Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev)

I fredags (25 januari 2019) hade Vasamuseet det första av tre av vårens afternoon tea-föredrag. Den här gången stod idéhistorikern Susanna Åkerman som föredragshållare med ett föredrag som fått titeln Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? då vårens tema enligt Vasamuseets programbroschyr (som ni kan se här till vänster) är just Kung/Drottning Kristina. Föredragets ämne finns närmare presenterat både i programbroschyren och på hemsidan:

Drottning Kristina vägrade acceptera sin tids kvinnosyn och har blivit prototypen för den moderna kvinnan. Hon förespråkade förnuft, fredligt samarbete och kultur. Mötet med den franske filosofen och matematikern Descartes påverkade hennes syn på världen, kärleken och livet.

Nytt för i vår är att Vasamuseet lagt till musik i programmet. Jättetrevligt tyckte jag och då det var samma tid utsatt som vanligt (15:30-16:30), tänkte jag att man flätat samman föredrag och musik likt man gjorde under evenemanget Mat, musik och historia - 1500-talet som jag deltog i på museet i höstas.

Vasamuseets evenemang har inga bokningsbara platser och jag har därför antagit att det som gäller är "först till kvarn"-principen. Sedan den här säsongen står det numera också en tid för när dörrarna till föreläsningssalen öppnas (och Afternoon tea:t börjar serveras) på själva biljetten (14:30 - vilket kan ses markerat på min biljett på bilden till höger) även om man också lätt kan få veta att själva föredraget börjar 15:30.



Min vana trogen väntade jag utanför dörren till salen redan före 14:00 för att få min vanliga plats längst fram. Vasamuseet har alltid ställt ut bord som antingen har två eller fyra stolar och då jag är ensam, brukar jag alltid sätta mig vid ett bord med två. Detta av ren hänsyn till om sällskap med flera personer skulle komma.



Som vanligt satt jag där i lugn och ro och läste min bok och klockan tickade ner. 15:26 (d.v.s bara ett par minuter före "föredraget" började) kom en museianställd och berättade att ett sällskap på fyra personer hade anlänt och undrade om jag inte kunde tänka mig att flytta till en av de lediga stolarna vid ett bord på raden bakom för att sällskapet skulle kunna sitta tillsammans. Jag är inte alls bra på sådana situationer och vågade inte säga emot. Ett par kvinnor vid bordet bredvid erbjöd mig sin lediga stol när de såg min oroade min över den sämre placeringen. Då plötsligt visade det sig att det även fanns en femte medlem av sällskapet (en ganska lång man) och man tog fram en stol till honom som man först tänkte placera precis framför mig. Detta var dock droppen och jag sa bestämt ifrån och sällskapet trängde ihop sig. Känslan av orättvisa och att jag kommit tidigt till museet (Jag var på museet redan före 13:30 då de ärenden jag skulle uträtta innan tog kortare tid än planerat och det är alltid inspirerande att gå en vända i museet innan föredraget.) bara för att hålla en av de bästa platserna åt några som kom sent fanns dock kvar...



Normalt brukar jag ju ägna sådana här inlägg åt att referera föredraget och mina tankar om det. Det känner jag dock inte att jag kan göra den här gången p.g.a. den enorma slakt som Susanna Åkerman blev tvungen att göra på ett föredrag som hon själv sa att hon vanligen brukade hålla på 90 minuter och som hon redan hade haft svårt att korta ner till den timme som hon fått till sitt förfogande av museet. Tycker man att Vasamuseet behandlade mig orättvist, är det ingenting jämfört med hur man behandlade Åkerman!



Tvärtemot vad jag trodde, hade hon och musikerna (Lilla Akademiens kammarorkester under ledning av Mark Tatlow) inte gjort upp i förväg. Istället blev Åkermans tid reducerad till 17 minuter (av ett evenemang som drog över 16 minuter på tiden!) och hon hann bara med upptakten av ett föredrag som hade potential att bli väldigt spännande och intressant och som jag, efter att ha hittat ett Youtube-klipp där Åkerman berättar om vad jag tror är samma föredrag som hon hållit i ett annat sammanhang, är än mer intresserad av att faktiskt höra. Under föredraget hamnade Åkerman också helt i skymundan på den lilla scenen av notställ och större musikinstrument.



(Undrar ni över hur jag kan veta alla tider så exakt, är det för att jag satt och kollade på klockan dels för att jag hade andra planer efteråt och dels för att jag efter ca 15 minuters musik började undra när föredraget skulle börja...)



Övriga tiden av evenemanget bjöds vi på en konsert av Lilla Akademiens kammarorkester som spelade De fyra årstiderna av Antonio Vivaldi. Vivaldi levde mellan 1678 och 1741 och skrev stycket 1725 alltså nästan hundra år efter att Kristina abdikerade 1654. De unga musikerna var jättebra och jag gillade att de hade med dragspel som en av solisterna. Däremot var det inte alls vad som hade utannonserats som huvudattraktion och inte heller vad man verkar ha informerat Susanna Åkerman om. Med tanke att i princip hela den ursprungliga timmen togs upp av Vivaldi-musik och att fler stycken finns omnämnda på hemsidan (se länk ovan) är jag väldigt nyfiken på hur man egentligen hade tänkt att det skulle finnas tidsutrymme. Särskilt med tanke på att Åkerman verkar ha ombetts av museet att hålla sitt föredrag på 60 minuter också.



