Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret

Nu i januari 2020 publicerades fler delar i Historiska medias serie Sveriges dramatiska historia. Dick Harrison har skrivit majoriteten av böckerna i denna serie liksom i den andra serien Världens dramatiska historia (som det också kommit nya delar av). I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) diskuterade jag boken om Stockholms blodbad. Denna bok var något av en besvikelse eftersom jag tidigare hade läst böckerna Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i den andra serien och funnit båda vara helt okej sammanfattningar av sina respektive ämnen. Dessa var emellertid publicerade i januari 2019 medan Stockholms Blodbad kom ut först i september (2019).



Harrison har en minst sagt förbluffande produktionstakt. Nu när januari (2020) är slut har han publicerat hela femton böcker på tolv månader. Ja, böckerna om Sveriges respektive Världens dramatiska historia är kortare sammanfattningar, men med tanke på de skilda ämnena, undrar jag när han får tid för att göra någon egentlig forskning. Även om han skrivit om ämnena innan, kan forskningen mycket väl ha gått framåt, vilket är tydligt gällande t.ex. Digerdöden.



Med tanke på Dick Harrisons omfattande produktion senaste året, är det inte underligt att han därför lagt över lite av ansvaret för skrivandet av ett par av böckerna i de båda serierna på Tomas Blom. Jag hade ingen aning om vem detta var, men han kallas skribent och har tydligen skrivit flera historiska ungdomsböcker och manus till TV-serierna Anno 1790 och Sveriges historia. Den enda av böckerna i de båda ovan nämnda serierna som publicerades under 2019 som han har skrivit är Dackefejden. Det stora upproret som jag nu har läst.



Dessa böcker är på ca 160 sidor (Dackefejden. Det stora upproret är på 166.) och det borde därför inte ta särskilt lång tid för mig att läsa dem. Såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall gick också snabbt att läsa då de var helt okej språkligt och välstrukturerade. Detta är dessvärre inte fallet med Stockholms blodbad som ni kan läsa i blogginlägget om boken som länkades ovan. Tyvärr gäller detta även Dackefejden. Det stora upproret. Boken har inte lika stora problem att hålla sig till ämnet som Stockholms blodbad, men jag blir ändå förbryllad över varför hela Gustav Vasas väg till makten och tidigare upprorsproblem har med Dackefejden att göra.



Bloms syn på Gustav Vasa präglas helt och hållet av den allmänna bilden av Niccoló Machiavellis bok Fursten. Denna har jag redan diskuterat i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Jag har svårt att förstå hur så många kan missa den uppenbara ironiska tonen i texten som blir ännu mer uppenbar om man studerar Machiavelli som person. Han skrev också boken på italienska runt 1527-1528 och den publicerades postumt i Italien 1532 när Gustav redan suttit säkert på makten i över tio år.



Vi vet väldigt lite om Gustav Vasas språkkunskaper, men inget tyder på att de inbegrep italienska. Jag skulle heller inte vilja påstå att något av det Machiavelli för fram om makthavare är nytt för renässansen. Istället tycker jag att man kan applicera det lika bra på såväl romerska kejsare som medeltida kungar. Det skulle också vara intressant att studera hur snabbt den spred sig för det var inte direkt samma sak att sprida en bok på 1500-talet som det är att sprida en modern bestseller idag.



Ett annat begrepp som många, inklusive Tomas Blom, använder om vasatidens Sverige är klansamhälle och ätten beskrivs ofta som viktigast av allt. Det här är emellertid en sanning som också kräver modifikation. Den yngre Stureätten är en gren av ätten Natt och Dag, men Svante Nilsson och hans son Sten Sture d.y. verkar ha haft väldigt lite att göra med resten av släkten. Istället omger de sig med personer som är lojala mot dem. Det är också framför allt dessa som får sätta livet till vid Stockholms blodbad och de efterföljande massavrättningarna som Kristian II genomför i övriga Sverige och Finland. Det är därför svårt för mig att se var alla dessa Sturar och stureanhängare som i det tysta hatade Vasa-ätten skulle komma ifrån, men är ett bra exempel på hur mycket Kristian II:s härjningar i Sverige och Finland tonas ner och missförstås.



Tomas Blom skildrar Peder Jakobssons (av Peder Swart kallad Sunnanväder) och den efterföljande Daljunkerns försök till uppror 1525 respektive 1527-1528 som ett uttryck för rivaliteten mellan Sturarna och Vasarna. Jag köper tolkningen av Daljunkern som Sten Sture d.y.s äldste son Nils Sture och Daljunkers uppror förefaller vara ett direkt resultat av Peders avrättning. Däremot verkar Blom och många andra missa att daljunkerupproret kommer av sig, vilket förmodligen beror på att det inte finns någon direkt uppbackning. Stureätten vid det tillfället består av Nils som är 15 år och hans lillebror Svante Sture som tio. Båda dessa pojkar är dessutom kusiner med Gustav Vasa då deras mor, Kristina Gyllenstierna är Gustavs moster. Ett släktskapsband som många antingen ignorerar heller eller inte lägger någon vikt vid alls, men som Gustav själv verkar ha lagt stor vikt vid och värnat om. Man kan ju därför säga att bandet till släkten helt beror på individernas egen vilja att bevara det snarare än att det skulle vara sett som ett tvång. I fallet med Daljunkerns uppror är Gustav tvungen att gå hårt åt upprorsmakaren då han måste befria sina släktingar från deras politiska arv. Det är därför viktigt ur en ren känslomässig aspekt för Gustav att inte säga att Daljunkern faktiskt är hans kusin.



