Första kapitlet

För närvarande känns det som att jag är rätt klar med ett första utkast till det första kapitlet av del 1 i min tänkta Vasa-serie. Del 1 är tänkt att vara namngiven efter Kristina Gyllenstierna. Hon kommer givetvis att vara viktig även i senare delar, men hon får äran att vara titelkaraktär på en bok som tidsmässigt löper fram till hennes systerson Gustav Vasas officiella kröning 12 januari 1528.

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att varje kapitel ska vara skrivet utifrån en enda karaktärs perspektiv. Detta är ett drag jag lånat från George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire som väl egentligen är mer känd p.g.a. sin TV-version Game of Thrones, vilket är titeln på första boken i serien. Jag är inte lika odelat positiv till vare sig bok- eller TV-serien som många andra verkar vara och det börjar bli väldigt tröttsamt att i historie- och arkeologisammanhang se liknelser till, framför allt TV-serien, men jag tror berättarperspektivet från böckerna passar min berättelse. Som jag skrivit innan (här), vill jag fokusera mest på karaktärernas reaktioner och känslor för historiska händelser än händelserna som sådana. Jag tycker ofta att det humana perspektivet glöms bort i historieskrivningen och alltför många historiker verkar ha lite svårt att inse vad människorna betyder för händelseutvecklingen.



Jag gav er ett litet smakprov på början av kapitlet innan (här), men jag känner mig inte riktigt bekväm med att göra det nu. Jag tänker låta kapitlet ligga ett tag innan jag går tillbaka till det igen. Kapitlet har Kristina Gyllenstierna som perspektiv och redan nu känner jag att jag behöver ändra en del för att det inte ska bli så mycket exposition på en gång. Samtidigt tänker jag att det kommer att bli lättare när mer är skrivet och jag vet var jag kan sticka in expositionen under ett längre perspektiv. Trots blir det väl berättartekniskt bättre att inte avslöja allt på en och samma gång utan låta läsarna lära sig bakgrunderna allt efter hand.

De första folken

"I was first very sceptical when we started seeing this signal, but the power of genetics is in a way that the data will stare you in the face and force you to rethink your ideas if you are wrong."

~ Svante Pääbo

SVT har under sommaren visat en amerikansk dokumentärserie i fem delar från 2015 som heter De första folken (originaltitel: First peoples). Den fascinerade mig så mycket att jag strecksåg den på SVT play igår. (Seriens första avsnitt har redan tagits bort och de övriga kommer att tas bort under de närmaste dagarna.)



Detta handlar inte om Vasarna mer än att även de är människor och därför är en del av denna historia, men mitt historieintresse är långt mycket mer omfattande än vasarna och därför tänker jag ge intressant "ovasa historia" utrymme här också.



Dokumentären är väldigt välgjord och förklarar ett forskningsfält som kan vara väldigt komplicerat att förstå även för forskare i discipliner som utnyttjar sig av resultaten, nämligen DNA-tekniken. Jag tycker också att de lyckas väldigt väl med det även om jag har lite småsaker jag kan klaga på.



Serien utgår från skelettfynd och varje avsnitt berör de första människorna på varje kontinent. Den första är en sammanslagning av Nord- och Sydamerika och tyvärr är det i princip uteslutande Nordamerika som tas upp. Bilden ovan till vänster är också lite missvisande eftersom det handlar mindre om Eva av Naharon och mer om den s.k. Kennewick-mannen.



Kennewickmannen har orsakat rättsliga tvister mellan amerikanska antropologer och Native Americans allt sedan han hittades 1996 utanför staden Kennewick i den amerikanska delstaten Washington. Jag tycker detta hanterades väldigt väl av dokumentären som lät ledaren för the Native Americans komma till tals med sitt perspektiv om varför det var så viktigt för dem att han begravdes. Jag tyckte det var jättebra att mannen som gjorde DNA-analyserna tog med dem i sin forskning. Han både lät dem vara med under provtagningen, förklarade vad han gjorde och varför och de bad tillsammans för mannen. För att vi ska kunna mötas över kulturgränser, tror jag att den där respekten och viljan att låta dem ta del av forskningsprocessen är väldigt viktig för att vi ska skapa förstå varandra. DNA:t visade att hans genom mest liknade dagens Native Americans.