Kung/drottning Kristina tillhör våra allra mest kända och omdiskuterade historiska personer och hon fascinerar många även utanför historiefacket. Att lyssna på någon som, enligt Youtube-klippet jag länkade till ovan att döma, har en sansad och pragmatisk syn på henne hade varit underbart och välbehövligt i en tid när en del manliga historiker gör sig hörda med vad man kan kalla klickjournalistikhistoria där allt är överdramatiskt och mer eller mindre fantasifullt.



Vasamuseet tillhör mina absoluta favoritmuseum och jag uppskattar verkligen deras programverksamhet som normalt sett håller väldigt hög klass, vilket jag hoppas att mina andra blogginlägg om besök där vittnar om. Det är därför det bär mig emot att totalsåga dem på detta vis, men jag blev rejält besviken på dem den här gången. De kan så mycket bättre!



Vasamuseets föredrag är populära för föredragens egen skull och då det av programbeskrivningen att döma var huvudpunkten även denna gång, tror jag också att det var därför de flesta kom. Uppenbarligen måste museet på något sätt ha gjort en dubbelbokning. Som sagt tyckte jag att musik var ett trevligt tillskott när jag trodde att den hörde ihop med föredraget. Jag lyssnar gärna på klassisk musik, men det var inte alls därför jag bokade biljetten och jag tror att de flesta som var där, var där för att höra Susanna Åkerman berätta om Kristina, vilket som sagt är det uttalade temat för alla Afternoon Tea-evenemang i vår enligt museets egen programbroschyr.



Använder man föredraget som huvudsakligt dragplåster i alla utannonserade sammanhang och om en föredragshållare fått sin rullatorsanvändande mor att trotsa en snöstorm för att höra sin dotters föredrag, är det extremt taskigt att så totalt köra över henne som man gjorde i fredags. Jag tycker att museet ska dels be Susanna Åkerman ordentligt om ursäkt och dels boka in en ny tid så vi får höra föredraget så som det var planerat! Vi skulle få höra en kvinnlig forskare hålla ett föredrag om en historisk kvinna. Istället fick vi en orkester ledd av en man som spelade musik av en manlig kompositör som inte ens var skriven när den historiska kvinnan levde! Gör om och gör rätt Vasamuseet! Jag vet att ni kan!

Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev

Detalj av brev från Margareta Leijonhufvud till Märta.

Jag har länge dragit mig för att läsa Märta Leijonhufvuds brev till Karin Månsdotter och Virginia Eriksdotter under Sturemorden då jag räknade med att det skulle vara en väldigt känslosam upplevelse.



Breven är oerhört hjärtskärande, särskilt när man sitter med facit i hand. Märta öppnar sig helt och hållet för Eriks dotter Virginia och framför allt för Karin. Hon är uppenbart livrädd och det är som att hon anar vad som komma skall. Hon bönar för maken och sönernas liv och ber om och om igen om att få vara tillsammans med dem.



Historikern Brita Planck tipsade mig om att handlingar rörande Sturemorden finns utgivna i Handlingar rörande Skandinaviens historia som digitaliserats inom Project Runeberg. Med tanke på mina föraningar och även reaktion på brevens innehåll, är jag glad att jag inte behövde sitta på Riksarkivet. Däremot vill jag hemskt gärna se originalbreven, men nu vet jag vad som väntar mig.

Kistan i vilken Märta lade ner sina anhörigas kläder

Breven dryper av ångest och det känns som att hon anade mer och mer vart det hela var på väg. Hon bönar och ber om att maken och sönernas liv ska räddas eller åtminstone att hon ska få vara tillsammans med dem den sista tiden. När hon skriver att hon och maken ju är så gamla (Märta är 47 år och Svante Sture 50 år, men konceptet "medelåldern" fanns nog inte på 1500-talet.) och därför kanske skulle kunna få leva sina sista år tillsammans, är det omöjligt att inte inse att hur mycket hon älskar honom.



Som jag väl gjort väldigt tydligt tidigare, delar jag inte alls historikern Bo Erikssons syn på Sturarna och Sturemorden. Han menar att Märta inte alls sörjer, men de här breven visar tydligt den oerhörda skräck- och ångestblandade oro hon verkar ha känt tyder på det totalt motsatta. Det finns även andra uppgifter i de Sturemordsrelaterade handlingarna som säger emot mycket av Erikssons påståenden om Märtas make och söner.



Som väl blivit tydligt om ni följt bloggen, betyder Märta väldigt mycket för mig. Jag förstår precis den där förälskelse som Fatima Bremmer säger sig känna inför Ester Blenda Nordström. Därför blir det också väldigt känslomässigt att läsa något som är ångestfyllt och jag tänker inte skämmas över min reaktion. Vi behöver mer människonära historia där även folks känslor och upplevelser ges utrymme.  Detta kan säkert skapa en närhet till historiska personer som ofta saknas idag.

