Kung Märta och jag

Idag (24 december 2020) är det 500 år sedan Märta Leijonhufvud föddes och för tre år sedan (24 december 2017) skrev jag inlägget Märta Eriksdotter Leijonhufvud som är en sammanfattning av de uppgifter om henne som jag hade då. Jag har utökat dessa och ändrat uppfattning om mycket, som man gör när man lär känna en person. T.ex. finner jag ingen orsak till att hennes mor Ebba Vasa höggravid skulle ge sig ut i oroligheterna utanför klostret i Västerås som hennes make Erik Leijonhufvud hade lämnat henne och barnen i. Däremot står jag fast vid att jag inte tror på historien om att Märtas make Svante Sture skulle ha varit trolovad med Märtas syster Margareta Leijonhufvud som var gift med Svantes kusin Gustav Vasa. Det är orimligt eftersom det inte finns några säkra bevis för att Svante är i Sverige mellan Stockholms blodbad 1520 och Gustav och Margaretas bröllop 1536, men numera också för att jag börjat fundera över vem av de tre närvarande personerna (Svante, Margareta och Gustav) som skulle ha glädje av att andra fick veta att Gustav överraskat Svante när han förklarade sin kärlek till Margareta. 

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta någon som kunde hjälpa mig att anordna ett ordentligt firande för Märta (Kanske i Västervik som betydde så mycket för henne.), men det här året (2020) har ju varit som det varit, vilket gör att jag tvingas nöja mig med att skriva ett inlägg om vad hon och Svante kommit att betyda för mig.

Det var aldrig riktigt meningen och jag ska inte säga att jag visste vem hon var när jag började utforska 1500-talet. Hon var väldigt mycket bara ett namn som flimrade förbi. På ett sätt borde jag väl tacka Bo Eriksson för att han skrev boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Boken skrev jag om i inlägget Bo Eriksson- Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). Jag trodde då att det var det värsta som hade publicerats och även om den mer är ett försök att skriva en ny Game of Thrones än på något sätt ge läsarna ordentliga upplysningar om svensk senmedeltid och tidigmodern tid, har jag tyvärr upptäckt att det finns värre böcker publicerade i Sverige på senare år (som jag har mina misstankar om kan ha influerat Erikssons våldsporr) och jag är oerhört glad att jag lärde känna Sturarna och tacklade Sturemorden först med Jan von Konows sansade redogörelse Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel.

I mitt inlägg Biografiförfattare (9 december 2020) skrev jag om hur män som skriver biografier verkar identifiera sig med de personer (oftast män) som de skriver om. Det här har jag väldigt svårt att göra med Märta eftersom vi är ganska olika. Däremot har jag märkt att hon smittar av sig. Jag pratar t.ex. mycket mer, även med främlingar, nu än jag gjorde förut och jag tar för mig mycket mer. Jag beundrar hennes handlingskraft och skulle själv vilja ha den. 

Med Märta (och för den delen "vasarna" generellt) har också gett mig möjlighet att upptäcka Sverige på ett helt annat sätt. Arkeologin har tagit mig runt till en hel del förhistoriska fornlämningar, men den här gången finns det (om än omgjorda senare) faktiskt kvar stående byggnader som slott. En del har varit positiva överraskningar som Örebro slott, medan andra har varit besvikelser som Gripsholm. Något jag också insett är hur många småstäder som verkar helt obetydliga idag som ruvar på en oerhörd historia och jag tycker det är helt fantastiskt att få uppleva den tillsammans med Märta och hennes släkt och vänner. Mycket av detta är möjligt tack vare att min danska väninna Maria Helleberg tar med mig runt i mitt eget land. Jag har också upptäckt hur oerhört mycket lättare det är att forska och diskutera med någon annan och hur mycket "konkurrens" och "tävlingsinstinkter" förstör för kunskapen och förståelsen om en tidsperiod och deras samtida personer.

Arboga är den senaste nya bekantskapen bland svenska småstäder för mig och en typisk plats som man lätt glömmer bort. Den har dock en jätteviktig plats i Sveriges politiska historia eftersom Engelbrekt valdes till rikshövitsman där vad som kommit att kallas den första svenska riksdagen (Arboga möte) där. Under en tid huserar även Märtas systerdotter Cecilia Vasa i staden. Västerås, Strängnäs och framför allt Västervik har alla fått en särskild plats och jag är ännu mer förälskad i Kalmar nu när jag har haft ordentlig möjlighet och tid att riktigt utforska staden än när jag var tolv och drömde mig dit som fan av sommarlovsprogrammet Salve. Jag hoppas verkligen att den här pandemin går över, så att jag kan ge mig ut på mer upptäcksfärder i mitt avlånga hemland som jag får allt större respekt för samtidigt som min kärlek till Märta och hennes släkt och vänner också växer.

Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie. 

Charmören Kristian II

 P3 historias senaste avsnitt om Kristian II är inte historieförmedling utan sensationslysten, populistisk klickjournalistik (De har alltid varit väldigt mycket vurmande för sensationslysten klickjournalistikhistoria, men avsnittet om Kristian II tar faktiskt priset!) och som nu även försvarar politiska massmord och statsterrorism, något som de TYVÄRR INTE ÄR ENSAMMA OM utan det är extremt vanligt att detta görs inom den populära förmedlingen av 1500-talet av någon anledning och som också försvaras av en del professionella historiker. 

För tre år sedan började jag gå djupare in på den nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag gick in i det med uppfattningen om att ALLT var PRECIS som TV-serien Game of Thrones, vilket alla säger. Alla tänkte bara på makt och pengar och blodbad var ”vardagsmat” och allmänt accepterat för det skriver Machiavelli om i sin bok Fursten som ALLA härskare läste och tog lärdom av. Gustav Vasa var inget mer än en (lågadlig?) usurpator som kom till makten efter att ha tvingat bort den rättmätige kungen och dessutom var Gustav Vasa en psykopat, enväldig och den riktige tyrannen. 

Vad jag har hittat under dessa tre år är däremot något helt annat och jag tänker här presentera en del av detta. Egentligen hade jag tänkt spara det här till att publicera mer ordentligt någon annanstans än så här, men jag är seriöst så oerhört trött och irriterad på den rena populistiska idiotin som går under benämningen "källkritik" när det kommer till det svenska 1500-talet. 

Jag erkänner att vissa delar av postmodernismen är viktiga och bra, men jag hatar den verkligen när den kommer till historieskrivningen! Dess avfärdande av att det bara finns en sanning har t.ex. lett till att skapa legitimitet för förintelseförnekare och faktum är att folk använder EXAKT samma retorik, argument och metod när det kommer till det nordiska 1500-talet. 

Jag är så oerhört trött på att diskutera det här med folk som förminskar Kristians övergrepp och tydliga maktmissbruk i alla de nordiska länderna pga lathet/tidsbrist från att helt sätta sig in i situationen, genom att helt avfärda vittnesmål och offentliga dokument, inte se till hur hans samtid faktiskt reagerar kraftigt på det han håller på med och kör ut och fängslar honom och som påstår att Gustav Vasa var en psykopat och den riktige tyrannen. 

Jag tänker INTE svara på några som helst kommentarer eller dyl. om detta. Det må låta sjukt elitistiskt av mig, men det är slöseri med min tid om du ändå bara avfärdar det jag säger att jag har kommit fram till de senaste åren med kommentarer i still med ”Men så tycker inte jag!” i en oerhört nedlåtande ton. 

Och till alla som försöker försvara Kristians handlingar med att det var olagligt att Sten Sture d.y. avsätter svenske ärkebiskopen Gustav Trolle eftersom denne gör landet totalt omöjligt att faktiskt styra (Sten argumenterar faktiskt för att man avsatt biskopar tidigare av samma orsaker!) säger jag bara som Phryne Fisher i Miss Fisher’s Murder Mysteries angående att homosexualitet var olagligt i Australien 1928: ”Sometimes, the law is an ass!” (Jag hoppas INTE att folk i Sverige/Norden med samma ljus och lykta som man försvarar ärkebiskop Gustav Trolle och Stockholms blodbad försvarar Ugandas potentiella avrättningar av homosexuella eftersom de har en lag som säger att det är dödsstraff att vara det!) 

