vasa- och Stureätterna, vilket uppenbarligen som sagt fanns i samtiden (om man ser till Erik XIV), men som jag tycker har uppförstorats av historiker i senare sammanhang. Om man ser till vad källorna säger om hur Gustav Vasa framför allt, men faktiskt även Erik XIV, agerar gentemot Svante Sture och hans familj och vice versa, framstår det som att de oftast kom väldigt bra överens plus att de som sagt är nära biologiskt släkt.



Det finns ett tydligt "anti-adligt" perspektiv i boken som dels blir tydligt när Eriksson beskriver Svante Stures fru, Märta Leijonhufvuds skildring av sin kränkande båttur i en gammal fiskarskuta från Svartsjö till Uppsala som "... en mer sannolik förklaring [än att besättningen hånade henne] är snarare att adelsfrun helt enkelt inte var van att åka andra klass." Detta konstaterande finner jag fullkomligt obegripligt i relation till att Eriksson beskriver sitt syfte som att vilja "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som
burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta
historiska miljöer," Stånden är inga klasser! En adelskvinna hade särskilda privilegier och rättigheter och Märtas kränkthet i att tvingas resa i en enkel fiskarskuta hade därför ingenting att göra med att hon är ovan att resa i "andra klass". Att behandla henne lägre än hennes medfödda rättigheter är en djup kränkning i sig. Att hon sedan oroar sig för sin make och söners liv måste ha gjort det till hennes värsta resa bara av den orsaken.

Sturegraven i Västerås domkyrka

Konstigaste blir de anti-adliga tendenserna ändå när det gäller Bo Erikssons skildring av Eriks rådgivare Jöran Persson. Som främsta bevis för att Sturarna är skyldiga till en konspiration om att avsätta Erik använder Eriksson diverse vittnesmål och erkännanden. Däremot verkar han inte alls ha ifrågasatt dessa utsagor trots att de bl.a. kommer från en dödsdömd man som blivit benådad av Erik och Jöran Perssons spioner. Abraham Stenbock ska också ha erkänt konspirationen säger Eriksson.



Det så kallade Kevin-fallet briserade ordentligt förra året och var därför troligen inte känt för Eriksson när han skrev Sturarna, men då det fallet bevisar att förhörsledare kan fabulera erkännanden, vore det intressant att studera vad Jöran gör på egen hand. Eriksson menar att "[d]omen över Jöran har fallit på felaktiga grunder", men det skulle jag verkligen inte vilja hävda.



Jöran har inte dömts av historiker för att han inte var adlig eller ogillas av sin samtida adel. Han döms utifrån att vi av samtida källor kan anta att han var ett manipulativt, maktmissbrukande svin, vilket uppenbarligen hans samtid också tyckte! Jag skulle t.o.m. vilja säga att det faktum att Erik benådar Jöran är yttersta orsaken till att hans bröder gör uppror. Ett uppror som ironiskt nog gör Märta till den förrädare som jag, i motsats till Bo Eriksson, inte tycker det är rimligt att tro att Svante, Nils och Erik Sture var.

Detta inlägg är redan väldigt långt och jag har bl.a. inte gått in på
den mest uppenbara skillnaden mellan hur historiker respektive
arkeologer tänker som finns i boken eller skildringen av Malin Stures rymning med sin kusin Erik Stenbock, men det lämnar jag till en annan gång.



Bo Eriksson skriver att han utgår från "dramats inre logik" när han drar slutsatser om händelseutvecklingen. Genom hela boken undrade jag emellertid om han egentligen förstår den. Han kommenterar vid ett tillfälle att det handlar om verkligheten och inte en Shakespeare-pjäs, vilket blir befängt när han själv verkar behandla personerna som stereotypa karaktärer inom fantasy-litteraturen.

Även om jag fortfarande troligen hade betraktat hans tolkning av Stureätterna i allmänhet och Sturemorden i synnerhet med väldig skepsis, hade jag faktiskt respekterat honom mer ifall han gjort det till riktig historisk fiktion. Nu står den på faktahyllorna överallt och Eriksson inbjuds att prata om Sturarna som expert på ämnet (T.ex. i podcasten Historia nu och i Vetenskapsradion historia).



Då Eriksson har yrkestiteln historiker har han en annan typ av auktoritet och här tappar han det direkt då han förefaller för fixerad vid fantasy-stereotyper och ett namns betydelse. Det hela mynnar ut i en härva som mest liknar sensationslysten klickjournalistik. Jag tycker det är rejält synd att detta förmodligen blir många svenskars första ordentliga möte med Sturarna. De förtjänar att tas på allvar som de fantastiska personer de faktiskt var!









