Patreon

En del av er har kanske redan lagt märke till att jag i min bloggbeskrivning sedan ett par dagar har lagt till denna knapp:

Stötta mig gärna på Patreon!




I mitt inlägg Två år (12 november 2019) skrev jag att jag funderade på att skaffa ett Patreon-konto och nu är detta konto en realitet. Jag har tillbringat de senaste ca 2,5 åren med att forska och skriva när det har funnits tid över, men livet har allt för ofta kommit i vägen. För er som inte vet, är Patreon en sida för olika typer av kreativt skapande där vem som helst kan bidra med pengar för att skaparen ska kunna förverkliga sina projektidéer. Jag är inte alls bekväm med att be andra om pengar, men jag skulle vara väldigt glad om ni ville hjälpa mig att få min berättelse om Märta Leijonhufvud färdig. På julafton 2020 fyller hon 500 år och jag hade hoppats att vara färdig med allt nu till årsskiftet, vilket inte har varit möjligt att förverkliga. Det jag behöver mest är möjlighet att ägna mer tid till forskningen och skrivandet, varför vore jag väldigt glad om ni ville hjälpa mig. Ni bestämmer själva beloppet ni vill skänka varje månad (Jag är glad för hur litet det än är.) och ni kan avsluta precis när ni vill. Jag är glad för allt ni kan och vill ge.



Om ni blir min patron, så får ni chans att läsa små scener av Märta och chans att komma med förslag till ämnen som jag kan skriva blogginlägg om. Jag vet ju inte om någon kommer vilja publicera min berättelse när den är färdig, men om så är fallet, får ni också ett gratis (signerat om ni så vill) exemplar.



Tack på förhand!

Making a Living, Making a Difference: Working together

Först av allt måste jag erkänna att jag misstolkat Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society som jag skrivit om i de tidigare inläggen Maria Ågren - Introduction: Making a Living, Making a Difference (24 november 2019) och Making a Living, Making a Difference: The Diversity of Work (5 december 2019).



Jag har tolkat varje avsnitt som en artikel då upplägget med en tydlig redaktör (Maria Ågren) gjorde att jag trodde att de alla var artiklar, helt åtskilda från varandra. Visst behandlar alla olika teman, men det finns en koppling mellan dem, och författarna till de olika avsnitten pratar om "kapitel" mer än artiklar, varför detta är den benämning jag hädanefter kommer att använda. Vare sig avsnittet Introduction eller Conclusions ingår emellertid i kapitelnumreringen, men jag kommer betrakta dessa som sådana i mitt inläggsskrivande.



Nåväl, det andra kapitlet har titeln Working Together och är skrivet av Dag Lindström, Rosemarie Fiebrantz, Jonas Lindström, Jan Mispelaere och Göran Rydén. Lindström, Fiebrantz och Rydén författade också det föregående kapitlet The Diversity of Work och det märks då de liknar varandra och på flera ställen använder samma källor. T.ex. dyker bonden Elias Jonsson som skrev dagbok i Hälsingland på 1750-talet upp igen. Här får vi också besöka Löfsta bruk (med den äldre stavningen Leufsta) i Norduppland som vi också mötte där.



Såväl Maria Ågrens introduktion som The Diversity of Work inleddes med skildringar av människors arbetsliv utifrån historiska källor. Här berättades om Ingeborg Håkansdotter som blev anklagad för barnamord och vars rättsfall kom att ge indirekt information om människors arbetsliv respektive Erik Svensson som kom till herrgården Öster Malma för att arbeta som hantlangare vid ett bygge och således gav direkta kunskaper om människors arbete. Working Together å andra sidan inleds med konstnären Elias Martin som målade av bruksmiljön och dess människor på det av familjen de Geer ägda Löfsta bruk. Detta vittnar om en vilja från Gender and Work-projektets sida att även titta på andra typer av källor än de historiska, vilket jag ser som väldigt positivt.