Innan man gjorde DNA-analyserna, gjordes en undersökning av kvarlevorna av en forensisk antropolog som pekade på tydligt polynesiska drag på mannens kranium och isotoperna visade att han kom norrifrån. Båda dessa uppgifter tyckte jag var jätteintressant och jag skulle vilja att programmet utvecklade båda uppgifterna lite mer. Inte minst jämförelserna med gjordes mellan mannens utseende och ainu-folket.



Av det som sades om Eva av Naharon som hittades i Mexiko är att hon är ca. 13 000 år och därför inte kan ha kommit till Amerika under den tid då det fanns en landbrygga över Berings sund. Man förslog istället en äldre invandringsvåg som kommit via båt. Detta tycker jag låter väldigt rimligt. Enligt dagens forskning uppfanns de första båtarna för ca 10 000 år sedan, men detta har jag alltid tyckt verkat väldigt underligt. Båt är en ganska enkel och logisk uppfinning trots allt. Det är lätt att observera och pröva sig fram och vattnet har många olika sorters föda att erbjuda som säkert lockat. I programmet nämndes bl.a. kelpskogarna utanför östkusten på de amerikanska kontinenterna.



Avsnitt två handlade om Afrika och att man idag tror att grupper av människor uppstod på flera olika ställen, men att de ändå verkar ha utvecklat sociala nätverk i vilket man utbytte gener (och möjligen även föremål) från olika grupper av människor och förmänniskor. Detta avsnitt berättade historien om Omo 1, som hittades i Etiopien på 1960-talet och som är ett av de äldsta fynden av kvarlevor av homo sapiens.

"Variation is the key to evolution. It's what evolution works on. That's exactly why hybridization is such a powerful evolutionary force."

~ Rebecca Ackermann

Avsnittet tog även upp Mitokondriska-Eva, alltså den yngsta kvinna som delar mitokondrie-DNA med oss idag) och Y-kromosoms-Adam (som är den yngsta man som delat Y-kromosom med dagens män). Båda dessa levde i Afrika samtidigt som Omo 1, alltså för mellan 150 000 och 200 000 respektive mellan 60 0000 och 90 000 år sedan. Ett annat skelett kom från Marocko och visade på att olika mänskliga drag utvecklades på olika platser i Afrika vilket lett till att man tror att det fanns sociala nätverk där människor träffades, parade sig och utbytte DNA. Denna mångfald är det som gav upphov till homo sapiens och i vårt DNA finns rester av många av dessa olika förmänniskor. Bl.a. fanns en släktforskande afroamerikansk kvinna i USA som fascinerades av sin farfarsfarfar (som var frigiven slav) och bad en manlig kusin skicka in ett DNA-test för att kunna spåra y-kromosomen. Den visade sig vara extremt ovanlig och fanns bara hos ett tiotal män i en liten by i Kamerun och kunde utifrån mutationsfrekvensen dateras till att vara 338 000 år gammal. Det gör att den måste ha kommit in i det mänskliga genomet innan homo sapiens fanns, vilket även bevisas i södra Kamerun. Där bor ett pygméfolk i regnskogarna (Dokumentären säger inte vilket.) som bär på en mängd speciella fragment i sitt DNA som verkar härröra från förmänniskor. Det verkar med andra ord som om det skett en ganska omfattande korsning mellan olika människoarter, något som även diskuteras i avsnitten om Europa och Asien.