1. Blodbad och politiska massmord är INTE vanligt på 1500-talet. Inte heller är det accepterat! Det är däremot väldigt vanligt på 1900-talet! De flesta människor på 1500-talet var dessutom förmodligen rätt ovana vid ordentligt våld och de levde med konsekvenserna av det våld de trots allt upplevde. Det är VI som ser det som ren underhållning och förmodligen därför ser massmördare som "charmiga" mysfarbröder. Ett för stort tapp av unga individer är också ett hot mot samhället som helhet, vilket är tydligt om man ser till hur prekär situationen är under Gustav Vasas första regeringsår. Alla som dödades av Kristian går inte att få tillbaka och manstappet inom den, redan innan, väldigt lilla svenska adeln är enormt. Det närmaste i nordisk historia man kan jämföra med är det näst värsta terrordådet på Utøya som i princip utraderade en hel generation unga norska socialdemokrater 

2. Kristian försöker ta över kyrkan!!! Han tillsätter oadliga män på biskopsposterna för att han ska ha makt över dem och kunna avsätta dem om de inte är lojala mot honom. Han har även ihjäl SJU biskopar (några bara electus, men i påvens brev där han kräver att få en förklaring på vad som hänt i Stockholm, tar han faktiskt upp t.ex. Hemming Gadh som bara är electus) vilket måste vara världsrekord! En av dem, Didrik Slagheck, som han precis utsett till biskop i Skara OCH ärkebiskop i Lund bränner han t.o.m. levande på bål i Köpenhamn 24 januari 1522 för att han försöker skylla ifrån sig om blodbadet på Slagheck. Hur är detta att hålla sig till den kanoniska rätten?! 

3. Redan under sin tid som vicekung i Norge kan man se tydliga tecken på hur lite han respekterar lagar och regler. Norge är för övrigt oroligt hela tiden. Deras stora problem är att landet är så totalt utarmat på folk sedan Digerdöden att de inte kan göra samma motstånd som Sverige mot alla odds gör! 

4. Bara för att många inom den svenska högadeln inte stöttar Sten Sture d.y. betyder det inte att de stöttar Kristian. Tvärtom verkar de ligga lågt. 

5. Kristian avrättar inte folk utifrån vilka som skrev på dokumentet för att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle! Trolle har en egen lista med personliga fiender på vilken Gustav Vasas mormor, Sigrid Banér, är överst. T.ex. Stockholms borgare och munkar i Nydala har knappast något med det att göra och man blir väl inte automatiskt kättare för att man är anställd hos en kättare?

Särskilt intressant i sammanhanget är att Erik Leijonhufvud inte finns med på någon lista, men han avrättas i alla fall. Det finns nämligen en uppgift om att han och Gustav Vasas pappa, Erik Vasa, lämnar ett möte i protest mot att Kristian hävdar sig vara ättling till Erik den helige. Han låter sig således krönas till ARVSKUNG av Sverige och kräver också att man utser hans son Hans till tronarvinge. Det här är långt innan Danmark blir ett arvrike. 

Likadant avrättas INTE biskopen Hans Brask trots att han STÅR PÅ AVSÄTTNINGSDOKUMENTET och jag tror INTE att han slapp undan bara för att han skrivit en lapp! Snarare för att Gustav Trolle inte hyste något personligt agg mot honom, för det är så Trolle och Kristian agerar!!!

Kristian skriver också ett försvarsbrev till påven där han menar att alla de dödade i princip var terrorister och att det inte hade med kätteri att göra. Sedan Laterankonciliet 1215 är det även förbjudet för kyrkomän att döma folk till döden och närvara vid verkställandet av dödsdomar och det finns inget som tyder på att Kristian är den som avkunnar någon dödsdom i Stockholm eller någon annanstans i vare sig Sverige eller Finland! Gustav Trolle benämner alla inblandade istället ”uppenbara kättare”, vilket gör att han menar att de har dömt sig själva. Det är inte heller första gången Trolle kallar sina personliga fiender för kättare. Det är ett begrepp som av honom används lika ofta (och vars betydelse därmed förminskas) som folk som skriver populärhistoria om 1500-talet använder ord som ”psykopat” och ”maffia”. T.ex. är alla som strider mot Kristian II i Långfredagsslaget kättare per automatik. 

I Lund ligger sedan Stens död ett ignorerat brev från påven om att det interdikt som den, sedan december 1519, avlidne ärkebiskopen Birger Gunnersen läste över Sverige ska upphävas just eftersom Sten (som var orsaken till interdiktet) har dött. I danska riksarkivet finns också ett brev som Gustav Trolle skriver till Kristian där han överlyckligt tackar honom för att han haft ihjäl Sten. Och är det egentligen inte VÄLDIGT underligt att Gustav Trolles far, riksrådet Erik Trolle, inte är bjuden på kröningsfesten? (Till skillnad från sonen, verkar Erik Trolle inte alls ta jätteilla upp att han förlorade riksföreståndarskapet. Han försöker t.o.m. försonas med Sten Sture d.y. genom att gifta sig med Kristina Gyllenstiernas kusin Kerstin.)

6. MACHIAVELLI VAR DEMOKRAT OCH SKREV FURSTEN SOM POLITISK SATIR! DET ÄR VI IDAG SOM AV NÅGON ANLEDNING TAR DEN BOKSTAVLIGT OCH HAR DEN SOM "LÄROBOK" FÖR MAKTHAVARE! FURSTEN VERKAR INTE HA VARIT SÄRSKILT VIDSPRIDD HELLER. DET VERKAR ISTÄLLET SOM ATT MAN FÖRVÄXLAT DEN MED BALDESAR CASTIGLIONES HOVMANNEN! Inte heller innehåller boken något som tyder på ett nytt härskarideal. Man kan se antika och medeltida härskare (vilka inte minst figurerar i Fursten!!!) som regerar på samma sätt!

7. "TYRANN"-NAMNET KOMMER INTE FRÅN GUSTAV VASA UTAN HAN KALLAS SÅ AV DE ÖVERLEVANDE MUNKARNA I NYDALA HELT UTAN INVERKAN FRÅN HONOM!!! DET ÄR INTE "VASAPROPAGANDA"!!! Proganda som omfattande politisk strategi var något som jesuitorden skapade med Propaganda di Fide 1622 för att rättfärdiga kristen mission utanför Europa. Det har totalitära regimer på 1900-talet som skapat en närmas megaloman propaganda som präglar vår bild av hur vi uppfattar den idag. 

8. Kristian II är INTE någon feministisk förespråkare av kvinnor och Sigrbrit Willoms är INTE något politiskt geni! Enda orsaken till att han litar på henne är för att hon är hans döda älskarinnas mamma. Hon får honom t.ex. att på ytterst vaga grunder avrätta Torben Oxe, en av de få danska högadelsmän som är lojala mot honom. 

Kristian tilltalar sin fru Elisabeth (d.v.s. tysk-romerska kejsarens syster!!!) som om hon vore ett småbarn. Likadant låter han de svenska adelskvinnorna och -barnen tyna bort i fängelse i Danmark under vad man nog kan säga vara koncentrationsliknande förhållanden (Per Brahe d.ä. som är den yngste som överlever skriver om hur de fick arbeta hårt för mat och förnödenheter!) eftersom det hela liknar Boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 då britterna dödade manliga boerna och lät kvinnorna och barnen långsamt dö i läger som kallats för de första koncentrationslägren. Många av de svenska kvinnorna och barnen DÖR i det fängelset och hade det inte varit för att Elisabeth för typ första gången sätter ner foten rejält mot sin man, hade de nog alla dött. DE HÄR KVINNORNA OCH BARNEN ÄR OCKSÅ HANS OFFER!!! (VI MÅSTE KOMMA IFRÅN BILDEN AV ATT FÄNGSLADE ADELSPERSONER LEVER LYXLIV PÅ SLOTT!!!) 

