Märta Eriksdotter Leijonhufvud

Lego-Rapunzel ser ut som jag tänker mig
Märta. Därför får hon symbolisera henne.

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det en av mina absoluta favoriter bland historiska kvinnors 497e födelsedag. Hennes namn var Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) och hon var född 24 december 1520 på familjegodset Ekeberg i Lillkyrka socken i Närke. Hon var yngsta barn till Erik Leijonhufvud och hans hustru Ebba Vasa som var syssling till Gustav Vasa. Hon fick aldrig träffa sin far. Han avrättades av Kristian II i Stockholms blodbad ungefär 1½ månad före dess att hon föddes.



För att skydda sin familj, hade Erik skickat sin gravida fru och sina barn till klostret i Västerås, vilket troligen är orsak till att de, olikt de andra av fruarna och barnen till de avrättade i blodbadet, inte tillfångatogs och flyttades till Danmark av Kristian och hans män. Efter blodbadet återvände Ebba och hennes barn istället till familjens egendomar (som hon också fick behålla) och Märta föddes.

Svante Sture

I mars 1538, vid 18 års ålder, gifte sig Märta med Kristina Gyllenstiernas yngste son Svante Sture. Det finns en historia om att Svante först var förlovad med Märtas äldre syster Margareta. Hon blev istället gift med Gustav Vasa och det berättas att han kom in i hennes inre gemak och hittade Svante på knä framför henne. Hon ska ha svarat att han kommit för att be om Märtas hand när Gustav frågade vad som pågick.



Sett till vad jag vet om, framför allt Svantes bakgrund, tycker jag det finns orsak till att tvivla på att denna kärlekshistoria är sann, men jag tänker vänta med att förklara varför till ett senare inlägg. Viktigt för just detta inlägg är att han gifte sig med Märta och att deras äktenskap framstår ha varit lyckligt.

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Märta och Svante fick 15 barn på 21 år. Tio av dessa fick bli vuxna. Bland dem fanns sönerna Nils och Erik som mördades av Erik XIV tillsammans med fadern 24 maj 1567 på Uppsala slott. Dessa mord har kommit att kallas Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

1551 dog Märtas syster Margareta och först tog Kristina Gyllenstierna
hand om hennes och Gustav Vasas barn (samt Erik som var Margaretas styvson), men efter ett tag blev
det för mycket och Märta och hennes och Margaretas syster Brita
(Birgitta) kom och hjälpte henne.



För Märta blev morden en stor tragedi. breven hon skrev till Karin Månsdotter och Eriks barn under sin make och söners fångenskap beskrivs i litteraturen som väldigt ångestfyllda och mer och mer desperata. Det sista av de bevarade breven ska också vara särskilt tragiskt när man, till skillnad från vad Märta gjorde när hon skrev det, vet att Svante, Nils och Erik låg döda inne på det stängda Uppsala slott. Hon skickade också upp mat och rena kläder till dem som det sägs att Jöran Persson och drabanterna lade beslag på själva.



Det kommer dröja ett bra tag innan jag kommer till Sturemorden rent skrivmässigt, men jag bävar redan. Jag tycker väldigt mycket om både Märta och Svante som karaktärer. Jag ser fram emot att få skildra dem och deras liv både enskilt och tillsammans mer och att göra dem illa är därför inte särskilt lockande. Jag börjar dock få en bild av händelsen och har en idé om hur jag tänker skildra den. Men det kommer troligen skrivas med en hel del tårar.

The Sture costumes

Några dagar efter morden begärde Märtas systerdotter Katarina Stenbock att få komma in i slottet i Uppsala och hittade då, förutom sin morbror och sina kusiner, sin bror Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn döda där inne. Enligt uppgift var det också hon som fick berätta för sin moster vad som hade hänt.



Kung Erik hade fått en mental kollaps och flydde till skogs och hittades först ett par dagar senare vid Odensala prästgård. När Katarina träffade sin sjuke styvson var han djupt ångerfull och bad att hon skulle söka en försoning med Märta och de andra drabbade. Han stod för offrens begravningen och Svante, Nils och Erik gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta fick också en större mängd silver som hon kallade "ett olyckligt förbannat silver, som mig ett så dyrt värde kostat."



När kung Erik tillfrisknade krävde han tillbaka silvret eftersom han ville gifta sig med Karin Månsdotter. Märta vägrade och använde det istället för att sponsra hans bröders uppror. Silvret smältes ner till pengar med hertigarnas namn som kommit att kallas blodklippingar.



