Stockholms läns museum: Tusen år av kvinnokraft

Rekonstruktion baserad på kvinnoskelettet

man tror är Estrid Sigfastdotter

För några år sedan beslutade Stockholms läns museum att man inte längre skulle ha någon särskild utställningslokal. Istället skulle man bl.a. satsa på vandringsutställningar som skulle turnera runt i länet. En av dessa är Tusen år av kvinnokraft som under hösten och fram till januari nästa år (2020) kan besökas på Kulturlänken på Märsta Centrum i Märsta.



Utställningen väckte nyligen en del uppmärksamhet för att den reklam som museet försökte få in på sociala medier refuserades då Facebook tyckte att den innehöll "grovt språk". Länsmuseets kommunikatör Lenita Gärde skrev ut sin frustration i blogginlägget Konsten att marknadsföra kvinnohistoria 15 november i år (2019). I detta skriver Gärde att hon inte förstod vad det var för grovt språk då hon bara såg ord som "feminism" och "jämställdhet", vilket tydligt är för politiskt laddat för Facebook som samtidigt tillåter direktsända slagsmål mellan män och många är de som försökt få hatiska inlägg och direkta hot som riktats mot dem raderade, vilket inte Facebook tyckt har varit några problem att ha kvar.

En av utställningens pallar med kvinnonamn

Utställningen är kompakt och liten, men väldigt informativ. Där finns rekonstruktionen av det vikingatida kvinnoskelettet som man vill tillskriva Estrid Sigfastdotter som ni kan se på bilden här till höger, men även brev, böcker, bilder och texter att titta på. Det begränsade utrymmet på Kulturlänken, gör dock att vissa texter är svåra att se och läsa. Den inledande skärmen är placerad bakom en stor krukväxt och de skärmar som omgärdar huvuddelen av utställningen hamnar också upp emot ett fönster, så det är svårt att läsa de teman som sammanfattas på dem.



Insidan av skärmarna ägnas åt historiska kvinnor från olika tidsepokers livshistoria. Förvånansvärt många av dessa levde före 1800, vilket tyvärr är en raritet i förmedlingssammanhang. Den mest fascinerande av dessa är Sophia Elisabet Brenner som redan 1693 gav ut skriften Det Qwinliga Könetz rätmätige Förswar som jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på alls innan. Pallar i rad på golvet (likt den ni kan se på bild här till vänster), berättar också namnet på ytterligare personer.

Samling böcker, brev och en liten film

På väggen mitt emot den lilla avgränsade ytan (och därför lätt att missa), hänger ett par tavlor med information om ytterligare kvinnor, bl.a. en kvinna som hade begravts med ett foster på Helgeandsholmen och som påträffades i samband med den arkeologiska undersökning som utfördes där 1978-80. Där finns också Anna Pictor som den kände kyrkomålaren Albertus Pictor sägs ha gift sig med för att få tillgång till den målarverkstad som hon hade ärvt efter sin första man Johan Målare.



Utställningen är i sin enkelhet en riktig förtjusning. Jag gillar effekten av att man bara kan se bilderna ordentligt när man står rakt framför dem. Jag antar att detta har en symbolisk tanke om att historiska kvinnor blir synliga framför allt när man har dem rakt framför näsan. Som sagt är det bara synd att skärmarna placerats så att vissa av texterna inte går att läsa ordentligt.