Tomas Blom tar även upp rivaliteten mellan Vasar och Sturar när det gäller Dackefejden då Nils Dacke skrev ett brev till Svante Sture där han bad om Svantes stöd i utbyte mot att han blir kung. Svante tackar dock nej med svaret att bönder inte ska utse kungar. Detta är andra kända gången Svante uttrycker en ovilja att bli kung och det bör betonas att inget av det andra han gör heller tyder på att han skulle ha varit det minsta intresserad av att ta kronan från sina släktingar.



Tron att det senmedeltida och vasatida Sverige var ett klansamhället kan säkert ligga bakom framhävandet av den påstådda rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten, men som vi har sett kanske ättens betydelse kan ifrågasättas. Man verkar ha funnits där för varandra i trängda situationer (t.ex. gav fyra män från Natt och Dag-ätten sina liv för att rädda Sten Sture d.y. under slaget på Åsunden), men hur mycket kontakt man hade i vardagen var beroende av vad man själv kände för släkten. Alltså inte helt olikt dagens situation. Gustav Vasa verkar ha varit mån om sin släkt och han har nära relation till flera grenar av den, men detta efter att först ha testat sig fram lite med en oerhört desarmerad post-blodbads adel. Liksom Tomas Blom själv påpekar, hade Sverige också redan under medeltiden ett välutvecklat system för rättskipning ifråga om flera typer av ting på olika nivåer. Redan under 1350-talet ersattes också de äldre av svenska landskapslagarna av den mer övergripande Magnus Erikssons landslag.



Sturarnas chanser att sätta något emot statsmakten om de hade velat, skulle jag inte riktigt säga är särskilt mycket bättre i samband med Dackefejden på 1540-talet än under Daljunkerns uppror i slutet av 1520-talet. Svante Sture hade hunnit bli 25 år, men förutom honom består ätten av tre småflickor på 3½, 2½ och 1½. Jag har absolut inget emot "girl power", men även om man räknar in Svantes fru Märta Leijonhufvud är det inte direkt mycket till motståndsrörelse. Det är också tydligt att vare sig Nils Dacke, tyskarna eller moderna historiker förstår Svante Sture som person. Det senare har aldrig varit så tydligt som i Bloms skildring av Erik Persson Ölännings belägring av Svantes länsborg Stegeborg i februari 1543.



Blom citerar krönikan om Dackefejden som antas ha skrivits av Peder Swart (Jag misstänker det är Per Brahes krönika han menar.) där det framstår som att Svante först hade kontroll på läget för att sedan förlora Stegeborgs kanoner och därför "tvingas" till förhandlingar där han snart verkar ha fått Erik Persson Ölänning att byta sida, vilket verkar förvåna Blom oerhört. Hur mycket detta beror på att han i andra delar av boken framhävt rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten vet jag inte, men genom hela boken verkar det som att Blom tar för givet att Gustav Vasa och statsmakten är ute efter att använda så mycket våld som möjligt. Som sagt vittnar det också om en bild av en helt annan person än den Svante Sture jag lärt känna i källorna, den man som i Alfred Ahlqvists bok Om Sturemorden från 1877 beskrivs som "en af dessa godmodiga, makliga naturer, som äro skapad för lugnet och skuggan." Denna beskrivning stämmer också överens med Erik XIV:s kommentar att Svante skulle skriva för mycket och kriga för lite under den tid Svante är i Reval (dagens Tallinn) samt med den uppfattning jag själv fått av honom utifrån källorna. Därför misstänker jag att Svante bra mycket hellre föredrog att förhandla med upprorsmännen än att strida mot dem.



Förra våren var jag på två föredrag på Kalmar länsmuseum med historikern Peter Danielsson i föreläsningsserien Historiska kändisar med kalmarkopping. En av dessa var Nils Dacke, vilket jag skrev om i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019). Danielsson lyckades berätta en sansad och neutral skildring som gjorde det lätt att förstå såväl Dacke som Gustav Vasas perspektiv och han konstaterade att ärkekonservatism mer än något annat var det som orsakade Dackefejden. Tomas Blom har inte lika lätt att vare sig skildra orsaken till upproret som förmåga att lyfta fram kungens perspektiv. Ena gången är orsakerna skatter, andra gången är det reformationen eller också är det båda. Han går igenom såväl reformationen som de nya skatter Gustav lägger till. Det blir emellertid väldigt motsägelsefullt när han skriver att Gustav på den ena sidan inte ändrar så mycket i själva läran och därför hamnar i gräl med teologer som t.ex. Olaus Petri och på nästa sida påstår att Gustav ändrade jättemycket och inte förstod att detta skulle få konsekvenser hos allmogen. Inte heller nämner Blom de kyrkliga skatter som försvann i och med reformationen, vilket var orsaken bakom att Gustav vågade lägga till de nya skatterna. Gällande reformationen är det inte heller egentligen påven smålänningarna krävde att få tillbaka så mycket som de gåvor som de gett till kyrkan och som nu hade konfiskerats av staten samt att man tyckte att gudstjänsterna hade blivit väldigt tråkiga.



Ibland känner jag att många vill läsa Sveriges historia genom England och detta gäller även Tomas Blom. Dels menar han att svenska kungen, liksom den engelska, ägde all jord, men så var inte alls falle. Här i Sverige fanns arvejord och köpejord med skilda lagstiftningar för hur dessa skulle hanteras. Inte minst hur de skulle överföras från ena ägaren till den andra. Den oanvända jorden tillföll däremot kronan/staten, vilket inte borde anses särskilt underligt.



En annan, ofta "anglofierad" aspekt är just reformationen. Den går ganska lugnt till i Sverige och som sagt verkar man klaga över en del konsekvenser av reformationen mer än att man kräver tillbaka katolicismen som sådan. Det är inte heller underligt att Gustav Vasa vill åt kyrkskatterna, men knappast av lika giriga skäl som Henrik VIII i England. Den svenska staten är luspank redan under Sturarna då krig slukar pengar. Man kan därför anta att mycket av det som samlas in gick till att göra såväl utbyggnad som underhåll av staten möjligt. Dessa problem har inte England.



