Nytt år - Ny start?

Så här vid årsskiftet är det ju vanligt med en sammanfattning och funderingar kring framtiden. Jag ska inte sticka under stol med att 2022 inte var ett helt bra år för min del även om jag fick möjlighet att utforska Danmark betydligt mer än jag har gjort tidigare. Detta är jag oerhört tacksam för, inte minst för att jag upptäckte Lejre på allvar och fick tillbaka mitt intresse för den skandinaviska järnåldern.

Jag har nu i mellandagarna börjat gå igenom mina anteckningsböcker från de senaste 5,5 åren och det har lett till insikten om hur oerhört pinsamt det är att läsa det jag skrev då. Så mycket av det är inte längre förenligt med det jag nu vet om det svenska 1500-talet och 1500-talssvenskarna, ett tecken på att jag "känner" dem bättre och har mer kunskap om världen de levde i. Jag är också förvånad över hur pass lång tid det tog för mig att ge upp planerna på ett övergripande Vasa-epos och fokusera på Märta Leijonhufvud och Svante Sture för det var typ bara om dem jag skrev. 

Nästa år (åtminstone efter att de bytt fönster i mitt hem) ska jag verkligen försöka att inte stressa och framför allt inte att vara så förbannad och snarstucken som jag har känt mig de senaste 2-3 åren. Ihop med två vänner har jag planer på att ge mig ut på ett litet äventyr som förhoppningsvis leder till något produktivt. 

Här på bloggen har jag lite platser och böcker som jag länge tänkt skriva om, men inte kommit mig för. Jag skrev lite om det i inlägget 5 år (12 november 2022) och jag har nu ännu mer att lägga till på den listan. 

Ett exempel på det som kommit till nyligen är en återvändning till Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande som jag skrev en del om i inlägget Karin Schager -Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022). Utöver att förklara traditionerna kring Staffan Stalledräng, går hon närmare in på trettondagshelgens kyrkospel och stjärngossetåg, vilket jag valde att spara och har för avsikt att skriva om nu till trettonhelgen. Jag finner också Schagers tolkning av de gotländska dopfuntar som hon nämner i sin bok väldigt intressant och det är också något jag har för avsikt att göra en djupare dykning i under året som kommer. 

Något jag framför allt vill göra är att verkligen strukturera upp min Märta-berättelse. Som det är nu är det mesta skisser till olika scener spridda på 14 anteckningsböcker (där jag även har anteckningar från det jag har läst, hört, sett etc.), men de finns även som utkast här på bloggen och på min e-post samt på diverse lösrivna papper här och där.

I mina efterforskningar har jag försökt att vara så tvärvetenskaplig som möjligt och jag finner att antropologi och etnologi har gett mig enormt mycket kunskaper om hur människor fungerar socialt och kulturellt, vilket jag finner vara en brist hos den populärhistoriska förmedlingen i dagens Sverige. Givetvis tycker jag det är tråkigt att historikern My Hellsing drabbades av utmattningssyndrom som hon öppenhjärtigt skriver om i krönikan Min väg till utmattning (Tidskriften Respons 6/2021), men de insikter om sin egen forskarroll som sjukdomstiden givit henne stämmer väl överens med de jag själv fått, inte minst genom min egen psykiska ohälsa:

Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.

Vi är, precis som historiska personer, människor. Varför skulle vi inte kunna använda den delade erfarenheten vi har i historieskrivningen? I grund och botten är vi inte så olika. Det är därför som jag ser på det förflutna som en annan kultur mer än som en annan planet befolkade av helt andra varelser så olika oss att vi inte alls kan förstå dem. Det är också därför som jag finner fiktionen många gånger vara ett bättre medel att förmedla historia på. Det gör det friare att undersöka historiska personer och deras relationer då konst, till skillnad från historieskrivning, inte har några krav på sig att vara 100% korrekt. (Vad jag anser om hur det kravet upprätthålls i svensk populärhistorisk förmedling tror jag har framgått ett flertal gånger här på bloggen och jag är faktiskt riktigt förfärad över att vi verkar ha fått två så totalt olika historieskrivningar idag.) Med detta sagt anser jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på de många olika källmaterialen som vi har kvar från det förflutna. Den kan gå på djupet och lyfta människorna; beröra. Sommarlovsprogrammet Salve som SVT visade sommaren 1997 är som jag skrivit flera gånger, t.ex. i inläggen Salve (22 mars 2018) och Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning (13 december 2022) är lite av mitt ideal på många sätt.

Det är oerhört jobbigt, tidskrävande och frustrerande att försöka bena ut de historiska personerna och händelserna från den modernpolitiska agendan hos senaste hundra årens svenska historiker och kulturprofiler, men nu när vi kommer in på det 500:e året efter det, för Sveriges och svenskarnas frihet så viktiga kungavalet i Strängnäs, känns det som att det verkligen är på tiden.

Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande

Idag (26 december) firas den kristna ärkemartyren Stefanus som stenades till döds i Jerusalem på 30-talet e.Kr. Han var diakon i den första kristna församlingen, men folket i staden kom att bli upprörda och arga över hans missionerande när han menade att Gud inte fanns i templet då han inte kunde bo i något människobyggt. Detta gjorde att man ställde honom inför Stora rådet anklagad för att tala emot Mose lag. Han dömdes av rådet till stening och blev därmed den första kristna martyren som sägs stå särskilt nära Jesus då han blev martyr så nära i tid till Jesus död och firar som sagt sin helgondag dagen efter Jesus tillskrivna födelsedag 25 december. 

 

Utöver att vara ärkemartyr, är Stefanus även helgon över diakoner, murare, staden Cetona i Italien samt hästar. Särskilt det sistnämnda är intressant för den bild som vi främst har av honom som Staffan Stalledräng. Men hur kom han egentligen att kopplas ihop med dem? Och varför utvecklades en kult kring honom och hästar i de germanska delarna av Europa och varför blev den kulten så stark just i Sverige att vi fortfarande sjunger "uppdaterade" versioner av legendvisor om honom som en tjänare till kung Herodes varje jul? Dessa frågor, och ännu fler rörande den mystiske Staffansgestalten har Karin Schager försökt besvara i sin bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande.

Staffansvisorna tillhör de äldsta svenska visskatterna och har sjungits sedan medeltiden. De har dock förändrats med tiden och många av Staffansvisorna som sjungs idag är ganska olika de legendvisor som sjöngs om Staffan på medeltiden. Visorna förekommer emellertid inte bara i Sverige utan finns bevarade även från Finland, Danmark, Färöarna och England. Svenske språkforskaren och etnologen Hilding Celander fick också en tysk översättning av en slovensk legendvisa om Staffan översatt till tyska av sin slovenske kollega Boris Orel 1939. Därför kan man undra om inte traditionen kanske är mer utbredd än vad Karin Schager menar i boken. Åtminstone i slaviska områden. I de romanska områdena av Europa verkar Stefanus få vara "sig själv". 

Vem var då Staffan vi firar? Han är kopplad till Bibelns Stefanus, men i de medeltida legendvisorna blev han anställd hos kung Herodes och tar över de tre vise männens roll som den som förkunnar Jesus födelse till honom. Det är också Herodes, och inte Stora rådet som stenar honom i visorna.