Löfsta bruk togs, som sagt, även upp i The Diversity of Work då Jonas Lindström, Rosemarie Fiebranz och Göran Rydén beskrev bröderna Christer och Anders Berchs skildring av sitt besök på bruket sommaren 1753 där de fascineras över den vallonska metoden för järnframställning som var unik för Uppland. Working Together går vidare och berättar mer allmänt om järnbrukens sammanlänkande av olika grupper i och med att bruken var stora jordägare i närliggande socknar och även kunde ansöka om att ta ut skatt från de självägande bönderna hos kronan. Man illustrerar det hela med kol som fraktas till bruket i Gimo (också det i Norduppland) från bönderna i Roddarne. Dessa bönder levererade alla kolet vid samma tidpunkt, vilket tyder på att de samordnade leveransen. Bönderna fraktade sedan järnet till lager vid kusten. Bruken var en väldigt viktig del av den stormaktstida ekonomin i Sverige och från framställningarna av samspelet mellan bruket och bönderna omkring, är det tydligt att de verkade som en viktig del i det omgivande samhället. Från brödernas Berchs berättelse, skildrat i The Diversity of Work, vet vi också att bruken är en av de få verkligt specialiserade miljöerna i det tidigmoderna samhället, vilket ledde till tydligare roller för såväl de anställda männen som deras fruar. Detta med tydliga gränsdragningar verkar annars vara lite av en chimär då det verkar ha varit viktigare att uppgifterna som måste göras utfördes istället för att man började dividera om vem som fick göra vad. Tidigmoderna människor framstår som praktiska och pragmatiska helt enkelt.

Lagom mycket finsk: Skogsfinnar

Jag håller alltid utkik efter spännande dokumentärserier. I Sverige är det dessvärre ont om sådana, men Utbildningsradion kommer då och då med intressanta serier. En som gått mig förbi är Lagom mycket finsk som producerades redan 2016 och som finns att se på UR Play t.o.m. 30 juni 2020. Serien handlar om sverigefinnar och programledare Maziar Farzin undrar om de blev för "lagom" för att kunna anses vara en minoritet.



Det första avsnittet handlar om skogsfinnarna som under 1500- och början av 1600-talet bosatte sig i andra delar av mellersta Skandinavien (i såväl Sverige som Norge) för att bedriva svedjebruk. Jag har hört om dem innan, men de har mest varit ett namn som flimrat förbi i någon enstaka bok. Totalt rörde det sig om ca 400 släkter från främst Savolax som, vad jag förstått från Wikipedia då var ett landskap i Finland. En av dessa släkter verkar ha adlats: Edelsvärd. De bosatte sig i skogsbygder som tidigare inte hade bebotts i flera delar av landet, men Maziar Farzin besöker de som bor i området kallat Finnskogen i  norra och västra Värmland.



På 1820-talet kom finske Uppsala-studenten Carl Axel Gottlund att intressera sig för skogsfinnarna och han verkar ha gjort en etnografisk resa i de bygder där han samlade in släktnamnen och, som jag förstod det, sammanställde deras traditioner. Skogsfinnarna verkar ha förlitat sig mycket på trolldom som man trodde kunde bota sjuka eller ge bättre skördar. Denna uttrycktes ibland genom musik.



Under 1900-talet kom skogsfinnarna att få dålig status varpå en assimilering till Sverige respektive Norge skedde. Samtidigt kom även deras traditionella marker att bli uppköpta av skogsbolag. Detta ledde till att språket försvann, men de fanns kvar i Värmland ännu 1950-talet skogsfinnar som hade finska som modersmål. Dock verkar kulturen sitta kvar. Maziar Farzin intervjuar personer med skogsfinska rötter som bor i avlägsna gårdar i skogen och en av dem uttrycker det så att hon har elden i generna.



