Ett år

Idag har jag haft den här bloggen i ett år och jag måste erkänna att jag är väldigt förvånad över detta. Jag trodde att det skulle ta slut på idéer och/eller att jag helt skulle tappa intresset efter ett par månader och gå tillbaka helt till yngre järnålder och tidig medeltid. Det är de tidsperioderna som professionellt intresserar mig mest. Senmedeltiden och vasatiden har alltid varit mer av en hobby och jag är ofta osäker på hur jag ska göra eftersom det finns så många andra som faktiskt kan mer än jag om det.



För mig är det lite konstigt att folk vill läsa det här. Jag är en blyg och introvert person som inte är helt bekväm med att lämna ut sig på nätet hur som helst. Även om jag skriver väldigt lite om min vardag, är det ofta mina personliga tankar och åsikter jag lämnar ut och det är ganska läskigt. Jag började bloggen eftersom jag tänkte att det skulle underlätta i mitt skrivande och utvecklande av min Vasa-berättelse som jag velat skriva väldigt länge. Jag inser också att det kan slå bakut då jag inte har någon aning om ifall jag kommer att tappa lusten för att skriva och/eller om någon skulle vilja ge ut det jag skrivit heller. Så egentligen kan den här bloggen bli ett bevis för mitt totala misslyckande. Men jag antar att jag får bjuda på det.



Namnet Vansinniga Vasa har folk kanske undrat över och jag tror inte att jag har förklarat det någonstans, så det kan kanske vara på sin plats. Jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories som absolut inte ska underskattas för att det är ämnat för barn. Det är en sketchshow med lite samma upplägg som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter med komiska sketcher och sånger, men istället för bokstäver och siffror, lär den ut historia. Den bygger på en bokserie där de olika tidsperioderna avspeglas i titlar som Terrible Tudors, Rotten Romans och Slimey Stuarts. Jag har länge undrat vad man skulle döpa svenska tidsperioder till ifall man skulle göra en svensk version. Hittills har jag kommit på Vansinniga Vasar (förstås!), Sturska Sturar, Kaotiska Kalmarunionen och Krigiska Karoliner.



Skrivandet går, efter en svacka bra. Märta Leijonhufvud vill bli skriven först och det har lett att jag fått en ingång som jag saknade till materialet. Hon har skildras i historisk fiktion tidigare, bl.a. i Ebba L. Lewenhaupts bok Kung Märta, men även i böcker av Anna Sparre. Det verkar som att båda dessa författare verkligen hatar henne och efter att ha läst inlägget  Love conquers all - even the mother from hell av Anna Belfrage från 2016 (Jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg!), känner jag att Märtas fantastiska person verkligen inte fått den uppmärksamhet och beundran hon faktiskt förtjänar.



Kommer jag fortsätta blogga i ett år till? Det kan jag nog inte svara på, men ännu har jag inte slut på idéer. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa.