Vendsyssel teater -Stormene

Laura Kold (Elisabeth) och Anders

Gjellerup Koch (Stygge) efter premiären

I torsdags (20 februari 2020) var det urpremiär för den dramatiserade versionen av min danska författarväninna Maria Hellebergs roman Stormene på Vendsyssel teater i Hjørring på norra Jylland. Jag var, som troligen enda icke-dansk (åtminstone enda svensk!) inbjuden, vilket gjorde en i barpersonalen något förvånad efter föreställningen.



Stormene handlar om Elsebe/Elisabeth Gyldenstjerne (som är släkt med Kristina Gyllenstierna) som först blir tvångsbortgift med Bonde Due som super och misshandlar henne. Därför beger hon sig till Børglum kloster och biskopen Stygge Krumpen för att få hjälp att be påven om en skilsmässa.



Stygge Krumpen är lillebror till Otte Krumpen som är bra mycket mer känd för en svensk då Kristian II skickar honom att härja i Sverige. Bl.a. leder han Kristians trupper i slaget på Åsunden. Hans lillebror var dock en ny bektanskap för mig för ibland är Danmark väldigt långt borta.

Andreas (Lue Støvelbæk) och

Dorthe (Clara Ellegaard)

I Danmark verkar Stygge emellertid vara ganska ökänd, men Maria Helleberg hittade en kärlekshistoria mellan honom och Elisabeth i källorna som är huvudfokus för romanen såväl som pjäsen. Stygge är ju en katolsk biskop och går därför emot sitt celibat, men skäms inte heller över sin älskarinna (eller vedsoverske som de kallade det).



Jag är förvånad över att de kunde vara så pass öppna med sitt förhållande, men Terry Jones säger i sin dokumentärserie Medieval Lives att engelska munkar i London ofta besökte stadens bordeller. Det verkar med andra ord som att katolska kyrkan såg lite mellan fingrarna när det gäller celibatet med andra ord.



Otte Krumpen vänder hem direkt efter Stockholms blodbad och vägrar prata med kungen någonsin igen och när Stygge får höra att Kristian II avrättar alla svenskarna i början av pjäsen reagerar han också kraftigt. Han verkar också inse att ingen går säker då biskopar tillhör offren. Han blir därmed en av de första i Danmark att resa sig mot kungen.

Elisabeth (Laura Kold) och

Erik Mortensen (Sune Kofoed)

Kanske är det också för att hans världsbild börjar krackelera med blodbadet som han också börjar omfamna sina känslor för Elisabeth. Det går trots allt bara lättare och lättare när man väl börjar ifrågasätta det man tror och tror att man vet om man väl börjar

Som jag skrev i inlägget Tillåt mig att modifiera mina åsikter (18 februari 2020) har jag kanske varit alldeles för vag om mitt eget ständiga ifrågasättande eftersom jag är väldigt obekväm med att skriva om mig själv. När jag gick in i det nordiska 1500-talet på allvar, trodde jag på bilden att det var typ som Game of Thrones och att alla bara slogs om makten, att det alltid var synd om alla kvinnor, att ingen reagerade alls på våld och blodbad samt att Gustav Vasa var den egentliga "tyrannen". Kort sagt: att vasarna var vansinniga. Vad jag fann istället var ytterst komplexa människor som levde i en mångfacetterad värld och som älskade betydligt mer än de hatade. Ju mer jag började ifrågasätta klichéer och konventioner, desto mer levande framstod också såväl personerna som tidsperioden och desto lättare blev det att ifrågasätta det jag trodde att jag visste.

Elisabeth (Laura Kold)

Därför tycker jag att jag kan förstå att Stygge helt plötsligt kastar sig in i en relation med Elisabeth trots sitt svurna celibat efter att han börjat ifrågasätta kungens kompetens. Något han aldrig helt verkar överge är däremot sin katolska tro trots att Erik Banner påpekar att han då skulle kunna gifta sig med Elisabeth på riktigt. Mycket handlar nog i det fallet om det han själv säger: Han är rädd att han inte är någonting om han inte är katolsk biskop eftersom han inte var någonting innan Kristian II gjorde honom till biskop.

Sveriges relation till Danmark har det ju varit lite si och så med genom historien och jag har funnit det väldigt nyttigt att försöka sätta mig in i det danska perspektivet. Det har slagit mig att synen på relationerna också behöver modifieras med mer än genom att säga att uppländska bönder stred för Kristian I i slaget vid Brunkeberg eller att Nils Dacke hoppade fram och tillbaka över gränsen mellan Småland och Blekinge, vilket ofta påpekas. Igen handlar det mycket om kärlek och inte bara om inre motsättningar i Sverige.

