Dräkthistoria

Sturekläderna

Jag tycker det är jätteintressant att få ett helt nytt perspektiv. Jag har inte varit jätteintresserad av mode överlag och dagens mode intresserar mig knappt alls även om jag då och då kan tycka att vissa klädkreationer är fina.



Historiskt mode däremot är jag mer intresserad av då det ofta är av vikt för att förstå en tidsanda. Lite på samma sätt som konsten. Mitt första intresse kom föga förvånande från Sturekläderna som ni kan se här till höger, men också från att jag började gilla den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Muder Mysteries som bäst kan beskrivas som en vuxen variant av Madicken som löser brott i 1920-talets Melbourne. Nej, det var inte kläderna i huvudsak som gjorde mig till ett fan utan mer karaktärerna, men det var ett trevligt "biintresse".

Henry VIII:s porträtt på Hampton Court

Jag har redan börjat läsa kurslitteraturen till Dräkt- och interiörhistoria och tänkte att jag skulle dela med mig lite av vad jag har lärt mig så här långt och tankar jag har kring detta.

• Rustningar under 1500-talet följde klädmodet. Den så kallade Maximilianrustningen kallades så för att den var gjord utifrån modet under kejsare Maximilian I:s regeringstid. Dräkterna hade många veck, varför rustningen fick många veck. I Livrustkammarens bok Modelejon. Manligt mode 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal står också om Erik XIV:s dekorerade rustning vars dekor består av s.k. moresker, ett blomsteraktigt mönster som kom från den islamska världen och blev populärt under 1500-talet. En liknande rustning hade även hertig Magnus.

• Blygdkapseln är inte till för att "förvara" männens penis. Det rör sig mest om att göra det enkelt för männen att uträtta sina behov, så mer var den tänkt som en gylf än något annat. Från början var det bara en enkel trekantig tygbit, som sedan blev stoppad och man kunde använda den som portmonnä. Jag har alltid tyckt att Stureklädernas blygdkapslar är lite speciella. De är utformade mer som rosetter/blommor. Jag har inte hittat någon särskild förklaring eller om de ens finns något utöver att de var dekorativa.

• Kläderna under senmedeltiden var mer figurnära, för att under Gustav Vasas tid bli större och vidare. Det kan ses i det berömda porträttet av Henry VIII från Hampton Court som ni kan se här till vänster. Därefter gick modetrenderna tillbaka till det mer figurnära, vilket kan ses i t.ex. Erik XIV:s friarporträtt. Intressant nog väljer Johan III inte att efterlikna detta ideal på sina porträtt utan verkar mer föredra de mer påbylsade idealet. Kanske var det ett sätt att visa att han mer eftersträvade att bli lik fadern än den äldre brodern. Han kan också ha varit mer bekväm med den klädstilen, men hans mor, Margareta Leijonhufvuds skelett är beskrivet som "gracilt" i boken med resultaten av gravöppningen från 1940-talet. Därför finns en möjlighet att han kan ha känt att han var lite för liten kroppsmässigt.

Som sagt tycker jag det är riktigt roligt att ta in ett nytt perspektiv och det lär komma mer.

Mitt perspektiv

Som ni nog har märkt har jag ett lite annorlunda perspektiv än det vanliga när det kommer till senmedeltidens och vasatidens Sverige och jag kanske har varit otydlig i hur jag tänker, så här kommer ett förtydligande.



Jag utgår ifrån att historien handlar om människor och att det är de som driver handlingarna i det förflutna. Allting händer för att människor gör något eller för den delen reagerar på något som händer. Jag tror att det faktiskt går att förstå människor i det förflutna och, vad som tydligen är ännu mer kontroversiellt: Jag tror att de inte alls är särskilt olika oss och jag tror verkligen inte att det är synd om historiska människor. Nej, inte ens kvinnorna som jag inte heller har märkt vara särskilt "dolda" eller gömda på något sätt. Det är det europeiska 1800-talets borgarmän som anser att kvinnor är värdelösa och spärrar in dem hemma när de får makten i samband med industriella revolutionen. De dolda kvinnorna säger, liksom påståendet att "blodbad var vardagsmat på 1500-talet", mer om oss idag och hur hela 1900-talet var. Det finns nog ingen så avhumaniserande del av historien som den om de senaste 200 åren, men bilden vi skapar oss om världen säger väldigt lite om hur människor faktiskt agerar.