Jag har rötter i Haparanda (som besöks i avsnitt 2) men det är inte bara därför som jag tyckte om serien. Jag gillar historia som berör sådant som ofta "glöms bort" och ofta tycker jag att hela Finland glöms bort i den svenska historieskrivningen. Är 1809 års separation kanske fortfarande är ett för stort sår? Det enda jag önskar är att man hade ägnat lite mer tid åt att prata om varför skogsfinnarna lämnade Finland på 1500- och 1600-talet och hur de togs emot när de först kom till Sverige, men det är bagateller, som sagt gillade jag att höra nu levande skogsfinnar berätta om sin tillvaro och hur de gjorde nävgröt.

Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories

Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)



Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.



I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.



Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.



Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.



Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.

Stockholms läns museum: Tusen år av kvinnokraft

Rekonstruktion baserad på kvinnoskelettet

man tror är Estrid Sigfastdotter

För några år sedan beslutade Stockholms läns museum att man inte längre skulle ha någon särskild utställningslokal. Istället skulle man bl.a. satsa på vandringsutställningar som skulle turnera runt i länet. En av dessa är Tusen år av kvinnokraft som under hösten och fram till januari nästa år (2020) kan besökas på Kulturlänken på Märsta Centrum i Märsta.



Utställningen väckte nyligen en del uppmärksamhet för att den reklam som museet försökte få in på sociala medier refuserades då Facebook tyckte att den innehöll "grovt språk". Länsmuseets kommunikatör Lenita Gärde skrev ut sin frustration i blogginlägget Konsten att marknadsföra kvinnohistoria 15 november i år (2019). I detta skriver Gärde att hon inte förstod vad det var för grovt språk då hon bara såg ord som "feminism" och "jämställdhet", vilket tydligt är för politiskt laddat för Facebook som samtidigt tillåter direktsända slagsmål mellan män och många är de som försökt få hatiska inlägg och direkta hot som riktats mot dem raderade, vilket inte Facebook tyckt har varit några problem att ha kvar.

En av utställningens pallar med kvinnonamn

Utställningen är kompakt och liten, men väldigt informativ. Där finns rekonstruktionen av det vikingatida kvinnoskelettet som man vill tillskriva Estrid Sigfastdotter som ni kan se på bilden här till höger, men även brev, böcker, bilder och texter att titta på. Det begränsade utrymmet på Kulturlänken, gör dock att vissa texter är svåra att se och läsa. Den inledande skärmen är placerad bakom en stor krukväxt och de skärmar som omgärdar huvuddelen av utställningen hamnar också upp emot ett fönster, så det är svårt att läsa de teman som sammanfattas på dem.



Insidan av skärmarna ägnas åt historiska kvinnor från olika tidsepokers livshistoria. Förvånansvärt många av dessa levde före 1800, vilket tyvärr är en raritet i förmedlingssammanhang. Den mest fascinerande av dessa är Sophia Elisabet Brenner som redan 1693 gav ut skriften Det Qwinliga Könetz rätmätige Förswar som jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på alls innan. Pallar i rad på golvet (likt den ni kan se på bild här till vänster), berättar också namnet på ytterligare personer.

Samling böcker, brev och en liten film

På väggen mitt emot den lilla avgränsade ytan (och därför lätt att missa), hänger ett par tavlor med information om ytterligare kvinnor, bl.a. en kvinna som hade begravts med ett foster på Helgeandsholmen och som påträffades i samband med den arkeologiska undersökning som utfördes där 1978-80. Där finns också Anna Pictor som den kände kyrkomålaren Albertus Pictor sägs ha gift sig med för att få tillgång till den målarverkstad som hon hade ärvt efter sin första man Johan Målare.



Utställningen är i sin enkelhet en riktig förtjusning. Jag gillar effekten av att man bara kan se bilderna ordentligt när man står rakt framför dem. Jag antar att detta har en symbolisk tanke om att historiska kvinnor blir synliga framför allt när man har dem rakt framför näsan. Som sagt är det bara synd att skärmarna placerats så att vissa av texterna inte går att läsa ordentligt.