Elisabeth (Laura Kold) och Stygge (Anders Gjellerup Koch)

Ett exempel är hur Elisabeth i Stormenes danska ätt Gyldenstjerne kom att bli den svenska ätten Gyllenstierna när Karl Knutsson (Bonde) tillät sin dotter Kristina att gifta sig med en av dem. Den mannen är ju inte direkt känd för att vara danskvänlig...



Ett annat exempel handlar om ännu en Gyldenstjerne även om han bara är det på mödernet. Jag ska erkänna att jag gillade Stygge mer än jag trodde, men min favorit av danska biskopar är och förblir Ove Bille i Århus. Han blev fosterpappa åt en sexårig Svante Sture, efter att många av de fängslade svenska adelskvinnorna och -barnen började dö. Det kan mycket väl vara för att Oves mamma var en Gyldenstjerne. Som jag skrev i inlägget Slaget på Åsunden (18 januari 2020) framstår det som att även om de olika ättegrenarna inte hade särskilt mycket kontakt i övrigt, verkar det som att man ställde upp för varandra när det gällde.

Scenografin

Jag tror inte att det undgår de danska grenarna att Kristina Gyllenstiernas bröder Eskil och Erik blir dödade i Stockholm. Det blir ett övergrepp på själva ätten, vilket kan förklara att unionsupplösandet faktiskt leder till mer kontakt mellan de svenska och danska ättemedlemmarna. Med tanke på att Stygge Krumpen verkar ha betrakta Elisabeth som sin hustru mer än bara sin älskarinna, och att hon är en Gyldenstjerne, skulle det möjligen kunna vara ett av alla hans motiv till att sätta sig upp mot Kristian II.



Jag tror att Ove Bille känner sig pliktskyldig att ta sig an lille Svante efter att bl.a. hans systrar har dött. Källorna liksom det faktum att Ove utnyttjar sin sista tid som biskop till att få hem Svante från Lübeck tycker jag tyder på att Svante blir den son Ove, som är en katolsk biskop som håller på celibatet, aldrig fick.

Elisabeth (Laura Kold) och

Lene (Merete Mærkedahl)

Som sagt ligger historien om Ove och Svante mig väldigt varmt om hjärtat, vilket ni som läser den här bloggen nog kan förstå. Däremot hade nog inte Stormenes huvudrollsinnehavare Laura Kold och Anders Gjellerup Koch inget som helst intresse för den och de hade säkert inte behövt få höra om det. Mitt enda försvar är att jag inte alls är bra på levande människor och sociala interaktioner trots att jag har erfarenhet av att stå bakom en kassadisk.



Stormene är en väldigt bra pjäs. Den gav mig mer insikt i det danska perspektivet som jag tror kommer att vara nyttigt framöver. Det involverar ju inte direkt Märta Leijonhufvud, men hon levde ju ihop med Svante Sture som, trots att han var svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. son, kom att tillbringa i princip hela sin barndom i Danmark.

Lene (Merete Mærkedahl)

Maria Helleberg är ett väldigt viktigt bollplank för mig när det gäller både källor och skrivande. Det är så oerhört mycket att ta in att det är bra att samarbeta och diskutera med någon om det. Om ni tror att min personliga relation till henne gör mig partisk, kan hon säkert intyga mina våldsamma protester mot hennes försök att skriva en Svante som alltid skulle dansa solo.



Stormenes scenografi var sparsam, men effektiv, vilket jag redan innan upptäckt att jag gillar. En av mina bästa teaterupplevelser är Stockholms stadsteaters uppsättning av Hemsöborna med Ann Petrén och Claes Malmberg i huvudrollerna som jag såg för några år sedan. Där var i princip allt kartong och långa pinnar. Stormenes scenografi var mest en stålstomme i två våningar som hissades upp och ner. Den här enkelheten tycker jag skapar ett mer fokus på såväl karaktärerna som berättelsen, vilket ju är det man egentligen är där för.