William Goldings roman Flugornas herre utger sig för att vara en studie av hur människor interagerar, men jag läste nyligen en artikel i Aftonbladet (Länk här om ni är intresserade.) om hur sex internatskoleelever i Tonga för 50 år sedan blev skeppsbrutna på den öde ön Ata. Under de 15 månaderna blev de inte alls lika brutaliserade och maktgalna som pojkarna i boken. Man skulle kunna säga att de agerade på det precis motsatta sättet. De tog hand om varandra och hjälptes åt. 1900-talet var ett oerhört brutalt och inhumant århundrade som faktiskt inte kan jämföras med något annat i den tidigare historien. Ändå har jag fått en uppfattning om att man har det som mall och tror att det som var innan därför måste vara mycket värre.



Jag säger inte att du kan lära känna alla svenskar som levde på 1500-talet till 100%. Det räcker inte källorna till. Men det är inte svårt, men oerhört underutnyttjat, att få fram vilka karaktärsdrag personerna som utgjorde den svenska kungafamiljen och adeln hade under 1500-talet. Jag har valt att se fiktivt på Märta Leijonhufvud och hennes familj och vänner för att det gör det lättare att bygga upp 1500-talets Sverige. Betyder det att allt var på exakt det sätt som jag försöker skildra? Nej, absolut inte, men jag skulle heller aldrig påstå det. Däremot underlättar det min insikt om hela renässanskulturen i Sverige att jag faktiskt försökt att lära känna dem. Då blir det också lättare att säga hur de agerar när källorna är bristfälliga eller intetsägande. I det här fallet hjälper det också att känna till samhället och makten under perioden, för sådant kan variera något enormt över tid (och för den delen plats, men vi befinner oss ju i Sverige både Märta och jag). Alla kulturer är olika, men inte så olika att vi inte kan förstå varandra om vi försöker. Vi är alla människor och vi delar upplevelsen av att vara just det!



Jag har fått känslan av att jag är rätt ensam om det här perspektivet och mitt försök att ta ett helhetsgrepp om 1500-talets Sverige och att många betraktar mig som helgalen när jag börjar försvara Gustav Vasa och Sturarna och tycka att både Erik XIV och Kristian II var livsfarliga makthavare. Det är tydligen allmänt accepterat att det var tvärtom och alla vet också att man ska ifrågasätta allt som senmedeltida och vasatida källor och ögonvittnesmål säger, för det är bara Vasapropaganda. Men vad händer om man skulle göra det samma med 1900-talshistorien? Jag tycker att det är bättre att låta människorna som upplevde de här händelserna faktiskt få berätta vad de upplevde istället för att jag ska totalt köra över dem och berätta vad jag tycker borde ha hänt och hur man borde ha reagerat istället. Detta blir särskilt galet i fall som Stockholms blodbad och Sturemorden som faktiskt är två kungars rätt vidriga övergrepp på andra delar av makteliten. I det förra fallet är det ett mer eller mindre totalt utplånande av den och i det andra fallet handlar det om en psykiskt sjuk man som i sig blir utsatt för ett övergrepp av Jöran Persson som egentligen inte har en given plats i systemet. Han kallas ofta "rådgivare" i historieböckerna, men riksrådet ska ha den funktionen och en av dess medlemmar mördas av kungen. Samtiden i båda fallen inser snabbt att det här är fruktansvärda övergrepp, så jag förstår inte varför vi ska börja ifrågasätta det. Eller för den delen försöka bolla över ansvaret på några andra än de som rättmätigt hålls ansvariga av samtiden. I motsats till vad som brukar hävdas av män (för det är alltid män som använder termen!) så var Sverige inget klanvälde under 1500-talet. Det fanns ett välfungerande rättssystem redan under medeltiden med tingen och landskapslagarna. Men de som skriver historia populärt tendera att gå på vad de själva tycker är häftigast, vilket resulterar i våldsporr och Game of Thrones-liknelser och då blir den säkert mest korrumperade rättsinstansen vi någonsin haft i landet till en regelrätt domstol trots att jag trodde det var klart sedan länge hur Höga nämnden fungerade.