Men det finns emellertid även en annan, för oss här i Sverige och Norden mer lokal, Staffan som kopplats samman med Stefanus. Adam av Bremen berättar en Stenphi (även kallad Simon) som skickades som missionär till Sverige ca 1060 e.Kr. och som ska ha varit biskop av Hälsingland. Denna Staffan dyker även upp i Prosaiska krönikan från 1450-talet enligt Karin Schager och han omvände många i Hälsingland innan han mördades i skogen Ödmården och begravdes i Norrala där man byggde gravhuset kallat Staffans stupa. Den exakta mordplatsen är okänd, men det ska ha skett någonstans längs vägen Norrala-Hamrånge, antingen vid bäckarna som korsar landsvägen mellan Själstugu och Hamrånge, vid den stora stenen kallad Kapellstenen eller i själva Själstugu by. Det har sagts att mjölbärsrisets blad är röda i enbärsbuskbacken nära Själstugu p.g.a. Staffans blod och inte p.g.a. så kallat blåbärsrost. Även stenarna på båda sidor av landsvägen på Högkullen ska ha färgats av hans blod och inte av violalg. Byn Själstugu ska också ha fått sitt namn efter att man tog den döende Staffan dit. På äldre skogsmål betyder nämligen att själas att dö.

Vår främsta källa till Staffan i Hälsingland är den engelske, folklivsintresserade björnjägaren Llewellyn Lloyd som berättar att Hälsingland alltid varit känd för sina goda hästar och att Staffan visade dem mycket kärlek. Han ska alltid ha haft fem hästar med sig då han en gång i veckan red runt i sitt missionsområde i sin bok Svenskarna och deras plägseder som publicerades 1871. Enligt Lloyd ska folk också ha vallfärdat till graven länge efter Staffans död för att söka bot för sjukdomar, särskilt hästars och det finns berättelser om mirakel vid Staffans stupa i Norrala något som bestämt avvisades av Hudriksvallsprosten Olof Broman på 1700-talet. 

Till firandet av Staffan har man även kopplat hästar (Staffan Stalledräng) och han har blivit deras skyddshelgon. Det verkar jättemärkligt då Bibeln inte säger något alls om Stefanus relation till dem. Germanerna verkar dock ha firat en stor hästhögtid kring jul som helt enkelt också integrerades i Staffansfirandet för att det passade tidsmässigt. Bl.a. hade man förr vilda ritter som kallades Staffansritter (eller Staffansskede eller Staffa-kut) natten mellan juldagen och annandagen där drängar och hästar satsade allt på att först nå fram till en vattenkälla vars vatten blivit förtrollat och skulle ge hästen kraft och styrka. Efter dessa ritter åderlät man hästarna och de bjöds också på öl. Man red också runt och ibland in i kyrkan. Till skillnad från de vilda ritterna till källan då man alltid galloperade, gick dessa i lugnare trav. Prästerna skvätte vigvatten på och välsignade hästarna och allt som de behövde som havre, hö, korn, bröd, salt och vatten. Denna sed finns belagd sedan 700-talet och förbjöds åtminstone i München i Tyskland först 1876. Staffansdagen har också ansetts vara en bra dag att tämja hästar på. 

Hästceremoniellt är en hednisk sedvänja och kan enligt Karin Schager kopplas ihop med Odens vilda ritter tillsammans med de osaligas andrar juletid. Oden, i sin skepnad som Jólnir, var julens gud och ska under lussenatten ha förvandlat vatten till vin. Detta för ju tankarna till Jesus och miraklet vid bröllopet i Kana som enligt evangelisten Johannes var det första Jesus utförde och som firas i epifanin kring trettondagen. (Schager går noga igenom firandet med kyrkspel och stjärngossetåg på trettondagen som Staffan med tiden skulle bli en del av, men jag tänker lämna detta till ett inlägg på trettondagen.) Man kan därför misstänka att det är en kristen berättelse som först applicerats på Oden och som senare återfått sina kristna förtecken. Enligt Schager berättade Gunnar Olof Hyltén-Cavallius att det i Wärend i Småland (men även på andra håll) ännu på 1860-talet var välkänt att stora sällskap av hedniska väsen var ute och for under julnätterna, men Oden kunde även resa ensam. Julkärven sattes troligen också upp till Odens häst Sleipner. Det var Oden man bad för hästarnas hälsa och lycka hos och detta verkar ha applicerats på Staffan. Kulten till Oden skedde också ofta vid heliga källor.

I Norge kallades staffansritterna Oskoreien (eller Rie um hus och även Rida Staffis kout) och de blev kvar bland den norska allmogen åtminstone fram till slutet av 1800-talet, men i Sverige verkar de ha fortsatt in på 1900-talet även om traditionen att vattna hästar med tiden föll i glömska.

Ritternas gränslöshet tyder på att de var iscensättningar av Odens ritter och det hände att ryttarna, liksom de osaliga andar de förkroppsliade, bröt sig in i gårdarna. Både för att låna hästar och för att äta och dricka sig mätta, något som inte accepterades vid andra tillfällen, men som då var väntat. Gårdsfolket brukade därför duka upp borden.

I Finland känner man till traditioner där man ridit in hästen i stugan och hällt öl över den. Därefter fick den också dricka av ölet. Först därefter blev det människornas tur att dricka. Då ur samma krus som hästen. Tidigt i annandagsottan träffades också männen i stallet för att supa och äta närmast rituella offermåltider som oftast bestod av soppa på hanhare och ekorre. Ett åtal som väckte 1686 vittnar om att seden var straffbar och väckte anstöt.

Visst vilar det en hednisk stämning över många av de seder som varit knutna till annandag jul och som kretsar kring bondens dyrbaraste djur, hästen!

~ Karin Schager

När man red runt bland gårdarna sjöng man Staffansvisorna och på Gotland var det t.o.m. Staffan som delade ut julklappar ett tag. Det är även känt, särskilt från Uppland, att man klädde honom i halm och ibland hade han ett bockhuvud som man hotade att stångas med om man inte fick det man ville ha.

Staffanstraditionerna är, som sagt, förknippade med superi och brännvin har t.o.m. kallats Staffansvatten och i Westfalen kom annandagen att kallas Sup-Steffen. Detta ledde till att Karl den store redan 789 e.Kr. försökte förbjuda supandet till Staffans ära, men som Karin Schager skriver är det svårare att bekämpa vissa fromhetsyttringar än andra.

Att döma av vittnesmålen och med tanke på allt superi, hände det ofta att firandet till Staffans minne urartade i slagsmål, men även i många olyckor, stundtals med dödlig utgång. Särskilt från det att Staffanstraditionerna började mixas med stjärngossetågen på trettondagen hade Staffan ofta med sig en butelj som han gömde i det långa skägg han blivit utrustad med. Ofta bar han även en päls från varg eller björn. Karin Schager reflekterar inte över detta närmare, men det får åtminstone mig att tänka på bärsärkar och ulvhedningar som också kan kopplas ihop med Oden.

Kyrkan i både Danmark och Sverige verkar först på 1700-talet bli mer oroliga för traditionen även om superintendent Johannes Brodinus i Visby redan 1659 försökte få den förbjuden. I Larvs pastorat i Skaraborgs län bestämde man 1750 också att de som red eller lånade ut hästar till Staffansritterna, skulle böra två daler silvermynt. Märkligt att detta sker just under 1700-talet då det annars är seklet då man börjar så smått att införa religionsfrihet.

Staffanslegenden är också kopplat till ett tuppmirakel. Det sägs att den stekta tuppen Herodes blivit serverad ska ha återuppstått när Herodes vägrade tro på Staffans förkunnande om Jesus födelse och utbrustit att i så fall skulle tuppen börja leva igen. Tuppen är en ljusets härold och därför en viktig symbol i kristen konst som har hedniska anor. Dess koppling till morgonen då ljuset vunnit över mörkermakterna, gör den även till en symbol för återuppståndelse, inte minst Jesus. 

