Sala silvergruva - digital visning

Så här i corona-tider har många museer flyttat sin besöksverksamhet till sociala medier och jag fullkomligt älskar det. Flera museum bjuder in en att virtuellt besöka deras utställningar via internet hemifrån, andra har frågestunder. Nationalmuseum pryder såväl Facebook som Instagram med konst från sina samlingar som de även berättar om och de har även en särskild satsning på att förmedla konsten till barn, Vasamuseet har kortare direktsändningar varje vardag klockan 16:28 (Tidpunkt antar jag är vald eftersom Vasaskeppet sjönk 1628.) på Instagram och igår (27 mars 2020) hade Sala silvergruva en längre gruvvisning på Facebook. Det är givetvis inte samma sak som att besöka och uppleva dessa kulturarvsinstitutioner på riktigt, men det är ett trevligt alternativ så här när de flesta av dem har stängt.



Visningen av Sala silvergruva hölls av Niklas som var en väldigt bra guide och bakom kameran fanns Andreas som befanns sig 155 m ner i gruvan, vilket är i mitten av den. De förmedlade fakta om själva gruvan som t.ex. att den har ca 20 km av gångar (orter), ca 200 bergrum och minst 14 öppningar från markytan (dagen). Gruvans djupaste punkt är på 318 m, men hälften av gruvan är idag vattenfylld.



Malmbrytningen började någon gång under medeltiden. Enligt arkeologin redan på 1100- eller 1200-talet, men de första bevarade dokumenten är daterade till 1510-talet varför man uppskattat att det storskaliga bergsbruket kom igång senast på 1400-talet. Under Gustav Vasa kom gruvan sedan att kallas svea rikes skattkammare. Gruvan stängdes 1908 och lades sedan i så kallat ödesmål, vilket förklarades med att det var ungefär det samma som när åkrar läggs i träda. Detta till 1948 då den senaste malmbrytningsperioden inleddes. Denna varade till 1962.  I gruvan bröts inte bara silver utan även bly och zink. Malmen kallades silverhaltig blyglans och det fanns även kvicksilver i gruvan.



Nivån på 155 m under marken i gruvan som vi fick komma med ner till kallades Ulrika Eleonora-botten. Hon flydde undan pesten i Stockholm 1710 och vistades med hovet i Sala till 1711, vilket inte salaborna ska ha uppskattade hela tiden. Centralschaktetet heter också Drottning Kristinas-schakt. Jag måste säga att det värmde i två av våra kvinnliga regenter fått namnge platser i gruvan.



Mycket tid ägnades givetvis åt själva gruvarbetet. Bl.a. visade de upp en väldigt sotig ort som illustrerade att det bästa sättet att spränga berg på före Alfred Nobel fick patent på dynamiten 1867 var med eld. Detta gjorde till att orterna kom att få valvlika, mjuka former med släta väggar och jag förstod det som att det var ett sätt man kunde datera gruvan/gruvorter på.



Utöver beskrivningen av arbetsuppgifter berättades mer om gruvarbetarnas vardag på främst 1600- och 1700-talen. T.ex. att de började med morgonbön kl. 5 om morgonen som innehöll en del om arbetsskydd. Klockan 6 tog man sig så ner till gruvan och sjöng samtidigt en gruvpsalm som guiden också sjöng för oss. Väldigt trevligt. Det har slagit mig tidigare hur viktig musiken verkar ha varit på 1500-talet inom adeln och kungligheterna, men nu slog det mig att den nog var väldigt viktig även för vanligt folk och särskilt i deras vardag. Musik lättar ofta upp stämningar, vilket nog kunde behövas nere i en gruva. Gruvdrängarna som hade det hårdaste jobbet verkar också att ha sagt att de jobbade i helvetet. Musiken skapade säkert också trygghet, vilket nog också var orsaken till att morgonbönen var inriktad mot att beskydda arbetarna från farorna som ruvade nere i berget. En varelse som också skulle bringa trygghet var Gruvfrun. Man knackade tre gånger i berget för att berätta att man var där för att hon skulle kunna varna en för fara. Det där med trygghetsskapande tror jag vi behöver ta till oss mer. Särskilt i de tider vi lever i just nu. Med detta inte sagt att tryggheten ska göra oss ansvarslösa. Något jag har lärt mig genom att studera ståndssamhället är att privilegier för enskilda individer såväl som för grupper måste komma med plikter och ansvar gentemot samhället. Detta borde även gälla i det moderna samhället, men jag tror att vi allt som oftast glömmer det eftersom vi tar demokratiska rättigheter för givna.