Jag har alltid försvarat att han åtminstone inte verkar kunna avrätta kvinnor och barn, även om Ribbing-pojkarna varit ett undantag. Detta eftersom jag har tyckt att det är märkligt att han låter Svante Sture (och eventuellt också Nils Sture förutsatt att han inte är kvar i Danzig med Peder "Sunnanväder" Jakobsson) och senare även Per Brahe d.ä. På sistone har dock hört flera säga att eftersom vi vet att Sören Norby kräver ersättning av både Frederik I och Gustav Vasa för att ha räddat flera personer och eftersom Kristian av allt att döma kommer att kritiseras hårt för blodbadet, känns det som att det lika gärna kan vara därför som han låter kvinnorna och barnen dö av sig själva. Hans fru Elisabeth verkar också till slut faktiskt lyckas stå upp mot honom, så att de svenska kvinnorna och barnen ska åtminstone klara sig. Tanken om att han åtminstone skulle skona kvinnor och barn står därför inte på något sätt oemotsagd och en del av mig har så smått börjat tro på det i och med hans brutalitet i övrigt.

9. Det finns även fler likheter mellan Kristian II och brittiska imperialister kring sekelskiftet. Det finns INGA som helst tecken på att han har för avsikt att tillsätta ett nytt svenskt riksråd utan lämnar istället landet att styras av Gustav Trolle, Didrik Slagheck (som alltså Kristian utser till biskop i Skara efter Vincens Henningsson) och Jens Beldenak (som Kristian ger Strängnäs efter Mattias Gregersson Lillie). Under det knappa år han är kung i Sverige tar han även ut mer silver från gruvan i Sala än någon annan svensk regent gjort. SVERIGE ÄR NOG DET ENDA LAND I VÄRLDEN DÄR MAN RÄTTFÄRDIGAR ATT EN UTLÄNDSK MAKTHAVARE INVADERAR LANDET MED VÅLD, AVRÄTTAR DEN INHEMSKA MAKTELITEN OCH PLUNDRAR LANDET PÅ DESS RESURSER OCH DÄR DEN INHEMSKA MAKTHAVAREN SOM MED HJÄLP AV ETT ENAT FOLK TVINGAR UT HONOM OCH SOM ÄR EN AV DEN VIKTIGASTE VI HAFT FÖRMINSKAS TILL EN SIMPEL USURPATOR UTAN NÅGON SOM HELST RÄTT TILL MAKTEN I SITT EGET LAND TROTS ATT HAN FÖTTS IN I DEN INHEMSKA MAKTELIT SOM DEN UTLÄNDSKA MAKTHAVAREN NÄSTAN UTRADERAT!!! 

10. Historieskrivning om blodbadet har helt och hållet fokuserat på att det är en juridisk händelse, men det är faktiskt en rent politisk sådan! Det borde vara tydligt sett till hur det utförs med EN REST GALGE MITT I STAN (och inte på galgbacken!). Det faktum att man ens reste en galge, liksom att Trolle har sin egen lista på politiska motståndare som INTE skrivit under avsättningen av honom, också visar att blodbadet var planerat. Man kan jämföra med Sturemorden som utförs av Erik XIV (och Jöran Persson), en annan ”idealkung” för den moderna svenska populärhistorien vars regeringstid är minst lika förödande för Sverige sett till antalet dödade och den svenska ekonomin. Dessa MORD utförs genom hugg, stick och slag i källaren på ett låst slott och präglas av ett stort mått av kaos att de inte kan sägas vara välplanerade, rättsliga avrättningar!!! 

11. Gustav Vasas väldigt oförtjänt (!!!) dåliga rykte (liksom framhävandet av Erik XIV som ideal monark) har jag lyckats dra tillbaka till August Strindbergs historiska pjäser (där Jöran Persson är socialdemokrat!), men det präglar även Vilhelm Mobergs populärhistorieböcker. I den senare framhävs särskilt Nils Dacke i ett extremt revolutionsromantiskt skimmer som även präglar Lars-Olof Larssons skildring av såväl Dacke som andra smålänningar och för den delen Gustav Vasa. Larssons biografi Gustav Vasa- landsfader eller tyrann? bör betraktas i ljuset av denna ensidiga och enkelspåriga vinkling. 

Nils Dacke har porträtterats som frihetshjälte, inte minst i Småland och att Gustav Vasa varit tyrannisk i sitt dödande av honom och hans män, men så är inte fallet. Idag skulle vi ha betraktat Dacke som en terrorist och enbart en handfull inblandade verkar ha avrättats av Gustav. Den samma märkliga förvrängning har skett när det kommer till Klockupproret i Dalarna där 3 personer avrättades och 1 dog i fängelse, vilket i utställningen Gustav Vasa talar ur skägget på Kalmar slott i somras benämndes "massavrättningar". Lika många avrättas också efter Västgötaherrarnas uppror. Gustav väljer alltså ut ledarna och avrättar dem (mycket för att verka avskräckande på andra! - Det är nämligen det avrättningarna var till för! Man har inte råd med stora manstapp, varför de flesta döms till böter. De groteska straffen vi idag verkar älska att läsa/skriva om var mest till för att avskräcka folk från att begå brott!!!). Hans brev till upprorsmännen är INTE bara löften som han inte tänker hålla (Han håller faktiskt förvånansvärt mycket av det han lovar i de breven!). Istället är det att betrakta som att han går ner på knä och försöker bemöta dem lågaffektivt först! 

12. GUSTAV VASA OCH DALKARLARNA DRAR INTE IGÅNG BEFRIELSEKRIGET! Det görs av Klas Kyle som lyckas fly från Stockholm och således överlever blodbadet och drar igång ett uppror mot Kristian som gör att Småland befrias i månadsskiftet januari/februari 1521 HELT UTAN Gustav Vasas inverkan. 

Ett GIGANTISKT fel är att det här har mer skildrats ihop med Dackefejden alternativt som ett mindre bondeuppror, men särskilt som Kristian aldrig återfår kontrollen över Småland tyder på att det är att betrakta som del av svenskarnas frigörelse från honom. 

13. Kalmarunionen är INTE ett enda lång kaos! Det går i vågor och även om motsättningar finns inom svenska högadeln hela tiden, är de inte alltid lika starka. Man byter inte heller lojalitet hela tiden utan det ska mycket till innan man gör det. Kriget mot Ryssland under Sten Sture dä är ett av dessa tillfällen. Den äldre Sten är bättre på fred! Sturetiden är i övrigt relativt lugn från inrikespolitiska konflikter. Med tanke på hur mycket folk idag (och inte minst P3 historia) tenderar att älska att prata om folks frigörelse från koloniala förtryck (inte minst från illvilliga imperialister!), så är det ju väldigt märkligt att svenskarna skulle vara undantagna detta utan hade mått bättre under en kung som ägnat sig åt ett massmord på befolkningen som saknar motstycke både före och efter i landets historia och som verkligen plundrar det redan innan fattiga landet på dess sista tillgångar.

DET SVERIGE SOM TAR EMOT KRISTIAN PÅ SENSOMMAREN/HÖSTEN 1520 MÅSTE VARA ETT OERHÖRT KRIGSTRÖTT FOLK!!!! De har redan då förlorat i princip ALLT och vill förmodligen bara försäkra sig om att kunna leva ett normalt liv hädanefter. Det här är förmodligen orsak till att de är lite för naiva, men DET ÄR LÄTT FÖR OSS SOM SITTER MED FACIT I HAND ATT TA FÖR GIVET ATT DE ÄR KORKADE SOM INTE FATTAR ATT KRISTIAN INTE TÄNKER GE DEM AMNESTI EFTERSOM LANDET FORTFARANDE ÄR UNDER INTERDIKT! DET NORMALA ÄR ATT INTERDIKT OCH BANNLYSNINGAR UPPHÄVS NÄR PERSONEN SOM ORSAKAT DEN ANTINGEN ÅTERTAGITS I KYRKAN ELLER DÖTT ALLTSÅ I DETTA FALL STEN! DET FINNS ETT BREV FRÅN PÅVEN OM ATT LÖSA INTERDIKTET SOM KRISTIAN OCH GUSTAV TROLLE HELT HAR IGNORERAT! Till skillnad från Didrik Slagheck och Jens Beldenak ÄR Hemming Gadh EN OERHÖRT KUNNIG TEOLOG! Men krigströtthet är tydligen svårt att förstå för folk som ser krig och våld som underhållning... 