Tuppmiraklet och troliga Staffansfigurer finns också på flera kyrkoföremål (mestadels dopfuntar) från Sverige. Främst från Gotland och Västergötland, men ryttarfiguren på den så kallade Överhogdalstapeten från Härjedalen har tolkats som Staffan. C14-dateringar av den till perioden 800-1100 med den troligaste dateringen före år 1000 för däremot att Karin Schager avfärdar att det skulle vara Staffan. Sett till att Karl den store uppenbarligen försökte förbjuda Staffans-firandet redan på 700-talet, undrar jag dock om den inte ändå kan sättas i samband med Staffan- och/eller det germanska hästfirandet. Att Härjedalen under medeltiden var norskt är förvisso sant, men det var, liksom Jämtland, kyrkligt svenskt och tillhörde ärkebiskopssätet i Uppsala. Dessutom är jag ytterst osäker på om man kan tala om fasta politiska gränser i Norden på 1000-talet.

I Dädesjö gamla kyrka i Småland påträffade man 1907 målningar av 1200-talsmästaren Sighmunder som verkar ha utgjort den ursprungliga takplattfonden. Dessa trämålningar berättar om julevangeliets händelser och en av dem visar hur Staffan vattnar sina hästar och nästa hur han ser Den ljusa stjärnan i en brunn och sedan även en målning där han berättar om Jesus födelse för Herodes. En av scenerna har fått agera omslagsbild för boken och ni kan se den här ovan.

Karin Schager har ett helt kapitel om de gotländska dopfuntarna gjorda av stenhuggaren Hegwald och då hon även inleder med dem, får jag intrycket att de är ursprunget till hennes intresse. De dopfuntar som är av särskilt intresse är de i Vänge, Stånga och När. 

Hegwalds dopfuntar kännetecknas av vad som tidigare kallades Den vilda stilen då han levandegör sina figurer utan fasta mått, naturliga vinklar och regelbundna linjer och förtjänar nog ett eget inlägg framöver. Även i dessa dopfuntar finns kopplingen mellan Staffan och de tre vise männen och Karin Schager menar att det kan ha funnits ett idéutbyte mellan Gotland och England där den äldsta kända nedteckningen av Staffansvisan finns. Något som Schager inte verkar känna till är den bildsten (G92) som påträffats i Bosarve i När socken där en av Hegwalds dopfuntar med troligt Staffans-motiv också finns. På ena sidan visar den en figur som verkar "vattna" en häst som har en ryttare på ryggen. Idag finns stenen på Gotlands museum i Visby och ni kan se den här intill.

De västgötska kyrkliga avbildningarna med trolig kopppling till tuppunder och Staffan har inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet, vilket är lite synd då de enligt Karin Schager troligen är av provinsiell härkomst och t.ex. dopfunten i Hajom kyrka och broddetorpsantemensalet kan tillhöra de äldsta framställningarna av Staffanslegenden och tuppundret. Schager pekar på en del kopplingar till de så kallade cock and pot-legenderna som var vanliga på Irland åtminstone sedan 1100-talet där man även kan se keltiska inslag i motivet.

Som sagt tänker jag lämna Karin Scahgers genomgång av kyrkospelen, de tre vise männen och stjärngossetågen knutna till trettondagsfirandet till trettonhelgen, men det verkar som att en del forskare blandat ihop traditionerna. Kan det vara för att det är det moderna luciatågets stjärngossar som oftast framför Staffansvisorna idag? Schager har verkligen gjort ett ordentligt jobb med att bena ut den brokiga Staffanstraditionen. Hennes intresse framstår som genunit och hon förblir engagerad genom hela boken. Ihop med att jag inte själv haft tid och energi att gräva djupare, tyckte jag att det var bäst att låta detta inlägg bli om boken istället för bara en genomgång av traditionerna kring Staffan stalledräng. 

Lite tankar om människor och kyla

De senaste dagarna har det varit väldigt kallt i mitt eget lilla hörn av verkligheten med temperaturer mellan -15°C och -23°C. Det har fått mig att reflektera mycket över hur vintern tedde sig före klimatförändringarna.

Jag har vid ett flertal tillfällen stött på idéer om att folk i förmodern tid inte märkte av temperaturskillnader. Det är ett illustrativt exempel på att humanistiska forskare många gånger har svårt för den biologiska aspekten av människan som varelse samtidigt som , något som jag ser som problematiskt. Människan kan trots allt frysa ihjäl även om det enligt Andreas Wladis i artikeln Kyla räddar liv (Forskning och framsteg 7/2007) är komplext när folk gör det. Vi dör om vår kroppstemperatur överstiger 42C, men när det gäller förfrysning, handlar det mycket om omständigheterna kring nedkylningen. 

Vi huttrar för att kroppen försöker hålla kroppstemperaturen uppe genom att låta musklerna skaka, men när kroppstemperaturen går ner under 32°C upphör den och man börjar bli förvirrad och tappa omdömet. Vid 28°C blir man även medvetslös andningen är ytlig och man andas bara ett fåtal gånger per minut. Hjärtat slår också oregelbundet och kan lätt stanna helt. Däremot kan man fortfarande räddas, vilket bevisas av att flera av överlevarna från Estonia hade så låga kroppstemperaturer. Ännu fler av offren för samma fartygskatastrof med samma kroppstemperaturer frös dock ihjäl p.g.a. att de var så genomblöta och därför kyldes ner långsamt samtidigt som de huttrade i livbåtarna. Det här ledde till att ämnesomsättningen ökade och kroppen började producera mer giftiga slaggprodukter som gjorde alla omtöcknade och att andningen försämrades.

Enligt Andreas Wladis överlevde en svensk läkare som kom in till Regionsykehuset i Tromsø i Norge mirakulöst efter en skidolycka med en kroppstemperatur på 13,7°C (vilket är den lägsta kroppstemperatur någon som överlevt haft). dels för att hon togs omhand av världsledande experter på nedkylning, men även tack vare att hon ramlat i en position där hennes hjärna frusits ner snabbt. Gör hjärnan det, klarar människan ett hjärtstillestånd på över en timme. Därför är snabb nedkylning en metod som man numera använder inom dagens sjukvård t.ex. vid hjärtoperationer. Med andra ord verkar det vara hastighet av själva nedkylningen som avgör människors möjligheter att överleva i samband med nedkylningar. När Wladis skrev sin artikel 2007 frös 30-40 personer ihjäl om året i Sverige. Jag vet inte om det ändrats på 15 år, men de flesta som dog då var alkoholpåverkade som hade somnat utomhus i kyla.  

Som sagt finner jag det förvirrande att sådana här uppgifter kopplade till människan som en biologisk varelse ofta ignoreras i humanistisk forskning idag liksom att det visst funnits olika sätt att få upp värme i förmoderna hus. Beroende på tidsperiod kan man nämna bl.a. härdar, öppna spisar, kaminer och kakelugnar. 

En riktigt gammal metod som grekerna uppfann redan på 200-talet f. Kr. är hypokauster som senare utvecklades av romarna. Det är en sort centralvärmeanläggning där man eldade i en ugn i källaren och sedan ledde den varma röken genom särskilda kanaler inuti väggar och golv. Ni kan se en ventil på stenskivan från Vadstena kloster här ovan till vänster och resterna av en eldningsugn i källaren till Esrum kloster i Danmark här till höger. Den förstnämnda hypokausten byggdes för den ursprungliga kungsgården i Vadstena (även kallad bl.a. Bjälboättens palats) som omformades till kloster av heliga Birgitta. Hon ogillade hypokausten och tillät därför inte sina nunnor och munkar att använda den. 

