Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia

Jag har länge funderat på hur man bäst skriver ett inlägg liknande det jag nu ska skriva och har kommit fram till att det enklaste nog är att bara skriva rätt upp och ner som jag tycker och tänker utan att göra för mycket efterforskningar i ämnet.



I inlägget
Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer (5 september 2018) länkade jag till Youtube-filmen nedan som det svenska förlaget Max Ström använder för att göra reklam för den svenska översättningen av boken.

Filmen visar en vuxen kvinna och en liten flicka som plockar ut böcker från en bokhylla och i texten som inleder filmen kan man läsa frågeställningen: "Känner du till den dystra sanningen om barnböcker?" Den dystra sanningen som åsyftas får vi veta är att i princip inga barnböcker handlar om flickor. Det här är en direktöversättning av den amerikanska film som gjordes som reklam till den engelska originalutgåvan och kan ses här.

Elin Wägner med namnin-

samling för kvinnlig rösträtt

Det finns ett problem här: Den speglar situationen på barnboksmarknaden i USA och har väldigt lite att göra med situationen på den svenska barnboksmarknaden. Sett till statistik från Svenska barnboksinstitutet har det faktiskt senaste åren funnits en lätt övervikt för böcker som har flickor/kvinnor som huvudpersoner. Kort sagt: Svensk barnbokspubliceringen var jämställd redan före inflationen av "rebelltjejs-böcker" av olika sorter som givits ut på senare år. (Jag ser heller inga problem med böcker om prinsessor och förstår inte varför det är viktigt att ta bort böcker utan pojkar, men det hör inte till det ämnet.)



Samtidigt är den okritiska användningen av den ett väldigt tidstypiskt exempel. På sistone har jag haft tillfälle att läsa på lite om det svenska 1800- och tidiga 1900-talet och den demokratiska utvecklingen samt industrialiseringen i landet. I denna historieskrivning finns tendenser som framstår som väldigt evolutionistiska och allt verkar handla om en strävan mot rösträtt och representation i riksdag och regering och man påstår ofta att Sverige var sena både med att industrialiseras och demokratiseras. Däremot verkar man inte riktigt ha studerat den förmoderna politiken ordentligt.



Nej, den nya arbetarklass som växte fram under 1800-talet var länge helt utan representation i riksdag och regering, men av de äldre stånden var böndernas plats i riksdagen aldrig hotad. Denna plats är om än inte unik, så väldigt ovanlig. Inte minst i Europa. Om man dessutom går in på böndernas ställning under medeltiden, upptäcker man att det aldrig har funnits livegenskap i Sverige, varför man kan diskutera om det medeltida samhället här kan klassas som feodalistiskt eller inte.



Enligt en vän ska journalisten och satirikern PJ O'Rourke, i en bisats till en artikel i Rolling Stone Magazine, ha sagt att de övre stånden i Sverige inte hade tid att förtrycka bönderna då de mer ägnade sig åt bergsbruk och industri. Det här är faktiskt en intressant iakttagelse som sällan verkar uppmärksammas inom den svenska historieforskningen. Bergsbruket har, åtminstone sedan medeltiden, spelat en viktig roll i svensk ekonomi.

Engelbrekt, staty från Örebro slott

Det är en av de grundläggande orsakerna till varför bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson inleder ett uppror mot Kalmarunionens danska kungamakt eftersom danskarna inte förstår att en av grunderna i svensk ekonomi finns i metallhandeln. Därför fungerar det dåligt för svenskarna att föra handelskrig mot Hansan. Tullen från järnhandeln på Järntorget i Stockholm är också den största inkomstkällan i Gustav Vasas räkenskaper och om detta är enbart tullen på handeln, är det nog svårt att föreställa sig hur stor omsättning själva metallhandeln hade.



Går man senare in på situationen under Stormaktstiden, ser man att bergsbruket får en ännu större betydelse då "krigsnotan" överlämnas till den sektorn. När stånden fastslås av riksdagen i Örebro 1617, blir också borgarna ett eget stånd i det svenska samhället samtidigt som de i de flesta andra länder vid tidpunkten lever lite på gränsen av samhället.