PS. Flera museer har det väldigt jobbigt ekonomiskt då många av dem håller stängt just. Besök de som är öppna om du är frisk, men tänk då på att hålla avstånd ordentligt, stötta genom att köpa biljetter/årskort som du kan använda senare eller fråga dem om du på annat sätt kan göra något för dem.

Moesgaard

Lucy-modell

I samband med min Danmarksresa för några veckor sedan gjorde jag ett stopp i Århus. En bit utanför staden ligger Moesgaard museum som jag har velat besöka länge och det blev dags i samband med mitt teaterbesök i Hjørring.



Museibyggnaden var väldigt häftig. Den liksom lutar och det finns möjlighet för besökarna att ta en tur upp på taket. Inuti finns utställningar i tre våningar med olika teman.



På övervåningen finns en utställning med etnografiskt material och på undervåningen presenteras förhistorien och medeltiden. På markplan har man för närvarande också utställningen På vej mod katastrofen - Pompeji och Herkulanum som föga förvånande handlar om de kända romerska städerna Pompeji och Herkulanum.

Grauballemanden

Vad jag gillade med den senare utställningen var att den inte bara berättade om hur städerna blev begravda av Vesuvius utbrott, utan även om livet innan katastrofen.



Genomgående för utställningarna är att de försöker bygga upp sammanhangen och istället för långa texter har Moesgaard satsat på mycket digital interaktion genom att man ska titta på en sten i en VR-hjälm i stenåldersutställningen, man kan lyssna på sagor om bronsåldersmänniskor och på flera ställen genom hela utställningarna kan man trycka igång filmer där museets experter berättar om föremålen. Det finns även en film om museets utställda mosslik grauballemanden som ligger i en monter i ett enskilt mörkt rum intill. Hela vikingautställningen är dessutom uppbyggd med olika vaxdockor som man tar ett föremål och så berättar de sin historia.

Järnåldersfältslag

Jag har alltid tyckt att det är bättre att museerna satsar på andra typer av förmedling än långa texter besökarna får läsa och att det är väldigt trevligt med interaktionsmöjligheter. Däremot såg jag ingen annan besökare förutom jag själv och min väninna som brydde sig om att sätta igång något av det. Däremot kom en barnfamilj in i det lilla rummet med grauballemanden och började ställa frågor som besvaras i filmen om honom i rummet bredvid. Jag förstår behovet av att placera honom i ett avskilt mörkt litet rum ur rent bevarandeperspektiv, men det verkar som att besökarna eftersökte en liten förklarande text alldeles utanför rummet istället för bara en längre film i ett rum en bit bort.

Drottning Margareta i medeltidsutställningen

Ibland blir man lätt förvirrad över hur det är meningen att man ska gå. Ofta finns det fotsteg som visar vägen men grauballemanden kommer man till genom att gå ner för en trappa i bronsåldersutställningen. När man är där nere blir det så att man går igenom alla de rum som finns där. Bl.a. ett som är utformat som ett arkeologiskt laboratorium där själva det arkeologiska arbetet presenteras och ett annat där man går igenom krigsofferfynd. Krigsfynden är det däremot värt att vänta med att gå in i. När man kommer upp på den övre våningen igen kan man nämligen gå in i ett rum där museet på två stora bildskärmar på varsin sida om en kan vara med om ett slag under järnåldern. Det här var det enda mer "digitala" ställe där besökare i alla åldrar stannade upp och blev stående genom hela slaget. Att sedan gå ner igen till rummet med krigsofferfynd hade skapat en mycket bättre kontext till materialet och därför är det lite synd att det är lätt att man tar det först.



