Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna.
Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå.
Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).
Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.
Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.
