Tillåt mig att modifiera mina åsikter

4 januari i år (2020) skrev jag inlägget Därför är jag så kritisk. Jag har flera gånger försökt sätta ord på min besvikelse över svensk historieskrivning och jag ska vara den första att erkänna att jag delvis har haft fel, delvis har varit vag och delvis också har varit för hård.



Det har kanske låtit som att jag har dragit all svensk historieforskning över en kam, vilket egentligen aldrig var meningen riktigt och dels har jag haft delvis fel i sak. Jag har fel hela tiden. Det är vanligen så jag känner att jag utvecklas mest. Däremot kanske denna utveckling inte har synts så mycket här på bloggen som jag faktiskt trodde.



Curt Weibull skrev på 1960- och 1970-talet ett flertal artiklar om Stockholms blod som jag inte riktigt har vetat hur jag ska hantera ordentligt. Dessa artiklar har nämligen varit fyllda av i princip allt det som jag tidigare kritiserat forskningen om blodbadet för. Jag har trott att bröderna Weibull fortfarande är husgudar inom den svenska historievetenskapen. Läraren jag hade när jag läste A-kursen i historia för några år sedan sa nämligen att de var väldigt bra och efter att ha läst de där artiklarna, tycker jag att min bild stärktes då jag ju såg samma mer eller mindre absurda, demoniserande teorier i det jag läste om blodbadet som publicerats på senare år i såväl i Sverige som Danmark. En e-post-utväxling med historikern Brita Planck fick mig dock på andra tankar. Weibull-bröderna har enligt henne såväl kritiserats som dekonstruerats massor inom forskningen. Därför tänker jag nu snarare att det kanske är just senmedeltiden och vasatiden i allmänhet som har halkat efter i ren forskningssynpunkt. Jag har letat efter inomvetenskapliga publikationer om dessa ämnen som publicerats senaste ca 10-20 åren utan resultat och hittat väldigt få ska sägas, vilket faktiskt styrker detta. Däremot har det funnits en omfattande publik publikation som ständigt byggs på. De stora frågorna som man borde ställa istället är därför kanske mer över diskrepansen mellan den inomvetenskapliga forskningen och den publika förmedlingen samt varför så många, inte ägnar sig åt att forska om ämnena de skriver om före de publicerar publikt. Inte ens historiker med höga akademiska titlar



Jag är förvånad över ointresset, men med tanke på att hela unionstiden, vilket också var min tanke om perioden från början. Åtminstone gällande perioden från drottning Filippas död och Engelbrektsupproret på 1430-talet och framåt. Men faktum är att när man börjar gå igenom perioden ordentligt, så är det faktiskt inte så illa. Inte heller är det "alla mot alla" och alla strävar inte heller efter den absoluta makten, vilket mycket väl skulle kunna vara orsaken till att många helst verkar ha velat dra paralleller till Game of Thrones gällande såväl senmedeltiden som vasatiden med sina "inom-vasaliga" släktfejder.



Jag har inget som helst emot populärkulturella referenser inom vetenskapen och Game of Thrones är (som bygger på en del historiska händelser ska sägas) helt okej i sig. Däremot tycker jag det är bisarrt att så många, även med utbildning i historia, verkar använda Game of Thrones som verklig historisk kontext till svensk senmedeltid och vasatid. Kombinationen av intresse för Game of Thrones ihop med bristen på ny forskning om perioden bidrar säkert till att dra opportunister till ämnet. Detta blir särskilt problematiskt när det kommer till de mer våldsamma delarna av historien och då inte minst politiska massmord som t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden. I mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) skrev jag om guiden som påstod att "blodbad var vardagsmat på den här tiden", vilket också bekräftade min bild av hur demoniserad förmodern tid är.



Redan före min mejlväxling med Brita Planck hade jag märkt av en helt annan inställning i synen på människorna från 1600-talet och framåt. Inte minst i min läsning av Gender and Work-projektets bok Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society. Jag tror inte att jag uttryckt det direkt så, men jag hoppas ändå att det har framgått någorlunda att jag uppskattar det här projektet. Forskarna som ägnar sig åt detta sekel och de som kommer sedan har jag märkt har en annan inställning till det mesta. Det verkar finnas empati för dem och en vilja att se bortom konventionerna och förstå samhället på ett sätt som inte verkar finns för någon tidsperiod innan dess. Gender and Work-projektet har också dragit fram vardagslivet, vilket jag tycker är jättebra.



Jag ser min blogg som en ständigt pågående konversation med mig själv, vilket är orsaken till att jag alltid försöker referera till liknande saker jag skrivit tidigare. Däremot kanske inte min personliga utveckling tillsammans med vasarna och sturarna kommer fram riktigt. Särskilt inte om man inte läser alla blogginlägg från början till slut på en gång. Jag är dessutom ganska obekväm med att tala om mig själv, vilket gör att jag säkert utelämnar mycket av mina tankegånger många gånger. Jag står fortfarande fast vid det jag har sagt, för jag tycker inte att jag taget det ur luften, men jag måste samtidigt också erkänna att det säkert framstått som att jag varit alldeles för arg på alldeles för många. Det Sverige (och åtminstone Danmark!) behöver är en ordentlig forskning om senmedeltid och vasatid. Som det är nu är den allt för befolkad av opportunistiska populister som enbart skriver demoniserande, evolutionistiska varianter av varandras historia, vilket inte direkt framstår som seriöst eller värdigt.