Nederländerna hjälper också till att maximera produktiviteten av metallindustrin och det är ganska underligt att detta inte betraktas som en väldigt tidig industrialiseringsfas. Om man närmare granskar produktiviteten under Storbritanniens industrialisering mellan sent 1700- och 1800-talet, märker man att det är först kring mitten av 1800-talet som man ser en tydlig ekonomisk utveckling i landet till följd av denna. Detta är också ungefär samtidigt som Sverige anses börja industrialiseras. Jag ska erkänna att jag inte egentligen är jätteintresserad av modern historia eller industrialismen och därför inte har jättebra koll på allt som skrivits och sagts om perioden, men jag önskar att standardverk skulle ta upp frågan om det verkligen behövdes en industrialisering före det sena 1800-talet i Sverige istället för det oftast enkla konstaterandet att Sverige utvecklades "sent" i förhållande till andra länder.



Demokratiseringen är även den mer komplex. Oftast hävdas även här att Sverige var relativt sena, inte minst i förhållande till våra nordiska grannar och visst är det så då allmänna rösträtten för kvinnor inte klubbades igenom i riksdagen förrän 1919 och blev en realitet 1921 samt att Hildur Nygren blev vår första kvinnliga minister så sent som 1951.



Vad som mer sällan brukar sägas är att en del svenska kvinnor, som först i världen, hade rösträtt under Frihetstiden mellan 1718 och 1772 och att lokala myndigheterna i vissa delar av landet fortsatte att acceptera kvinnliga röster i riksdagsvalen även senare. Från 1863 och fram till 1919 kunde också ogifta kvinnor som hade fyllt 25 år och förklarats myndiga av en domstol rösta i kommunala valen (förutom i landstingsvalet) och indirekt således till första kammaren i riksdagen.



Mot bakgrund av detta undrar jag varför man betraktar Sverige som "sena" i utvecklingen till vad som anses vara ett  "modernt" land. Jag misstänker att det hela rör sig om samma problem som med filmen om jämställdhet på barnboksmarknaden av idag. Istället för att se till den interna historiska utvecklingen, söker vi applicera en angloamerikansk kontext på svensk historia. Detta skapar mer problem än det löser och de inhemska bedrifterna och milstolparna på ett sätt reduceras då "någon annan gjorde det först."

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden

"Ingen vetskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten"

~ Giovanni Boccaccio

Tidigare i år publicerad förlaget Historiska media fyra kortare böcker om olika historiska ämnen i en ny serie de kallar Världens dramatiska historia. Alla är skrivna av historikern Dick Harrison och jag har nu läst den som har titeln Digerdöden och som, föga förvånande, handlar om den stora pestepidemi som härjade i Europa under medeltiden.



Pestepidemin kallas idag oftast Digerdöden på svenska, men många andra språk använder termen Svarta döden. Intressant är det svenska biskopen Hans Brask som, vad vi vet, är först i världen med att använda denna term i skrift i ett brev daterat 6 augusti 1524. Jag skulle dock inte gå så långt som Dick Harrison och mena att det var Brask som myntade begreppet. Det kan mycket väl ha existerat i muntlig tradition redan när sjukdomen härjade som värst under andra halvan av 1300-talet. Gustav Vasa är för övrigt också tidig med att skriva om epidemin i ett manifest från Vadstena daterat 19 april 1555. I detta skriver han om tre plågor som kallades Svarta döden, Digerdöden och Stora döden och enligt Harrison är det oklart om han trodde att det rörde sig om tre sjukdomar eller om han vill göra förödelsen större än den var. Heliga Birgitta var också samtida med pesten och kunde inte låta bli att uttala sig om den. Hon menade att den orsakades av "det syndiga kvinnomodet".

Staden Tournais invånare begraver pestoffer

Pest smittas av pestbakterien Yersinia pestis som sprids via loppan Xenopsylla cheopis som får den genom att suga blod från gnagare t.ex. svartråttan som lever nära inpå människor. Just råttan som smittbärare har Dick Harrison tagit fasta på. Han menar bl.a. att den s.k. justinianska pesten som härjade i Europa på 500-talet e.Kr. inte nådde till Skandinavien då det inte finns belägg för att råttorna fanns här. Vad jag finner märkligt med argumentationen är att Harrison annars ofta brukar prata om människors rörlighet och han förnekar inte heller att pesten kan smitta från människa till människa, vilket gör det än mer underligt. Jag misstänker dessutom att det finns flera sätt än dessa två på vilket smittan sprids. Att det verkligen rör sig om pest i fallet med Digerdöden, har varit omtvistat, men DNA och proteinrester i skelett från medeltida massgravar i Smithfield i London bekräftade detta 2010-2011.