Bild 1: Ventil för hypokausten i Vadstena kungsgård/kloster
Bild 2: Hypokaust i Esrum kloster

Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning

Om ni följt den här bloggen ett tag, kommer det kanske inte som någon överraskning att jag älskade SVT:s sommarlovsprogram Salve som visades 1997. Jag skrev väldigt tidigt i den här bloggens historia inlägget Salve (22 mars 2018) och har återkommit till programmet vid ett flertal tillfällen sedan dess. Inlägget var en omarbetning av en presentation jag höll inom ramen för en kurs i publik arkeologi för mer än tio år sedan. Då analyserade jag Salve som ett populärhistoriskt förmedlingsprojekt. Fram till dess trodde jag att jag var den enda som mindes programmet trots att det var väldigt populärt när det visades både i sitt original sommaren 1997 och i sin nerkortade version hösten 1998. 

Det är lätt att tolka min kärlek som nostalgi eftersom jag var nästan 13 sommaren 1997 och jag är väldigt missnöjd med hur historia förmedlas i Sverige idag. Visst är det säkert en del nostalgi, men jag har en helt annan relation till programmet idag än jag hade när det visades. Idag är relationen präglad av min arkeologiutbildning till stor del och den analys av programmet som jag gjorde till kursen jag nämnde ovan. I samband med den gick jag igenom Kalmar läns museums egenutvecklade pedagogiska metod Historiska tidsresor. När jag omarbetade min kursuppgift, tog jag bort den delen då jag inte trodde att den skulle tilltala bloggläsare, men den finns att läsa om här. Mot bakgrund av vad jag idag vet om det svenska 1500-talet, har jag en del att säga om ämnena man har valt att introducera för barn för det seklet, men jag lämnar det därhän så länge. En dag kanske jag skriver mer om metoden, här på bloggen, men efter mitt besök på danska Sagnlandet Lejre i somras, kan jag inte låta bli att tänka på det gamla kinesiska ordspråk som är deras motto: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår." Man försökte ju göra något liknande genom att bygga upp en stad med kulisserna från Salve efter att serien gjordes, men det gick inte alls bra.

I vilket fall som helst upptäckte jag här om dagen att Henrik Ståhl som spelade Nils 11 juli i år (2022) lade upp en video på sin Youtube-kanal kallad Salve-Nils längtar tillbaka till 1397. I den spelar Ståhl Nils igen (iklädd sina kläder från Salve, både 1900-tal och medeltida) och berättar att han längtar tillbaka till Kalmar 1397 och gärna reser dit igen. Ni kan säkert gissa att mitt hjärta jublade. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa det så länge. 

Jag vet att Ståhl lade upp ett inlägg och frågade om folk mindes Salve på sin Instagram ungefär samtidigt. Jag känner att jag nog var för entusiastisk i min kommentar till honom där (Jag blir lätt det när något träffar mig rätt i hjärtat.), så jag nöjde mig med att skriva lite hjärtan direkt till honom denna gång. Det hindrar mig ju däremot inte från att skriva ett blogginlägg för att närmare gå igenom vad jag tänker. Jag är så glad över att han åtminstone verkar vilja göra något mer efter alla dessa år. Med tanke på hur populärt Salve var, önskar jag att det hade gjorts en julkalender med dem. Jag har alltid tyckt att det hade varit ett bra tillfälle att förmedla hur man under medeltiden tacklade vintern.

Salve har, som sagt, varit med mig sedan sommaren det visades och kanske ännu mer senaste åren när jag rest runt på jakt efter Vasarna och Sturarna. Jag hade t.ex. inte förväntat mig att hitta den första riktiga Rosenstråle (Gunilla Jönsdotter) i St Nicolai kyrka i Örebro och jag tyckte ett tag att det var synd att ärkebiskop Jakob Ulfsson som "lobbar in" Gustav Trolle som sin efterträdare (Den gamle räven som Gustav Vasa kallar honom.) tillhörde samma frälsesläkt som Katarina i Salve (Örnfot). 

För övrigt har det funnits en riktig Katarina Bengtsdotter (Örnfot) som levde i slutet av 1300-talet och som var nunna i Vreta kloster och som hade en bror som hette Karl som dog kring 1398. Det är oklart om det är henne man menade. Enligt Ebbe Westergren och Tord Nygrens bok Tillbaka till medeltiden blev en Erik Karlsson (Örnfot) dubbad till riddare och då Westergren (som jobbade på Kalmar läns museum) var väldigt involverad i Salve, så det finns en möjlighet. 

Jag har inte närmare studerat släkten Örnfot än så. Därför vt jag inte hur de är släkt, men även Holmsten Rosenstråle är en riktig person, så det finns en absolut möjlighet. Enligt Westergren och Nygren blev även Herr Holmsten dubbad till riddare vid unionskröningen. I det fallet nämner de att "Riddare Rosenstråle" heter Holmsten under gästabudet i nästsista avsnittet, så där är det säkerställt att det är han. När man läser Westergren och Nygrens bok får man också intrycket av att de i Salve befolkade det fiktiva Kalmar med de riktiga personerna så långt det var möjligt: bagarfrun hette Kristina och föreståndarinnan för badstugan som Katarina jobbade för i Salve hette Rodwy.

I Salve var Sven Sture ledare för anhängarna till Albrekt av Mecklenburg som kort och gott kallas mecklenburgare. Han är dansk och hade en "komplicerad" relation till drottning Margareta. Hans dotter Katarina gifte sig med Bo Stensson (Natt och Dag) och det är så Sture-namnet hamnar hos Natt och Dag-ätten. Hennes barn tar nämligen hennes namn och hon och Bo verkar även vara de som väcker upp namnet Svantepolk, men i den (idag) mer kända kortformen Svante. Detta skrev jag om i inlägget Svante (10 juni 2022). Deras, idag, mest "kände" son är dock Nils Bosson Sture som spelade en avgörande roll i slaget vid Brunkeberg 1471. 

Den senaste upplevelsen i verkligheten jag har haft som jag relaterat till Salve är dock när min väninna visade mig Roskilde domkyrka första gången. Där ligger drottning Margareta begravd trots attt Erik av Pommern begravde henne i Sorø klosterkyrka enligt hennes egen anvisning. Roskildebiskopen Peder Jensen Lodhat flyttade henne emellertid till Roskilde, men det är en annan historia. 

En annan som har sin grav i Roskilde domkyrka är emellertid Abraham Brodersson Tjurhuvud trots att han blev halshuggen av Erik av Pommern och därför inte borde ha fått begavas i vigd jord. Margareta ogillade dock beslutet och begravde honom därför i en icke-namngiven grav i korgången (se bilden här ovanför till vänster). När min väninna berättade det, gjorde min hjärna direktkopplingen till att Erik av Pommern i Salve vid ett tillfälle säger till Abraham: "Herr Abraham! När jag blir kung kommer jag att halshugga Er." 

Efter att ha fått möjligheten att besöka Kalmar och gå runt på platsen vid Kalmar slott där man byggde upp Salve-staden och spelade in programmet, har jag fått en ännu starkare uppskattning för hur mycket jobb som lades ner bara för att maskera grindstugan. Taket syns, men bara om du vet om var du ska leta. Jag undrar om det var en självklar plats eftersom den är lite nersänkt, vilket gjorde det lätt att dölja "moderniteter" eller om man prövade med andra också.

