Jag tittar ofta på
Ted talks på
Youtube eftersom jag tycker att det är trevligt att lyssna på andra människor när de berättar om ämnen de brinner för.
Ett av de Ted talks jag har sett på sistone är
Sarah Lukes Authentic Connections Through Historical Research. Luke är lärare och historiker, vilket gör att det nog var rätt naturligt för henne att intressera sig för barns utbildning i det förflutna. Särskilt intresserad har hon varit av de så kallade
Nautical School Ships, en form av internatskola ombord på två skepp för pojkar vars föräldrar försummade/inte klarade av att ta hand om dem eller som suttit i fängelse för mindre brott i Australien på 1800-talet.
Genom att kombinera akademisk och praktisk undervisning i ett hantverk, hoppades de australiensiska myndigheterna bryta en generationscykel av fattigdom och kriminalitet och det verkar på Sarah Luke som att det gick bra för de flesta av pojkarna även om några fortsatte att göra brott. Lukes arbete ledde till boken
Like a Wicked Noah's Ark : The Nautical School Ships Vernon & Sobraon.
Sarah Luke beskriver det som att hennes forskning om skolskeppen helt konsumerade henne. Hon började t.ex. undra varför hennes elever inte kunde ha de sjömansuniformer som pojkarna på skeppen bar och hur lärarna på skeppen skulle hantera de undervisningssituationer som hon själv mötte med sina egna elever. Denna känsla, som Luke kallar authentic connection kan jag så väl känna igen. Ett tag när jag precis börjat gräva ner mig i det svenska 1500-talet gick jag runt dagarna i ända och tänkte på de som levde då. Det låter säkert märkligt, men jag har nog tillbringat mer tid med dem än med någon annan på senare år.
En pojke Sarah Luke hittade i australiensiska tidningar från 1800-talet var Jack Brown. Han hade jobbat på en bondgård i flera år och kom en dag tillbaka och mördade bondparet och deras dräng. Det var dock något märkligt med berättelserna i de samtida tidningarna Luke läste. De sa alla samma saker, bl.a. att Brown skulle ha begått morden iklädd sin skoluniform från skeppen.
Genom sin intensiva förbindelse med skolskeppspojkarna blev Luke tveksam på om det verkligen stämde att Jack var elev på skolskeppen. Hon beskriver det som att hon plötsligt märkte att hon befann sig i en ekokammare från 1800-talet, vilket hon definierar som: "...a space where all of your ideas, and maybe some of your beliefs and assumptions, are echoed and reflected back at you and you don't realise it. An echo chamber doesn't challenge your ideas, it just repeats them for you so you feel good. You don't really want to step out of an echo chamber because that's scary and dark. If you stay in the echo chamber, it's very comfortable." Därför gick hon till sina anteckningar och hittade att uniformerna återanvändes av andra pojkar efter att de lämnade skeppen.
Luke började sedan att leta efter något av alla de alias som Jack Brown gick under i listorna för pojkar inskrivna på skeppet. Det stämmer att Brown begick morden, men inte att han var en av skeppsskolepojkarna.
Så vad har detta med den ca 27-årige man som blev vald till kung för 500 år sedan idag (6 juni 2023)? Jo, jag har senaste sex åren upptäckt att i princip hela det svenska 1500-talet sitter fast i en ekokammare inte olik den Sarah Luke hittade i de australiensiska tidningarna från 1800-talet. En ekokammare som har intensifierats de senaste veckorna när manliga historiker tävlat med varandra för att berätta hur hemsk och förfärlig
Gustav Vasa egentligen var. Och när skåningar på sociala media påpekat hur mycket de hellre vill ha
Margarethe II utan att förstå att hela hennes existens (inklusive hennes namn!) är beroende av ett självständigt Sverige då hennes mor var svenska prinsessan
Ingrid.