Boken kom alltså ut i januari 2019 och var egentligen redan utdaterad när den kom. I december 2018 publicerade nämligen arkeologer vid Göteborgs universitet resultatet av en studie av bl.a. megalitgravar i och omkring Falköping i Västergötland. I megalitgraven från Frälsegården i Gökhem, hittade man DNA-spår av Yersinia pestis, vilket är det, just nu, äldsta beviset för pest.

Hagadösen på Orust är en megalitgrav

Megalitgravarna är ca 5000 år gamla och uppfördes därför under den period som av arkeologer brukar kallas neolitikum, vilket är den yngsta delen av stenåldern. Denna period har alltid väldigt omdiskuterad då det är minst sagt oklart vad som egentligen hände. Det hela handlar om tre "grupper", vilka brukar kallas kulturer som givits namn efter typiska föremålskategorier (keramik och stenyxor). Den äldsta av dessa, trattbägarkulturen (namngiven efter keramik), finns det belägg för från runt 4000 f. Kr. Detta är den första jordbrukande gruppen i Skandinavien och det är de som begravs i megalitgravarna. Sedan händer något ca 3000 f. Kr. då den gropkeramiska kulturen (namngiven efter keramik) kommer. Gropkeramikerna verkar inte tycka att jordbruk är särskilt mycket att ha och de ägnar sig istället åt bl.a. jakt på säl. Mitt i allt kommer också stridsyxekulturen (namngiven efter stenyxor) som verkar vara jordbrukare, men jagar vid sidan om. Som sagt har arkeologer diskuterat mycket under väldigt lång tid om vad som hände och att trattbägarsamhället så att säga bryts ner av en pestepidemi underlättar förståelsen av perioden även om det så klart kan finnas andra förklaringar också.



Om vi går tillbaka till medeltiden igen, visste jag att Norge drabbades hårt, men inte att det fick så förödande konsekvenser som Dick Harrison beskriver. Ser man till procenttalen är de egentligen inte högre än på flera andra ställen i Europa. Norge hade emellertid en så väldigt liten befolkning från början, vilket gjorde att landet drabbades extra hårt. Därför är det inte konstigt att svenske Karl Knutsson Bonde och danske Kristian I kunde ta över landet. Såväl Bohuslän som Jämtland var norska landskap under medeltiden och jag fann det ganska underligt att Harrison berättade om Bohuslän i stycket om Götaland medan han tog upp Jämtland i stycket om Norge. Särskilt underligt är det eftersom Jämtland tillhörde Uppsalas ärkebiskopsstift, varför det var kyrkligt svenskt, medan Bohuslän inte gjorde det.

Liemannen som

symbol för döden

uppkommer i samband

med Digerdöden

Dick Harrison går närmare in på italienska källor, inte minst återkommer han till den ovan citerade Giovanni Boccaccios Florens vid flera tillfällen. När han går in på de fattiga florentinare som stannade för att ta hand om sjuka tycker jag dock att Harrison går på tok för långt. Han kallar dem "giriga och dumdristiga" och menar att de bara var ute efter pengar då lönerna för tjänstefolk steg i raketfart (vilket han verkar se som en extremt negativ utveckling). Jag undrar vad han egentligen har för belägg för att de skulle stanna av ren girighet eller att de kom från de fattigaste delarna av staden. Medeltida tjänstefolk hade, enligt den uppfattning jag har fått, många och avancerade uppgifter och med tanke på att hushållet var en stor familj, känns det som att man ofta ville försöka ta hand om varandra. Visst fanns säkert en del sådana individer (tragedier tenderar att locka fram det värsta ur somliga), men jag skulle inte vilja hävda att det gällde många eller bara de fattiga. Vi såg prov under terrorattacken mot Drottninggatan att de flesta människor istället hjälper varandra av ren omsorg och empati. Skulle Harrison säga det samma om vårdpersonal idag som faktiskt också utsätter sig för alla möjliga sjukdomar i sitt jobb dagligen för att vårda andra? Det är ju också t.ex. känt från senare tid att vårdpersonal som tog hand om tuberkulospatienter ofta själva insjuknade. Harrisons kommentar mynnar ut i klassförakt, vilket lämnar en dålig eftersmak.



Sista kapitlet i boken handlar om att pesten ännu finns kvar även om den idag kan hållas i schack av antibiotika. Detta tyckte jag var bra då många tror att den dog ut när Digerdöden var över. Den senaste pestepidemin jag har hittat är en som svenska Folkhälsomyndigheten varnade för på Madagaskar 2017.