Moesgaard är ett väldigt bra museum. Jag vet att jag ofta hittar saker att klaga över och som ni märker finns det småsaker som jag hittat här också. Däremot är mitt helhetsperspektiv av museet så pass positivt att småsakerna inte gör så mycket.

En ring och två kors från Sturekoret

Ring upplockad ur Sturegraven 1815

I tisdags (10 mars 2020) besökte jag Uppsala domkyrka. Dels gick jag en vända i själva kyrkorummet där jag hälsade på i såväl Vasarnas som Sturarnas gravkor. Därefter tog jag hissen upp till domkyrkans museum Skattkammaren i ett av tornen.



Museet består av tre våningar varav Sturekläderna, Märtas kista och Vasarnas begravningsregalier finns på den understa.



När man ska upp i Skattkammaren får man med sig en ficklampa samt ett häfte med beskrivningar av museets föremål. Jag ska erkänna att jag aldrig haft ett större intresse för de kyrkliga föremålen, varför jag bara ytligt brukar studera de övre två våningarna i tornet bortsett från drottning Margaretas gyllene kjortel på översta våningen. Därför har jag inte läst särskilt noga för dessa föremål tidigare. Vid en närmare läsning, fanns plötsligt en liten text om ett par föremål som plockades upp ur Sture-graven 1815 på den översta våningen.

Två kors som plockades upp ur Sturegraven 1815

Föremålen var de två kors som ni kan se på bilden här intill till höger samt den ring som ni ser ovan till vänster.



Om ringen står bara en beskrivning av dess utseende samt att den togs upp ur Sture-familjens krypta 1815. Korsen beskrivs på samma sätt med utseende och var de hittades, men med tillägget att de är svenska arbeten från andra halvan av 1500-talet.



Jag kände inte till att man var nere i graven 1815 innan och kommer definitivt kolla upp om det finns mer information. Vilka korsen har tillhört låter jag vara osagt då de kan ha burits av såväl kvinnor som män. Däremot är ringen mer intressant. Den är väldigt liten, så det handlar uppenbart om en kvinnoring. Jag tänker absolut se om det går att få mer information hos vem den hittades, men jag tycker inte det är orimligt att tro att den nog tillhört Märta Leijonhufvud. Hon är mig veterligen den enda vuxna kvinna som har begravts där.

Terry Jones - Medieval Lives: The Monks

The monks couldn't really cut themselves off forever from the wicked world. No matter how hard they tried, they were part of the wicked world. And what's more, very often, they ran it.

~ Terry Jones

I mitt inlägg Terry Jones - Medieval Lives: The Peasants (10 februari 2020) skrev jag om första avsnittet av brittiska komikern Terry Jones dokumentärserie Medieval Lives. Detta andra avsnitt har titeln The monks och handlar som ni förstår om klosterliv och kyrkan.



I mitt inlägg Vendsyssel teater - Stormene (25 februari 2020) skrev jag att Terry Jones sa att munkar i det medeltida London ofta besökte stadens bordeller. Jag märkte nu när jag såg om avsnittet att det inte riktigt är vad Jones säger. Han säger mer specifikt att en källa från 1447 nämner att de ofta besökte bordellen The Maiden's Head i Westminster som är del av dagens London. Detta säger dock inte emot att den danske biskopen Stygge Krumpen inte var ensam i att hålla lätt på celibatsreglerna. Jones säger också kort i början att det fanns biskopar som ägde bordeller själva. Han utvecklar det dessvärre inte mer än så, varför det är svårt att forska vidare. I det fallet är det nog tydligt att Jones pratar om en helt annan kulturell kontext (England), vilket inte ska förminskas i sammanhanget då jag inte känner till något sådant exempel från en nordisk kontext.