Jag kan inte säga exakt när det gick upp för mig att jag hade hamnat i en ekokammare, men det var någonstans mellan Lars-Olof Larssons allt för berömda och allt för lite ifrågasatta "biografi" Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann? och Bo Erikssons Sturarna. Makten, modern, missdåden. Jag märkte att nästan allt jag läste mer eller mindre upprepade samma ord (tyrann, blodig, brutal etc) och därför mer eller mindre skrev av varandra. Samtidigt började jag också läsa källor och hittade en levande, välfungerande värld befolkad av människor och inte av de genomonda, maktgalna maffiabossar som särskilt Eriksson betonar. När han sedan plötsligt skriver: "Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi i en mycket farlig värld." (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:230) blir jag därför minst sagt förvirrad.
Det finns mycket att diskutera med det här citatet. Bl.a. varför Eriksson anser att alla män som inte är maktgalna, genomonda maffiabossar benägna att ta till våld mot andra människor i alla sammanhang alltid är tråkiga och personlighetslösa och i vilken av dessa grupper han i sådana fall placerar sig själv som man. Den fråga som är relevant just i detta sammanhang är dock var en historiker hittar en genomond maffiaboss om han menar att Svante inte framstår på det viset i de historiska källorna. Man kan ställa det i kontrast till Sarah Lukes beskrivning av sitt uppdrag i ovan nämnda Ted talk: "As a popular historian, I'm bound. I have to tell an authentic story of [The Nautical School ships]. I can't just make stuff up. I can't slant things in one perspective just to make the story more interesting." Det senare var vad det allt mer framstod som att folk gjorde i svensk populärhistoria, inte bara Eriksson.
Skildringarna var så extremt ensidiga och dessutom många rent vulgära, evolutionistiska, eurocentriska och antihumanistiska. Men på sida 10 i
Sturarna. Makten, morden, missdåden förklarar ju Eriksson att hans bok inte handlar om människor utan ett namn, så det kanske är därför han känner att han konsekvent har rätt att ta sig så stora tolkningsfriheter kring källmaterialet. Frågan är varför han behöver 359 sidor för att förklara betydelsen av ett namn och varför inte ens det blivit korrekt, vilket jag skrev om i inlägget
Efternamnet Sture (14 juli 2021). (Efter att jag skrivit inlägget, har jag läst på flera ställen att förnamnet
Sture anses betyda "stor", vilket ju är betydligt lättare att förstå att man väljer som namn än "bångstyrig".)
Att inte alltid lyssna på källor utan påstå något annat är alltså inte bara typiskt för Bo Eriksson. Det blir t.ex. väldigt märkligt när historikern
Erik Petersson under ett föredrag på
Historiska museet i
Stockholm i samband med lanseringen av hans bok
Fursten av Norden. Kristian tyrann 2017 hävdade att ingen brydde sig om
Stockholms blodbad när
Sören Norby kallar
Kristian II:s behandling av svenskar för
omänsklig och danska riksrådet i det s.k.
Opsigelsebrev til Christian 2: "
Vi har overvejet og betænkt den stockholmske herredag, hvor... biskopper, riddere og andre adelige så ynkeligt og uredeligt er omkommet fra deres hals uden al nåde, dom og ret. Vi frygter, at det samme også skal ske os uden al brøde efter den onde kvinde Sigbrits råd, der skamløst uden al skel har kaldt os alle af adelen her i riget for slyngler og foræddere. Gud kender den troskab og villighed, som vi har gjort og gerne vil gøre... Gud og alverden skal indrømme, at vi har fortjent andet end galejer, sæk og sværd som hon har lovet os. Hun holdt sit ord før. Hendes gerning er Eders Nåde vel taknemmelig for og især de gerninger, som burde straffes for Gud og alverden... Derfor er at frygte, som det almindelige rygte går, at Eders Nåde har inddraget udlændinge her til landet for at ville overfalde os efter samme kvindes råd og tilskyndelse."