Det fanns en bihistoria om nunnan Dorthe och munken Andreas (spelade av  Clara Ellegaard respektive Lue Støvelbæk) som också verkade lite kära i varandra om än inte lika passionerat som Elisabeth och Stygge. Dessa två fick mig att tänka på karaktärerna Dot och Hugh från min favoritserie Miss Fisher's Murder Mysteries. På ett sätt skulle man också kunna säga att Stygge Krumpen och den seriens huvudperson Phryne Fischer har lite gemensamt också. Båda tar sig an personer som på olika sätt kommer i deras väg och gör dem till en del av sin "familj".

Jag tyckte alla skådespelarna i Stormene var jättebra. Jag kände vare sig igen någon av dem eller deras namn sedan innan, men jag är rätt ointresserad av "kändisar" generellt. Innan Maria Helleberg kontaktade mig på den här bloggen för cirka två år sedan, hade jag heller inte hört talas om henne. Det har däremot varit roligt att Maria låtit mig följa med på avstånd ända från början med arbetet med pjäsen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att det går åt så många människor och olika moment för att göra en pjäs.



Jag har teoretiskt förstått att Danmarks reformation är ganska annorlunda jämfört med den svenska. Däremot insåg jag efter att ha sett Stormene att jag haft svårt att visualisera det hela ordentligt. Jag tror inte att allt som händer i den har hänt på riktigt, men bra historisk fiktion kan hjälpa en att förstå det som faktiskt gjorde det. Kanske är det också det som jag så många gånger har försökt att uttrycka här på bloggen också. Inte minst om mitt eget skrivande.



Ett ganska bra tag nu har jag varit nära att helt ge upp såväl mitt bloggande som min Märta-skrivande. Stormene gav mig dock inspiration till det senare och detta inlägg blev väldigt långt, så jag fortsätter nog ett tag till.









Förutom första bilden som jag tagit själv i samband med efterfesten på teatern efter premiären och sista bilden, är övriga bilder tagna av Jacob Stage och lånade från teaterns hemsida.

Tillåt mig att modifiera mina åsikter

4 januari i år (2020) skrev jag inlägget Därför är jag så kritisk. Jag har flera gånger försökt sätta ord på min besvikelse över svensk historieskrivning och jag ska vara den första att erkänna att jag delvis har haft fel, delvis har varit vag och delvis också har varit för hård.



Det har kanske låtit som att jag har dragit all svensk historieforskning över en kam, vilket egentligen aldrig var meningen riktigt och dels har jag haft delvis fel i sak. Jag har fel hela tiden. Det är vanligen så jag känner att jag utvecklas mest. Däremot kanske denna utveckling inte har synts så mycket här på bloggen som jag faktiskt trodde.



Curt Weibull skrev på 1960- och 1970-talet ett flertal artiklar om Stockholms blod som jag inte riktigt har vetat hur jag ska hantera ordentligt. Dessa artiklar har nämligen varit fyllda av i princip allt det som jag tidigare kritiserat forskningen om blodbadet för. Jag har trott att bröderna Weibull fortfarande är husgudar inom den svenska historievetenskapen. Läraren jag hade när jag läste A-kursen i historia för några år sedan sa nämligen att de var väldigt bra och efter att ha läst de där artiklarna, tycker jag att min bild stärktes då jag ju såg samma mer eller mindre absurda, demoniserande teorier i det jag läste om blodbadet som publicerats på senare år i såväl i Sverige som Danmark. En e-post-utväxling med historikern Brita Planck fick mig dock på andra tankar. Weibull-bröderna har enligt henne såväl kritiserats som dekonstruerats massor inom forskningen. Därför tänker jag nu snarare att det kanske är just senmedeltiden och vasatiden i allmänhet som har halkat efter i ren forskningssynpunkt. Jag har letat efter inomvetenskapliga publikationer om dessa ämnen som publicerats senaste ca 10-20 åren utan resultat och hittat väldigt få ska sägas, vilket faktiskt styrker detta. Däremot har det funnits en omfattande publik publikation som ständigt byggs på. De stora frågorna som man borde ställa istället är därför kanske mer över diskrepansen mellan den inomvetenskapliga forskningen och den publika förmedlingen samt varför så många, inte ägnar sig åt att forska om ämnena de skriver om före de publicerar publikt. Inte ens historiker med höga akademiska titlar



Jag är förvånad över ointresset, men med tanke på att hela unionstiden, vilket också var min tanke om perioden från början. Åtminstone gällande perioden från drottning Filippas död och Engelbrektsupproret på 1430-talet och framåt. Men faktum är att när man börjar gå igenom perioden ordentligt, så är det faktiskt inte så illa. Inte heller är det "alla mot alla" och alla strävar inte heller efter den absoluta makten, vilket mycket väl skulle kunna vara orsaken till att många helst verkar ha velat dra paralleller till Game of Thrones gällande såväl senmedeltiden som vasatiden med sina "inom-vasaliga" släktfejder.