Celibatet var inte det enda munkarna verkar ha brutit mot heller. Terry Jones börjar med att berätta om Benedikt av Nursia som gav upp allting och levde som eremit i en grotta ca 500 e.Kr, vilket gav upphov till det västerländska klosterväsendet och benediktinerorden. Benedikt skrev ner regler för hur hans följare borde leva. Munkarna fick t.ex. inte prata i samband med måltider, något de kringgick genom att utveckla föregångaren till de moderna teckenspråken. Munkarna av cistercienserorden började också inta sina måltider i sjukavdelningen eftersom Benedikts regler sa att bara sjuka munkar fick äta kött från fyrbenta djur. De senare var också enligt Jones noga med att inte bära underbyxor eftersom Benedikt aldrig sagt något alls om underbyxor. Som jag skrev i inlägget om avsnittet The Peasants märks det att Jones är komiker och jag älskar de små absurda fakta som han slänger in här och där.



Klostrens vilja att avskärma sig från resten av världen fungerade ofta dåligt. Terry Jones beskriver munkars böner som "hotline to God" och tar hjälp av arkeologen Glyn Coppack som har studerat cistercienserna som beskriver det som: "The simpler the religion, the harder the life, the more powerful prayers". Munkarna tjänade nämligen mycket pengar på att be för folk. Särskilt på krigarna som var i störst behov av frälsning. Kyrkan började också med tiden förespråka att folk skulle ge sig ut på pilgrimsresa minst en gång i sina liv. I England var Canterbury Cathedral en populär sådan. Där fanns inte bara skallen av den mördade ärkebiskopen Thomas Beckett utan också bl.a. leran av vilken Gud skapade Adam och jungfru Marias stickning...



Terry Jones liknar kyrkan på 1300-talet vid ett massivt storföretag och påven, som mellan 1309 och 1377 buserade i Avignon i Frankrike satt på den största förmögenheten i Västvärlden. I sitt massiva, fortifierade palats förvarade han förmögenheten under golvet i ett av rummen. Påvar kom under medeltiden att agera likt mäktiga furstar som stred med de världsliga makthavarna om territorium och politiskt inflytande och det fanns även ärkebiskopar som styrde hela länder. En kort tid är detta faktiskt en sanning även i Sverige, då Kristian II efter Stockholms blodbad lämnar den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle att styra Sverige ihop med den senare electus ärkebiskopen i Lund (och tillika biskopen av Skara) Didrik Slagheck samt biskopen över Fyn och Strängnäs Jens Andersen Beldenak.



Samtidigt som de kyrkliga institutionernas makt och rikedom växte, ökade också folkets missnöje med dem. Bury St Edmunds i England är en stad som grundades av benediktinerna och där munkarna ägde och bestämde allt. Detta ledde till uppror 1327, vilket munkarna klarade av att hantera. Däremot var det värre med det stora bondeupproret The Peasant Revolt 1381 då bönderna bl.a. halshögg ärkebiskopen av Canterbury. Efter detta inrättade engelska kyrkan nolltolerans och från 1401 kunde man bli bränd på bål om man kritiserade kyrkan.



När man går igenom medeltida kyrkoinstitutioners förehavanden märker man ett väldigt hyckleri och det är inte konstigt egentligen att reformationen hände. Terry Jones sammanfattar det hela väldigt bra i slutet av avsnittet:  "Once prayer acquired a monetary value, the game was up. The monastries, the prayer factories, became commercial enterprises and once that had happened there was no way they could fulfill their original function."











Bild lånad här.

Ett besök i Roskilde domkyrka

Drottning Margaretas gravtumba

24 februari 1389 mötte Albrekt av Mecklenburgs styrkor drottning Margaretas i slaget vid Åsle i Västergötland. Drottning Margareta stod som segrare och kunde i förlängningen bygga vidare på Kalmarunionen.