Man kan ju undra varför detta inte är viktigt när man skriver en biografi om Kristian II, men sådan är jag. Dessutom verkar väldigt många totalignorera svenskarnas faktiska reaktion Kristian II:s masslakt av den svenska maktelit (för att inte säga övergreppen på kyrkan): att han och hans legoknektar åker ut. Jag är väl medveten om att Dick Harrison hela tiden känner sig tvungen att hävda att dalkarlarna gick med Gustav Vasa för att de inte ville ge ifrån sig sina vapen, men det är faktiskt inte vad som står i Gustav Vasas krönika där det berättas att allt fler män (som dalkarlarna till skillnad från Gustav, känner) kommer till dem och bekräftar vad Gustav berättar om Kristians agerande. Kanske att man gärna ville behålla sina vapen beroende på vad kungen faktiskt hade för sig. Hur man då ska betrakta smålänningarnas uppror under ledning av Klas och Johan Kyle är oklart.
Jag har länge undrat hur vi hamnade med en populärhistoria som inte förmedlade en bild utifrån källorna utan, oftast verklighetsfrånvända vantolkningar eller totalt ignorerande. Det är förenklat att säga att det bara var bröderna Weibull med sin Källkritik. Det började klarna när jag läste Susan Sontags essä Against interpretation från 1966.
Sontag menar att konst ursprungligen var magisk, men att antika filosofer som Platon och Aristoteles började kräva att den legitimerade sig genom att hävda att den var efterhärmningar av verkligheten (mimesis). Under senantiken hade man dessutom gjort så många naturvetenskapliga framsteg att de antika myterna inte lätt kunde legitimeras, varför man började analysera och tolka konsten för att göra dem begripliga för den samtida befolkningen. Respekten man i det förmoderna samhället trots allt visade för verken försvann emellertid helt med moderna tänkare som Sigmund Freud och Karl Marx som helt ville "gräva sönder" dem på jakt efter den "sanna" undertexten.
Sigismund Freud och hans psykoanalys har på senare år kommit stark kritik och avsnitt 214 i podcasten
Sinnessjuk, berättar psykologen
Dan Katz för
Christian Dahlström att han alltid haft svårt att se det som vetenskap.
Karl Marx har (tyvärr) en mer direkt påverkan på svensk historieskrivning och jag finner ett behov av att skilja mellan "vanlig" marxism där forskaren inspireras av Marx teorier och vad jag kommit att kalla vulgärmarxism där forskaren helt går upp i vad Marx tyckte om människor och samhällen och därför ger sig själva tolkningsföreträde framför alla andra, historiska såväl som nutida personer. Att de dessutom oftast bara diskuterar med varandra, leder till att de hamnar i en ekokammare.
Den s.k.
68-vänstern hade uppenbarligen en enorm genomslagskraft i Sverige och som jag skrev i inlägget
Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) gav de sig själva gärna tolkningsföreträde framför andra samhällsgrupper bl.a. genom att påstå att de var "lurade" för att de sa att de trivdes i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (De hade trots allt fått rinnande vatten och avlopp i sina egna bostäder, vilket de saknat i slummen inne i städerna.). I Sverige tror jag att det kanske blev extra abstrakt och teoretiskt för att 68-rörelsens föräldrageneration, till skillnad från den i övriga
Europa, inte hade praktisk erfarenhet från kriget. Etnologen
Agnetha Rundquist kallar deras s.k.
socialrealism för
eländesforskning i sin avhandling
Blått blod och liljevita händer och det är ju egentligen mer det än realism.
Det intressanta är att deras bondevurm inte verkar sträcka sig längre än till
Nils Dacke som för all del kommit att bli vad man behöver honom till i sina modernpolitiskt färgade tolkningar. Jag har under de här sex åren läst om honom som både kommunist, libertarian och radikalkarolik. Historikern
Peter Danielsson som höll föredraget
Nils Dacke: Den småländske upprorsmakaren på
Kalmar läns museum 16 april 2019 däremot försökte hålla sig till källutsagorna. Han slog fast att det inte finns något belägg i källorna för massavrättningar i samband upproret och konstaterade dessutom att bönder tenderar att vara ärkekonservativa. Då liksom nu. De har trots behov av att saker och ting fungerar som det alltid har gjort.
