Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.



De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).



Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.



Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och Karl IX:s avrättningar i Linköping samt till Bartolomeinatten, jämförelser som haltar. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara landsförrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om Karl till Sigismund. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.



Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen. Harrison verkar tycka det är märkligt att det inte uppmärksammas idag, men det kan ju bero på att sonens "blodbadande" var så pass mycket värre...



Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det i detalj för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad bara skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i den populärhistoriska svenska litteraturen.



Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.



I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.



Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.



Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträkning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.


Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra då?). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.



Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.


Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.



Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...


Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019