24 februari 2020 "firade" jag årsdagen av slaget genom att besöka Roskilde domkyrka och "hälsa på" drottning Margareta som ligger begravd i kyrkan.



För er som har följt den här bloggen ett tag, är det nog ingen överraskning att jag fortfarande är ett stort fan av Salve som var SVT:s sommarlovsprogram i samband med att Kalmarunionen fyllde 600 år 1997. Jag skrev mer ingående om programmet i inlägget Salve och historisk fiktion (22 mars 2018). Drottning Margareta var inte en särskilt stor del av programmet, men en ständig närvaro i det, varför mitt intresse för henne som person och hennes livsgärning väcktes samtidigt. Därför kan jag inte underskatta hennes betydelse för mitt historieintresse. I nära nog 23 år har jag därför velat besöka Roskilde domkyrka och det blev äntligen tillfälle för det under min resa till Danmark nyligen.

Utveckling av Roskilde domkyrka i Lego

Som jag skrev i inlägget Vendsyssel teater - Stormene (25 februari 2020) hjälpte pjäsversionen av min väninna Maria Hellebergs roman Stormene mig att visualisera den danska reformationen på ett helt annat sätt. Kanske var det därför jag tänkte extra mycket på likheter och skillnader mellan Roskilde och Uppsala domkyrka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det just nu och jag känner att det kräver mer utforskning, så jag lämnar det därhän så länge.



Som ni säkert kunnat gissa utifrån min användning av Disney-Rapunzels Lego-version som Märta Leijonhufvud, är jag ett stort Lego-fan. Bygget av en Lego-version av Durham Cathedral i England visar att det kan vara ett väldigt effektivt medium för modeller och det kan även fungera som ett bra sätt att göra besökare delaktiga. Örebro slott gjorde förra året också en mini-modell av slottet i Lego som man kunde köpa där, men i övrigt är det förvånansvärt outnyttjat i officiella kulturarvssammanhang. Men vilka andra ska använda det om inte danskarna? I Roskilde domkyrka fanns ett flertal modeller som visade kyrkan under olika byggnadsfaser och jag tyckte de var helt fantastiska. Enda problemet: Jag ville också ha en!

Gång i Roskilde domkyrka

En större mängd danska kungligheter ligger begravda i Roskilde. Utöver drottning Margareta, ligger t.ex. Frederik II begravd där. Tillsammans med Erik XIV och Jöran Persson drog han igång Nordiska sjuårskriget. I samband med att Sverige höll på att inta Bohus fästning utanför Kungälv kom två av Frederiks landsknektar att bli de första självmordsbombarna i Nordens historia då de tände på krutförrådet i botten av ett av tornen och sprängde bort svenskarna i vad som kallas den bohusiska smällen. Denna lät Frederik avbilda på sin gravtumba, men dessvärre har kyrkan valt att spärra av den och Christian III:s på ett sådant sätt att det tyvärr är omöjligt att se reliefen och det mesta av gravtumborna samt Kristian I:s grav i golvet i koret.

En häst (ovan) och en stridselefant (under).

Det finns massor av vacker och spännande konst i kyrkan. På ryggstödet på kannikestolarna i högkoret finns träreliefer som berättar olika bibliska historier. Här till höger kan ni se ett medeltida danskt tolkningsförsök av mackabéernas stridselefanter.



Jag kan inte låta bli att tycka att det är något älskvärt över sådana här försök att tolka sådant som man aldrig har sett, men hört berättas om. Det är lätt att skratta åt dem och jag undrar verkligen vad den som skulle förklara för träsnidaren hur en elefant såg ut sa. Samtidigt tycker jag också att de ger uttryck för att vi alltid utgår från något som vi känner till när vi nalkas det för oss okända samt den fantasi och kreativitet som också kommer med att vi utvidgar våra kunskapshorisonter.