Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev

Detalj av brev från Margareta Leijonhufvud till Märta.

Jag har länge dragit mig för att läsa Märta Leijonhufvuds brev till Karin Månsdotter och Virginia Eriksdotter under Sturemorden då jag räknade med att det skulle vara en väldigt känslosam upplevelse.



Breven är oerhört hjärtskärande, särskilt när man sitter med facit i hand. Märta öppnar sig helt och hållet för Eriks dotter Virginia och framför allt för Karin. Hon är uppenbart livrädd och det är som att hon anar vad som komma skall. Hon bönar för maken och sönernas liv och ber om och om igen om att få vara tillsammans med dem.



Historikern Brita Planck tipsade mig om att handlingar rörande Sturemorden finns utgivna i Handlingar rörande Skandinaviens historia som digitaliserats inom Project Runeberg. Med tanke på mina föraningar och även reaktion på brevens innehåll, är jag glad att jag inte behövde sitta på Riksarkivet. Däremot vill jag hemskt gärna se originalbreven, men nu vet jag vad som väntar mig.

Kistan i vilken Märta lade ner sina anhörigas kläder

Breven dryper av ångest och det känns som att hon anade mer och mer vart det hela var på väg. Hon bönar och ber om att maken och sönernas liv ska räddas eller åtminstone att hon ska få vara tillsammans med dem den sista tiden. När hon skriver att hon och maken ju är så gamla (Märta är 47 år och Svante Sture 50 år, men konceptet "medelåldern" fanns nog inte på 1500-talet.) och därför kanske skulle kunna få leva sina sista år tillsammans, är det omöjligt att inte inse att hur mycket hon älskar honom.



Som jag väl gjort väldigt tydligt tidigare, delar jag inte alls historikern Bo Erikssons syn på Sturarna och Sturemorden. Han menar att Märta inte alls sörjer, men de här breven visar tydligt den oerhörda skräck- och ångestblandade oro hon verkar ha känt tyder på det totalt motsatta. Det finns även andra uppgifter i de Sturemordsrelaterade handlingarna som säger emot mycket av Erikssons påståenden om Märtas make och söner.



Som väl blivit tydligt om ni följt bloggen, betyder Märta väldigt mycket för mig. Jag förstår precis den där förälskelse som Fatima Bremmer säger sig känna inför Ester Blenda Nordström. Därför blir det också väldigt känslomässigt att läsa något som är ångestfyllt och jag tänker inte skämmas över min reaktion. Vi behöver mer människonära historia där även folks känslor och upplevelser ges utrymme.  Detta kan säkert skapa en närhet till historiska personer som ofta saknas idag.