Moesgaard

Lucy-modell

I samband med min Danmarksresa för några veckor sedan gjorde jag ett stopp i Århus. En bit utanför staden ligger Moesgaard museum som jag har velat besöka länge och det blev dags i samband med mitt teaterbesök i Hjørring.



Museibyggnaden var väldigt häftig. Den liksom lutar och det finns möjlighet för besökarna att ta en tur upp på taket. Inuti finns utställningar i tre våningar med olika teman.



På övervåningen finns en utställning med etnografiskt material och på undervåningen presenteras förhistorien och medeltiden. På markplan har man för närvarande också utställningen På vej mod katastrofen - Pompeji och Herkulanum som föga förvånande handlar om de kända romerska städerna Pompeji och Herkulanum.

Grauballemanden

Vad jag gillade med den senare utställningen var att den inte bara berättade om hur städerna blev begravda av Vesuvius utbrott, utan även om livet innan katastrofen.



Genomgående för utställningarna är att de försöker bygga upp sammanhangen och istället för långa texter har Moesgaard satsat på mycket digital interaktion genom att man ska titta på en sten i en VR-hjälm i stenåldersutställningen, man kan lyssna på sagor om bronsåldersmänniskor och på flera ställen genom hela utställningarna kan man trycka igång filmer där museets experter berättar om föremålen. Det finns även en film om museets utställda mosslik grauballemanden som ligger i en monter i ett enskilt mörkt rum intill. Hela vikingautställningen är dessutom uppbyggd med olika vaxdockor som man tar ett föremål och så berättar de sin historia.

Järnåldersfältslag

Jag har alltid tyckt att det är bättre att museerna satsar på andra typer av förmedling än långa texter besökarna får läsa och att det är väldigt trevligt med interaktionsmöjligheter. Däremot såg jag ingen annan besökare förutom jag själv och min väninna som brydde sig om att sätta igång något av det. Däremot kom en barnfamilj in i det lilla rummet med grauballemanden och började ställa frågor som besvaras i filmen om honom i rummet bredvid. Jag förstår behovet av att placera honom i ett avskilt mörkt litet rum ur rent bevarandeperspektiv, men det verkar som att besökarna eftersökte en liten förklarande text alldeles utanför rummet istället för bara en längre film i ett rum en bit bort.

Drottning Margareta i medeltidsutställningen

Ibland blir man lätt förvirrad över hur det är meningen att man ska gå. Ofta finns det fotsteg som visar vägen men grauballemanden kommer man till genom att gå ner för en trappa i bronsåldersutställningen. När man är där nere blir det så att man går igenom alla de rum som finns där. Bl.a. ett som är utformat som ett arkeologiskt laboratorium där själva det arkeologiska arbetet presenteras och ett annat där man går igenom krigsofferfynd. Krigsfynden är det däremot värt att vänta med att gå in i. När man kommer upp på den övre våningen igen kan man nämligen gå in i ett rum där museet på två stora bildskärmar på varsin sida om en kan vara med om ett slag under järnåldern. Det här var det enda mer "digitala" ställe där besökare i alla åldrar stannade upp och blev stående genom hela slaget. Att sedan gå ner igen till rummet med krigsofferfynd hade skapat en mycket bättre kontext till materialet och därför är det lite synd att det är lätt att man tar det först.



Moesgaard är ett väldigt bra museum. Jag vet att jag ofta hittar saker att klaga över och som ni märker finns det småsaker som jag hittat här också. Däremot är mitt helhetsperspektiv av museet så pass positivt att småsakerna inte gör så mycket.