14. Ett annat lika stort fel man gör är att man pekar på att det inte kommer några storpolitiska utspel mot Kristian, men seriöst tar det svenskarna 8 månader att slänga ut Kristian och utse Gustav Vasa till riksföreståndare, vilket tyder på att Kristian har tappat så pass mycket kontroll att detta kan göras officiellt vid det läget. Det går alltså förmodligen för fort för att någon utomstående ska hinna reagera (och Gustav får faktiskt hjälp från Lübeck, så det är knappast så att han står helt utan stöd utifrån). 

15. GUSTAV VASA ÄR FÖDD IN I RIKSRÅDSADELN! HANS FAR VAR RIKSRÅD OCH HAN HAR BÅDE RIKSFÖRESTÅNDARE OCH ÄRKEBISKOPAR INOM VASAÄTTEN OCH HAN LJUGER INTE NÄR HAN SÄGER ATT HAN ÄR ARVVINGE TILL STEN STURE DÄ FÖR DET ÄR HANS FARMORS BROR!!! Han är verkligen den närmast levande manlige släktingen till den gamla riksföreståndaren. HANS SYFTE ÄR HELLER INTE ATT BLI KUNG! HANS SYFTE ÄR ATT SE TILL ATT BEFRIA LANDET FRÅN EN AV DE VÄRSTA MAKTHAVARE DE NORDISKA LÄNDERNA NÅGONSIN HAFT! Jag har heller aldrig förstått varför det var så totalförbjudet att avsätt just Kristian II. Man avsätter Magnus Eriksson utan att kalla Albrekt av Mecklenburg för usurpator och är inte Nordens i särklass största usurpator i sådana fall Margareta som väl inte borde ha rätt till någon tron efter att hennes son Olof dött. DANSKARNA SPARKAR JU OCKSÅ UT KRISTIAN BARA NÅGRA ÅR SENARE EFTERSOM DE ANSER HONOM TOTALT INKOMPETENT OCH DE FRUKTAR FÖR SINA EGNA LIV!!!

16. Ett tredje fel som görs är absurt nog att inte förstå att det är det är STUREANHÄNGARE som KRISTIAN har ihjäl. Dessa menar många konstigt nog istället att Gustav Vasa har ihjäl eftersom de varit avundsjuka på att han tagit makten och gjort uppror. Men vilka är kvar? Ingen av de få som överlever blodbadet gör några som helst försök att komma till den absoluta makten igen och Peder "Sunnanväder" Jakobsson som verkar ha varit i Danzig (eventuellt med Nils Sture) under blodbadet är den enda som verkar leva. Ett bevis för hur stort genomslag Lars-Olof Larssons biografi om Gustav Vasa har haft är att den så kallade Daljunkern lite har tagits för given vara Nils Sture efter Larssons argumentation för detta och det tas upp över allt. När Lars Erik Westlund däremot gick i källorna, konstaterade han att dateringen på dokumenten visar att Nils Sture ännu var i Gustav Vasas tjänst i april 1527 och första nämnande av Daljunkern är i mars samma år. 

17. Makt är inte allt för 1500-talets maktelit, men det verkar ändå vara den givna utgångspunkt för majoriteten som skriver populärhistoria om det svenska 1500-talet högadel. Konstigt nog, eftersom man har så lätt för att anamma postmodernismens syn på sanning och objektivitet, brukar det däremot inte förekomma någon maktanalys utan man tar för givet att den fungerar som makten gör idag eller utgår från Game of Thrones. Inte sällan med ett "When you play the Game of Thrones, you win or you die"-citat inkastat även när det gäller personer som inte visar några tecken på att ha några direkta maktambitioner. Adeln blir automatiskt maffia (som faktiskt är ett medelklassfenomen!) och trots ett välutvecklat rättssamhälle (och förvånansvärt rättstrogna befolkningar i alla nordiska länder!) används begreppet "klanvälde" ofta inom populärhistorien. Förmodligen ska detta ses som en synonym till "ättesamhälle", men Dick Harrison (Han kan om han vill och det är inte han som använder begreppet klanvälde!) skrev den mer läroboksaktiga boken Sveriges historia, medeltiden 2002 där han pekar på att man på senare år inom forskningen övergivit tron på ättesamhället på senare år då individernas släktkrets varierade beroende på sammanhang liksom ens skyldigheter och rättigheter gentemot släktingar. 

Ståndssamhället strävar efter att hela tiden vara stabilt. Instabilitet, misstänksamhet och kaos är direkt farligt för samhället. Därför tolererar man inte vad som helst. Det här är verkligen tvärtemot makten idag som bygger på instabilitet och stress. Erik XIV katastrofala och våldsamma regeringstid borde vara ett varningsexempel på hur det går. 

Man pratar om två olika statsskick under tidigmodern tid: absolutism och konstitutionalism. Det förra är alltså envälde och det senare är när makten delas mellan en regent och ett parlament. Sverige är alltså under hela medeltiden och vasatiden konstitutionalistiskt och man är faktiskt så "demokratiska" att även borgare och bönder har en självklar plats i riksdagen. Det finns ingenting som tyder på att Gustav Vasa (eller någon annan Vasa-kung utom möjligen Jöran Persson med Erik XIV som nickedocka!) försöker ändra det systemet. Däremot finns det tydliga tecken på att Kristian II har planer på att göra sig enväldig. Han låter sig som sagt krönas till ARVSKUNG och får riksrådet att välja hans son Hans till hans efterträdare och det finns inga som helst tecken på att han planerar att tillsätta ett nytt svenskt riksråd efter blodbadet. Tvärtom ska landet styras av Gustav Trolle, Didrik Slagheck och Jens Beldenak. Ett tecken på hur oerhört påfrestande Gustav Trolle nog var att jobba med, är nog det faktum att de andra två reser hem till Danmark efter några månader. Överallt ser man däremot att Gustav Vasa var enväldig. Det står t.o.m. i läroboken Det svenska samhället 1720-2018. Böndernas och arbetarnas tid av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström (liksom att Gustav II Adolf var det), men det stämmer alltså inte.

18. Stundtals verkar det ligga ett märkligt extremmarxistiskt revolutionsromantiskt skimmer över framför allt den svenska populärhistorian och en total oförmåga att se till vad som faktiskt var bäst för SVERIGE OCH SVENSKARNA vid vissa specifika tidpunkter. Man verkar inte riktigt reflektera över varför SVENSKARNA AVSATTE KRISTIAN II OCH ENHÄLLIGT VALDE GUSTAV VASA utan istället utgår man från att Gustav bara var maktgalen. Man verkar också tro att bara man säger tvärtemot nationalromantikerna, så har man skrivit något antinationalistiskt, vilket man fått höra att man ska göra. Det slutar emellertid oftast med att man gravt demoniserar historiska svenskar och förminskar/avfärdar historiska händelser där Sverige blivit kränkt och/eller utsatt för övergrepp utifrån (som t.ex. av Kristian II). 

Det här präglar synen på hela Gustav Vasas regering. Han är en av de bästa makthavare vi har haft sett till vad han gör för landet! Det är oerhört orättvist att degradera honom till en psykopat och tyrann för att han inte tyckte det var okej att Nils Dacke levde rövare i Småland. Och Dacke kan inte ha varit en torpare. Det skulle ha varit väldigt svårt för en torpare att få fram 200 mark eller 12 oxar att betala i böter. Han kommer också från en av den rikaste jordbruksbygden i Småland som senare Axel Oxenstierna får som grevskap!

19. När jag försökt säga hur seriöst idiotiskt urusel den svenska populärhistorien om 1500-talet är till historiker, så har jag blivit avfärdad med att det generellt är dåligt och jag har även fått höra att jag inte vet något därför att jag inte är historiker och därför att jag skriver skönlitteratur. Men seriöst ser jag också historiker skriva att de inte har så mycket tid till forskning och detta bekräftades av en brittisk kompis som är journalist och jobbar på ett universitet i England. Det här tycker jag pekar på att seriösa hobbyforskare som är helt utan deadlines nog kan gå djupare i källorna, vilket jag har försökt göra. Jag har också försökt ta reda på varifrån allt som skrivs egentligen kommer. Detta för att försöka förstå syftet med alla dessa "omskrivningar" av historien. Vad har egentligen folk för syfte med att kalla Gustav Vasa psykopat och beskriva Kristian II som "charmig"? Vad får man ut av att förminska betydelsen av Stockholms blodbad? Vill man legitimera politiska massmord? Är det för att man tror det höjer ens egen status och ger en själv en plats i historieböckerna? För i så fall kan jag tala om att Stockholms blodbad och Gustav Vasa har nedvärderats och den senare även hatats sedan 1960-talet! Vad svenskarna aldrig har fått en chans att göra är däremot att lära känna Gustav Vasa och att höra Shanti Roney skrika att Cecilia Vasa är en hora (vilket jag har väldigt svårt att tro att Gustav Vasa någonsin skulle göra, men på 1500-talet betydde orden något!) på Kalmar slott är INTE att låta honom tala ur skägget.