Digerdöden är fortfarande den största katastrof som har drabbat Sverige och Dick Harrison har, trots mina kritiska synpunkter ovan, gjort en ganska okej sammanställning. Han tar upp både vilka källor som finns tillgängliga för oss idag, hur pestbakterien, som sagt, då och då gör sig gällande i olika delar av världen än idag samt vilka myter och folkliga berättelser den givit upphov till. Bl.a. nämner han magistern och hovpredikanten Henrik Jakob Sivers som 1751 blev en av de första att publicera ett verk med folkliga pestsägner. Bl.a. beklagar han sig över att den officiella historieskrivningen totalt ignorerat händelsen medan den ännu 400 år efter händelserna levde kvar i folkets medvetande och ännu 260 år efter Sivers nedtecknande minns vi det på flera sätt. Detta vittnar om vilken oerhörd tragedi det måste ha varit för samhället och hur hjälplösa människor måste ha känt sig. Idag finns antibiotika som sagt och jag hoppas verkligen att Yersinia pestis aldrig blir resistent mot detta.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Skokloster slott: "Det är som att de bara tagit helg i 350 år."

Skokloster slott

Ända sedan jag var liten har jag återkommit till Skokloster slott med ojämna mellanrum. Inte minst för deras historiska dagar Skoklosterspelen som var orsaken till att jag besökte dem 26 juli i år (2019).



Förutom medeltidsmarknad och riddarspel som jag kommer återkomma till nedan, kunde man gå visningar i slottets övre våningar som annars inte är tillgängligt för besökare. Detta är egentligen ganska underligt då slottets två mest välkända rum, Den ofullbordade salen samt Carl Gustaf Wrangels rustkammare finns på dessa våningar. Det var också dessa två rum som var huvudfokus för de visningarna av slottet under dagen.

Porträtt av Carl Gustaf Wrangel och

hans Anna Margareta

Visningen började dock med att berätta om Carl Gustaf Wrangel som lät bygga slottet och att han medan han var ute i krig i Tyskland träffade den föräldralösa lågadelskvinnan Anna Margareta von Haugwitz och att de blev kära i varandra varför de gifte sig.



Susanna Hedenborg skriver i Det svenska samhället 1720-2014. Bönderna och arbetarnas tid, att en del forskare menar att kärleken "uppfanns" på 1700-talet först och att vi inte kan förstå vad människor som levde tidigare kände. Vad jag tycker om tanken att vi inte skulle kunna förstå människor i förmodern tid har jag redan förklarat i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" (10 april 2018) och jag skulle säga att detta är en lika evolutionistisk synvinkel. Jag får ofta en känsla av att man använder Gustav III:s äktenskap med Sofia Magdalena som modell för hur politiskt arrangerade äktenskap är. En del menar också att Erik XIV:s äktenskap med Karin Månsdotter visar hur det gick om partnern ansågs olämplig med insinuationen att Karin var enda orsaken till att Erik avsattes. Jag har aldrig sett någon fundera över att furstliga och adliga fäder efter Sturemorden kanske inte var jättesugna på att gifta bort sina döttrar med en bevisligen galen och labil massmördare och att Karin, med vilken han redan hade sonen Gustav, blev den enda som Erik kunde få. (Som ni märker köper jag faktiskt inte heller att man inte älskade sina barn och önskade dem det allra bästa.) Carl Gustaf och Anna Margareta  är ett bra exempel på att kärlek fanns före 1700-talet och att vi därför inte är så olika dem.

Kanoner kommer i alla storlekar

En annan kärlekshistoria som är samtida med Carl Gustaf Wrangel och Anna Margareta von Haugwitz  är Axel Oxenstiernas dotterdotter Agneta Horn som tidigt lovades bort med Erik Sparre som hon föraktar och faktiskt är ganska elak emot. Istället gifte hon sig med Lars Kruus som hon faktiskt var kär i i juni 1648.



