Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien.
Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet.
Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.
En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:
Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.
Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.
Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade.
Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."
Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.
Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:
Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.
Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl).
Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.
Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre.
Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.