Märta hade en upphöjd position inom svensk adel och när hennes make var bortrest på kungliga eller nationella uppdrag hade hon själv skött familjens gods och förläningar. Hon lär ha styrt dessa med bravur och kom därför att kallas Kung Märta. Av sin systerson, den nykrönte kung Johan III, fick hon tillbaka sin makes grevskap i Småland.



Änkerollen gav henne en större frihet och status som hon verkar ha förvaltat väl. Hon var en av de fem godsrikaste kvinnorna i landet. I och med makens död hade hon däremot ingen direktlänk in i Riksrådet. Denna förväntade hon sig däremot få genom att låta sina kvarlevande två söner Mauritz och Karl (som var för unga, 15 respektive 12, vid fadern och brödernas död) och svärsönerna skulle stå för vilket de också verkar ha gjort.

Märtas kista

För att folk skulle minnas vad som hänt hennes make och söner, lät Märta lägga ner de kläder som de hade burit i samband med morden i en kista. Där lade hon även ner en del föremål från den i ett av sjöslagen under Nordiska sjuårskriget två år tidigare stupade sonen Sten.



Märta själv dog 15 januari 1584 på Stegeholm.

Locket på Märtas kista. Jag tycker det är så vackert!

Märta beskrivs, inte minst av (främst manliga) historiker som betydligt mer intressant än sin make som har uppfattats som "tråkig" då han aldrig verkar gå över gränsen. Han tackar resolut nej till alla erbjudanden om Sveriges krona från bl.a. upproriska hansastäder och svensk allmoge. Detta ger mig dock bara ännu mer spekulationer om hans karaktär, som jag har för avsikt att vidareutveckla i kommande inlägg.



Märta tillhör som sagt en av mina favoriter. Jag tycker det är spännande
att så många av Vasakvinnorna är så starka och har relativt framstående
roller. Ja, de hamnar ofta i skymundan av sina makar som är den som bär
makten, men de är långt ifrån obetydliga i samhället. Även om jag inte planerar att skriva en berättelse utan perspektiv från de manliga karaktärerna, kommer jag definitivt att framhäva dem så mycket jag kan.





Referenser

• Ericson, Lars 2004. Johan III. En biografi, Riga


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun


• Petersson, Erik 2008. Den skoningslöse. En biografi över Karl IX, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, Litauen


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen


• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643


• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträttet av Svante Sture lånades från hans Wikipediasida och den med ätten Leijonhufvuds familjevapen lånades från Märtas.

Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann

En av de första karaktärer jag tänker att läsarna ska få stifta bekantskap med är Kristina Nilsdotter av ätten Gyllenstierna. Hon var gift med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och är mest känd för att hon försvarade Stockholms slott mot Kristian II när han dog.



Stureanhängarna var väldigt splittrade och ingen ville träda fram som ledare efter att Sten blivit dödligt sårad i slaget på sjön Åsundens is utanför Bogesund (idag Ulricehamn) och dött på väg upp mot Stockholm 3 februari 1520. Kvar fanns Kristina som själv tog upp kampen men fler och fler valde att gå över till Kristian II:s sida.



Tidigare i år kom Marie-Louise Flemberg ut med en biografi om Kristina som heter Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann.



Boken är överlag bra och även om jag hade hennes liv klart för mig i stora drag, kom det fram en del nytt om henne. Flemberg uppger bl.a. att Kristina skulle ha varit gravid när maken dog och att hon således födde barn under belägringen av Stockholm. Ett barn som av andra sägs ha varit mer eller mindre nyfött vid faderns död och skulle ha dött under belägringen. Wikipedia säger att pojken ska ha hetat Gustav och vara född året innan.



Barnet ska ha grävts upp tillsammans med faderns döda kropp och bränts
på bålet med de övriga under Stockholms blodbad. En uppgift säger att
barnet dött bara en vecka gammal, vilket skulle kunna betyda att
Flemberg har rätt om graviditeten. Det skulle inte heller vara
förvånande om denna "detalj" förbisetts (eller betraktats som
betydelselös) av manliga historiker. 

Staty av Kristina från Stockholms slott.

Gjord av Johan Theodor Lundberg 1912.