Jag har inget som helst emot populärkulturella referenser inom vetenskapen och Game of Thrones är (som bygger på en del historiska händelser ska sägas) helt okej i sig. Däremot tycker jag det är bisarrt att så många, även med utbildning i historia, verkar använda Game of Thrones som verklig historisk kontext till svensk senmedeltid och vasatid. Kombinationen av intresse för Game of Thrones ihop med bristen på ny forskning om perioden bidrar säkert till att dra opportunister till ämnet. Detta blir särskilt problematiskt när det kommer till de mer våldsamma delarna av historien och då inte minst politiska massmord som t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden. I mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) skrev jag om guiden som påstod att "blodbad var vardagsmat på den här tiden", vilket också bekräftade min bild av hur demoniserad förmodern tid är.



Redan före min mejlväxling med Brita Planck hade jag märkt av en helt annan inställning i synen på människorna från 1600-talet och framåt. Inte minst i min läsning av Gender and Work-projektets bok Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society. Jag tror inte att jag uttryckt det direkt så, men jag hoppas ändå att det har framgått någorlunda att jag uppskattar det här projektet. Forskarna som ägnar sig åt detta sekel och de som kommer sedan har jag märkt har en annan inställning till det mesta. Det verkar finnas empati för dem och en vilja att se bortom konventionerna och förstå samhället på ett sätt som inte verkar finns för någon tidsperiod innan dess. Gender and Work-projektet har också dragit fram vardagslivet, vilket jag tycker är jättebra.



Jag ser min blogg som en ständigt pågående konversation med mig själv, vilket är orsaken till att jag alltid försöker referera till liknande saker jag skrivit tidigare. Däremot kanske inte min personliga utveckling tillsammans med vasarna och sturarna kommer fram riktigt. Särskilt inte om man inte läser alla blogginlägg från början till slut på en gång. Jag är dessutom ganska obekväm med att tala om mig själv, vilket gör att jag säkert utelämnar mycket av mina tankegånger många gånger. Jag står fortfarande fast vid det jag har sagt, för jag tycker inte att jag taget det ur luften, men jag måste samtidigt också erkänna att det säkert framstått som att jag varit alldeles för arg på alldeles för många. Det Sverige (och åtminstone Danmark!) behöver är en ordentlig forskning om senmedeltid och vasatid. Som det är nu är den allt för befolkad av opportunistiska populister som enbart skriver demoniserande, evolutionistiska varianter av varandras historia, vilket inte direkt framstår som seriöst eller värdigt.

Terry Jones - Medieval Lives: The Peasants

21 januari i år (2020) dog brittiske komikern Terry Jones. Han är mest känd som del i komikergänget Monty Python, men har faktiskt ägnat sig en hel del åt historieförmedling.



Dokumentärserien Medieval Lives är en av dessa och varje avsnitt ägnas åt de medeltida bönderna och kallas därför kort och gott The Peasants.



Terry Jones bygger upp avsnittet om bönderna kring The Peasants revolt, ett stort bondeuppror i England 1381 som kom ur att kungen och baronerna försökte finansiera sina krig i Frankrike med skatter. Problemet var att de beräknande inkomsten utifrån befolkningsmängden före Digerdöden varför de inte fick in lika mycket pengar som de hade tänkt och därför drog till med en skatt till. Det blev droppen för de, av Digerdöd och klimatförsämringar hårt pressade engelska bönderna, som samlades i uppror.



Att Terry var komiker märks vid ett flertal tillfällen då han gillar att krydda med små kommentarer och sådant som ter sig komiskt som t.ex. att när de upproriska bönderna tog sig in på Towern, försökte de kyssa Rikard II:s mamma Johanna av Kent och han undrar också vad det hjälpte att upprorsmakarna hade ihjäl en massa flamländare i London.



I mitt inlägg Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag på att sätta tankar på min åsikt att det är lättare att ta till sig något allvarligt med humor än med den oftast bombastiska och krystade "dramatiska" historieskrivningen som vi har här i Sverige. Brittiska barnprogrammet Horrible Histories är ett bra sådant exempel och Medieval Lives ett annat.