I Asien-avsnittet diskuteras homo sapiens väg ut ur Afrika. Man diskuterar eventuell korsning mellan dem och homo erectus, men framför allt tas DNA-spåren från denisovaner upp. Inte minst bland människorna som lever i dagens Tibet. Dessa människor har en förmåga att kunna andas på höga höjder, vilket diskuteras som orsakade av proteinet hemoglobin. Tibetanerna har mindre av detta protein och en särskild typ av genen som styr över mängden i sin DNA-uppsättning. Även om alla andra har själva genen, finns inte den varianten någon annanstans och verkar vara ett resultat av en korsning med denisovaner. Likaså finns gener som bidrar till vårt immunförsvar som inte finns hos människor i Afrika, men annorstädes.

"A population that's too isolated faces extinction. Without mew genes, the gen pool dries up."

~ Berättaren, Kerry Shale

Jag har en särskild plats i hjärtat för Australiens aboriginer och avsnittet om Oceanien (kallat Australien liksom det oftast gör!) handlar om dem. Frågan om hur aboriginerna tog sig till Australien är även den väldigt intressant då den aktualiserar frågan om båtar från det första avsnittet igen. Landmassorna var i och för sig större och haven mindre, men det måste fortfarande ha skett via båt, för jag misstänker att ingen orkat simma tio mil helt utan att pausa någonstans på vägen. Väl där isolerades de helt från omvärlden under så lång tid att det måste ha funnits stor risk för inavel och därför också att dö ut. Man tror att de klarade sig tack vare de sociala nätverk de skapade inom vilket de olika isolerade grupperna kunde träffas och para sig för att hålla generna levande.



Idag har man kartlagt hela aborigin-DNA:t, vilket verkar ha gjort att aboriginerna mer välvilliga till vetenskapsmän och de har ett helt annat förhållningssätt än the Native Americans i avsnitt ett. De har insett att vetenskapen kan hjälpa dem att få svar på frågor om sitt ursprung. Däremot vill de bli behandlade med respekt och få möjlighet att vara delaktiga i projekten.

Europa-avsnittet tyckte jag sämst
om. Här tappade man greppet en hel del. Kortleksanalogin om hur
neanderthals-DNA kom att blandas upp med homo sapiens-DNA var bra. Däremot
verkade det inte som att man helt ville erkänna det som egentligen borde vara
det mest uppenbara: att istället för att dö ut, absorberades neanderthalarna in
i homo sapiens. Det samma verkar för övrigt gälla alla typer av förmänniskor.
Detta är en väldigt revolutionerande tanke för vår syn på människans utveckling
och borde ha diskuterats betydligt mer. 

Liksom i avsnittet om Amerika lämnas lösa trådar som hade varit väl värda att diskutera mer djupgående. Båda dessa avsnitt lider av en rädsla att inte bli eurocentrisk. Europa-avsnittet mynnar ut i vaga indicier och analogin med neanderthalarna som försökte anamma homo sapiens teknologi och misslyckades med att prärieindianer i Amerika som anammade hästar faller platt och blir mest obehaglig när man tänker på vad de utsattes för. Amerika-avsnittet spelar också mycket på känslor för the Native Americans. Om det var menat att ge en kronologisk utveckling är det också märkligt att Amerika-avsnittet är först. Amerika har betytt minst för mänsklighetens utveckling och till skillnad från resten av avsnitten, talades inget alls om hybridiseringar. 

Något som serien också gör, som jag ställer mig skeptisk emot, är att den framhäver DNA-tekniken som lösningen på alla historiska frågor. Dokumentärserien betonar också människans socialitet som orsaken till att man lyckats "erövra" världen, men detta liksom kulturen är något som definitivt behöver utvecklas mer för att förstå människan och hennes handlande. Hybridstudierna är däremot extremt intressanta och är nog början på något stort. Något som dessutom skulle innebära spiken i kistan för rasismen. Den stora frågan lyder dock: Är vi kulturellt redo för detta perspektiv?

Vasaslott: Lindholmen

Minnessten (Orkesta 59) rest 12 maj 1866

Ett av stoppen på min Vasaslottsresa var Vasakullen där ruinerna av Lindholmens borg finns. Detta kan vara platsen för Gustav Vasas födelse även om Rydboholms slott, som var Erik Johanssons (Vasa) familjegods också har lagts fram som troligt alternativ.