Tomas Blom har nog nytta av att inte vara historiker då han t.ex. är noga med att beskriva den statushierarki som fanns inom bondeståndet, vilket historiker ofta tar som så självklart att de inte bryr sig om att ingående förklara detta för allmänheten. Däremot har jag svårt att tro att Nils Dacke skulle tillhöra målakarlarna eller torparna som var längst ner. Detta då han med största sannolikhet inte hade haft möjlighet att betala vare sig 200 mark eller de motsvarande 12 oxarna som han fick böta för mordet på fogden Inge Andersson. Just det mordet och att hans medhjälpare Jon Andersson ska ha mördat två fogdar tidigare gör att man nog inte kan anse att Dacke var Guds bästa barn redan flera år före Dackefejden. Den fördelaktiga bilden som Blom porträtterar av honom blir därför underlig.



Jag har inga problem att förstå motiven för Dacke och smålänningarna, men jag har svårt att riktigt förstå vad folk som skriver om detta idag egentligen tror att de skulle kunna uppnå med att göra uppror. Dacke har ingen direkt långsiktig plan och tappar också i princip omgående kontrollen över sina egna män. Det är ett tecken på Bloms partiskhet att han anser att Gustav Vasa bryter vapenvilan som slöts i Bergkvara trots att Dackes män bryter den bra mycket tidigare genom mordet på Arvid Trolle och begår flera överträdelser även efter detta innan Gustav reagerar militärt.



Det är också svårt att se vad Blom egentligen tycker att Gustav ska göra. Särskilt då han verkar anse att förhandlingar bara är ett sätt för Gustav att vinna tid. Dackefejden framstår som kulmen av oroligheter som funnits i området redan under 1530-talet då det närbelägna Danmark skakades av inre oroligheter genom Grevefejden, vilket säkert inte Gustav ville skulle sprida sig till Sverige. Gustav har också orsak att förstora upp Dackefejden, inte minst då tyskarna lägger sig i upproret. Vill man kalla det propaganda, får man väl göra det, men då kanske man själv inte ska klaga över att han gjorde det samtidigt som man själv förstorar upp det minst lika mycket.



Jag tycker egentligen att initiativet till att skriva korta sammanfattningar av historiska händelser och publicera dem populärt  är braoch de två böckerna jag läste från första omgången tyckte jag var helt okej. Jag förstår bara inte varför man valt att publicera så många som man gör så ofta som man gör. Särskilt med så få författare. Är det inte bättre med kvalitet framför kvantitet?

Delar i Sveriges dramatiska historia publicerade under 2019

Tjuvkik på min Märta-bok

Nu i januari har jag märkt att fler personer än tidigare hittat hit och jag vill först och främst tacka er för detta. Att så många nya har varit här tänkte jag kanske gör att det finns ett behov för mig att precisera vad det är jag gör och varför jag bloggar här.



För ca tre år sedan började jag att skriva ett "Vasa epos" som var tänkt att skildra hela tiden Vasa-ätten satt på tronen i Sverige med början i Stockholms blodbad och kung Kristinas abdikation. Under tiden som jag grävde mig allt djupare ner i källorna lärde jag känna personerna som oftast bara är namn i historieböckerna, men jag började också få en djupare förståelse för den värld som omgav dem. Förvånansvärt ofta märkte jag att det personerna själva skriver och hur de beskriver sina samtida, står i mer eller mindre stark kontrast till hur historiker idag valt att tolka deras personligheter. T.ex. upptäckte jag att det finns bra många fler intressanta kvinnor på 1500-talet än Cecilia Vasa och mitt forskningsarbete har även givit mig ett helt annat perspektiv på ståndssamhället som på många sätt blir demoniserat ihop med sina människor.



I inläggen Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari) försökte jag att summera upp mina åsikter och känslor inför historieförmedlingen i Sverige. Visst ska vi vara glada att så många är intresserade av historia och även att förmedla den, men förvånansvärt mycket av det som förmedlas är rena myter och försök att skildra historien genom Game of Thrones som om verkligheten inte är nog spännande. Inte sällan trissar också historiker och populärhistoriker upp t.ex. konflikter och våld på ett sätt som verkar avhumaniserande på historiska personer. Konsekvenserna av dessa fenomen lämnas i princip aldrig något som helst utrymme, vilket också bidrar till avhumaniseringen. Trots att så många historiker verkar tänka mer på England än Sverige när de beskriver det äldre samhällets uppbyggnad, verkar det inte som att man är alls intresserad av att hämta influenser från den omfattande engelska historieförmedlingen som i bra mycket större utsträckning än den svenska vet att vanligt folks vardagsliv och de historiska personernas personligheter, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).



Under tiden som jag gjorde mina efterforskningar till "Vasa eposet" upptäckte jag exakt hur omfattande ämnet skulle bli om jag verkligen skulle skriva om allting på en gång. Detta skulle också leda till att jag skulle tvingas platta till karaktärerna på ett sätt som jag inte är bekväm med då jag helt ärligt tycker om dem för mycket. Jag är fullt medveten om att skönlitteratur, till skillnad från historia, inte har några krav på sig att vara 100% historiskt korrekt och att det är omöjligt att få den till det, men jag vill ändå bygga på en så heltäckande grund av fakta om de historiska personerna och deras kultur för att göra historien levande. Under mitt forskningsarbete kom jag mest att fastna för Märta Leijonhufvud och hennes make Svante Sture. Märta är lillasyster till Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud och Svante är son till riksföreståndare Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna som också är Gustav Vasas moster. Sturarna, både den äldre och den yngre har fram tills nyligen i princip bara varit namn i populärhistorien, men har de senaste tre åren nu vid ett flertal tillfällen skildrats på ett sätt som jag inte känner igen ifrån källorna. Jag ser en kärlekshistoria mellan en snäll, mild, plikttrogen och tillbakadragen man som vid flera tillfällen blir utsatt för enorma övergrepp av olika makthavare från tre års ålder och rakt in i sin död utan att egentligen göra någon illa och en mycket mer utåtagerande och ärlig kvinna som älskar sin make passionerat och innerligt. Båda är fullkomligt bekväma med sina genusroller och gör det som förväntas av dem samtidigt som deras personligheter pekar på en genusomvändning. Denna relation lockade mig och krävde att bli utforskad närmare vilket är orsaken till att jag valt att skriva fiktion istället för fakta.



