Hemester i Gripsholm på en timme

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) berättade jag om mitt besök på Gripsholm för lite mer än ett år sedan. I inlägget liksom i uppföljningen Slott och lokalturism (30 juni 2019) skrev jag om min frustration över att Kungliga slotten tydligen betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. De kallar det även slottsvandring och inte besök. Det är tydligt att de mest planerat allt för turistbusslaster som ska rusa genom slottet med egen eller någon av slottets guider och inte direkt intressera sig slottet, dess arkitektur, historia eller svenska porträttsamlingen som Nationalmuseum låter täcka majoriteten av väggarna.

I inlägget Hampton Court: Hem till Henry VIII (13 oktober 2019) skrev jag om mitt besök på Henry VIII av Englands magnifika renässanspalats Hampton Court utanför London i september förra året (2019). Gripsholms beskrivs ibland som Gustav Vasas Hampton Court och det är samma tidsperioder som är framträdande på båda slotten (1500- och 1700-tal). Skillnaden för besökarna är däremot som natt och dag.

Gustav III:s teater på Gripsholm

Stiftelsen Historic Royal Palaces som driver bl.a. Hampton Court och The Tower of London (Jag skildrade mitt besök där i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning [12 oktober 2019].) bjuder in dig till Henrys och drottning Carolines vardag. Du får gå omkring rätt fritt i slottet och med enkla, men effektiva medel får lära känna drottning Carolines hovdamer och veta allt om gästabud i The Great Hall. Folk, även barn, blir kvar där hela dagar. Vad det är tänkt att man ska ta med sig från en, enligt dem själva, "slottsvandring" på Gripsholm har jag nu undrat i över ett år. Men som kassapersonalen svarade till barnfamiljen som frågade vad man inte fick missa före mig och min väninna i kön: "Det finns kanoner och ett lejon." (Fråga inte varför man anser att det förra är lämpligt för barn.)

Svante Stures bländade porträtt

Pandemin har ju lett till en del restriktioner och nu är den snitslade banan ännu mer avskalad. I princip bara rum som leder till nästa rum finns kvar och det är skyltat att det är enkelriktat varför det är omöjligt att gå tillbaka om man väl kommit in. Hur mycket man än vill titta på Svante Stures porträtt igen (trots att Gripsholm/Nationalmuseum fortfarande har placerat en lampa att lysa rakt på porträttet, varför det är svårt att se honom. Det samma gäller en hel del andra porträtt på slottet också, men stackars Svante är värst och jag tänker att det starka ljuset inte kan vara bra för målningens pigment.

Även besökarna var helt annorlunda i år jämfört med förra året. I det ovan nämnda inlägget från mitt tidigare besök, nämnde jag den, för varje rum, allt argare gruppen av fransmän som till slut fick nog av att inte förstå någonting och det fanns också en hel del grupper med kineser. Svenska besökare utgjorde en minoritet utöver de som gick den visning som jag själv deltog i (Denna var bra och jag har inget att klaga på, men slottet bör ju faktiskt kunna förmedla sin historia även utan att man går på någon av dem som dessutom kostar extra!). 

Rikssalen 2020

Så var inte fallet i år trots att det var betydligt fler besökare än i början av juni 2019. Visserligen hade jag förlagt mitt besök till svenska semesterveckor i år till skillnad från förra året, men jag upplevde ändå en stor skillnad. I år bestod nämligen besökarna av en större mängd svenska barnfamiljer. Dessa orsakade en hel del trängsel då det inte fanns något som direkt stimulerade barnen och vuxna svenskar gärna vill lära sig mer om något de vagt minns att de har lärt sig i skolan och också helst vill uppleva slottet och inte bara rusa igenom det (Inte typiskt för svenskar. Fransmännen förra året ville tydligen det samma.).

Den avskalade "slottsvandringen" tog mig och min väninna sammanlagt en timme och anledningen till att det ens tog en timme var för att vi satt och pratade i Rikssalen och i Gustav III:s teater. I övrigt var allt i princip sig likt. Gustav Vasas porträtt sitter fortfarande bakom en dörr även om de nu har den mer öppen, Erik Dalberghs porträtt sitter delvis bakom en annan dörr, en del porträtt är konstigt namngivna (om ens namngivna alls) och Statens fastighetsverks skyltar utanför och det lilla rum med tegel och slottsmodeller innanför butiken som inte kostar en något verkar gjorda på pin kiv mot det man måste betala för. Även om rikssalen fortfarande var belamrad med (lätt stapelbara) stolar så har de åtminstone vänt dem mot tronen, vilket kan anses vara en förbättring. Men vem åker till Gripsholm för att köpa 100 foton på dagens kungafamilj och vart tog egentligen Carl von Linné vägen?