Som ni förstår älskar jag tanke på en uppföljning samtidigt som det skrämmer mig också eftersom jag är rädd att det subtila genusproblematiserandet som jag beskrev i mitt ovan nämnda inlägg Salve från 2018 skulle uppförstoras på bekostnad av berättandet. Jag vill att berättandet ska förbli grundat på fakta om medeltida vardagsliv och att Katarina ska förbli den karaktär hon var med både "maskulina" och "feminina" sidor och inte maskuliniseras helt till en "strong female character" och lyftas fram samt att allt ska bli för "agendadrivet" på bekostnad av berättandet och den relaterbara mänskligheten (vilket är typiskt för svensk historieförmedling av idag som jag har sagt tidigare). 

Det finns även andra frågor som man behöver svara på innan man börjar fundera på ett manus: 

• Vem ska man tilltala? Dagens barn eller de som var barn när serien först visades 1997 och som original gjordes för? Det är trots allt olika tilltal. 
• Ska Nils komma tillbaka till just 1397 igen eller ska det ha gått 25 år även i den historiska delen? Jag kan se för- och nackdelar med båda. En fördel med att det skulle ha gått 25 år är bl.a. att man skulle kunna ha med Filippa som bara nämndes som trolovad med Erik av Pommern i originalet (eftersom hon var tre år då). Filippa vore fantastiskt att ha med enligt mig eftersom hon är betydelsefull för svenskarna.

Som sagt skulle jag älska en "reunion" eller en fortsättning, men jag ser även problemen med ett sådant projekt. Jag har väldigt länge önskat mig ett ordentligt, tvärvetenskapligt, forskningsprojekt om Kalmarunionen över de nordiska nationsgränserna. Dels för att undvika nationalistiska (och i det svenska fallet absurda "antinationalistiska") tolkningar. Dels för att det skulle få in nya perspektiv och förståelse. Jag fyllde som sagt 13 år 1997 och vet därför inte riktigt helt vad som gjordes då. Boken Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen (även kallad Margarete I. Kalmarunionen 600 år) publicerades och är tvärvetenskaplig, men jag kan inte säga om den föregicks av något omfattande forskningssamarbete där man diskuterade och lärde av varandra.

Jag vet nog vad folk tänker och jag har absolut slösat för mycket tid och energi de senaste 25 åren på att se om och reflektera för mycket över ett barnprogram. Som sagt har det betytt väldigt mycket för mig och gav mig ett medeltidsintresse bortom riddare som jag ännu idag bygger vidare på. Det här är ytterligare ett mer spontant skrivet inlägg utifrån tankar som bara dykt upp. Jag tänker att den skrivkramp som drabbat mig senaste året kanske åtminstone blir bättre om jag bara skriver det som kommer för mig.

Bild 1: Salve DVD-omslag
Bild 2: Drottning Margaretas gravtumba i Roskilde domkyrka
Bild 3: Gunilla Jönsdotter Rosenstråles och hennes man Lubert Didriksson Kauers grav i St Nicolai kyrka i Örebro
Bild 4: Abraham Brodersson Tjurhuvuds icke-namngivna grav i Roskilde domkyrka.
Bild 5: Kalmar slott
Bild 6: Omslag; Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen 
Bild 7: Omslag; Margarete I. Kalmarunionen 600 år

Lussekatter

Så här i juletider bakar många svenskar lussekatter (och ännu fler äter dem nog också). Jag bakade själv det idag, vilket ni kan se på bilderna till det här inlägget. Däremot började jag fundera på varifrån traditionen kommit och varför man kallar dem "katter".

Det finns en legend som säger att djävulen i skepnad av en katt agade barn, medan Jesus gav dem bullar som kryddats med det gula saffranet för att hålla den ljusskygge djävulen borta. Hur det egentligen är med den saken är oklart, men i bl.a. Nederländerna och Tyskland bakade man ett sött julbröd som kallades duivekater som verkar ha kommit till Göteborg på 1600-talet. I Västsverige (där även dagens luciafirande har sina rötter), har de även kallats dövels- och dyvelskatter. Första skriftliga belägget på detta kommer dock första gången 1897.  Det är också under sent 1800-tal som man började ha i saffran i degen. Först när bullen kopplades ihop med luciafirandet verkar det som att den började kallas lussekatt.

Lussebullarna har även kallats kuse. Det är ett ord som har flera olika betydelser som t.ex. småkryp, orm och snorkråka. Det var tydligen även ett väsen som vuxna skrämde barn med. I fornsvenskan betyder det husbonde och sedan 1956 är det skriftligt belagt som en synonym för häst i den moderna svenskan.

Namnet lussekatt är inte nödvändigtvis kopplat till Djävulens namn Lucifer utan det finns många olika användningsområden för ordet lusse, t.ex. i lussimässan som hölls på Lucia-dagen under medeltiden. Jag undrar hur kopplat det är till ordet "ljus". Jag tänker lyse och lusse låter trots allt rätt lika. Hittade dock inget om det i SAOB så jag låter det vara (så länge).

Det här var ett väldigt spontant inlägg (väldigt olikt mig som i stort sett alltid har minst 3 versioner före det slutgiltiga inlägget), men undrade lite.

Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Andra expeditionen - Del 4 till 6)

Jeg er ikke noget udpræget morgenmenneske. Og det her er virkelig tidligt om morgonen. Men når man er rejst om på den anden side af Jorden og endelig skal se den bugt der blev Berings sidste hvilested så virker det som en meget lille bedrift at stå tidligt op. 

~ Cecilie Nielsen

Danska historikern Cecilie Nielsen reste tillsammans med Lasse Bøgeskov-Andersen (producent), Martin Neuert (kameraman), Gennadi Govorukhin (fieldproducer) och Sergej Roslyakov (tolk) tvärs igenom Ryssland i danska upptäcktsresande Vitus Berings fotspår 2017/2018, vilket jag skrev om i inlägget Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Första expeditionen - Del 1 till 3) (24 november 2022).

Cecilie Nielsen och DR:s dokumentärserie Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering går att se även från Sverige här.  De första tre delarna, som jag skrev om i det förra inlägget handlade om Vitus Berings första expedition och de senare tre delarna handlar om den andra. 

I avsnitt 4 kommer Cecilie Nielsen och hennes grupp till staden Perm på gränsen mellan Europa och Asien. Där möter de Ildar Mamatov som är en riktig Vitus Bering-nörd och som försöker lyfta fram honom och den del av hans expeditioner som var i området. Han ordnar en presskonferens där Nielsen får berätta om sitt projekt och varför de är i Ryssland. Hon konstaterar dock att rysk media är mer intresserade av henne än av projektet och Bering och pustar lättad ut efteråt: "Det passer mig ganske udmærket at vores russiske mediecirkus er ovre. Jeg vil hellere ud og opleve de steder, Bering faktisk har været." 

Vitus Bering kommer tillbaka till Sankt Petersburg 1730. Då är Peter den store död och istället sitter Anna Ivanovna på den ryska tronen. Bering lägger fram resultaten från sin expedition för den ryska vetenskapsakademien som inte alls tror på honom. Det var ju dimma, så hur kan han vara så säker på att Ryssland och Amerika inte hänger ihop? Och han verkar ju inte ha sett Gamaland och Kompaniland som vetenskapsmännen läst om ska finnas i norra delen av Stilla havet och som finns utsatta på de samtida sjökorten. 

Det er de mest velbjergede akademikere man kan førestille sig som har en holdning om hvordan det ser ud på den anden side av Jorden. Det må have været skrækelig irriterende. 