Det finns en väldigt tydlig tendens till att man idealiserar England i den svenska populärhistorien och jag kan tycka att det finns mycket att lära därifrån när det gäller förmedlingen av historia. Det är däremot inget av detta som svenska populärhistoriker tagit till sig utan för att the Tudors är kända för att ha varit demoniska härskare som avrättade folk till höger och vänster, så tycker man att Vasarna kan ju inte ha varit annorlunda, för så var ju härskare under den perioden för Fursten skrevs då ungefär.

20. Jag är alltså inte historiker utan har en masterexamen i arkeolog och jag har valt att skriva skönlitteratur om det svenska 1500-talet. Det här betyder tydligen enligt riktiga svenska historiker att jag inte ska tas på allvar över huvud taget. På ett sätt kan jag förstå det. Den svenska populärhistorien är överlag dålig, men tar priset när det kommer till det svenska 1500-talet och de historiska romaner som har publicerats på senare år är många gånger under all kritik. Författarna av historiska romaner har verkligen tagit till sig av den tendens som finns även i populärhistorien att helt avfärda ALLT vedertaget och satsa på att låta fiktiva karaktärer helt skriva om historien. 

I de historiska romanerna som publicerats på senare år finns t.ex. en Cecilia Vasa som av oklar anledning får ett förhållande med en helt fiktiv kvinna som av någon anledning växer upp hos de NIO Vasa-barnen eftersom de tydligen inte kan leka med varandra och tydligen behövde vi också en roman där Gustav Vasa har en älskarinna och ett utomäktenskapligt barn i Dalarna. Inte konstigt att historiker kanske ser ner på en om man säger att man skriver skönlitteratur egentligen. Det betyder emellertid inte att ALL historisk fiktion görs på det sättet och det är heller inte mitt eget syfte med att skriva skönlitteratur. Med tanke på hur historiker ofta klagar på hur lite tid de har till att forska (något som styrks av en engelsk vän till mig som jobbar på universitet) kanske man heller inte ska underskatta seriösa hobbyforskare. De har ofta tid och faktiskt också intresse att leta djupare efter källor etc.

Det största problemet med blodbadet och 1500-talet i allmänhet verkar däremot vara att det inte finns så mycket publicerad seriös forskning om perioden och populärhistorien har präglats av vad jag kallas klickjournalistikhistoria (eller Game of Thrones-historia) inte sällan av samma typ som den som blir tydlig i P3 historia många gånger och särskilt i deras avsnitt om Kristian II. Jag tror inte detta problem hjälps av att man hela tiden hävdar att det inte finns källor till blodbadet och jag undrar många gånger var man inte letar. 

Jag har gått in i källorna helt och hållet för att försöka lära känna personerna (inte fördöma, offer- eller idiotförklara dem!) och se vad som är rimligt sett till perspektivet att även om det finns olikheter mellan oss, så finns det ännu fler likheter! Om ni nu prompt vill hävda att Gustav Trolle hade lagen på sin sida, tycker jag däremot ni bör ta en funderarare över om lagar alla gånger automatiskt har rätt. Som jag sa i början: försvarar ni även den lagstiftningen som idag ger Uganda rätt att avrätta HBTQ+-personer?

Mycket av detta och mer har jag tänkt (och tänker fortfarande) publicera mer ordentligt senare med ordentliga källhänvisningar och allt. Det här är skrivet ihop snabbt i ren frustration och ilska efter mycket tandagnisslande senaste veckan. Jag tänker inte svara på några som helst kommentarer eller frågor kring det hela heller. Jag vill bara få uttrycka vad jag själv hittat i källorna utan att bli helt överkörd av kommentarer i stil med: "Så tycker inte jag." KRISTIAN BLIR ALLTSÅ AVSATT I BÅDE I SVERIGE OCH DANMARK OCH SATT I FÄNGELSE!!! 

Jag skulle kalla det historieförfalskning om inte paret Harrison överanvänt det begreppet, så jag gör inte det. Charmig är ju dessutom en subjektiv bedömning och med tanke på den oerhörda våldsfetish som är tydligt framträdande i majoriteten av de populära skildringarna av det svenska 1500-talet idag är jag DÄRFÖR inte förvånad över att liknande epitet tillskrivs en sådan brutal man som Kristian II. Jag menar skulle man fråga Eva Braun, skulle man nog få höra att Adolf Hitler också var charmig...

Tre år

Idag (12 november 2020) är det tre år sedan jag startade denna blogg. Det är fortfarande roligt, men som ni kanske märkt har det inte blivit lika många inlägg på sistone. Jag har sedan en tid tillbaka lite skrivkramp, vilket gör att jag prioriterar att skriva på mitt försök till roman om Märta Leijonhufvud och inlämningsuppgifter på den kurs jag går framför att blogga. Det är också en hel del annat som händer i mitt liv just nu som kräver en stor del av mitt fokus.

Jag har insett att folk gärna avfärdar mig för mitt val att skriva skönlitteratur, men det betyder inte att jag faktiskt inte bryr mig om källor och fakta. Tvärtom tycker jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på fakta. Jag har svårt att förstå perspektivet att det skulle finnas för få källor för att kunna förstå den svenska/nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag tycker att man kan få en okej bild av grundläggande personligheter och händelser. Däremot tycker jag inte att det finns nog uppgifter för att kunna skriva ordentliga biografier. Jag övervägde detta när jag började fokusera på Märta, men insåg att skönlitteraturen skulle ge mig andra friheter att utforska henne som person samt hennes relation till hennes familj och vänner (vars personligheter jag också vill utforska). För mig har skönlitteraturen blivit ett sätt att försöka levandegöra det förflutna på ett sätt som en historiebok inte kan och jag tror (och hoppas om det blir av) att det kan vara en inkörsport till historien för andra också.

Mitt nya djupdyk i konstvetenskapen i och med kursen i Dräkt- och interiörhistoria nu i höst har lett till att jag blivit styrkt i min tro att olika konstformer på många sätt kan vara bra om man vill förstå något. Som del av kurslitteraturen (Ni kan se en del av den på bilden ovan till höger.) har jag fått läsa stycken ur Baldesar Castigliones bok Hovmannen (Il Cortegiano) som är en bok som ofta refereras till (även om den inom populärhistorian i princip aldrig nämns eftersom man där istället helt koncentrerar sig på Fursten av Niccoló Machiavelli) och den framstod som så intressant att jag bestämt mig för att försöka ha tid att läsa den vid sidan om. Jag har inte kommit så långt än, men fascineras över hur oerhört detaljerad han är.

Bland det jag tycker har varit mest spännande att upptäcka med 1500-talet är historiesynen. Det behövde inte vara 100% faktamässigt korrekt utan handlade mer om att sprida moralisk kunskap. 1500-talet har ingen gräns mellan fakta och fiktion, något som jag inte känner är lämpligt att ta efter i historieforskningen eller populärhistorien. Vad jag däremot tycker att vi kan ta till oss är viljan att känna igen sig i historiska personer. Den moderna historieskrivning tenderar istället ofta framhäva olikheter (ofta med mer eller mindre evolutionistisk prägel). Samtidigt har jag märkt att det som Witold Rybczynski skriver i sin bok Home. A Short History of an Idea om att det faktum att vi blivit så besatta av att försöka rensa bort vår egen tid från historiserande framställningar i t.ex. olika konstformer eller i olika designkollektioner (Rybczynski pratar framför allt om Ralph Lauren, men nämner även Estée Lauder och Malcolm S. Forbes.) stämmer. Det tyder på att det är något vi saknar i det förflutna som den moderna världen inte riktigt kan ge oss. 

Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år

Idag (7 november 2020) är det femhundra år sedan det värsta terrordådet i Nordens historia började. Det har sagts väldigt mycket underligt om Stockholms blodbad inom den populärvetenskapliga historieförmedlingen i såväl Sverige som Danmark på senare år. Men den här femhundraårsdagen vill jag faktiskt inte ägna åt förminskningen av händelserna, försvaren av Kristian II och ärkebiskop Gustav Trolle eller märkliga försök att idiotförklara och skuldbelägga Kristina Gyllenstierna. Istället vill jag ägna ett inlägg åt ett förmedlingsförsök som jag faktiskt tycker är helt okej nämligen Medeltidsmuseets utställning Stockholms blodbad 500 år. 

Ett tecken på hur mycket kunskapen om Stockholms blodbad "sitter fast" är att Medeltidsmuseet i beskrivningen av utställningen på sin hemsida inte tagit hänsyn till det nya vittnesmål från Olaus Magnus som upptäcktes för bara några år sedan och som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018). Medeltidsmuseet menar på hemsidan att bara 82 personer miste livet i Stockholm, men Olaus Magnus skriver att han såg fler än 120 personer dödas. Det finns en tendens till att nedvärdera vittnesmål när det kommer till 1500-talets Sverige, men särskilt som vi inte har några uppgifter på exakt hur många tjänstefolk som faktiskt dödades på Stortorget, tycker jag inte det finns någon orsak till att ifrågasätta vittnesuppgifter. Sist jag kollade var tjänstefolk också människor. Medeltidsmuseet ignorerar dock inte Olaus Magnus i själva utställningen. Man verkar tvärtom ha försökt att låna in boken i vilken han skrivit ner beskrivningen från Kungliga biblioteket, men fick nöja sig med en kopia.

Likadant hade man kanske kunnat undersöka lite om hur Kristian II tillsätter biskopar. Vare sig Didrik Slagheck eller Jens Beldenak är några "kunniga teologer" som Medeltidsmuseet påstår, utan har mer fått sina biskopstitlar för att Kristian II både ska få makt över kyrkan och för att de ska vara fullt medvetna om att de har honom att tacka för allt och att han kan ta ifrån dem det om de inte gör som han säger. Därför blir de danska biskoparnas (lyckade) försök att få honom avsatt i Danmark bara ett par år efter att svenskarna sparkat ut honom, faktiskt rätt spektakulärt. Inte heller skulle jag säga att man behöver ägna ännu mer tid åt att diskutera vem som var "drivande" och ansvarsfrågan. Att det är det som har tagits allt fokus, tycker jag snarare är anledningen till att forskningen om blodbadet sitter fast. Som arkeolog måste jag slå ett slag för att studera vad folk gör, vilket jag till min glädje upptäckte är en metod som används av Gender and Work-projektet vid Uppsala universitet. Det är min uppfattning att det finns mycket att hämta där. Den främsta responsen mot blodbadet: att svenskarna slänger ut Kristian är t.ex. om möjligt ännu mer förminskat än själva blodbadet.

Överlag tycker jag däremot att utställningen är helt okej. Stockholms blodbad är normalt sett väldigt frånvarande i Medeltidsmuseets utställningar som framför allt är fokuserad på medeltida (tror hög- och senmedeltida) vardagsliv i Stockholm och jag är glad att de har lyckats samla ihop Karl-Olof Björks träskulpturer som skildrar blodbadet och de huvudsakliga aktörerna. Normalt sett finns bara skulpturen av biskopen Hans Brask på museet och jag har länge velat se övriga skulpturer, så jag fann det därför väldigt trevligt att de lyckats samla alla igen. De är väldigt uttrycksfulla och personliga, men har samtidigt en grovhet som liknar medeltida träskulpturer.

Medeltidsmuseet har stundtals lite väl långa texter, men de är relevanta för ämnet och jag fick faktiskt lära mig ett par saker som jag inte hade koll på sedan innan. T.ex. att landsknektarnas härjningar i Stockholm efter blodbadet måste ha varit omfattande eftersom det nya rådet kräver av deras skotske ledare ett löfte att de knektar som använder övervåld ska straffas. Vad jag däremot inte sett att någon reflekterat över är att Stockholm var en stad full av änkor och barn. Att det finns så få män kvar i staden kan man misstänka är orsaken till att Gustav Vasa låter stockholmsborgaren Gorius Holste, som var lojal mot Kristian II, sitta kvar till en början.

En av texterna är en lång lista av folk som dödades av Kristian II både i Stockholm och i övriga Sverige och Finland. Däremot märkte jag att en person står med och att man har utelämnat en annan som har minst sagt lite annorlunda öden. En del av adelsmännen presenteras dessutom lite närmare tillsammans med sina vapensköldar. Jag hade önskat att man fick veta lite mer om dem, men bara listan gör att man får en uppfattning av omfattningen på händelsen. Jag uppskattar verkligen att det är en normal ton i texterna och inte den extremt upphetsade som är alldeles för vanlig i populärhistoriska skildringar av 1500-talets Sverige i allmänhet och i skildringar av blodbadet och Sturemorden i synnerhet. Inte minst personskildringarna är präglad av en helt annan lugn ton och ord som "psykopat" och "maffia" lyser helt med sin frånvaro. Istället får man en saklig genomgång av de inblandade som jag faktiskt uppskattade. Det mest dramatiska är det uppdukade rödfärgade bord som möter en direkt när man kommer in i utställningen och det är inte något som direkt stressar upp en på samma sätt som det jag kommit att benämna som "våldsporr" i texterna i utställningen Gustav Vasa talar ur skägget i t.ex. mitt inlägg Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020)

Jag tyckte också om att man inte gav en väldigt lång invecklad bakgrundshistoria till blodbadet med början i Magnus Erikssons maktövertagande i Sverige och Norge 1319 eller drottning Margaretas unionsbildande 1397. Det senare nämns, men istället för att berätta hela Kalmarunionens historia, har Medeltidsmuseet valt att bara göra en kortare sammanfattning för att sedan fokusera på blodbadet. Jag uppskattade också att man faktiskt inte ser det som hände i Stockholm som en isolerad företeelse utan faktiskt tar upp övriga platser där Kristian dödar folk i Sverige och Finland som ofta har skildrats som händelser under hans Eriksgata, vilket jag aldrig förstått.  

Något som jag saknade var mer om de svenska adelskvinnorna och -barnen som fängslas i flera år i Danmark. Detta brukar bara bli ett kort konstaterande i historieböckerna. Jag har fått intrycket att mångas syn på adligas fängelsetid är lyxliv på ett slott med utegångsförbud. Den bilden träder inte direkt fram i Per Brahes skildring av fängelsetiden. Han är yngst av de som överlever fängelseperioden och skriver om hur de får jobba hårt för mat och andra förnödenheter. Emot att det skulle handla om lyxliv står också att så många av kvinnorna och barnen dör, men Bo Eriksson menar att de skulle haft tid och ork att vara svartsjuka på varandra för att man strävade efter att ha högst status som fånge i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, vilket jag skrivit om i mitt inlägg Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). I inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) tog jag upp att det finns likheter med boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 där man lät boerkvinnorna och -barnen tyna bort i vad som kommit att kallas de första koncentrationslägren. Att Per Brahe dessutom skriver att de fick slita hårt för förnödenheterna gör parallellerna till koncentrationsläger ännu mer relevanta. Den enda av dessa kvinnor och barn som omtalas i Stockholms blodbad 500 år, trots att de borde räknas som Kristian II:s offer, är dock Kristina Gyllenstierna.

Som jag sagt innan har mycket "konstigheter" framlagts om blodbadet på senare år och det bästa med Stockholms blodbad 500 år är att Medeltidsmuseet inte brytt sig om merparten av dessa utan tagit fasta på uppgifterna om det. Man har en betoning på Stockholm, men tar samtidigt upp Kristians övriga dödande i Sverige och Finland som alldeles för ofta betraktas som något separat. Man skulle kanske ha kunnat gå in mer på dessa händelser (särskilt som de är mindre kända), men det är en liten utställning, så jag ser det inte som någon större brist. Särskilt inte som Medeltidsmuseet lyckats göra en utställning utan att hänge sig åt överdramatisk "våldsporr" som t.ex. den ovan nämnda utställningen Gustav Vasa talar ur skägget präglades av. Kort sagt en sansad, värdig utställning som jag blev positivt överraskad av.