Karl Marx kom själv från en gedigen borgerlig bakgrund och lyfte också mycket idéer från anababtisterna i Münster vilket gör hans bondeförståelse egentligen rätt begränsad och hans idéer verkar faktiskt egentligen också mest tilltala moderna stadsbor.
Oförståelsen för bönderna generellt blir tydlig när man inser att en svensk historiker som skrivit om Markus Meyers tid på Varbergs fästning (Pablo Wiking-Faria i 1400- och 1500-talets uppror i Halland. Engelbrektsupproret och Grevefejden med Marcus Meyer i boken Varbergs fästning och deras roll i Hallands historia) har haft väldiga problem att förstå varför bönderna lämnar Markus på tinget när han kräver dubbelt så höga skatter av dem. Markus har ju trots allt intagit Varbergs fästning och slängt ut Truid Ulfstrand, vars hustru Görvel Fadersdotter just fött deras barn, med hjälp av stadsbor.
I mitt inlägg
Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen (31 mars 2023) berättade jag om en dansk man jag träffade på
Historiske Dage som jag kunde gissa mig till baserat på hans ålder och vad han sa att han nog tillhörde den danska 68-rörelsen. För honom var trots allt de 20 000 jylländska bönder som, när det danska riksrådet träffades i
Horsens, hotade med uppror om inte Kristian II avsattes, inte del av det "danska perspektiv" han svarade med på allting. Istället var det bara adelsmän i det danska riksrådet och då var tydligen beslutet att avsätta honom officiellt av någon anledning inte att se som legitimt...
Mannen sa flera gånger åt mig att inte vara nationalistisk, men är inte en dansk som till varje pris ska försvara en dansk kung som agerar som en brutal, tyrannisk imperialist gentemot sitt grannland (Det finns väldiga paralleller att dra mellan det Kristian gör mot Sverige 1520 och det Vladimir Putin gör mot Ukraina idag.) nationalistisk? Det liknar på många sätt Lars-Olof Larssons väldigt ensidiga perspektiv och försök att ursäkta Nils Dacke och hans mäns brutala tortyrmord på äldre, sjuka och funktionsnedsätta män i boken Dackeland, ett perspektiv som han har kvar i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?.
Men tro nu inte att det bara är den moderna vänstern som har problem med att sätta ideologin framför verkligheten. Utøya-överlevaren
Elin L'Estrange berättar i debattartikeln
Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkommet i
Aftenposten (14 juli 2021) i samband med 10-årsdagen av terrordådet på
Utøya om hur illa dessa, då minderåriga, blev behandlade av vuxna som prioriterade sin rätt att hata muslimer framför att reflektera över att detta hat lett till att 77 personer (varav de flesta minderåriga) blivit dödade p.g.a. deras egna åsikter. L'Estrange pekar på att det måste vara skönt att ha en enbart teoretisk förståelse för våld så att man inte klarar av att ifrågasätta sina egna åsikter i en sådan situation och det känns lite som att det är problemet även för majoriteten av den svenska populärhistorien. De som förmedlar den (idag mestadels barnen till 68-vänstern som föddes upp med eländesforskningen) saknar praktisk erfarenhet av våld utan har fått den från Hollywoods actionfilmer och på sistone TV-serien Game of Thrones och jag måste säga att det är lite förvånande, men samtidigt väldigt talande att de krigs- och våldsvurmare som på senare år skrivit svensk populärhistoria inte direkt anmälde sig frivilliga till Ukraina. Men i filmerna och TV-serierna finns sällan några konsekvenser av våldet medan de är extremt närvarande i 1500-talets människors värld.