Jag har på sistone blivit allt mer frusterad och faktiskt förbannad över hur illa det faktiskt är. Samtidigt har jag också fått uppfattningen om att jag anses vara galen som hävdar att det är det. Jag har en masterexamen i arkeologi, men tydligen ska man även ha ett känt namn och status för att kunna ifrågasätta något historiskt. Bemötandet av mig har de senaste tre åren varit antingen ett mer eller mindre totalt avfärdande, att jag ignoreras totalt eller också börjar man bitcha emot mig antingen för att jag frågar något som de inte kan svara på eller för att jag påpekar fel jag ser att de gör.



Här om dagen erbjöd jag min hjälp till några som jag faktiskt trodde var intresserade nog för att ta det på allvar. Detta eftersom jag är så oerhört trött på att höra blodbadet förminskas och vasar och sturar utmålas som elaka, maktgalna och giriga psykopater och hur alla levde i skräck och olycka under vasatiden. Först var de intresserade, men sedan helt plötsligt sa den ena i princip att de inte alls var intresserade. Det var först efter att jag kontaktade den andra inblandade två dygn senare som jag fick ens ett tack för hjälpen... Ja, jag har ångrat att jag hjälpte dem under dessa två dygn, men det är gjort och var för att jag faktiskt är oerhört trött, arg och frustrerad på att personer som jag faktiskt kommit att betrakta som mina vänner behandlas så illa av personer som jag insett sällan ids kolla upp något ordentligt. Kanske det faktum att jag betraktas som "galen" kan vara till hjälp...

Dräkt- och interiörhistoria

Sturekläderna

I höst kommer jag att gå kursen Dräkt- och interiörhistoria vid Uppsala universitet. (För den som är intresserad finns kursplan här.) och jag tycker att det ska bli jättespännande. Den är helt och håller på distans och jag tycker att det ska bli väldigt spännande. Särskilt de två första momenten med 1500- och 1600-tal. Det som slog mig var att 1500-talet var en så mycket kortare kurs än övriga (4,5 högskolepoäng mot 9 för 1600- och 1700-talet och 7,5 för 1800-talet), men något jag själv insett är att det svenska 1500-talet är rätt dåligt utforskat och vid första anblick i den svenska delen av kurslitteraturen verkar konstvetare medvetna om detta. Kursen beskrivs i kursplanen som jag länkade ovan:

Kursen är kronologiskt och tematiskt upplagd. Varje tidsepok studeras ur såväl ett konst- som dräkthistoriskt perspektiv. Förhållandet mellan kropp, kläder och interiörer analyseras utifrån olika teman som diskrepansen mellan offentligt och privat, sociala hierarkier och maktstrukturer, aspekter på genus, självbild och identitet. Svenska miljöer studeras här utifrån en internationell bakgrund.

Det lilla man ser av en av Sveriges bäst
bevarade renässansinredningar,
Hertig Karls kammare på Gripsholm.

Kursen ges som en del av konstvetenskapen och det ska bli spännande med ett, för mig, i princip helt nytt perspektiv. Kursbeskrivningen och det lilla av kurslitteraturen som jag redan har tagit del i, vittnar om en vilja att se tidsperioden som en "annan" kultur.



Jag har kommit in på konst och mode tidigare (inte minst eftersom Sturekläderna av förklarliga skäl intresserar mig av flertalet orsaker). Som jag skrev i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra"  (10 april 2018) fick en kommentar om att den moderna kostymen skulle vara det mest manliga plagget mig att fundera mycket kring just det med det förflutna som en annan kultur. Därför gillar jag den aspekten och jag ser verkligen fram emot att lära mig mer och gå in på detaljer om hur de här människorna levde. Ja, jag är egentligen mest intresserad av 1500-- och 1600-talet, men att även få en inblick i 1700- och 1800-talet som jag ska erkänna att jag kan mindre om, ska bli riktigt trevligt. Alltid roligt att ta in nya perspektiv och såväl hur man valde att klä sig och att bo är viktigt för att förstå historiska människor. Däremot kan ni nog se fram emot mer inlägg om ämnena kursen behandlar (inredning och mode) här på bloggen framöver.

Hemester i Gripsholm på en timme

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) berättade jag om mitt besök på Gripsholm för lite mer än ett år sedan. I inlägget liksom i uppföljningen Slott och lokalturism (30 juni 2019) skrev jag om min frustration över att Kungliga slotten tydligen betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. De kallar det även slottsvandring och inte besök. Det är tydligt att de mest planerat allt för turistbusslaster som ska rusa genom slottet med egen eller någon av slottets guider och inte direkt intressera sig slottet, dess arkitektur, historia eller svenska porträttsamlingen som Nationalmuseum låter täcka majoriteten av väggarna.