I fornlämningsregistret hittar man grundläggande information från den inventering som gjordes 1978. På platsen finns också en minnessten som restes 1866. Texten på stenen lyder: "Till minne af Gustaf Ericsson Wasa född på Lindholmen 12 maj 1496 restes wården den 12 maj 1866."



En bit bort, vid Lindholmens station, finns ytterligare en minnessten som restes 14 maj 1896 (d.v.s. nästan på Gustavs troliga 400-årsdag).

Bild på Lindholmen från Suecia-verket.

Lindholmen i juli 2018

På krönet av en kulle, strax väster om huvudbyggnaden till dagens Lindholmens gård lät Katarina Eriksdotter och hennes man riddaren Sten Pedersson (Uppgiften kommer från Wikipedia och jag har inte lyckats hitta deras släktnamn.) ca. 1450 anlägga en borg av typen (sten)hus, en borgtyp som var vanlig under senmedeltiden.



Sigrid Banér ägde slottet och en tradition från 1500-talet var att man åkte hem till sin mor för att föda barn, vilket är orsaken till att Lindholmen har uppgetts som Gustav Vasas födelseplats utöver Vasasätesgården Rydboholm.

Bro på väg till ruinen

Som arkeolog skar det lite i hjärtat på mig att se platsen så som den är idag. Det lilla som finns kvar av ruinen var övervuxet och ganska illa skött. En bro man var tvungen att ta sig över för att nå fram till ruinen var i princip genomrutten och trasig på en hel del ställen. I mer regniga tider går den nog över ett dike/liten bäck varför det kunde ha varit svårare att ta sig över den än det var när jag var där.



Utöver detta är förmedlingen av platsen näst intill icke-existerande. Det är väldigt dåligt skyltat och om man inte vet att ruinen finns eller var den finns, är det lätt att man totalt missar den. (Det är på allvar sämre skyltning för den än för Nordians hög i Åshusby utanför Rosersberg och jag lovar att då är det illa!)  Lindholmen finns inte heller med i vare sig Svenska borgar och fästningar. En historisk reseguide eller i Svenska slott och herrgårdar. En historisk reseguide trots att den förra omnämner bl.a. Birka och Runsa.

Allé vid Lindholmen

Den enda informationsskylten som finns utgörs av en skylt vid parkeringen i
botten av kullen. Denna skylt informerar dock inte om själva borgens
historia utan bara att det finns ett minnesmonument från 1800-talet som
säger att Gustav Vasa föddes där, men att det inte alls är säkert.



Det verkar som att man idag lämnat ruinen helt och hållet vind för våg. Kanske för att man inte säkert kan säga att Gustav Vasa föddes här så som man gjorde under 1800-talet. Det är en märklig inställning. Även om det inte finns särskilt mycket att se idag, skulle bara blotta indicier om att Gustav Vasa föddes på platsen kunna locka besökare. Inte minst är det som fornlämning öppet för allmänheten, något som Rydboholm som privatbostad inte är.



Jag tror Lindholmen håller på att bli ett drömprojekt för mig rent arkeologiskt. Konstigt nog verkar det inte som att någon arkeologisk undersökning alls har gjorts på platsen. Åtminstone har den inte omtalats senare. Det finns dock såväl synliga stenmursrester som tegelkross och kalkbruk, vilket skulle kunna användas för datering. Om någon arkeolog med projektledarerfarenhet och intresse för Vasaätten och/eller senmedeltida borgar har lust att delta i ett projekt tillsammans med mig, så kan ni väl höra av er till mig.









Referenser:

• https://www.upplevvallentuna.se/sv/217320/Vasakullen-och-Lindholmens-gard/


• http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html


• https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindholmens_g%C3%A5rd

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"

som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.



Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.


• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.


• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.


• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.



Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades

ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.



För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.

Namn och titlar

Gustav Eriksson?