Paul Borenberg - Flört och lust i 1600-talets Stockholm

I fredags (23 oktober 2020) var det dags igen för Afternoon Tea-föredrag på Vasamuseet. Denna gång hade det titeln Flört och lust i 1600-talets Stockholm och hölls av nydisputerade historikern Paul Borenberg. Hans avhandling Tjänstefolk handlar som namnet antyder om pigor och drängar som han kommit närmare genom att gå igenom olika källor, bl.a. rättegångsprotokoll, från perioden 1600-1635.

I Vasamuseets tidigare Afternoon Tea-föredraget Äktenskap och relationer i tidigmodern tid som jag skrev om i inlägget Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019) talade Malin Lennartsson om hur man ofta misstolkar tidigmoderna äktenskap och att de inte främst verkar vara resonemangs- och barnäktenskap. Det här kom även Paul Borenberg in på i sitt föredrag och visade att man bl.a. måste ha en egen gård för att gifta sig och att hushållen bara skulle bestå av ett gift par. Det här innebar att man ofta var ca 25 år när man gifte sig och det var inte ovanligt att man fick vänta tills dess man var 30 år. Borenberg menar att situationen kan ha varit annorlunda inom adeln och bland kungliga. Kungliga äktenskap var av förklarliga skäl ofta politiska, men t.ex. Brita Plancks bok Förnuft och känsla. Adel, kärlek och äktenskap vittnar om att äktenskap inom adeln på 1700-talet inte förefaller ha varit helt politiska utan att det faktiskt ofta förekom kärlek mellan parterna. Det här är faktiskt något jag själv också lagt märke till i källorna från 1500-talet. Det förekommer väldigt få kärleksbrev, men de flesta äktenskap verkar fungera helt okej. Adeln var en liten grupp människor (ännu mindre efter Stockholms blodbad) och man hade koll på och umgicks med varandra. Faktum är att det inte egentligen är så särskilt stora skillnader från hur vi skaffar äktenskapspartners idag. Även om det givetvis förekommer att man går utanför sin "egen krets", är det allra vanligaste att man faktiskt gifter sig med någon inom den. Vad jag har fått ut ifrån sociala medier på sistone är att många konstigt nog inte orkar med att vara nära sin partner (eller sina barn) hela dagar, något som oftast var nödvändigt i de tidigmoderna äktenskapen. Intressant med både Kristina Gyllenstiernas och Margareta Vasas äktenskap är att de väljer män som inte påminner dem om Stockholms blodbad. Johan Tre Rosor som Kristina gifter sig med är i och för sig svensk adelsman, men han har varit hos den tysk-romerske kejsaren sedan åtminstone 1517 och kommer förmodligen hem först 1523.

Paul Borenbergs föredrag handlade framför allt om sex före äktenskapet och hur pigor och drängar hanterade sin sexualitet. I synen på sex och sexualitet skiljer sig protestantismen från katolicismen och därför förändras synen på sex en del när Sverige på allvar blir protestantiskt kring sekelskiftet 1600. Katolicismen såg sex som något ont, men erkänner att det ändå är nödvändigt. Protestantismen däremot sa att sex är jättebra, men bara om det sker inom äktenskapet. Den första svenska lagboken trycktes 1608, d.v.s. när man precis bestämt sig för att verkligen vara ett 100% protestantiskt land  och eftersom protestanter vill vara mer trogna Bibelns ord, blev bibliska lagar ett appendix. Med tanke på att en majoritet av de som dömdes för brott som enligt lagarna skulle leda till dödsstraff benådades, verkar det också som att samtiden också förstod att lagstiftningen var rätt galen.

Prostitution var förbjudet, men förekom. Paul Borenberg tog upp Tjock-Sara i Stockholm som Annika Sandén gick närmare in på i sitt Afternoon Tea-föredrag Missdåderskor i vasatidens Sverige som jag skrev om i inlägget Annika Sandén - Missdåderskor i Vasatidens Sverige (30 november 2019) och det skedde också en hel del supande och finns, enligt Borenberg, många historier om gäng av drängar i Stockholm som spöar stadsvakten Privata fester var ovanliga, men ungdomarna träffades på likvakor och festade. Detta förbjöds på 1680-talet då det ansågs omoraliskt. 

Det var tydligen vanligt att man träffade sin blivande partner hos sin arbetsgivare och "dejtande" var där okej så länge husbonden kunde hålla lite koll på dem. Paul Borenberg påpekade att hushållen inte på något sätt var stabila och det fanns väldigt mycket insyn. Tjänstefolk verkar även ha rätt att klaga, något som också påpekas i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society utgiven av Gender and Work-projektet vid Uppsala universitet och som jag skrivit om i flera inlägg vilka hittas här.

Inom hushållet var det dessutom väldigt ovanligt med mycket personligt utrymme och tjänstefolk sov ofta flera i samma säng. Det här verkar däremot inte ha varit ett hinder för folk att ha sex då flera vittnesmål finns om att man hört andra ha sex i samma rum. Det verkar också ha varit vanligt att man gick till en tredje person eller sökte ensamhet i trappuppgångar och uthus.

Man använde tydligen en uppsjö av ord för sex som t.ex. att betäcka/belägra ngn, bedriva sina lustar/otukt, bola, ha lekamligt umgänge och dessutom finns ordet knulla finns belagt i skrift från 1500-talet och framåt. Däremot har man inte något koncept för sexuellt samtycke, varför 1600-talet i våra ögon lätt blir till en våldtäktskultur.

Heterosexualitet är normen och det är viktigt att barn föds inom äktenskapet. Detta göra att det har en tillhörighet, vilket är av yttersta vikt i ett samhälle med knappa resurser. Kvinnlig homosexualitet var emellertid mer accepterad än manlig som kallades sodomi. I fallet med den manliga handlade det mycket om att det sågs som att mannen frångick sin plikt. Däremot var tydligen tidelag värre och det var vanligare att man anklagade någon för tidelag än sodomi. Däremot berättade Paul Borenberg om borgaren Olof Knutsson i Stockholm som, utifrån tänkeböckerna, verkar ha förgripit sig på urmakarens unge son Lars. Lars friades, men inte Olof, men det verkar som att han till slut benådades.

Paul Borenberg var en jätterolig föreläsare och ämnet väldigt intressant. Jag köpte hans avhandling som sagt och ser fram emot att läsa den när tid finnes. Däremot tror jag i tumultet som uppstod att jag glömde min penna på Vasamuseet.

St Göran och draken

10 oktober 1471 stod Slaget vid Brunkeberg i Stockholm mellan Kristian I och Sten Sture d.ä., vilket jag berättade om i inlägget Slaget vid Brunkeberg (10 oktober 2018). Efter slaget lät Sten Sture d.ä. målaren Bernt Notke göra en stor träskulpturgrupp som monument över sin vinst som idag finns att beskåda i Storkyrkan i Stockholm invigd 1489.

Den betraktas ofta som del av den medeltida konsten och finns omskriven av Lennart Karlsson i Signums svenska konsthistoria 4: Den gotiska konsten och invigdes 1489. Utöver den drakdräpande St Göran och prinsessan finns en sockel gjord som ett kastell med kungaparet som bevittnar striden och även statyn med Karl Knutsson Bonde som nu finns på Gripsholm anses höra dit. Däremot är det ingen som vet säkert var i kyrkan statygruppen ursprungligen var placerad eller hur de stod i förhållande till varandra. 

Dess placering inom den medeltida konsten har också börjat ifrågasättas på senare år. Många av dragen som karaktäriserar renässansens konst uppkommer nämligen tidigare inom den flamländska och tyska konsten (t.ex. Jan van Eyck och Albrecht Dürer) vilka tillhör inspiratörerna till de italienska renässansmästarna (och Bernt Notke). Däremot hade italienske konstnären Giorgio Vasari som var den förste att skriva en bok om den italienska renässanskonsten och dess mästare inget intresse av dessa nordeuropeiska konstnärer, vilket präglat synen på dem under alldeles för lång tid. 