I nästan tre år nu har jag jobbat på mitt forsknings- och skrivprojekt utan någon som helst ersättning, vilket gjort att jag ständigt har behövt prioritera andra aspekter av livet framför forskning och skrivande. Då Märta Leijonhufvud fyller 500 år på julafton i år (2020), hade jag egentligen hoppats vara färdig, men som sagt har livet kommit i vägen. Jag är väldigt obekväm med att begära pengar av främlingar, särskilt då jag inte kan garantera att något bokförlag kommer att vilja göra en bok av min berättelse, men i slutet av december anordnade jag ett Patreon-konto. Där kan vem som helst donera en valfri summa en gång i månaden, vilket jag pratade om i mitt inlägg Patreon (30 december 2019) och som ni hittar här. Har man inte möjlighet till att bli månadsgivare, har jag även ett Paypal-konto som ni hittar om ni klickar här där ni kan skänka enstaka summor. Om och hur mycket ni väljer att ge mig är helt upp till er. Jag är oerhört tacksam för allt jag kan få då det gör att jag kan avsätta mer tid till Märta så att jag blir färdig. I utbyte tänker jag ge er olika mindre scener och sekvenser av min Märta-berättelse i olika stadier av utveckling (Om ni donerar via Paypal får ni gärna lämna en kommentar på det här inlägget där ni skriver in er e-post-adress i rutan så att jag kan skicka en till er.).  Om något bokförlag vill ha den, kommer även Patreon-donatorer att få ett exemplar av boken.



För att understryka att jag verkligen är seriös och har en pågående berättelse om Märta, har jag valt att i detta inlägg inkludera mitt första utkast till öppningsscenen. Som sagt är det bara ett första utkast och mycket kan komma att ändras, men det är vad jag i nuläget kan ge er som bevis för att mitt forsknings- och skrivarbete är helt och hållet seriöst.

Kröningen

”Blä blä blä blä.” Märta lät tungan slå mot framtänderna. Hon visste att ärkebiskopen pratade latin och inte svenska, men det var faktiskt så det lät. Märta sjönk längre ner i kyrkbänken och försökte nå ryggen på kyrkbänken framför med tårna.



“Sch!” hördes från modern som satt till vänster om henne. Hennes hand var plötsligt på hennes ben och motade vänligt men bestämt tillbaka dem ner mot golvet. Det var inte första gången modern tillrättavisat Märta sedan de klev in i Uppsala domkyrka för en evighet sedan.



Egentligen hade det börjat redan innan de klev in i kyrkan. Det var en vacker vinterdag i mitten av januari. Solen värmde inte, men hade äntligen visat sig efter ett par dagar av snöande. Familjen hade anlänt till Uppsala alldeles precis när det hade börjat snöa och modern hade hållit Märta och hennes fem syskonen instängda fram tills i morse. 



Märta hade kastat sig ut i snön nästan direkt efter att hon klivit ur sängen. Det var en snö som gjord för att leka i. Tyvärr hade modern strax varit där och dragit ner henne från snödrivan så snöängeln hade blivit alldeles förstörd. Märta suckade och sneglade trotsigt på modern som mötte den med en varnande blick.



Märta hade fyllt sju år för en dryg månad sedan och det var egentligen inte tänkt att vare sig hon eller den två år äldre brodern Sten skulle vara närvarande vid kungakröningen, men Sten hade tjatat på modern för att få följa med. När inte det hade hjälpt, hade han föreslagit att Märta också skulle tjata om att de tillsammans borde få följa med. Han hade sagt till henne att det skulle gå fort i kyrkan och sedan skulle de också få titta på tornerspelen och kanske även vara med en stund på gästabudet. Motvilligt hade modern gått med på att ta med dem.



Märta suckade igen och började dingla med benen. Sten hade haft fel. De kändes som om de varit flera dagar i kyrkan redan. Tänkte ärkebiskopen aldrig sluta prata?



“Margareta?” viskade Märta och vände sig mot sin äldre syster som satt bredvid henne. “Hur länge ska han prata?”



“Sch!” svarade Margareta. Hennes röst var mycket mildare än moderns, men det var tydligt att hon delade moderns uppfattning om att man inte borde störa.



“Jag är törstig”, försökte Märta och vände sig åter mot modern.



“Gå då ut och smält lite snö”, fräste Sten som lutade sig fram över modern.



“Sch!” kom från modern som tog tag i Stens axlar och tvingade milt honom att sitta rak igen på hennes andra sida. Den två år äldre brodern såg om möjligt ännu surare ut och lade armarna i kors.



“Jag ser ingenting”, försökte Märta en gång till.



“Du får väl stå upp då”, suckade modern uppgivet. “Men uppför dig.”



Märta ställde sig genast upp. Hon sträckte på sig så mycket hon kunde, gick till och med upp på tå med händerna som stöd mot ryggstödet på kyrkbänken framför. Hon kunde ändå inte se något av vad som hände där framme i koret. Allt hon såg var huvuden och ärkebiskopens händer som höll upp kronan. Märta blev otålig och hoppade ett par gånger upp och ner på stället. Genast greppade moderns händer om hennes midja och drog henne bakåt mot sig.