Jag har funderat en del på hur namn och titlar användes under senmedeltiden och vasatiden. Inte minst eftersom Historierummet i P3 hävdade i sitt Gustav Vasa-avsnitt att han hette Gustav Eriksson för att sedan anta namnet Gustav Vasa när han blev kung. Det där stämmer inte riktigt och visar en viss oförståelse för den samtida kulturen.



Patronymikon var den gällande traditionen, vilket innebar att man i sitt efternamn berättade vem man var son eller dotter till. Gustav var son till en Erik och därför var det namn han använde Gustav Eriksson. Kristina Gyllenstierna var dotter till en Nils och hennes namn var således Kristina Nilsdotter. Det är därför historiker idag ofta skriver släktnamnen inom parentes som t.ex. Märta Eriksdotter (Leijonhufvud).



Först under senare delen av 1500-talet blev det vanligt att man började använda släktnamn som t.ex. Vasa. I Danmark något tidigare, under 1520-talet samtidigt som begreppet adel börjar användas i danskan och fick en synonym betydelse till det äldre frälse-begreppet.



Oftast kom ättens sköldmärke att få agera motiv för släktnamnet. Vasa-namnet kommer av den stormvase som använts som släktens emblem och som kom att bli Gustav Vasas sigill från 1540-talet. Ett märke som han dessutom ändrade rejält...

Sten Sture d.y.

Det finns ett par undantag från patronymikontraditionen. En av dessa gäller Sturarna. Sten Sture d.y:s riktiga namn var av traditionen Sten Svantesson och han tillhörde ätten Natt och Dag. Hans far var Svante Nilsson och trots att han i svensk historieskrivning är känd som Svante Sture, var det aldrig något han kallade sig själv.



Sten var på långt håll släkt med Sten Sture d.ä. och ville visa att han följde i dennes fotspår då den äldre riksföreståndaren hade varit väldigt populär. Att överta en berömd och omtyckt släktings namn på det sättet var vanligt under medeltiden och det är därför historiskt korrekt att säga Sten Sture. Ett annat exempel är Erik Puke som var en av ledarna under Engelbrektsupproret.



Hur titulerade man varandra då? Jag har flera gånger tidigare citerat Kristina Gyllenstiernas anteckningar från att första barnbarnet Sigrid Sture föddes och jag gör det igen:

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog, wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året
efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11
föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse]
Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när första barnbarnet Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Denna anteckning tycker jag är väldigt illustrativ för hur tituleringen var. Kristina titulerar inte sin son Svante och inte heller övriga barn i anteckningarna i samband med deras födelse. Däremot titulerar hon sin sondotter som jungfru Sigrid och sin svärdotter som Fru Märta. Intressant i detta är att förnamnen förefaller viktigast i samband med titulering, vilket stämmer väl överens med patronymikonidealet som sätter förnamnet i första rummet. Det är som på Island idag där patronymikonet fortfarande lever. Jag undrar dock om man i talspråket var lika noga med att titulera personer som stod en nära.



Detta blogginlägg kommer ifrån att jag blev förvirrad av Historierummets Gustav Vasa-avsnitt gällande hans namn och minns vad jag läste i Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? en gång. Jag använder här på bloggen de traditionella släktnamnen av pedagogiska orsaker (och lite av lathet måste jag erkänna). Deras patronymikon finns med i titlarna på inläggen med deras biografier, men inte när jag bara omnämner dem. Trots att Sturarna är undantagna, har Svante Sture fått sitt patronymikon Stensson i titeln på sitt inlägg från 1 maj. Detta för att det kommer finnas flera Svante Sture. Hans bror Nils kommer också han att bli undantagen då det finns två.



Historierummet förmedlar också en väldigt konstig uppfattning som verkar vara väldigt vanlig: Att Gustav Vasa skulle vara Sveriges första kung, men det lämnar jag därhän så länge...



Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun 


• Myrdal, Janken 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700, Jordbrukets historia i Sverige band 2, Stockholm