Porträtten av Stureättens medlemmar är lånade från Wikipedia  och Digitalt museum. Övriga är egentagna foton.

Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer

Jag är glad när kvinnohistoria uppmärksammas och tycker att Elena Favilli och Francesca Cavallos initiativ med Godnattsagor för rebelltjejer-serien (Goodnight stories for rebel girls) var väldigt trevligt. Jag läste nyligen första boken i serien i svensk översättning av Åsa Jonason.



Boken består av 100 ensidesberättelser om både levande och döda kvinnor som är jättevackert illustrerade med porträtt av respektive kvinna i jättevackra färger på uppslagets andra sida.



Jag önskar verkligen att jag hade varit mer positiv till denna än vad jag är. Jag tycker som sagt att det är ett väldigt trevligt initiativ och väldigt många av kvinnorna som finns representerade (även de historiska) kände jag inte till sedan innan.



Vad jag däremot reagerar emot är att berättelserna är väldigt schematiska. För att få plats på en sida är varje levnadshistoria så pass avskalad att individuella variationer lämnas ute och berättelserna handlar om en flicka som växer upp under svåra förhållanden och sedan presterar något som gör att hon vinner uppmärksamhet enligt det moderna, västerländska måttet för vad en prestation är (att vinna OS-guld, att nå en maktposition som ingen kvinna h aft tidigare etc.) Helst ska hon också på något sätt ha brutit en eller flera moderna, västerländska normer på vägen. Hur hon gör detta och de motgångar hon rimligen bör ha stött på på vägen, lämnas helt ute ur berättelsen. Det finns heller ingen som helst kontext kring kvinnorna, varför deras berättelser blir ännu mer avskalade och det blir ännu mer fokus på det de har uppnått och bedriften problematiseras inte heller, utan det är underförstått att det är en prestation. Detta gör att boken, trots att den tar upp kvinnor från världens alla hörn och olika tidsperioder (dock som vanligt med en betoning på de senaste 200 åren. Bara 16 av de 100 kvinnorna är födda före 1800 och tre av dem, Mary Anning, Jane Austen och Policarpa Salavarrieta, är födda på 1790-talet och kan således räknas till 1800-talet också.), framstår som rätt eurocentrisk.



I vissa fall, som t.ex. ifråga om Ruth Harkness har prestationen fått gå före andra värderingar. Att fånga en vild pandaunge i Kina och ta med till en djurpark i USA må vara en prestation, men man kanske hade kunnat ta upp lite mer av den moraliska aspekten kring denna prestation. En kvinna är inte automatiskt en bra förebild, bara för att hon går emot normer och förväntningar och/eller är först med någonting. Jag undrar också var alla vardagshjältinnor är? De som följer normerna och inte uppnår storslagna öden. Som vanligt i sådana sammanhang, vill jag framhäva systrarna Märta och Margareta Leijonhufvud.



Margareta blir drottning. Detta kan väl anses vara lyckat, men samtidigt är titeln inte unik för henne och även om Gustav Vasa anförtror henne en hel del viktiga uppdrag, åstadkommer hon ingenting egentligen spektakulärt och hon uppnår aldrig absolut makt av den moderna typ som Favilli och Cavallo beskriver som "rebellisk". Märta hamnar i sammanhanget än mer i bakgrunden än sin storasyster. Hon förblir i källorna en vanlig högadelsdam, som agerar som är typiskt för en högadelsdam under hennes samtid. Intressant nog, gavs hon av sin samtid smeknamnet Kung Märta, men jag tvivlar på att hon skulle fånga Favilli och Cavallos intressen ändå.



Författarna har för övrigt med drottning (kung) Kristina i bok 2, vilket gör att jag även kommer att läsa denna.



Som sagt, tycker jag initiativet är fantastiskt, men perspektivet för vad som är en kvinna värd att berätta om och göra till förebild behöver vidgas. Jag reagerar dessutom mot uppmaningen i början av boken att komma ihåg att man alltid har rätt. Att folk tar det för givet, är ett jätteproblem som bidrar till polarisering idag. För ingen har rätt hela tiden. Vi lär oss mer och utvecklas mest genom att inse att vi faktiskt kan ha fel och att det oftast är helt okej.



Jag ser också på Youtube att det svenska förlaget gör reklam för den första delen av boken med filmen nedan som gått runt på sociala media en tid. Det finns dock ett problem med den: den är amerikansk och inte svensk! Den svenska barnboksbranschen jobbar mer aktivt än den amerikanska för att publicera berättelser av mer varierad karaktär. Svenska barnboksinstitutets statistik från 2016 visar att 55% av barnböckerna som gavs ut det året, hade kvinnlig huvudkaraktär.