Carl Gustaf Wrangel och Anna Margareta von Haugwitz fick elva barn varav endast tre döttrar överlevde till vuxen ålder. Den äldsta dottern, Margareta Juliana ärvde Skokloster och gjorde slottet till en s.k. fideikommiss vilket innebär att egendomen inte får splittras vid arv och ingenting får tas därifrån. Av denna anledning finns mycket kvar på Skokloster som annars skulle ha tagits därifrån och gått förlorat. Inte minst har Carl Gustaf Wrangels rustkammare bevarats komplett och det är en helt fantastisk upplevelse att kliva in i de tre rummen med alla vapen och rustningar, varav t.ex. den niopipiga valvbössan bara finns i ett fåtal exemplar i hela världen. Wrangel hade dessutom några pistoler som är gjorda av ett enda stycke elfenben som skulle ha gått sönder om de avfyrats.

Dukat matbord

Det andra kända rummet på Skokloster slott kallas som sagt Den ofullbordade salen. Det var tänkt att den skulle bli en stor festsal med gästrummen runt omkring, men när Carl Gustaf Wrangel dog i Tyskland i juni 1676 bara lämnade byggarbetarna rummet då de trodde att hans död skulle innebära att de inte skulle få någon lön och ingen annan av slottets ägare har brytt sig om att färdigställa bygget. Känslan man får där summeras bäst av en besökande kvinna på visningen: "Det är som att de har tagit helg i 350 år."



Skokloster slott har bara el indraget i den understa våningen och man har dessutom gardiner för fönstren vilket gör slottet väldigt mörkt. Guiden sa att detta var något de ofta får kritik för från besökare och de förklarar det hela med att det är i bevaringssyfte då de har flera originalinredningar från 1600-, 1700- och 1800-talet. Jag förstår verkligen det resonemanget, men om ingen kan se inredningen, vem bevarar de egentligen den för? Idag finns specialljussättning och jag tänker att med dagens trådlösa teknik, borde det gå att få in ljus i rummen som inte skadar interiörerna så mycket.  Jag måste också säga att det är lite underligt att de mest kända rummen är utom räckhåll för besökarna.

Pistoler som prydnad

Skokloster har väldigt många porträtt även om slottet inte är lika belamrat med dem som Gripsholm. Bl.a. hänger det mest kända porträttet av Per Brahe d.ä. och hans fru Beata Stenbock där, men här finns även porträtt av Per Brahes mamma och Gustav Vasas syster Margareta och hennes man Joakim Brahe. I detta rum är dock ljuset som allra sämst, varför det var i princip omöjligt att få en ordentlig bild av dem. Jag såg mest fram emot att se porträttet av Märta och Svantes yngsta dotter Kristina Sture på riktigt. Personalen informerade mig dock om att hon hänger i ett av de, för besökare, otillgängliga gästrummen, men de trodde att det skulle gå att ordna om jag hörde av mig i förväg.

Den ofullbordade salen

Skoklosterspelen var inte som jag minns det från min barndom. Under 1990-talet var det en betydligt större tillställning som ägde rum vid vattnet en bit ifrån slottet och inte som nu i slottsparken. Kanske är det också därför som Upplands lokaltrafik inte kör ner bussen till slottet utan om man inte har tillgång till bil, blir det till att gå någon kilometer. Det blev också lite rörigt att ha det hela alldeles vid slottet för det fanns även turistgrupper där som bara ville se slottet och avspärrningarna framför, gjorde det rörigt att veta vem som kunde gå var. En stor eloge vill jag dock ge till slottet som ställde ut vattendunkar i skuggan på baksidan av slottet där det fanns möjlighet att fylla på vattenflaskor. En viktig sak under dagar med 30-gradig värme.

Barocka damer red karusell

Programpunkten Barocka damer var lite mystisk, men visade sig vara en karusell. Denna programpunkt är något jag inte minns sedan min barndom, men jag tyckte det var ett trevligt tillskott. Karusellen som "sport" är däremot inte på långa vägar lika känd som tornerspelen för allmänheten även om det är lite av en utveckling av dem. Därför hade jag hellre velat ha mer förmedling om sportens historia, utveckling och utövning istället för den underliga teaterföreställning som man hade.



Tornerspelen var som de brukar, men ändå inte. Jag minns en stor arena med läktare och inte en bänkrad på vardera sida. Partytälten där man hade utrustning stal också de bästa platserna och jag som placerat mig hyfsat i mitten, hade svårt att se p.g.a. dessa. Det här var inte ett problem när man hade läktare där man satt lite upphöjt.

Riddare sätter fart i tornerspelen

Jag har av olika anledningar inte haft möjlighet att gå på tornerspel på flera år och det var roligt att komma tillbaka. Tornerspelet kändes också bra mycket mer samkört än karusellen och de sketcher man spelade upp passade väldigt bra in på vad som hände. Det jag saknade mest var de strutar med honungskarameller man alltid kunde köpa på tornerspelen och som de faktiskt också tog upp i Salve som ett typiskt medeltida godis när det begav sig.