~ Orla Madsen

Att döma av Vitus Berings ilska inför bemötandet från vetenskapsmännen, har Madsen rätt. Han blir så förbannad att han kräver att få möjlighet att göra ännu en expedition för att visa dem. Den nya tsarinnan ser sin chans att legitimera sitt styre (såvitt jag förstår det är den ryska regentlängden lite rörig efter Peter den store). Därför godkänner hon expeditionen som snart får väldigt stora proportioner: 

• Hela den ryska ishavskusten ska kartläggas. 
• Man ska försöka nå Japan norrifrån. 
• Gamaland och Kompaniland ska hittas 
• Man ska segla till den amerikanska västkusten. 
• Hela Ryssland ska dessutom kartläggas av vetenskapsmän. 

Det ska bli den största expedition världen någonsin skådat och visar tydligt det ryska rikets tankar om sig själv. Det hela ska ledas av Vitus Bering som den här gången får ta med sig sin familj. Samtidigt som han ger sig ut på sin andra expedition, skriver han sitt sista brev på danska hem till släkten i Danmark. Han är lite förnärmad över att de inte kontaktat honom, men han vet att föräldrarna är döda. Han begär att hans arv ska sättas in på banken hemma i Horsens på Jylland och att räntan ska gå till de fattiga i Horsens. Cecilie Nielsen konstaterar att brevet säger mycket om Bering. 

Osa är en liten stad 150 km sydväst om Perm som idag har ca 20 000 invånare. Det är där Ildar Mamatov växte upp. Dit kom Vitus Bering på sin andra expedition 1733 och Mamatov tar med Cecilie Nielsen dit. Där diskuterar de bl.a. om Being ska betraktas som dansk eller rysk och till skillnad från kvinnan i museet i Sankt Petersburg de besökte tidigare i serien, anser Mamatov att det är självklart att han var dansk. Expeditionerna blir möjliga tack vare europeisk teknologi och tankesätt. Mamatov menar att Bering verkligen var rätt person för jobbet och han säger också att västeuropéer har svårt att förstå "den ryska själen". Mamatov frågar senare Nielsen om varför hon ville resa i Berings fotspår och hon svarar ärligt och personligt: "Engang var jeg lidt bange for den store, vide verden. Jeg ville helst bare blive hjemme i sikkerhed. Men nogle gange må man udfodre sig selv. Og nogle gange må man gøre noget der er uvant for en. For det er der man vokser."

Jag gillar inställningen att man vill att ens kunskap och förståelse dels lär en saker om en själv, men även att man förändras med den. Danska antropologen Kirsten Hastrup skriver i sin bok Kultur. Det fleksible fællesskab att människor förändras genom erfarenheter, vilket jag är beredd att hålla med om. Däremot vill jag också lägga till att man behöver reflektera över dessa erfarenheter också. 

Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering kan på sätt och vis jämföras med den svenska dokumentären Vår mörka historia som gjordes av Miljöpartiets tidigare språkrör Gustav Fridolin 2009. Han åkte till Saint-Bartélemy som tidigare varit en svensk koloni för att berätta att Sverige dels var delaktiga i den transatlantiska slavhandeln och dels hade ett rasbiologiskt institut på 1900-talet. Det är tydligt att Fridolin visste vad han skulle leta efter, vilket uppenbarligen Cecilie Nielsen också gör. Skillnaden är att Fridolin verkar göra riktade ansatser för att hitta det han söker på ett helt annat sätt än Nielsen. Det här har jag märkt är extremt vanligt inom svensk historieförmedling till (den svenska) allmänheten. Istället för att betrakta historiska händelser och personer som komplexa och mångfacetterade och försöka förstå dem, reducerar man gärna dem till en symbol för sin egen (modernpolitiska) agenda eller till vad som framstår som ens egna sexuella preferenser. 

Ta Nils Dacke som exempel. Han blir i händerna på skånska lokalpatrioter (med historikerbröderna Curt och Lauritz Weibull i spetsen) ett tecken på att ingen vill vara svensk. Vilhelm Moberg gjorde honom till en libertariansk martyr. Och 68-vänstern fick för sig att han egentligen bara ville starta en kommunistisk bonderepublik i Småland. Ingen av dem tar hänsyn till att han kommer från det rikaste jordbruksdistriktet i Småland utan nybyggen, att en torpare knappast har möjlighet att betala flera oxar i böter eller för den delen att han torterar flera äldre män till döds på rätt brutala sätt baserat på hur källorna beskriver det. Man har heller inte tagit hänsyn till händelser i omvärlden och utomstående krafter som kan ha inverkat på händelserna i Småland, men det är en annan historia. 

Det stämmer det Susan Sontag skrev i sin essä Against Interpretation att man i modern tid inte verkar kunna ta in det man ser (och läser) i sin besatthet av att leta efter underliggande meningar till allting. Det gör att man ofta behandlar konst i olika former på ett väldigt respektlöst sätt gentemot konstnärerna och det gäller verkligen också för historieförmedlingen till allmänheten och dess syn på historiska personer och händelser. Särskilt i Sverige där en del historiker även erkänner det om än troligen omedvetet:

Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld (Sturarna. Makten, morden missdåden. 2017:230).

Källorna säger med andra ord en sak om Svante Stures karaktär, men historikern ifråga vet ändå på något sätt att Svante är en ondsint och maktgalen (om än "försiktig") maffiaboss. Mot bakgrund av denna tydligt agendadrivna historieförmedling till den svenska allmänheten, ofta skriven mot och inte med källorna är Cecilie Nielsens perspektiv en frisk fläkt. Hon är nyfiken och öppen för att hennes perspektiv måste förändras med nya faktabaserade kunskaper och hennes upptäckarglädje går inte att ta mista på. Hon kan självklart grundhistorien, men satsar på att förstå den på ett djupare plan och vi blir inbjudna att göra det med henne. Det blir relaterbart på ett annat sätt än om någon förklarar att du måste överge allt du vetat innan för att tro på vad programledaren för dokumentären säger istället eller, för den delen få höra att dina förfäder var inget att ha för de var de värsta rasisterna i världshistorien. Det blir inte antinationalistiskt. Det blir bara föraktfullt och avhumaniserat!

Med det sagt är det viktigt att förmedla slaveriet och rasismens historia, men det är bättre att faktiskt försöka förstå det istället för att måla upp en bild av historiska svenskar som genomonda. Det är trots allt med förståelse man kommer till insikt om lösningar och kan utvecklas. Vitus Bering var verkligen inte direkt någon ängel. Han behandlade naturfolken i Sibirien rätt illa eftersom de var hedningar. Det blir särskilt tydligt gällande itelmener-stammarna på Kamtjatka som tvingas ta sina hundslädar och hämta proviant från andra sidan av halvön när ett av Berings proviantskepp förliser. Detta stör deras förberedelser för vintern och kosackerna går hårt åt dem under arbetets gång. 

Det här är inget Cecilie Nielsen skyggar undan för och hon besöker itelmenerna av idag. De vet att Bering var en stor ledare och att hans expeditioner var storartade bedrifter även om han behandlade deras förfäder illa för 300 år sedan och förklarar för Nielsen vad han gjorde fel. Det liknar en del Fatima Bremmers hantering av Ester Blenda Nordströms syn på samer som också är väldigt tidstypisk för det tidiga 1900-tal hon levde i (när rasbiologi faktiskt fanns för övrigt), men kan te sig lite dålig idag i Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström skyler Bremmer inte över eller försvarar Nordströms hållningar. Det är bara ett faktum man får acceptera. Alla har vi ju mindre trevliga sidor trots allt. Jag skrev om biografin först i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018) och senare även i Biografiförfattare (9 december 2020). Nordström besökte för övrigt också Kamtjatka och skrev om det i boken Byn i vulkanens skugga som jag inte hunnit annat än skumläsa, men då Nielsens dokumentär gett mig lite blodad tand och intresse för området kanske jag kommer ta mig lite tid till den. 

