Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?"

Under mitt besök i Danmark i juli i år (2022) besökte jag Lejre museum, vilket jag skrev om i inlägget Lejre museum (27 juli 2022) Utöver museet finns även Sagnlandet Lejre i området kring det moderna samhället Lejre. Det beskrivs som ett arkeologiskt försökscenter på deras hemsida. Det grundades 1964 och här finns rekonstruktioner av de lämningar som man har hittat i området sedan dess. 

Det senaste tillskottet är den stora hallbyggnaden på 60m (av arkeologerna kallad Hus XLI) som påträffades 2009 och som är den största hallbyggnad som man hittills hittat i Danmark. Ett bevis på Lejres status som maktcentrum i järnålderns Danmark. Den hade byggts på en höjd nära entrén och när man gick förbi 

Sagnlandet Lejre använder ett gammalt kinesiskt ordspråk som motto: Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår. Idag när många är så överideologiska att de inte riktigt verkar kunna ta in verkligheten och anpassa sig efter den, vet jag inte om det alltid stämmer, men det gör det ofta nog för att det ska vara något att tänka på. Mycket kan man bara förstå om man prövar, varför experimentell arkeologi är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara svårt att förstå storslagenheten i hallbyggnader på allvar om man inte själv går runt i den. 

Rekonstruktionen av Hus XLI kallas av Sagnlandet Lejre för Kongehallen och stod klar så sent som 2020, men de har lyckats bra med att få den att se väderbiten ut utvändigt. 

Direkt när man kom in, fanns ett förrådsrum och sedan klev man in i ett mindre rum där man verkar ha möjlighet att utöva olika hantverk. Därefter kliver man in i den "stora salen" med en centralt belägen längre härd med hängande gryta ovanför och stekpannor liggandes ovanpå. Längs väggarna hade man byggt olika etager där man ställt bänkar, bord och kistor. På ett av borden låg rekonstruktioner av olika föremål typiska för vikingatiden. Sköldar med olika färger och mönster prydde väggarna. Här fanns även två "finare" sittmöbler, en för en person som väl är att betrakta som en tron för Lejre-kungen (Att ha egen sittmöbel var extra fint även under medeltiden. Tänk uttryck som högsäte och biskopssäte.) och en lite större där två-tre personer kunde sitta tillsammans. Innanför den stora salen fanns ett mindre rum med en säng. Det är uppenbarligen till för hallens herre och hans fru, men jag saknar sovbänkar till övriga boende i hallen ute i den stora salen.

På hallområdet fanns även en mindre offerplats (Den stora fanns i skogen.) och ett par mindre byggnader varav en var låst. Direkt när man klev in i en av dessa slog doften av eld blandat med tjära emot en och påminde om hur viktigt dofter är för upplevelser, något som blev ännu mer påtagligt på stenåldersboplatsen Athra. Längre ner på samma kulle fanns även ett litet "vikingatida" tältläger som kallades Ravnebjerg. 

Det fanns även en medeltida trädgård alldeles nedanför kullen. När man passerat den kom man ut på en äng med rekonstruerade gravar från flera delar av förhistorien som man måste förbi för att komma till järnåldersbyn Lethra. Namnet är en äldre form av Lejre och husen i järnåldersbyn är de äldsta rekonstruktionerna som gjordes på området redan på 1960-talet. Ett av husen brändes också ner för att studera vilka spår som blev kvar. 

Byn är gullig och mysig, men man kan se att byggnaderna är från 1960-talet då tolkningen av dem präglas lite för mycket av socialrealismen och den proletarisering av det förflutna som var den rådande historiesynen då (och som delvis är det än åtminstone i Sverige). Byggnaderna är som sagt "gulliga" och inte minst pittoreska, men de är samtidigt väldigt obekväma. Ingångarna är låga och trånga, vilket gör det svårt att ta sig in och ut ur dem och i vissa av dem måste man i princip krypa. Denna tolkning tror jag inte alls på då det rör sig om en tidsperiod då man stallade husdjuren i samma byggnad som man bodde i och man måste således ha haft ingångar stora nog för att man ska kunna ta in och ut större husdjur som kor och hästar. Detta har jag sett är något man tagit fasta på i senare rekonstruerade järnåldershus som har gjort ingångarna både högre och större. 

Det handlar väl så klart om kostnader, men det kan ändå finnas behov av en liten uppdatering. Till skillnad från 1960-talets forskare, tror jag nämligen att människorna under järnåldern, liksom vi idag, eftersträvade att leva så behagligt som möjligt. När vi gjorde oss redo för våra exkursioner under min arkeologiutbildning, sa vår lärare till oss: "När ni går i skogen och ser en plats där ni skulle vilja bo, kan ni vara i princip säkra på att det legat en boplats där vid åtminstone något tillfälle i det förflutna." vilket blivit ett rättesnöre i min syn på det förflutna därefter. Att husen i Lethra inte är direkt jättemysiga i praktiken kanske är orsaken till att fortidsfamilierne satt i den vägglösa byggnaden nere vid den lilla sjön under mitt besök, vilket gjorde att den lilla byn blev lite ödslig. 

Efter en liten skogspromenad kom vi fram till den ovan nämnda ertebølle-boplatsen Athra. Ertebølle-kulturen är en arkeologisk benämning på en jägarsamlar-"kultur" under mesolitikum i Sydskandinavien. Här kom verkligen doftupplevelserna tillbaka med full kraft. Ertebølle-boplatserna är kustnära och doften av hav och fisk låg tät över hela platsen som konsekvens av all fisk och fiskskinn som hade hängts upp på tork och den køkkenmødding som man konstruerat alldeles intill. Køkkenmøddingar är högar av ostronskal som kasserats efter att ostronen ätits och är typiska för ertebølle-boplatserna. Här var killen som just då såg om platsen med rekonstruktionerna av den lilla hyddan, stockbåtarna eldstaden med bänken där någon nyligen knäckt ett ostron och "gamla morfar" som begravts under en träplanka i ett hörn var också väldigt aktiv och engagerad när han berättade för besökarna om platsen och tidsperioden. Efteråt fick jag veta att Sagnlandet Lejre just då hade stenåldersvecka vilket kan förklara kvinnan som, ihop med sina barn, kom i motsatt riktning genom skogen när jag var på väg tillbaka och frågade: "Er det her vejen til stenalderen?", vilket slog mig som lustigt, men i sammanhanget ändå helt begripligt. 

Det finns betydligt mer att utforska på Sagnlandet Lejre. Jag vill t.ex. se istidstältet och maglemosse-bosättningen (Maglemosse är också en av de mesolitiska arkeologikulturerna i Sydskandinavien.), men även den betydligt yngre bondgården från 1800-talet. Dessa hanns inte med under mitt första besök i juli, men jag har alla tankar om att återvända. Faktum är att jag nu har vissa drömmar om att någon gång vara en av fortidsfamilierne.

Bild 1: Entrén till Sagnlandet Lejre
Bild 2: Utsidan av Kongehallen

Bild 3: Insidan av Kongehallen

Bild 4: Lethra

Bild 5: Hydda i Athra

Bild 6: Stockbåt i Athra

Bild 7: Grav i Athra

Bild 8: Køkkenmødding i Athra