Tony Robinson - The Real Da Vinci Code

Leonardo da Vincis Nattvarden

Nattvarden är en av Leonardo da Vincis mest kända målningar, inte minst för dess påstådda kopplingar till den heliga graalen. Det hela fick ett extra stort genomslag i samband med att Dan Brown publicerade sin bok Da Vinci-koden 2003.



Da Vinci-koden handlar om att den heliga graalen inte är den nattvardskalk den länge framställts som utan är det barn som Jesus sägs ha fått med sin fru, Maria Magdalena. Det här är ju intressant som fiktion, men Dan Brown har hela tiden hävdat att han bygger allt på riktiga fakta och händelser. Detta tyckte brittiske TV-personligheten Tony Robinson var lite underligt och började därför undersöka saken i dokumentärfilmen The Real Da Vinci Code från 2005. Jag hittade den på Youtube för ett tag sedan och den är riktigt intressant. Tony Robinson nystar upp en invecklad härva av konspirationsteorier, rena påhitt och underliga tolkningar av källorna.



Första gången som den heliga graalen dyker upp är på 1100-talet då fransmannen Chrétien de Troyes påbörjade romanen Perceval ou le Conte du Graal.  I de Troyes författarskap dyker en del, för oss, välkända karaktärer upp för första gången, nämligen Kung Arthur och riddarna av runda bordet. De Troyes dog emellertid innan han hann skriva färdigt sin roman, men fascinationen för graalen fortlevde och en mängd författare började skriva vad vi idag skulle kalla fanfictions om den för att avsluta de Troyes historia. Liksom Dan Brown försöker göra med Da Vinci-koden, försöker dessa fanfictions också övertyga sina läsare om att det handlar om en sann historia, bl.a. genom att lägga in bibliskt kända personer med anknytning till Jesus samt att man hävdar att historierna kommer från originalkällor. Därför är det kanske inte så konstigt att folk började tro att graalen faktiskt fanns på riktigt.

Engelska Floklore historian Juliette Wood förklarar att detta är typiskt för medeltida litteratur. Medan författare av idag eftersträvar att vara unika, eftersträvade medeltidens författare att vara traditionella och man skulle därför ta historier som redan fanns och göra sin egen tolkning och twist på dem. Denna insikt i medeltida europeisk litteratur tyckte jag var jätteintressant sett till Peder Swarts krönika om Gustav Vasa.



Jag tror att det var i den här artikeln från SvD som historikern Dick Harrison berättade att berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna går tillbaka på källor från antiken och medeltiden varför han mer eller mindre dömer ut dem som fiktiva och propaganda. (Tyvärr är artikeln låst nu, varför jag inte har möjlighet att kolla detta.) Mot bakgrund av vad Juliette Wood säger i The Real Da Vinci Code, bör kanske Gustav Vasas äventyr i Dalarna istället placeras in i en medeltida litterär tradition. En tradition där gränsen mellan fakta och fiktion inte heller var så viktig, varför det är osäkert vad som egentligen är sant och vad som egentligen är falskt.



Bokförlaget Historiska media skrev på sin blogg 24 juni i år (2019) att uppgifterna om att Gustav Vasa skulle ha försökt att åka skidor till Norge kommer från 1600-talet. Jag har även läst någonstans att det är en uppgift som kommer från Johan III:s försök att pussla ihop vad fadern egentligen hade för sig i Dalarna. Vanliga källkritiska principer gör således att man antar att denna uppgift inte stämmer.



Jag har släkt i Dalarna varför jag har varit där en hel del, inte minst i Mora-trakten. Jag har gått runt en hel del i skogarna där under alla årstider, inte minst på vintern. Om man ser till vilka färdmedel man hade att välja mellan vintertid i Dalarna 1520 om man vill ta sig snabbt genom skogarna, framstår skidor som det enda rimliga alternativet. Jag förstår helt och hållet varför tidsaspekter är viktiga att ta hänsyn till ur ett källkritiskt perspektiv, men ibland kanske man måste fråga sig vad som är rimligt också. Mirakelberättelser som samlas in för att helgonförklara en person är inte nödvändigtvis sanna bara för att de samlas in en kort tid efter personens död.