Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories

Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)



Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.



I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.



Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.



Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.



Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.