Ett karaktäristiskt drag för denna nordleuropeiska renässans är St Göran och draken-motiv som poppar upp lite varstans både som skulpturer och målningar som t.ex. i domkyrkan i Århus här nedanför också.

Hanna Enefalk - Droger under svensk stormaktstid

I fredags (25 september 2020) var det dags för ett coronaanpassat Afternoon Tea-evenemang på Vasamuseet. Denna gång var historikern Hanna Enefalk där och berättade om droger, alkohol och tobak (men också kaffe, te och choklad!). Ett jättespännande ämne med en väldigt entusiastisk och kunnig föredragshållare. Vad som var extra roligt var att hon relaterade så mycket av det hon berättade till vad som kunde ha funnits ombord på Vasaskeppet och stundtals även till regalskeppet Kronan som förliste något senare (1676). Det här har jag inte upplevt någon annan föredragshållare göra, men det gav en förankring till museet som jag fann väldigt tilltalande. Att hon också använde Kronan gjorde att man fick en bättre uppfattning om hur mycket som egentligen hände under 1600-talet om man ser till konceptet "globalisering". T.ex. sa hon att Vasa sjönk alldeles precis när kaffet så smått började komma in i Sverige, men att det snarare var Kronans officerare som hade druckit det än besättningen ombord på Vasa.

1600-talet var väldigt intresserad av olika typer av droger, vilket syns på flera ställen i William Shakespeares verk, vilket berodde på såväl den naturvetenskapliga utvecklingen som utvecklingen av den globala handeln. Européer kom att ta många olika beroendeframkallande substanser hem t.ex. opium, kaffe, te och kakao. Drogerna var (och är än i dag) väldigt viktiga för den globala handeln. T.ex. kaffe är den största handelsvaran bortsett från olja idag. Däremot verkar cannabis inte ha varit något som européerna intresserade sig för att röka trots att de mötte detta både i Asien och Afrika. Fram tills efter andra världskriget ("Bob Marley"-tid som Hanna Enefalk uttryckte det.) odlade man hampa i Europa enbart för att använda till tågvirke. Däremot rökte icke-vita arbetare och slavar det.

Hanna Enefalk beskrev olika typer av droger som kunde hittas ombord på örlogsskepp under 1600-talet. En del för ren medicinsk användning, men en del av andra orsaker. De kategorier hon tog upp var: växter, mineraler, animala produkter, destilerad sprit och jästa drycker. Den sista kategorin var ännu den vanligaste rusdrycken. Starkspriten användes en del i kruttillverkning och importerades från Lübeck från slutet av 1400-talet. Det var dock först under 1600-talet som det på allvar började användas som rusdryck. Det fanns hembränning i Sverige från 1630-talet. Ombord på Vasa hittades också en flaska med någon arraksliknande dryck.

Enefalk kom in på hur mycket droger och hur många olika sorter av dem som användes (och fortfarande används) i krig. Inte minst tenderar soldater att vara storrökare. Det är lite som att man släpper alla gränser, vilket ju faktiskt kan sägas vara sant även när det gäller själva striden då man måste vara medveten om att man kan dö själv och vara redo att döda andra. "Flottan seglade på öl" var något som Enefalk sa och med det menades att flottan konsumerade massor av ölen eftersom det innehöll kalorier och blev inte dåligt lika snabbt som vattnet. Ölets alkoholhalt varierade däremot. Vin dracks främst av de högre stånden, men blev vanligare när adeln blev rikare under 1600-talet. Vintunnor har hittats från Kronan.

De kritpipor som man hittade ombord på Vasa tillhör enligt Enefalk de äldsta kända i Sverige. Däremot läste jag någonstans om hur Ebba Lilliehöök bad sin son Mauritz Leijonhufvud om en tobaksplanta redan i slutet av 1500-talet, så det var absolut använt i Sverige redan före Vasas tid. (Tyvärr tillhör det en sådan källa som jag inte skrev några anteckningar om och nu har svårt att hitta igen, men jag vet att den finns någonstans.)

Myndigheterna var under 1600-talet oroliga för att rökning och hembränning skulle orsaka eldsvåda och prästerna ställde sig också kritiska, men mest av religiösa skäl. Däremot sjönk Vasa i början av en enorm drogrevolution där människor varit oerhört hänsynslösa i sin jakt på droger (Ännu mer om man även räknar socker som en drog.).

Flygvapenmuseum

I lördags (5 september 2020) besökte jag Flygvapenmuseum i Linköping. Det är ett museum som, liksom Vasamuseet, skulle kunna vara nischat mot en liten skara, väldigt nördiga personer, men man har lyckats med konststycket att tilltala bra många fler.

2010 öppnade de utställningen Hemliga handlingar - DC:3an som försvann om den svenska DC3:a som 1952 sköts ner av Sovjetunionen under ett signalspaningsuppdrag i Östersjön. Vraket hittade 2003 och bärgades för att konserveras och ställas ut.

Hemliga handlingar - DC3:an som försvann tillhör mina absoluta favoriter bland museiutställningar i alla kategorier. De svenska DC3:orna var uppkallade efter asaguden Odens korpar Hugin (tanke) och Munin (minne). Munin finns kvar och finns idag att se i Karlsborg medan Hugin var den som sköts ner och, som sagt, finns utställd på Flygvapenmuseet. 

Hugin betyder alltså tanke och det är väldigt passande för en utställning som uppmuntrar till så mycket eftertanke. Vad hände egentligen? Flygvapenmuseum har försökt återskapa känslan av att komma ner till botten av Östersjön. Utställningen kan absolut stå för sig själv, men närheten till den mer omfattande utställningen Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget

om det samtida Kalla kriget gör att den även kan betraktas som en del av denna. Jag rekommenderar också att man går igenom denna först. Hemliga handlingar - DC3:an som försvann blir då mer en detaljgranskning eller djupdykning i en tidsperiod som många svenskar än idag upplevde och minns.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget är placerad på markplan ovanför Hemliga handlingar - DC3:an som försvann och under catalina-planet i den utställningen löper en smal rad av fönsterrutor som visar DC3:an nedanför. Ett sådant plan åkte ut för att leta efter "Hugin" och blev skadeskjutet av Sovjetunionen på internationellt vatten vilket blev upptakten till den diplomatiska kris mellan Sverige och Sovjetunionen som kommit att kallas Catalinaaffären.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget tycker jag nästan lika mycket om som Hemliga handlingar - DC3:an som försvann. Utöver flygplanen och helikoptrarna som antingen står på marken eller är upphängda i taket har man byggt upp bostadsmiljöer från varje årtionde som Kalla kriget pågick. Allt är tidstypiskt! T.o.m. vad böckerna som finns i bokhyllorna! Hemidyllen bryts dock på olika sätt av något som representerar kriget. T.ex. har 1960-talets bostad missiler som kommer upp ur golvet i vardagsrummet: Sovjetiska på ena sidan och amerikanska på den andra.

Det är egentligen inte mycket, men det är effektivt och framför allt konkret. Många svenskar minns som sagt perioden och inredningen och föremålen triggar igång minnet. (Jag hade själv ett par av videofilmerna som fanns i 1980-talsmiljön.) En sista del av utställningen handlar också om tiden från Kalla krigets slut fram till 2010 när utställningen öppnade.

Även Hemliga handlingar - DC3:an som försvann använder sig mycket av föremål som hittades vid vraket och togs upp med det. Här finns personliga ägodelar som t.ex. besättningsmannen Alvar Älmebergs vigselring som ni kan se här till höger. Flera föremål som bärgades tillsammans med vraket (av vilka ni kan se några här ovan till vänster) är utställda i den större utställningshallen där vraket också är. Vid sidan av denna har man byggt upp en bättre upplyst mindre del som ser ut som en myndighetskorridor, men också i vissa delar ett arkiv, labb och ytterligare ett vardagsrum. Här får man tillgång till all information som finns samt att man förmedlar alla undersökningar som gjordes efter att vraket bärgats. Inte minst hur man identifierade kvarlevorna som hittades ombord. Utställningen ger en alltså den information som finns tillgänglig, men lämnar även öppet för egna tankar. Och nog finns det sådana alltid! Vad hände med de fyra besättningsmän som inte har kunnat hittas? Vad betyder livbåten som hittades i Östersjön och att flygplanets dörr var i öppet läge?