I inlägget Hampton Court: Hem till Henry VIII (13 oktober 2019) skrev jag om mitt besök på Henry VIII av Englands magnifika renässanspalats Hampton Court utanför London i september förra året (2019). Gripsholms beskrivs ibland som Gustav Vasas Hampton Court och det är samma tidsperioder som är framträdande på båda slotten (1500- och 1700-tal). Skillnaden för besökarna är däremot som natt och dag.

Gustav III:s teater på Gripsholm

Stiftelsen Historic Royal Palaces som driver bl.a. Hampton Court och The Tower of London (Jag skildrade mitt besök där i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning [12 oktober 2019].) bjuder in dig till Henrys och drottning Carolines vardag. Du får gå omkring rätt fritt i slottet och med enkla, men effektiva medel får lära känna drottning Carolines hovdamer och veta allt om gästabud i The Great Hall. Folk, även barn, blir kvar där hela dagar. Vad det är tänkt att man ska ta med sig från en, enligt dem själva, "slottsvandring" på Gripsholm har jag nu undrat i över ett år. Men som kassapersonalen svarade till barnfamiljen som frågade vad man inte fick missa före mig och min väninna i kön: "Det finns kanoner och ett lejon." (Fråga inte varför man anser att det förra är lämpligt för barn.)

Svante Stures bländade porträtt

Pandemin har ju lett till en del restriktioner och nu är den snitslade banan ännu mer avskalad. I princip bara rum som leder till nästa rum finns kvar och det är skyltat att det är enkelriktat varför det är omöjligt att gå tillbaka om man väl kommit in. Hur mycket man än vill titta på Svante Stures porträtt igen (trots att Gripsholm/Nationalmuseum fortfarande har placerat en lampa att lysa rakt på porträttet, varför det är svårt att se honom. Det samma gäller en hel del andra porträtt på slottet också, men stackars Svante är värst och jag tänker att det starka ljuset inte kan vara bra för målningens pigment.

Även besökarna var helt annorlunda i år jämfört med förra året. I det ovan nämnda inlägget från mitt tidigare besök, nämnde jag den, för varje rum, allt argare gruppen av fransmän som till slut fick nog av att inte förstå någonting och det fanns också en hel del grupper med kineser. Svenska besökare utgjorde en minoritet utöver de som gick den visning som jag själv deltog i (Denna var bra och jag har inget att klaga på, men slottet bör ju faktiskt kunna förmedla sin historia även utan att man går på någon av dem som dessutom kostar extra!). 

Rikssalen 2020

Så var inte fallet i år trots att det var betydligt fler besökare än i början av juni 2019. Visserligen hade jag förlagt mitt besök till svenska semesterveckor i år till skillnad från förra året, men jag upplevde ändå en stor skillnad. I år bestod nämligen besökarna av en större mängd svenska barnfamiljer. Dessa orsakade en hel del trängsel då det inte fanns något som direkt stimulerade barnen och vuxna svenskar gärna vill lära sig mer om något de vagt minns att de har lärt sig i skolan och också helst vill uppleva slottet och inte bara rusa igenom det (Inte typiskt för svenskar. Fransmännen förra året ville tydligen det samma.).

Den avskalade "slottsvandringen" tog mig och min väninna sammanlagt en timme och anledningen till att det ens tog en timme var för att vi satt och pratade i Rikssalen och i Gustav III:s teater. I övrigt var allt i princip sig likt. Gustav Vasas porträtt sitter fortfarande bakom en dörr även om de nu har den mer öppen, Erik Dalberghs porträtt sitter delvis bakom en annan dörr, en del porträtt är konstigt namngivna (om ens namngivna alls) och Statens fastighetsverks skyltar utanför och det lilla rum med tegel och slottsmodeller innanför butiken som inte kostar en något verkar gjorda på pin kiv mot det man måste betala för. Även om rikssalen fortfarande var belamrad med (lätt stapelbara) stolar så har de åtminstone vänt dem mot tronen, vilket kan anses vara en förbättring. Men vem åker till Gripsholm för att köpa 100 foton på dagens kungafamilj och vart tog egentligen Carl von Linné vägen?