Ett par tankar om kärnfamiljer, moderna familjer och tidigmodern tid

Baron Cobham och hans familj 1567. Av William Broke

I mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars 2018 skrev jag om hur Vasarna titulerade varandra och att incestbegreppet var lite mer omfattande än hur vi idag ser det. En annan sak som slagit mig när jag läst på om Vasarna är att deras familjekonstellationer inte sällan liknar våra.



Jag tror det finns en utbredd missuppfattning om att man i det förflutna alltid levde i vad vi idag kallar kärnfamilj, men faktum är att sett åtminstone till adeln, verkar det som om familjekonstellationerna är bra mycket mer "moderna" än vad många tror.



Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas biologiska moster. Sigrid Banér var gift två gånger och fick barn i två generationer. Detta har missuppfattats av flera forskare bl.a. Marie-Louise Flemberg I Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann och även Bo Eriksson på vissa platser i Sturarna. Makten, morden, missdåden (men inte på alla) som menar att Sigrid och Gustav Vasas mamma Cecilia Eka är systrar. Detta skulle innebära att Gustav och Kristina är kusiner, men så är inte fallet. Kristinas barn, bl.a. sönerna Svante och den äldre Nils Sture är det trots att de är från en generation yngre och Kristina som det verkar bara var ett par år äldre än sin systerson. Cecilia Eka är nämligen Sigrids dotter från hennes första äktenskap med Måns Eka och Kristina Gyllenstierna är dotter till hennes andra make Nils Gyllenstierna.



Kristina Gyllenstierna får en liknande familjekonstellation även när hon själv bildar familj som vuxen. Först får hon sex barn (Bl.a. Svante och  med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och efter hans död gifter hon sig med Johan Tre Rosor och de får sonen Gustav Tre Rosor. Den senare är alltså Svante Stures lillebror trots att han bara är sju år äldre än Svantes och Märta Leijonhufvuds äldsta dotter Sigrid som han alltså är farbror åt.



Gustav Vasas egen familjekonstellation är även den ganska "modern". Erik XIV får två styvmödrar och det finns uppgifter om att han kallar den yngre av dessa, Katarina Stenbock, för "mor" varför jag undrar om det egentligen fanns begrepp för att klassificera styvfamiljekonstellationer på 1500-talet. Släktträdet kompliceras ytterligare av att Katarina är systerdotter till Gustav Vasas andra fru, Margareta Leijonhufvud och därför är de övriga Vasabarnens kusin.



Släkt- och familjerelationerna framstår med andra ord som väldigt moderna och har fått mig att undra när kärnfamiljen uppstod som norm. Det verkar som att man haft en idé om den redan då om man ser till att Erik XIV kallar Katarina Stenbock för mor, men samtidigt verkar den ha varit svår att upprätthålla i verkligheten. Med dagens alla variationer i familjemönster ter det sig dock som udda att flera forskare verkar förvirrade i framför allt Kristina Gyllenstiernas släktskap med Gustav Vasa.









Målningen av 1500-talsfamiljen lånades härifrån.

Nytt år, nya planer

Gott nytt år på er! Som ni vet började jag med att skriva en kronologisk serie om Vasaätten från Stockholms blodbad till Kristinas abdikation. Det var bara det att Märta Leijonhufvud kräver bli skriven först. Det låter förmodligen jättekonstigt, men så är det.



Jag pratade om detta i mitt blogginlägg Märta och de ändrade planerna från 3 oktober förra året. Att byta fokus till Märta, har gjort det mycket lättare att fokusera efterforskningsarbetet och även att skapa en tydligare struktur för skrivandet som sådant.



Efter en hel del överväganden, har jag bestämt mig för att istället för att försöka göra en kronologisk serie, ska jag försöka mig på att skriva berättelser mer i stil med Märta där jag skildrar olika personers liv. Fortfarande kommer det att vara historisk fiktion och inte biografier då jag känner att jag får betydligt större och bättre utrymme att utforska såväl karaktärer som tidsperiod på det sättet.



En del av orsakerna till att jag finner det vara lättare att koncentrera mig på en person i taget är att jag då kan skildra händelser och för den delen också personer ur flera olika perspektiv. Egentligen kommer mycket av att jag funderat kring hur jag ska göra med Svante Sture. Han är Märtas make och den andra av mina personliga favoriter. Jag har vänt fram och tillbaka på om jag ska skriva utifrån hans perspektiv också, men kommit fram till att Märtas berättelse måste vara bara Märtas perspektiv. Däremot har jag en massa scener i huvudet från hans perspektiv (och faktiskt en hel del från andras också). Därför känner jag att det blir bäst att låta de personer som jag tycker om (vilket faktiskt är de flesta) få egna berättelser. Historia behöver trots allt inte skrivas kronologiskt. Jag tänker dock inte låta någon börja före 1520 och som tidsmässig slutpunkt kommer jag att ha när Kristina abdikerat och hon och Karl X Gustav skiljs åt efteråt.