“Märta!”, viskade hon strängt. “Jag sa ingenting om att du fick hoppa. Ska jag behöva binda dig för att du ska vara stilla?”



Märta skakade på huvud. Hon satte sig ner, för att strax därpå resa sig upp igen. Modern visste inte hur det var när det kröp i benen eller pirrade i fingrarna. Det hände ju ingenting om man bara satt stilla. Märta gav upp hoppet om att se något av det som försiggick framme i koret och började istället se sig omkring i domkyrkan. 



Solen hade, sin vana trogen så här års, redan börjat gå ner utanför och lämnade ett dunkel efter sig i det kolossala kyrkorummet som endast var upplyst av vaxljus längs efter kyrkans mittgång och sidoväggar samt en större mängd ljus framme i koret.



På kyrkbänken rakt över mittgången satt Fru Kristina Nilsdotter och hennes man Herr Johan Turesson. Märta sneglade på dem. De tillhörde några av familjens närmaste vänner. Herr Johan gäspade så att munnen stod på vid gavel några sekunder. Fru Kristina lade en varsam hand på hans lår och han ruskade på sig, men Märta såg hur han snart verkade slumra till igen. Märta tog det som bevis för att ingen ville vara kvar här längre. Hon drog in ett djupt andetag och tog sats.



“Sluta prata gubbe!” ropade hon åt ärkebiskopen. “Han har ju alltid varit kung redan. Sätt på honom kronan så att vi kommer härifrån någon gång.”



Det blev knäpptyst i domkyrkan sånär som på modern och de fem syskonens unisona hyschande. Modern hade åter greppat tag om henne och strax därpå satt Märta i hennes knä. Sten blängde ilsket på henne. Det var tydligt att han var mer än missnöjd. 



Plötsligt bröts tystnaden av ett par hostningar från kungen som Märta tyckte lät misstänkt likt försök att kväva skratt och ett högljutt, hjärtligt gapskratt från Herr Johan. Genast kom Fru Kristinas hyschande till svar. 



 “Vad då?” sa Herr Johan nästan förnärmat. “Lill-flickan säger ju bara det vi alla tänker!”









Om ni tycker att detta ser bra ut och värdigt en chans får ni som sagt gärna stötta mig ekonomiskt genom att antingen bli månadsgivare på min Patreon eller genom engångssummor på Paypal. Tack på förhand!

Slaget på Åsunden

Carl Gustaf Hellqvists målning Sten Sture d.y:s

död på Mälarens is från 1880

Idag (18 januari 2020) är det 500 år sedan slaget på Åsunden eller slaget vid Bogesund som det också kallas mellan svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y:s styrkor och danske kungen Kristian II:s ledda av Otte Krumpen utanför Bogesund (dagens Ulricehamn) i Västergötland.



Kristian II inledde kriget mot Sverige tidigt under 1519 efter en tids mobilisering. I sin bok Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) verkar Marie-Louise Flemberg förvånad över att Sten Sture inte svarade emot Kristians upprustning, men den svenska ekonomin är urusel och det hjälps inte av att danskarna hade spärrat av alla möjligheter till utrikeshandel för Sten utom mot Danzig (dagens Gdansk). Svenske ärkebiskopen Gustav Trolle hade dessutom hos påven Leo X drivet fram ett interdikt som lades över Sten av ärkebiskopen i Lund Birger Gunnersen och biskopen Lage Jørgensen Urne i Roskilde vilket också bidrog till Sveriges isolering.

Sten Sture d.y:s porträtt på altarskåpet

i Västerås domkyrka.

Kristian II:s armé bestod av legosoldater från kontinenten och brittiska öarna som betalades genom extraskatter som lades på de norska bönderna. Han litade inte på krigsovana bondesoldater. Extraskatterna ledde till uppror mot Kristian i Norge, som han dock verkar ha slagit ner i vad som framstår som en rätt blodig uppgörelse.



Sten Sture d.y. blev tvungen att förlita sig på svenska bönder, men dessa hade visat sig dugliga vid såväl Vädla 1517 som Brännkyrka 1518. Numrärt menar Lars-Olof Larsson i sin bok Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II att de båda styrkorna kan ha varit relativt jämnstarka, men Kristians elitsoldater gjorde ändå kampen ojämn.



Lübecks spion berättar vi vet om slaget. Sten Sture d.y. blev redan i början av striden träffad av en kula från en lätt kanon (en s.k. halvslanga) nedanför knät som slet sönder hans ben och hade ihjäl hans häst som föll ovanpå honom. De svenska styrkorna skingras och resten är ett virrvarr av kaos och flykt och Stens livvaktsstyrka av manliga släktingar ur Natt och Dag-ätten ger sitt liv för att rädda honom.



Sten Sture d.y. gav order om att föra honom till Stockholm. Jag är övertygad om att detta är för att han ville dö hos sin hustru Kristina Gyllenstierna. På vägen stannade han till hos biskop Mattias i Strängnäs för att han ska be Gustav Trolle om ursäkt å hans vägnar och Trolle skriver ett officiellt brev om att de ska vara vänner. Sten dog emellertid under tiden (3 februari 1520) varpå Trolle skriver ett brev till Kristian II som finns bevarat i danska riksarkivet där han skriver om sin lycka för att Kristian befriat honom från Sten...



Historikerna Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg skriver i boken Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid: "Det ligger (...) i sakens natur att historikerna, som sitter med facit i hand, ger de olika skedena en långt mer förutsägbar utveckling än de prognoser samtiden hade möjlighet att göra" och jag är verkligen inte den som är för baklängeshistorieskrivning, men jag tycker nog ändå att brevet Gustav Trolle skriver till Kristian II säger väldigt mycket om den svenske ärkebiskopen och det som komma skulle under 1520.

Rökstenen som uttryck för klimatångest?