Nyköpings gästabud

Troligt porträtt av Birger Magnusson

från St Nikolai kyrka i Örebro

Nyköpings gästabud sägs ha ägt rum 10 december 1317 och är en av de mer välkända händelserna i Sveriges historia, men man kan inte riktigt säga att den börjar där och då, utan redan 1290 när kung Magnus Ladulås dog.



Magnus hade tre söner och två döttrar. Den äldste sonen hette Birger och hade blivit vald till kung redan vid fyra års ålder och var bara tio år när fadern dog 1290. Därför tog riksmarsken Torgils/Torkel Knutsson över som förmyndarregent till 1298. Samma år som han själv övertog tronen, gifte han sig också med den danska prinsessan Margrete som blev drottning Märta i Sverige. Birger kröntes i Söderköping 1302.



Birgers båda bröder Erik och Valdemar kom att tituleras hertigar, men Erik vill ha mer makt. Med stöd av Valdemar, fångade han Birger på kungsgården Håtuna vid i vad som gått till historien som Håtunaleken 29 september 1306 för att sedan föra honom till Nyköpingshus där de höll honom fängslad i två år.

Erik Magnussons sigill

Erik tog makten och genom sitt äktenskap med den norska prinsessan Ingeborg, hoppades han även ärva den norska kronan. Tillsammans fick de sonen Magnus och dottern Eufemia.



Relationen mellan bröderna fortsatte att vara spänd och både den danska och den norska kungen kände sig tvungna att lägga sig i. 1310 slöts fred i Helsingborg och Sverige delades i tre delar. Birger fick östra Sverige, Erik västra och Valdemar fick Stockholm och Finland. Därefter var det lugnt mellan bröderna ett par år.



10 december 1317 bjöd Birger in sina bröder till ett gästabud på Nyköpingshus. Först verkade allt frid och fröjd och drottning Märta sägs ha varit gladare än vanligt. När det blev dags att gå till sängs påstod Birger emellertid att det inte fanns rum på slottet åt Erik och Valdemars män, så de fick söka husrum för natten i staden istället.



Mitt i natten väcktes hertigarna och blev fångade av Birger och hans män och Birger lär ha sagt: "Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl. Denna är inte bättre än den."



Det sägs att Erik och Valdemar slängdes i fängelset i ett av tornen barfota där de svalt ihjäl.

Valdemar Magnussons sigill

Den enda riktiga historiska källan vi har om Nyköpings gästabud är Erikskrönikan som är den äldsta bevarade av de svenska medeltida rimkrönikorna. Vem som författat den är okänt, men den är daterad till någon gång mellan 1320 och 1335 (d.v.s. inte särskilt långt efter Nyköpings gästabud). Den är skriven på det gammaltyska versmåttet knittelvers och hjälten är hertig Erik Magnusson, varför den är minst sagt partisk.



18 januari 1318 skrev hertigarna sina testamenten. I dessa skriver de att de är friska även om de satt fängslade. Detta går på tvärs mot Erikskrönikans beskrivning av dem. Krönikan menar nämligen att de dog bara dagar efter gästabudet och målar upp en bild av urusla förhållanden i deras fängelse.



Birger trodde nog att fängslandet av bröderna skulle göra honom till kung över hela Sverige igen, men Eriks hustru Ingeborg tog upp kampen för sin och Eriks treårige son Magnus Eriksson. Det är däremot en annan historia och jag lämnar det därför därhän just nu. Nyköpings gästabud (och den relaterade Håtunaleken) är hur som helst en av de mest välkända händelserna i svensk historia och något som svenskar brukar minnas från skolans historielektioner.



Till "700 års-jubileet" för två år sedan pratade man om det på Vetenskapsradion historia. Om ni är intresserade, hittar ni avsnittet här.