Från Osa tar sig Cecilie Nielsen till Kungur på den väg som Vitus Bering tog 1733 och som några år senare kom att bli Rysslands viktigaste huvudväg. I Kungur finns grottor som vetenskapsmännen som deltog i den andra expeditionen gav sig ner i. Nielsen reflekterar över att det måste ha varit spännande att ge sig in där utan att veta vad som väntade.  Idag måste man ha en guide med sig och deras, Nadezjda Kozlova, säger att om grottan accepterar en, blir man kvar för alltid. Nielsen verkar lite irriterad över att hon inte får utforska på egen hand och att det dessutom finns el i grottan. Hon vill ju uppleva det på samma sätt som Berings vetenskapsmän på 1700-talet gjorde. Hon sticker därför av på egen hand in i en vrå dit man inte dragit el. Kameramannen Martin ser henne och följer efter då hon inte kan göra ett program utan honom. Vetenskapsmännen blir kvar några månader, medan Bering sätter upp ett högkvarter för expeditionen i Jakutsk.

Ishavsexpeditionen blir mer eller mindre en katastrof. Flera skepp blir fast i isen och hela besättningar fryser ihjäl, man gör då ett sista försök att kartlägga kusten från landsidan, vilket blir mer framgångsrikt. Martin Spangsbergs del av expeditionen blir den mest framgångsrika. Genom att segla längs ö-gruppen Kurilerna till Japan. Han är därmed först att både lägga Kurilerna under ryskt styre och kartlägga den nordliga sjövägen till Japan.

1739 samlas ledarskiktet av expeditionen (Vitus Bering, Martin Spangsberg samt Aleksei Tjirikov) i Okhotsk. Där byggs fartygen Sankt Peter och Sankt Paul som ska ta dem till Kamtjatka. Dessa blir klara ett par månader senare och Bering och Tjirikov ska föra befäl över varsitt skepp. När Bering tar farväl av sin familj i Okhotsk, blir det sista gången han får se dem. 

Framme på Kamtjatkas östkust 1740 grundar Vitus Bering staden Petropavlovsk som döptes efter skeppen. Idag bor 180 000 människor där. En av dessa är historikern Tatjana Fodorova som är en av Rysslands stora Bering-experter. Hon berättar att Bering skickade ut navigatören Ivan Jegalgin för att hitta bästa stället att lägga till och tillbringa vintern på. Som sagt förliste ett av proviantskeppen på vägen och Bering får en idé om att ta hjälp av lokalbefolkningen itelmenerna. De bistår med kött och fisk, men Bering vill också att de tar sig till västra sidan av halvön för att hämta proviant då deras hundslädar är bästa sättet att ta sig fram över land. Kosackerna går dock hårt åt dem och projektet misslyckas.

Cecilie Nielsen åker, som sagt, ut i skogarna på Kamtjatka för att besöka dagens itelmener. Hon testar att åka hundspann med en vagn och Galina Olegovna Kravtjenko berättar hur det är att vara en ung itelmener och hur de uppfattar Bering. Som jag sa ovan, är det ingen jätterolig historia, men de har inget emot honom personligen. Han förstod inte att deras vinterförberedelser förhindrades av att de tvingades bygga en stad mitt i allt och därför blev de inte färdiga och många dog. 

Då provianthämtningen inte riktigt lyckas, står Vitus Bering sommaren 1741 med halvfulla proviantförråd, vilket borde vara nog för att ta sig fram och tillbaka till Amerika. Det har tidigare varit en del problem med osämja inom expeditionen då vetenskapsmännen som inte vill följa de sjövägar som sjömännen ansåg mest lämpliga. Nu vill vetenskapsmännen fokusera allt på att hitta Gamaland istället för Amerika. Bering var noga med säkerheten för sitt manskap under sin första expedition, men vet att det är vetenskapsmännen som hovet i Sankt Petersburg litar mest på, vilket gör att skeppen till slut sätter av mot sydöst för att hitta Gamaland. 

 

Tatjana Fodorova menar att Vitus Bering förenar tre delar av världen: Danmark, Ryssland och Nordamerika. Hon menar att han var snäll, ansvarsfull och plikttrogen (tråkig och personlighetslös kallade en av Cecilie Nielsens svenska kollegor den manstypen, vilket jag citerade ovan). Han var medveten om att flera hundra liv hängde på honom. De ryssar som var vana till att ge order, de kritiserade honom eftersom de inte var vana vid ett mer demokratiskt styre. Martin Spangsberg däremot beskriver Fodorova som en stor, arg hund som konstant hamnade i konflikt med folk. Däremot var han så viktig och gjorde så mycket för expeditionen att hans personlighet och sätt nog behövdes i den situationen. Medan Bering, som det inte finns några tecken på själv trodde på Gamaland, lyssnade på vetenskapsmännen, skulle Spangsberg inte ha gjort det. Detta får Nielsen att inse att Berings personlighet blev hans största problem, för om han sagt nej till vetenskapsmännen, skulle han själv och de övriga ur hans besättning som dog, kanske ha överlevt.

Föga förvånande hittar inte expeditionen något Gamaland, men när allt fler i besättningen, inklusive Bering själv, blir sjuka i skörbjugg, ger Bering order om att vända om och skeppet sätter kurs mot Amerika. Gamaland-sökningarna har kostat på i tid och proviant som de inte har. Med kursändringen följde dimma som även präglat den förra expeditionen. Ett par veckor senare ser de land och skickar iland den tyske vetenskapsmannen Georg Wilhelm Steller ensam för att i tio timmar undersöka det nyupptäckta landområdet. Besättningen må fira landupptäckten, men provianten är på väg att ta slut och Bering är för sjuk för att fira.

Han kan mærke at han har det dårligt. Og hvis man skal på ansvarligvis have sig selv og sit manskab tilbage til Kamtjatka er det en udfordring at man ikke har det godt.

~ Merete Bøgh Pedersen

Efter det korta besöket i Amerika seglar skeppet in i en storm som gör det omöjligt för expeditionen att orientera sig. De hamnar ur kurs och skeppet slås sönder mot klipporna på den ö som senare gavs namnet Berings ö. Vitus Bering är då svårt sjuk i skörbjugg. Han har blivit 60 år gammal och kroppen börjar ge upp efter att ha tillbringat så många av de åren på resande fot. Den fysiska ansträngningen av att resa, särskilt utan moderna bekvämligheter, är också något som många förbiser, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om serien Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Första expeditionen - Del 1 till 3) som jag länkade till ovan.

Nu är det ikke fordi vores rejse har været bare i nærheden af det Bering og hans mænd foretog sig. Men øn giver mig en fornemmelse af at være meget langt væk fra alting. En fornemmelse, Bering og hans mænd i den grad også må have haft.

~ Cecilie Nielsen

Berings ö idag är nästan lika öde som den var när Bering och hans besättning blev strandade där i november 1741. Bara 700 invånare bor i den enda staden Nikolskoje där Vitus Bering står staty (bilden) på torget bredvid Lenin. Där bor sjömannen Sergej Pasenjuk som är ytterligare en rysk Bering-nörd som verkligen rest i hans fotspår när han seglade samma rutter i området som Bering ensam i en liten segelbåt. Nu blir han Cecilie Nielsens guide på ön. 

Havet omkring Berings ö tillhör de mest våldsamma och ombytliga i världen och är fullt av sälar, valar och späckhuggare. Cecilie Nielsen erkänner för Sergej Pasenjuk att hon är rädd och han svarar att han också är rädd för havet, men att det samtidigt ger honom en frihetskänsla. Han jämför det med kattens lek med råttan och säger att det är viktigt att hela tiden ha i huvudet vem som är katt och vem som är råtta. 