Rökstenen (bild från Wikipedia)

Här om dagen läste jag på flera ställen på nätet att Per Holmberg som är professor i svenska vid Göteborgs universitet tolkade texten på Rökstenen som ett uttryck för klimatångest. (Expressens artikel om detta var den som var överst på Google, varför ni får den länken här.)

För er som inte vet det är Rökstenen en runsten som i dokumentationen av Sveriges runstenar har numret Ög136 (Ög för att den påträffades i Östergötland.). Idag står den uppställd för allmän beskådan vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun, men ursprungsplatsen är okänd. Den hittades inmurad i stenmuren på en tiondelada vid kyrkan av riksantikvarien Johannes Bureus på 1600-talet och satt sedan inmurad i väggen på kyrkans vapenhus ett tag innan man tog ut den på uppmaning från Vitterhetsakademien 1862.

Rökstenen beskrivs ofta som "mystisk" och texten är svårtolkad. Den verkar i grunden handla om en man vid namn Varin som förlorat sin son Vämod i ett krig och vill varna andra för detta öde. Den skildrar uppenbarligen verkliga händelser och personer, men det verkar även finnas inslag av sagor och myter.



I mina två senaste inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari 2020) har jag uttryckt min förvåning och besvikelse över att människorna är så irrelevanta i en så pass stor del av historieforskningen särskilt när det kommer till den som vänder sig till allmänheten. Det här blir ett problem då studier av det förflutna är som att studera en annan kultur. Vi kan känna igen oss i människorna om vi lär känna dem, men de agerar lite annorlunda utifrån att de har andra seder, förutsättningar och möjligheter. Vad de också har är andra berättelser, vilket blir tydligt på Rökstenen. För mig är det uppenbart att referenserna i texten på runstenen som är svåra att förstå för oss idag hör hemma i en berättartradition som vi vet väldigt lite om idag eftersom de gått förlorade under tidens gång. Det är nog också därför som Rökstenen framstår som lite mystisk för oss. Som L.P. Hartley så fint uttryckte det. "The past is a foreign country; they do things differently there."



Det vikingatida samhället var baserat på jordbruk oavsett allt som sägs om plundringståg och handel, var det i jorden som vikingarna hade sin bas. Per Holmberg har rätt i att man kan tolka Rökstenens text som kampen mellan ljus och mörker. Mig veterligen är kontrasterna mellan ljus och mörker och värme och kyla ständigt närvarande i fornnordisk mytologi eftersom vi här i Norden lever med så stora skiftningar i naturen under årets lopp. För ett jordbrukssamhället är naturens skiftningar och vädret viktigt, varför det är självklart att det förekommer i dess berättartradition. Vikingarna var säkert oroliga för missväxt och svält ibland, men jag tror inte att de hade klimatångest. De var helt enkelt för praktiskt funtade.



Jag såg en arkeolog försvara tolkningen ungefär med att vi alltid kommer att utgå ifrån samtiden i tolkningar av det förflutna, något som jag aldrig riktigt har förstått. Som jag skrev i Historisk fiktion kontra historieskrivning har jag inga problem att förstå Märta Leijonhufvud. Det hon själv har skrivit, men även det personer som kände henne har skrivit om henne ihop med hur hon agerade och reagerade på det hon upplever räcker för att lära känna henne. Genom att dessutom studera hur vardagen ser ut och vilka seder och traditioner som fanns i 1500-talets Sverige, blir det ännu lättare att försöka sätta sig in i hennes liv och inte mitt. Jag lyssnar mycket på renässansmusik just nu t.ex. Det går att förstå historiska människor, men det krävs att man lägger ner lite jobb. Att de gör saker annorlunda betyder inte att de är annorlunda.



En tidsperiod som jag personligen tycker är intressant att studera just ur ett klimatförändringsperspektiv är annars neolitiseringen det vill säga övergången mellan äldre och yngre stenålder när människor började odla grödor och domesticera en del djur. Under denna tidsperiod skedde stora klimatförändringar till följd av att senaste istiden tog slut och de här människorna tacklade detta genom att skapa sig ett helt nytt sätt att leva. Men de hade säkert inte heller klimatångest. Istället var de fullt upptagna med att göra något för att överleva.

Historisk fiktion kontra historieskrivning

I mitt förra inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) försökte jag konkretisera vad det är som gör mig så kritisk till historievetenskapen och framför allt det av den som kommer ut publikt. Detta inlägg kan ses som en uppföljare till detta liksom som en uppdatering av ett av mina allra första inlägg på den här bloggen: Mitt perspektiv på historisk fiktion (3 december 2017).



Det kan säkert te sig underligt att jag som arkeolog utan något som helst inflytande i den akademiska världen går så hårt åt folk som har det och det kommer säkerligen ligga mig till last, men som jag sa i Därför är jag så kritisk, är jag rejält besviken. Det krävs inte egentligen särskilt mycket för att göra bra historieforskning idag. Att institutioner som t.ex. Riksarkivet har satsat så mycket på digitalisering gör att det är enkelt att ligga hemma i sängen och läsa t.ex. medeltidsbrev och andra viktiga dokument.



Jag har valt att skriva skönlitterärt eftersom jag vill ha en möjlighet att utveckla Märta Leijonhufvud och folket hon har omkring som karaktärer samt deras relationer till varandra. Tror jag att allt jag skriver om har hänt på riktigt? Nej, absolut inte. Är det min avsikt att skriva 100% sanning? Nej. Det är totalt omöjligt. Hade jag skrivit annorlunda om jag skrev en biografi om Märta? Ja, givetvis.