Flemberg blandar ihop släktförhållandena stundtals (t.ex. Gustav Vasas mamma Cecilia Eka var Sigrid Banérs dotter och inte hennes syster, vilket Kristina är. Detta gör att Kristina är Gustavs moster och inte Sigrid!). Dessutom beskrivs Gustavs attack på Kalmar slott och Berend von Melen som Kalmar blodbad vilket jag inte tror stämmer. Mig veterligen finns det två händelser i stadens historia som går under den beteckningen och det är när unionskungen Hans avrättar Kalmars borgare efter att det svenska riksrådet uteblivit från ett möte i staden 1505 samt Karl IX som avrättade de Sigismundtrogna ståthållarna av slottet m.fl. 1599.



Som biografi över Kristina Gyllenstierna blir boken rätt konstig eftersom den egentligen mer handlar om Sten Sture d.y. och hans och Kristinas äldre son Nils (som Flemberg, liksom många andra, förutsätter verkligen var mannen bakom titeln "Daljunkern"). Detta beror säkert väldigt mycket på källäget och den förvirring som råder under perioden.



Betydligt mindre del av boken ägnas åt att förmedla omständigheter kring Kristinas andra äktenskap med Johan Tre Rosor och hennes eget senare liv efter Stockholms blodbad. Den gav mig emellertid även en del nya kunskaper om henne, även om jag hade velat följa henne mer än männen omkring henne.

Mitt perspektiv på genren historisk fiktion

Vår tid är nu

Jag såg en diskussion om historisk fiktion med utgångspunkt för SVT:s dramaserie Vår tid är nu som utspelar sig på 1940-talet. Diskussionen handlade mycket om historiskt korrekthet och handlade en del om språket som talas i serien och att detta är relativt modernt mer än 1940-tal. Detta är också något som diskuteras i den intervju med regissören Harald Hamrell och manusförfattaren Ulf Kvenssler som radioprogrammet PP3 gjorde.



Där berättade de att de hade försökt hitta vad de kallar "en gyllene medelväg" mellan 1940-talets och dagens svenska och även att de hade varit noga med detaljer, men samtidigt inte petnoga. Det pratades bl.a. om en lampa som användes, men som inte var designad förrän på 1950-talet.

Diskussionen om hur historiskt korrekt ett historiskt drama är, sätter fingret på en fråga som jag som har ett yrke som går ut på att studera det förflutna länge har grubblat på: Kan man få något helt 100% historiskt korrekt?



Förut så tänkte jag det och jag var verkligen petnoga med alla detaljer , men ju mer arkeologisk erfarenhet jag har fått, desto mer förståelse har jag fått för att det inte är möjligt att vara det. Det förflutna kommer aldrig färdigpaketerat. Att studera det förflutna är mer som att lägga ett gigantiskt pussel. Du har ingen bild att titta på och det kommer alltid att fattas bitar.

Om vi tar språket först, eftersom det var vad som diskuterades i facebookgruppen. Svenskan förändras hela tiden, framför allt talspråket, varför det blir problem att vara autentisk när det gäller hur karaktärer ska prata.



Vår tid är nu utspelar sig alltså på 1940-talet, alltså en tid när man på olika sätt hade möjligheterna att spela in hur folk pratade. Detta gör det naturligtvis lättare att få det autentiskt. Frågan är dock om det verkligen skulle göra dramaserien bättre eller om den skulle bli för mossig.



1940-talssvenskan är dock lätt att förstå idag, varför det så klart är lättare att få till ett autentiskt talspråk än jag kommer att ha att rekonstruera språket i 1500-talets Sverige, vilket i skrift såg ut så här:

"Aren effter Gudz byrdh md påå thet xvij, thå min son Swante födder war sancte Philippi et Jacobij dag i mai månadh, ythersta i nedaneth i libra tecken."

Stycket ovan är hämtat från Kristina Gyllenstiernas bönebok och är en anteckning hon förmodligen gjorde själv över hennes och Sten Stures yngste son Svantes födelse i maj 1517. Det där är alltså hur skriven svenska såg ut. Åtminstone vid just det tillfället. Eftersom det inte fanns någon standardiserad stavning, är det inte säkert att ett ord stavas på samma sätt två gånger ens om de är skrivna av samma person.