Ser man till de faktiska konsekvenserna av Utøya och blodbadet kan man faktiskt bryta illusionen om att det moderna samhället skulle vara mer utvecklat. Båda slutade med att en generation unga makthavare plötsligt inte fanns (för det är vad som händer när människor blir dödade, vilket verkar svårt att förstå för somliga), men medan svenskarna 1520-1523 gick man ur huse för att köra ut sin tyrann, valde norrmännen året efter terrordådet på Utøya en regering där partiet som deras tyrann var medlem i satt. Det ligger lite i linje med allt detta försvar av Kristian II som blivit allt intensivare på senare år.
Kristians beteende gentemot svenskarna 1520 liknar på många sätt Vladimir Putins beteende gentemot Ukraina idag: en makthavare i ett land som bestämmer sig för att invadera ett grannland som han anser sig ha rätt att härska över för att hans företrädare härskade i det landet. Att grannlandets befolkning varit tydliga med att de inte vill vara i union med hans land eftersom de känner sig kränkta och förtryckta har ingen betydelse för de är ju alla kättare/nazister. Så man går in och dödar och plundra hej vilt (Gustav Vasa och
Svante Stures mormor
Sigrid Banér skriver att de till och med tagit väggbänkarna på Sturarnas
Hörningsholm och hon skuldsätter sig resten av sitt liv för återuppbyggnaden.). De har också båda stöd av en högt uppsatt kyrkoman. Att Putin också proklamerade i samband med den fullskaliga invasionen 2022 att han skulle avrätta hela den ukrainska regeringen offentligt i
Kyiv var bara pricken över i:t.
Min koppling till 1500-talets svenskar är, liksom Sarah Lukes koppling till pojkarna på skolskeppen väldigt intensiv. Jag såg här om dagen filmen
The Lost King om
Philippa Langley som såg till att
Richard III hittades. Det bästa med den var att den visade hur det är att helt låta sig svepa med av ett ämne. Att de valt att ha Richard som en närvaro känner jag igen. Jag vet att
Märta Leijonhufvud är död, men ändå känns det ofta som att hon och hennes släkt och vänner (inklusive hennes svåger Gustav Vasa) finns bredvid mig. Historikern
My Hellsing skrev i essän
Min väg till utmattning i
Tidskriften Respons (6/2021) att hennes utmattning lett till att hon vill relatera till människor (även historiska) och att det gör henne till en bättre forskare. Hur vore det med en populär historieförmedling som försöker förstå Gustav Vasa och vad han gör för Sverige istället för att måla ut honom som den värsta tyrannen i världshistorien för att man tar för givet att han läste
Fursten (Jag orkar inte ta allt om hur det är en modern konstruktion från tyska historiker i mellankrigstiden igen, men för den som är intresserad finns det att läsa i ovan nämnda inlägg om Historiske Dage.) som 68-vänstern läste
Kommunistiska manifestet? Han tar trots allt över ett totalruinerat och -utplundrat land och vänder det till en välfungerande stat med en ordentlig ekonomi.
Jag vet det ett tag varit väldigt mycket om annat här på bloggen, men jag har känt ett behov av att dels reda ut var alla märkliga tolkningar (ofta med ett enormt förakt för historiska svenskar) kommer ifrån, hur förmoderna människor och samhällen fungerar och varför vi har två så olika historieskrivningar med en, oftast fantastisk, historieforskning med utgångspunkt i källorna på universiteten och en våldspornografisk eländesforskning som förmedlas till den svenska allmänheten.
Till syvende och sist är jag glad att jag fått "lära känna" Gustav Vasa genom det han själv lämnat efter sig (och nu när jag har hans registratur i bokform har jag planer på att låta er lära känna honom också) och han och svenskarnas befrielse från en tyrannisk kung är absolut värd att fira, men Sverige är bra mycket äldre än 500 år.