I mitt inlägg Hilary Mantels Reith Lectures (23 augusti 2018) pratade jag om en serie föredrag (The Reith Lectures) som författaren Hilary Mantel höll 2017. I det tredje av dessa, Silence Grips the Town, berättar Mantel om polska författarinnan Stanislawa Przybyszewska som jag även nämnde i inlägget. De sista sju åren av sitt liv levde hon ensam och isolerad i självförvållad fattigdom, medan hon försökte skriva en rad perfekta dramer om franska revolutionen. Dramerna hon skrev var enligt Mantel dock mer transkriptioner av händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet och 3-4 gånger längre än normala teaterstycken. Det uppskattades av teaterfolk ta 14 timmar att spela alltihop. Försök gjordes att sätta upp dem, men Przybyszewska avskydde att man ändrade så mycket. Mantel påpekar att för en författare av historisk fiktion bör sanningen vara ledstjärna och fakta den största hjälpen på vägen. I fallet med Stanislawa Przybyszewska verkar dock faktasökandet ha stått i vägen för hennes kreativitet.



Som jag sa i Därför är jag så kritisk är jag helt för att betrakta historia som berättelser. Detta betyder emellertid inte att vetenskaplig historia är det samma som att skriva skönlitteratur om någon eller något ur det förflutna. Jag har hittills trott att det var självklart, men samtiden ger mig allt oftare orsak att vara såväl besviken som förbryllad. Förvånansvärt ofta verkar gränserna suddas ut, särskilt när det kommer till förindustriell historia. Allmänheten frågar sig om fiktionen har hänt på riktigt och historiker gör fiktion av det förflutna. Men skönlitteratur är en konstform som inte har några krav på sig att vara faktamässigt 100% korrekt. Vetenskaplig historia får däremot inte vara skönlitteratur. Det mest absurda är att samtidigt som en del historiker själva verkar "fiktivifiera" det förflutna och referera allt till Game of Thrones, avfärdar de källor som t.ex. Gustav Vasas krönika av Peder Swart för att inte berätta en sann historia. Det är nämligen genom att göra sig till en del av traditionen (symboliskt, historiskt och kulturellt) som Gustav Vasa legitimerar sin makt. Det här är inget unikt för Gustav, utan är något som makthavare har gjort i alla tider. Ändå förblir han för historiker "upprorsman" och "usurpator" trots en relativt lugn regeringstid på dryga 40 år.



I mitt inlägg Tony Robinson - The Real Da Vinci Code (4 augusti 2019) berättade jag om dokumentärfilmen The Real Da Vinci Code som jag av en slump hittade på Youtube där jag tog upp att Gustav Vasas krönika aldrig var tänkt att vara 100% sanning så mycket som att vara Gustavs sätt att skriva in sig i en litterär tradition av medeltida svenska rimkrönikor.



I The Real Da Vinci Code (som ni hittar här om ni är intresserade) går Tony Robinson igenom berättelsen i Dan Browns Da Vinci-koden och inte minst det faktum att Brown säger sig ha skrivit en historia baserat på verkliga fakta om den heliga graalen. Robinsons granskning visar dock på en större mängd myter och konspirationsteorier samt en oförståelse för medeltida litteratur. Kanske har Browns oklarheter i gränsdragningen mellan fakta och fiktion bidragit till att det blivit så utbrett att allmänheten utan djupare historisk kunskap inte kan skilja på dem heller.



För mig personligen tycker jag det också spelar in huruvida man, likt Niklas Natt och Dag i 1793, skriver om personer som du hittar på själv, eller om du skriver om verkliga personer som Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell. Det senare tycker jag kräver en bra mycket mer respektfull hantering både av källmaterial och karaktärer.



I motsats till vad många historiker säger, har jag inte haft några som helst problem att lära känna 1500-talets svenska adel och kungligheter hittills. De framstår väldigt tydligt om man läser det de själva har skrivit och lägger fokuset på vad och hur de gör. Fokusering på människors handlingar har Gender and Work-projektet visat skapar ett mer öppet perspektiv på det förflutna och dess människor, vilket jag skrivit om i bl.a. alla mina inlägg om deras bok Making a Living, Making a Difference samt att jag tog upp det i Därför är jag så kritisk. Ja, källorna är mer eller mindre sporadiska och mer eller mindre omfattande, men om man lär känna en person, förstår man hur hen handlar i situationer även där det fattas källor. Liksom Märta Leijonhufvud, är jag en människa och människor har vissa typiska beteendemönster som går att förutsätta i de allra flesta fall. Det är utifrån detta som vi kan känna empati för varandra. Nej, jag har aldrig haft en man eller söner som har blivit mördade, men jag har blivit ordentligt sviken av väldigt många människor som jag har litat på och jag har upplevt närståendes död. Det är därför inte svårt för mig att sätta mig in i hur det måste ha känts för henne. En sak som skönlitteratur (eller egentligen konst i allmänhet) och historia har gemensamt för mig är att de fungerar som empatiövning. Det är också därför jag har så svårt för att personerna underskattas och till och med blir irrelevanta för allt för många historiker. För mig är det självklart att jag aldrig kommer kunna skriva en 100% korrekt berättelse om Märtas liv, men genom att följa henne i källorna kan jag komma henne nära och förstå hur hon agerar och varför. Genom henne försöker jag förstå 1500-talets Sverige och göra det levande. Det är trots allt historisk fiktions huvuduppgift enligt mig.

Därför är jag så kritisk

Som ni har märkt är jag ofta kritisk till det jag läser/ser/hör om historia. Jag har länge försökt att sammanfatta vad jag tycker är problemet, särskilt i den historieskrivning som främst kommer allmänheten till del och jag tror att jag kan sammanfatta det nu.

Det är inte så att jag finner all historieskrivning och -förmedling urusel. Som ni kanske har märkt, tycker jag att t.ex. Gender and Work-projektet är väldigt intressant, vilket jag hoppas framgår av de inlägg jag redan har skrivit om boken Making a Living, Making a Difference. 