Med hjälp av animerade varianter av medeltida konst, lyckas Terry Jones att ifrågasätta de vanligaste medeltida stereotyperna med humor. T.o.m. feodalism, som tenderar att skildras såväl torrt som stereotypt. Jones skildrar det genom att påpeka att privilegierna kom med diverse olika plikter gentemot samhället och sina underordnade. The Lords var också tvungen att visa ett visst mått av tillit till bönderna då han ofta inte var närvarande. Jones besöker också byn Laxton i Nottinghamshire som fortfarande fungerar på det sätt som man alltid har gjort med ett, av bönderna själva valt, "byråd" som sköter diverse lokala tvistemål från den lokala puben. Idag kan de inte döma i mordfall som på medeltiden, men de har fortfarande hand om rättsprocesser som gäller det lokala jordbruket vilket i sig sker på det traditionella oskiftade sättet.



Att låta bönderna själva avgöra rättstvister var praktiskt för The Lords, men ledde till att de blev rättsexperter och började kräva sin rätt. De fick också rätt till utbildning under de lokala prästerna, kunde de leta upp sig själva i rättsprotokollen, vilket gav dem ytterligare möjligheter till att protestera mot orättvisor, något som blev viktigt under och efter Digerdöden. Jag tyckte det var intressant med William och Wykeham som var en bonde som kom att bli biskop av Winchester och grundade Winchester college där 70 bondpojkar fick möjlighet att studera.



Något som jag mer tyckte var intressant var att bönderna visste att koka alla sina grönsaker under en längre tid. Detta för att man använde mänsklig avföring för att gödsla åkrarna med. När man tänker efter betyder det att de medeltida bönderna borde ha haft ett hum om bakterier. Det är lite som att jordbruk och djuravel kräver basala kunskaper om genetik.



Jag tycker det är intressant att Terry går in i medeltiden så fördomsfritt. Hans pikar handlar helt och hållet om det moderna samhället. Dokumentärserien har nu 16 år på nacken och jag undrar lite över siffrorna att brittiska fabriksarbetare sammanlagt jobbar en månad mer per år än en medeltida bonde. Jag har nämligen en känsla av att skillnaderna idag kan vara större.

Bild lånad här.

Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt

I fredags (31 januari 2020) var det dags för Vasamuseet att inleda vårens Afternoon Tea-föredrag. Temat för våren är Vasaskeppets skulpturer. Föredraget var för ovanlighetens skull inte fullsatt och när jag tittade in på Vasamuseets hemsida efteråt såg jag att det fortfarande finns en hel del platser kvar till kommande två föredrag. Det konsthistoriska temat är uppenbarligen något nytt och särskilt efter förra vårens försök med musik och dans som ni kan läsa om i mina inlägg Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev) (25 februari 2019) kan jag förstå att folk avvaktar lite.



Samtidigt är det väldigt synd att folk verkar tveka. Museet öppnar nu i februari utställningen Vasa på nära håll där besökarna kommer att kunna se rekonstruktioner av Vasaskeppets skulpturer målade i de färger som analyser av originalskulpturerna visat att de hade. Denna utställning är också orsaken till att skulpturerna är temat för vårens Afternoon Tea-föredrag. Föredraget vi bjöds på i fredags hette Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt och hölls av historiedocenten Anna Maria Forssberg som arbetar som forskare på Vasamuseet.



Forsberg berättade att hon forskat om krigspropaganda i många år. Jag har märkt att propaganda är något som historiker och andra ofta drar till med för att bortförklara sådant som inte stämmer överens med deras bild av det förflutna och historiska personer. Forssbergs användning av det som något väldigt konkret var därför en positiv överraskning.

Vasaskeppets akterspegel

Hon började med att diskutera Vasas akterspegel som ni kan se här till höger. (Tyvärr syns inte de två yttersta av skulpturerna som har tolkats vara del av folket på bilden, men det var den bästa jag hade bland mina bildfiler.). Akterspegeln är den mest dekorerade delen av skeppet och den översta delen har hittills ofta tolkats som uttryck för 1604 års arvsförening där det fastslogs att ättlingar till Karl IX skulle ärva tronen. Anna Maria Forssberg menar däremot att bilden snarare är ett uttryck för när Gustav II Adolf myndigförklarades och besteg tronen enbart 16 år gammal 1611 trots att den ovan nämnda arvsföreningen sa att han skulle vara 24 år. Gustav stödjer sig på ett antal mindre figurer som har tolkats som folket. Figurerna är elva till antalet och där finns sex kvinnor och fem män. Dessa sägs representera de fyra stånden samt soldaterna. Dessa betraktades ibland som ett eget stånd i 1600-talets Sverige enligt Forssberg som också tror att den manliga figuren i mitten inte är någon mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna, en tolkning som jag faktiskt tycker verkar rimlig då han var den mest betydelsefulla mannen i riket när Vasa byggdes. Forssberg sa att griparna som kröner Gustav II Adolf representerar hans pappa Karl IX som var hertig över Södermanland som har gripen som symbol. Hon saknade däremot något som kunde tolkas som Gud i bilden. Detta borde rimligen vara med och hon undrade om något kan ha fallit bort. En i publiken kom efteråt med en kommentar om att de blommor som finns mellan Gustav II Adolfs initialer under bilden (och som ni kan se den ena av här nedan) skulle kunna vara så kallade Luther-rosor, vilket jag tyckte var spännande.