1500-talssvenskan är hyfsat läslig även om det ibland tar ett tag innan man lär sig tyda den. Värre är det om TV-serien Vikings skulle få för sig att de måste vara språkligt korrekta.

aft uamuþ stonta runaR þaR

n uarin faþi faþiR aft faikion sunu

sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR

þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu

baþaR somon o umisum monum þat sakum ona

rt huaR fur niu altum on urþi fiaru

miR hraiþkutum auk tu

miR on ub sakaR

raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR

flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o

kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

þat sakum tualfta huar histR si ku

naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua


þ o likia þat sakum þritaunta huariR t

uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia

kura uintur at fiakurum nabnum burn

iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su


niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ


s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR

nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra

sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld

iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli

sakum ukmini uaim si burin ni


þR troki uilin is þat knuo knat

i iatun uilin is þat

sakum ukmini þur

sibi uia uari


ul niruþR

Ovan kan ni se Wikipedias transkription av runtexten på den östgötska Rökstenen (Ög 136). Som ni kanske märker är "runstenssvenskan" lite knepig att förstå för en som pratar modern svenska.

Baserat på det faktum att det också tenderar att finnas ett gap mellan hur ett språk ser ut när det skrivs och hur det låter när man pratar är det dessutom omöjligt att veta hur språket faktiskt lät under merparten av vår historia, varför det är svårt att få 100% korrekt. Självklart bör man rensa från moderna uttryck. Det skulle inte passa sig om Gustav Vasa slängde sig med uttryck som shit pommes frites! men det är omöjligt att få historisk fiktion helt historiskt korrekt.

Vad jag tror kan vara svårt att förstå eftersom vi fortfarande tänker väldigt nationalistiskt kring det förflutna, är att det i mångt och mycket är att betrakta som en annan kultur. Detta märktes inte minst i TV-programmet Historieätarna där Lotta Lundgren och Erik Haag undersökte hur det var att leva i olika tidsperioder och framför allt att äta den mat som folk åt då. Programmet ger en intressant inblick i just hur olika tidsperioder kan sägas vara olika kulturer. Hela tiden förändras vårt sätt att leva beroende på en mängd olika orsaker och väldigt mycket av det folk i det förflutna tog för givet är helt främmande för oss och tvärtom.

När jag nu har suttit och läst en hel del historieböcker skrivna av historiker samtidigt som jag även tagit del i en hel del etnologisk litteratur, har det slagit mig hur stora skillnader det finns dem emellan.



Etnologin skildrar vardagen, kulturen, seder och traditioner. Historievetenskapen tenderar att bara fokusera på politiken och makten. Jag har även läst på flera ställen kommentarer från historiker om att det dröjer tills långt fram i tiden innan man kan lära känna personerna ordentligt. Jag tycker inte alls att detta stämmer, vilket jag tänker diskutera mer i andra inlägg längre fram då jag särskilt har upplevt en viss oförstående hos en del historiker för en del karaktärer.



Engelska historiker verkar generellt bättre på detta och här ovan till vänster ser ni exempel på engelska böcker som handlar just om vardagslivet under medeltiden och "Tudor time". The Tudors är mer eller mindre samtida med Vasaätten och jag tycker därför att boken om deras vardagsliv (How to be a Tudor av Ruth Goodman) är ganska användbar för mitt Vasaskrivande även om det så klart troligen fanns en hel del olikheter också.

Självklart ska man göra så mycket efterforskningar som möjligt när man skriver historisk fiktion. Det är verkligen inte något annat jag säger. Det märks ofta väldigt väl om man inte har gjort det. Däremot så tror jag det är viktigare att man skapar en känsla för perioden än att man går in på precis varenda detalj. Det är mer det som skapar intresse och som ger folk en vilja att göra egna efterforskningar.



Jag gillar Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till höger och hon är väldigt bra på att bygga upp perioden och skapa intresse för den. Däremot tycker jag att hon har en tendens att fastna för mycket på detaljer, vilket gör att berättelsen inte alltid flyter så lätt. Samtidigt har hon varit tvungen att i princip helt hitta på en uppväxt till Cromwell eftersom det inte finns några källor om det, vilket är ett ännu vanligare problem när man kommer till det betydligt mindre väldokumenterade samtida Skandinavien. Detta är helt okej. Fiktionen ger en betydligt större friheter att jobba med personerna än vad dokumentären gör. Det är därför jag faktiskt vill skriva fiktion om Vasarna och inte fakta! Liksom med Vår tid är nu, tror jag det är viktigt för svenskarnas historiemedvetande.



Och det spelar faktiskt inte någon större roll ifall om en lampa i en serie som ska utspela sig 1945 var tillverkad på 1950-talet!!!











Bilden från Vår tid är nu är lånad från SVT:s hemsida.