Jag tycker perspektivet med historia som gemensamma berättelser är intressant, men jag finner att historiker oroväckande ofta enbart beskriver enstaka (oftast exceptionella) händelser och inte alls bryr sig om att sätta in dem i en förfluten verklighet full av människor eller en "historisk berättelse" om man så vill.



Det kan vara min arkeologiska bakgrund som gör att jag inte alls förstår hur man kan ignorera vardagen som viktig i studier av det förflutna och än mindre hur man kan ersätta människorna med samhällsmodeller, men det är det man gör. Om man då inte går helt in för att man berättar en berättelse och pressar in källmaterialet i fiktionen (i fallet med Vasatiden oftast Game of Thrones) liksom historikern Bo Eriksson gjorde i Sturarna. Makten, morden, missdåden, vilket jag skrev om i inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 december 2018), men som jag också kommit in på i inlägget Allt för Sverige, Go'kväll och Game of Thrones-referenser (20 november 2019) gällande program som SVT visade under hösten (2019).



Med detta inte sagt att arkeologer alltid är bättre på att framhäva människor framför samhällsmodeller. Under mitt arbete med min masteruppsats (För den som är intresserad, finns min färdiga uppsats för nedladdning här.) insåg jag t.ex. att den arkeologiska forskningen om kristnandet hade liknande problem, men som arkeolog är man mer naturligt grundad i ett vardagsliv som förvånansvärt många historiker finner helt ointressant och irrelevant, vilket jag tagit upp i flera inlägg som t.ex. Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).



Jag har suttit mycket med historiska källor vid det här laget och min bild av såväl senmedeltiden som vasatiden har kommit att förändras allt mer tack vare det. Visst tar det tid, men det är värt den tiden om man verkligen är intresserad av att skriva historia. Gender and Work-projektets resultat vittnar också om detta. Projektet verkar inte alls intresserat av att skapa storslagna, nationalistiska bilder, men de har kunnat visa vad folk gjorde i vardagen genom att verkligen läsa källorna. Denna bild går lite på tvärs med hur man trott att folk har agerat på alla områden, inte minst den uppdelning i uppgifter utifrån vilket kön personen hade.



Killen bakom Youtube-kanalen Just Write publicerade en video om senaste Star Wars-filmen The Rise of Skywalker på nyårsafton (2019). Där tar han upp en del problem som regissören J.J. Abrams har i merparten av sina filmer: "No scenes, just plot". I en välskriven berättelse gör karaktärerna val som får konsekvenser och som driver fram både karaktärsutveckling och handling. J.J. Abrams däremot låter karaktärerna prata för att sedan plötsligt överraska dem med skurkarna som dyker upp från ingenstans och plötsligt handlar allt om att fly. Detta skapar en tillfällig effekt för stunden då action-scener aktiverar "reptilhjärnan", men det berövar karaktärerna eget handlingsutrymme, eller agency om man vill prata vetenskapsteoretiska. Det är lite samma problem som (främst manliga) historiker och andra t.ex. Herman Lindqvist har också. Det ska vara action hela tiden för de tror inte att folk kan vara intresserade annars. Lindqvist är journalist, vilket spelar säkert in för hans del, men ofta handlar det om historiker med fina titlar som borde ha förstått för länge sedan vad forskning innebär, vilket gör mig väldigt besviken.



Människorna i den här typen av historieskrivning, liksom i J.J. Abrams filmer, råkar bara vara närvarande och så fort något exceptionellt har hänt, går man vidare till nästa exceptionella händelse utan att reflektera över vilka konsekvenserna blir av den första. Människorna är ju irrelevanta för det som händer. Det värsta exemplet på denna typ av historieskrivning är Sturarna. Makten, morden, missdåden. I den menar Bo Eriksson att Märta Leijonhufvud inte skulle sörja sin man och sina söner (Intressant nog är sorg just en sådan känsla som J.J. Abrams också har problem att skildra.) och Svante Sture är "lite tråkig" eftersom han inte aktivt sätter sig upp emot kungen. Det förra är ju bara jobbigt och det senare hindrar uppenbarligen historien från att vara rolig för Eriksson själv som i resten av boken målar upp ett porträtt av Svante som en maktgalen, elak och hemsk maffiaboss. Faktum är att om man får tro Eriksson är alla som någonsin burit namnet Sture eller något som liknar Sture har varit maktgalna och bångstyriga. Det här blir såväl anti-humant som demoniserande och han totalignorerar inte bara alla Sturars handlingar utan även övriga inblandade som Erik XIV och Jöran Persson. "No scenes, just plot..."



Den här typen av historieskrivning blir lätt väldigt nationalistisk och tilltalar därför oftast bara en liten grupp av människor. Ytligheten i den gör också att det är svårt att skapa sig en känsla för händelserna, personerna och tidsperioden. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) skrev jag om att det saknas humor i svensk historieskrivning och att denna brist skapar en överdramatik som inte alls är tillfredsställande för de flesta. Det inlägget var mitt första försök att sammanfatta det jag hoppas att jag kan sammanfatta bättre nu. När jag började ge mig in i 1500-talets Sverige på allvar för tre år sedan hade jag ingen som helst tanke på att vara så kritisk och ifrågasättande som jag har kommit att bli, men jag är seriöst besviken på nivån av framför allt den historia som förmedlas till allmänheten. Det samma gäller för övrigt museiutställningar. Att ha slott som enbart verkar vara till för turistbusslaster som ska rusa igenom rummen och där ingen förklarar någonting alls om något av det man ser är inte optimalt. Det ger ingen upplevelse utöver ilska och trötthet.



Jag har varit väldigt orolig för att min Märta-berättelse kommer framstå som banal och "cheesy" och jag får väl erkänna att jag fortfarande är det även om det inte är lika mycket. Men jag skriver hellre något som känns genuint och äkta än något som känns som en dåligt skriven action-film som bara tilltalar reptilhjärnan.