En eventuell Luther-ros mellan Gustav II Adolfs

initialer på Vasas akterspegel.

Att folket avbildas precis under kungen som intar en beskyddande pose samtidigt som hans händer också tydligt visar att han stödjer sig på dem, ligger helt i linje med Gustav II Adolfs kungaförsäkran där han lovar att såväl beskydda som stödja sig på folket. Anna Maria Forssberg tog upp att de svenska regenterna under stormaktstiden var väldigt måna om att förmedla vad de gjorde och varför till folket, inte minst genom prästerna i kyrkan. Medan andra delar av Europa upplever en tid av instabilitet, präglas Sverige av en inre stabilitet. Jag tolkade det Forssberg sa som att hon menade att det var propagandan som bl.a. sa att svenskarna var Guds utvalda folk som orsakade stabiliteten. Den bidrog säkert också, men jag vill även lägga till den unika politiska situationen i Sverige där alla stånd fanns representerade i riksdagen. Givetvis kan det diskuteras att de inte hade samma möjligheter till påverkan, men riksdagsplatsen bidrog nog till att de kände sig viktiga. Känslan av maktlöshet skapar ofta instabilitet i samhället trots allt.



Lejon är vanligt förekommande på Vasa som byggdes ungefär samtidigt som den legend som sa att ett "lejon från norr" skulle komma och rädda Europa från katolicismen. Denna legend kom att bli viktig i Gustav II Adolfs propaganda och därför kanske det inte var så underligt att lejon är så vanligt förekommande i Vasaskeppets utsmyckning. Lejon-figuren som tidigare hängde fast överst på rodret passar också in på symboliken med riket som ett skepp och regenten som dess styrman.

Rekonstruktion av en av de polska adelsmännen på Vasa.

De sista figurerna som Anna Maria Forssberg tog upp var de av polska adelsmän som sitter i fören. De är de enda skulpturerna på skeppet som är vända inåt och de stirrade på en när man gick på toaletten. De sitter hopkrupna och en sed i Polen (Vet inte om det var en tradition i hela Polen-Litauen. Forssberg sa bara Polen liksom "polsk" adelsman.) var att tvinga in män som hade gjort något dumt under ett bord där de fick skälla som en hund. Bortsett från nidbilden vittnar detta, om de nu är hopkrupna av den anledningen, om en detaljkunskap om en annan kultur som vi kanske inte tror att de hade. Polen-Litauen under Sigismund och hans söner krympte medan Sverige växte. Ändå levde hotet från kusinen kvar hos Gustav II Adolf och påverkade hans propaganda och förmodligen även hans vilja att ge sig ut i Trettioåriga kriget.



Jag gillar verkligen att Vasamuseet gör försök att ta in flera olika perspektiv än traditionell historia. Musiken förra våren fungerade mindre bra p.g.a. underliga prioriteringar under sammankomsterna som inte verkar ha bestämts av museet själva, men det här första föredraget om skulpturerna var väldigt trevligt. Anna Maria Forssberg var en väldigt bra föredragshållare, ämnet var intressant och allt hängde samman. P.g.a. kommentarer om Gustav II Adolfs rivalitet med Sigismund fick hon för sig att hon hade varit otydlig, men så uppfattade inte jag det. Jag tror svenskar i gemen har någorlunda koll på konflikten mellan de olika grenarna av Vasa-ätten (Åtminstone den mellan Sigismund och Karl IX och Gustav II Adolf.) och Vasaskeppet är Gustav II Adolfs skrytbygge. Att därför mestadels förklara Vasaskeppet och dess skulpturer utifrån hans perspektiv tycker jag är givet.