Making a Living, Making a Difference: The Diversity of Work

Den andra artikeln i Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society heter The Diversity of Work och är skriven av Jonas Lindström, Rosemarie Fiebranz och Göran Rydén.



Lindström, Fiebranz och Rydén berättar om Erik Svensson som kommer till herrgården Öster Malma i Södermanland för att arbeta vid ett bygge 1668. Hans yrkestitel är hantlangare och han verkar hjälpa till lite där det behövdes. På bygget arbetar också andra män och även kvinnor som har andra titlar. Alla dessa förväntades kunna hjälpa till där det behövdes oavsett den yrkestitel de givits i de skriftliga källorna, något som även diskuterades i Maria Ågrens Introduction: Making a Living, Making a Difference då Ingeborg Håkansdotter blev tvungen att bära tungt, vilket satte igång hennes förlossning. Det verkar med andra ord som att det var viktigare att sysslorna gjordes än att personen var av rätt kön och/eller hade rätt titel.

Erik Svensson performed a number of tasks at Öster Malma. As a helper on a construction site he filled in wherever necessary. The work he did was intermittent, casual and subordinate. These are traits that earlier research has found to be typical of women's work.

Tidigare forskning om arbete i det förflutna har utgått från mäns titlar och en manlig arbetsstruktur. Detta har osynliggjort kvinnorna. Genom att istället fokusera på de olika handlingar som personer utförde enligt källorna, får man fatt i fler kvinnor även om dessa fortsatt är underrepresenterade. Man finner också att varje enskild individs arbetssituation var väldigt pragmatisk och flexibel och Lindström, Fiebranz och Rydén pratar om mångsyssleri (multiple employment) även för specialister som smederna på bruken. Denna flexibilitet påverkar även hushållet. Mannen må ha varit överhuvud, men han hade oftast inga möjligheter att detaljövervaka alla sysslor som skulle utföras. Jag tycker också att det vore konstigt om inte merparten av männen faktiskt litade på att deras fruar skulle klara av det. Märta Leijonhufvuds smeknamn Kung Märta indikerar detta bl.a.



Kvinnor är som sagt underrepresenterade även om man ignorerar yrkestitlar och istället fokuserar på handlingar. Detta faktum blir intressant när Lindström, Fiebranz och Rydén jämför adelskvinnan Christina Charlotta Rudbecks dagbok och räkenskaper med bonden Elias Jonssons dagbok. Källorna är ungefär samtida (1740- respektive 1750-talen), men skildrar lite olika verkligheter. Kvinnor är bra mycket mer framträdande hos Christina Charlotta, betydligt över genomsnittet för de källor som utgör grunden för Gender and Work-projektets databas även om man tar bort hennes egna handlingar. Bl.a. köper hon varor från en mängd olika kvinnor, vilket går hand i hand med statistiken från de tabeller som artikelförfattarna redovisar där olika former av handel är den vanligaste kvinnosysslan.



Elias Jonssons dagbok innehåller, som sagt, inte särskilt många aktiviteter som utförs av kvinnor, men man kan anta att en del av de aktiviteter där pronomen vi används inbegriper dem. I hans beskrivning av vardagen på en gård i Hälsingland ingår inte heller typiska kvinnosysslor som mjölkning. Hur kommer detta sig?



Mycket beror säkert på att det ena är en man och det andra är en kvinna. Christina Som författarna säger är Charlotta Rudbecks dagbok och räkenskaper inte opartiska utan visar på en kvinnlig partiskhet liksom Elias Jonssons dagbok uppvisar ett tydligt manligt perspektiv. Det här är nog inte egentligen underligt. Det är lätt att man, mitt uppe i sina sysslor, får ett tunnelseende. Jag tror verkligen att man som man kan känna igen sig i kvinnor och förstå deras sysslor, men man utgår ju hela tiden från sig själv varför det är lätt att män glömmer kvinnor och tvärtom. Det skapas en form av ignorans som inte nödvändigtvis är medveten.