Vetenskapsmännen som Vitus Bering hade med sig må ha orsakat situationen de befinner sig i genom att leta efter ett land som existerade i deras böcker, men inte i verkligheten. På Berings ö kommer mannen som sattes i land i Amerika, Georg Steller, att visa att de trots allt fyller en funktion i expeditionen. Medan övriga börjar samla ihop trä att bygga upp skeppet med, tar Steller hand om de sjuka. Han undersöker även ön för att se om han kan hitta växter som ger vitaminer på ön. Han hittar sjökor (Stellers sjöko) som var lätta att jaga (så lätta att de utrotas på 27 år efter det) och som ger dem proteiner och krafterna tillbaka. Men inte Bering som dör natten mellan 7 och 8 december 1741. Trots att trä är en bristvara på ön och de behöver det de har från det sönderslagna skeppet, gör hans besättning en kista. När de sovjetiska och danska arkeologerna undersökte hans grav 1991, var trä i en av gravarna indikationen på att det var Bering man hittat.

Sittandes vid Berings grav, ställer Cecilie Nielsen samma fråga till Sergej Pasenjuk som hon gjort till de andra ryssar hon träffat under resan: "Var Vitus Bering dansk eller rysk?" Pasenjuk svarar direkt och med övertygelse på samma sätt som Ildar Mamatov gjorde i Osa att han var dansk. Han menar att Europa har gett Ryssland enormt mycket. Om inte Peter den store inte tyckt om och rest runt i Europa, hade Ryssland aldrig blivit någonting. Nielsen har ställt frågan till de hon mött över hela Ryssland och intressant nog har svaret förändrats ju längre österut (d.v.s. ju längre bort from Danmark) som hon kommit. På Polarmuseum i Sankt Petersburg svarar antikvarie Maria Konstantinnina Kalina att Bering var rysk lika självklart som Pasanjuk svarar att han var dansk. Ett bra exempel på hur nationalitetsbeteckningar är socialt präglande. Det stämmer trots allt det Tatjana Fodorova sa till Nielsen i Petropavlovsk att Bering förenar Danmark, Ryssland och Nordamerika. 

Sergej Pasenjuk visar Cecilie Nielsen var Vitus Bering troligen kom iland. Hans vän äger mark i området och brukar jaga där. Om vintern blåser det kallt från nordöst och Pasenjuk kan förstå att de gick på grund. Då det är iskallt där om vintern, har både han och Nielsen svårt att förstå hur de klarade si. Kanonerna (som Nielsen ser på vad som verkar vara ett litet museum i Nikolskoje), lades i sanden för att kunna dra det nya skeppet över dem. De överlevande lämnar ön i augusti 1742, 10 månader efter att de kom dit. När nyheten om Berings död når Anna Ivanovna avbryter hon expeditionen. Den har dock inte varit förgäves. Man har lyckats uppnå mycket.

• Man har kunnat konstatera att Ryssland/Asien inte hänger ihop med Amerika.
• Man har kartlagt hela Sibirien och den ryska ishavskusten och blev samtidigt varse om att nordostpassagen var omöjlig med dåtidens skepp.
• Man har lagt grunden för ett vägnät genom hela landet.
• Man kartlade Kurilerna.
• Man hittade Alaska.
• Man hittade den nordliga sjövägen till Japan.

Det är på riktigt en enorm bragd när man tänker efter lite närmare på det och inte beter sig som vetenskapsmännen i Sankt Petersburg efter Berings första expedition som tar för givet att de vet bättre fastän de inte var där.

Första otvivelaktiga bevisen för Vitus Berings närvaro på Berings ö hittades av arkeologer 1935 då skeppsdelar och kanoner dök upp i sanden. 1979 undersökte sovjetiska arkeologer mer systematiskt området och hittade då lägret och 1991 grävde man, tillsammans med danska arkeologer, ut Vitus Berings grav. Sergej Pasenjuk beskriver känslan av att få röra vid lämningarna av Bering som surrealistisk och Cecilie Nielsen skojar om att han är det närmaste hon själv kommit Bering.

Her ved graven slutter min rejse i fodsporene på Bering. En dansker, der gav sit liv till verden och brugte 40 år på at undersøge den, og som havde eventyrlust men trods alt hele tiden satte sine mænds sikkerhed højere. Til sidst bukkede han under for sygdom, slid og træthed uden at se sit navn stå i historiebøgerne som en af de allerstørste. Og mig? Har jeg så fundet eventyreren i mig selv? Ikke i forhold til en af Berings kaliber. Hans bedrifter kan man ju ikke hamle op med. Men hans opdagelsestrang smitter altså. Og på grund af ham har jag mødt nogle helt fantastiske russere. Russere som vi danskere altså deler Vitus Bering med.

~ Cecilie Nielsen

Lika mycket som Vitus Bering smittar av sig på Cecilie Nielsen, smittar hennes egen nyfikenhet, kunskapstörst och upptäckarglädje av sig på de som ser hennes dokumentärer. Som jag har skrivit tidigare är jag väldigt förtjust i hennes sätt att nalkas det förflutna och låta tittarna följa med henne på resan mot kunskap och förståelse. Hon är öppen, nyfiken och framför allt ödmjuk. Hon anser sig inte vara förmer än vare sig de levande eller döda utan går in för att förstå andra människor och kulturer. Jag vill nu också resa tvärs genom hela Ryssland i Berings fotspår. Just nu dock bara i teorin då världsläget är som det är, tror jag det inte är möjligt att göra det praktiskt. Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering känns dock välbehövlig i nuläget då den visar att man inte behöver demonisera en nations hela befolkning för att deras ledare beter sig som Kristian II. Att de ryssar Nielsen träffar är helt fantastiska lyser igenom och jag hoppas verkligen att ingen av dem har tvingats ut i krig. 

Jag har inte längre mycket till övers för svensk populärhistorisk förmedling av orsaker som jag ofta försökt sätta ord på i den här bloggen, inte minst i detta inlägg. Den är mestadels förakt- och hånfull, nedvärderande, avhumaniserad, sensationalistisk och populistisk och de personer med akademisk titel i historia som framför allt skriver populärhistoriskt beter sig väldigt likt de vetenskapsmän som Vitus Bering tampades med och som ledde till att bl.a. Bering dog i och med att de tar för givet att de vet så mycket bättre om allt än de som faktiskt upplevt (och observerat) något trots att de baserar sin kunskap om verkligheten och människors beteende mycket på fiktiva TV-serier och filmer samt vad (mestadels) västerländska gubbar som levt under de senaste 200 åren tyckt och tänkt om människor och samhällen. Jag är van vid arkeologin där man går ut till allmänheten med faktiska forskningsresultat när man har arbetat sig fram till dem och förstår därför inte riktigt hur vi har kommit att få två historieskrivningar där en bra forskning på universiteten hålls bland forskarna samtidigt som andra historiker (och andra) skriver något helt annat till allmänheten. På Instagram har jag sett att Cecilie Nielsen besökt Sverige inför en ny säsong av Gåden om...-serien och jag kan bara hoppas att svenskar ser och lär av henne. När får vi t.ex. se den skånske historieprofessorn vandra genom vintriga dalaskogar till Norge (Trondheim?) för att visa hur omöjligt det är att Gustav Vasa tog skidorna den där vintern 1520-1521 som han alltid så tvärsäkert hävdar? 

Bild 1: Staty av Vitus Bering på Berings ö, lånad från Wikipedia.