Döda personers sällskap: "Ylva"

I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) berättade jag om det ena av de två kvinnliga skeletten som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet och som av forskarna gavs namnet Beata. Detta eftersom Vasamuseet hade ett föredrag om hennes kläder under Maria Eleonora-dagen i oktober (2021)  som jag skrev om i inlägget Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor (5 november 2021). Samma kväll hölls även föredraget Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet av Caroline Edman om den andra kvinnan som påträffades i bottendyn utanför Vasaskeppet i samband med bärgningen och som givits namnet Ylva. Det är hög tid att även hon får en presentation här på bloggen.

Uppgifterna i detta inlägg hämtar jag delvis från Vasamuseets utställningar Ansikte mot ansikte och Kvinnorna. Alltid närvarande, sällan sedda, men liksom med inlägget om Beata, kommer de flesta uppgifterna från osteologen Ebba Durings bok De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Boken är från 1994, vilket gör den ganska gammal och utvecklingen har säkert gått framåt sedan dess, men det är den information som i skrivande stund (28 december 2021) finns tillgänglig.

Ylva påträffades som sagt bland spillrorna av låringsgallerierna (som ni ser på bilden till vänster) i bottendyn utanför Vasas akter varför man kan undra om det var där hon dog. Hon ställdes tidigt ut på museet, men då kallad skeppsgossen och Ebba During menar att det är svårt att helt säkert könsbedöma henne. Det lilla, gracila kraniet och höftpartiet är däremot mer kvinnliga än manliga, vilket varit avgörande för tolkningen som kvinna. Utifrån skelettets utseende och tänder har During uppskattat Ylvas ålder till 16-17 år. 

Skallen saknar stora delar av ansiktsskelettet, bl.a. överkäken. Underkäken har emellertid en full uppsättning tänder så när som på visdomständerna, vilka, baserat på åldersbedömningen, nog inte färdigutvecklats än. Hon hade inga kariesangrepp, men mycket tandsten och liksom Beata har hon de fåror, ränder och gropar i tänderna som är så karaktäristiska för s.k. emaljhypoplasier. Detta visar att tänderna störts i sin utveckling, t.ex. genom undernäring i barndomen.

Av Ebba Durings osteologiska analys att döma, är Ylva, sett till sin skelettförändringar, rätt lik Beata även utöver emaljhypoplasierna och jag kan se varför såväl During som Vasamuseet spekulerar kring om de varit släkt. Huruvida så är fallet, borde kunna avgöras genom DNA-analyser idag, varför jag lämnar det därhän tills vidare. 

Det mänskliga kraniet består från början av flera olika delar som växer ihop med varandra i takt med att vi själva växer. Områdena där de olika benen mötts och vuxit ihop får en rand som ser ut som att någon sytt ihop de olika benen, varför de kallas skallsömmar.  Ihop med skelettet som givits namnet Ture, har de kvar den s.k. sömmen i pannbenet som normalt växer ihop och försvinner i barndomen, vilket kallas sutura metopica persistens. 

Båda kvinnorna har även bathocephali, ett särdrag som innebär att ett större antal små extraben (suturalben) har bildats i sömmen mellan hjässben och nackben, vilket gör nackbenet större och även skapar ett större rum för lillhjärnan än normalt. Utbuktningen av nackbenet är ännu tydligare på Ylva än på Beata. Ebba During hänvisar till Dr Don Brothwell vid Institutionen för arkeologi på universitetet i London som studerat fenomenet och konstaterar att det är relativt vanligt i England under senmedeltiden, men att det inte finns något konstaterat fall av bathocephali i det engelska skelettmaterialet från tidig medeltid. Suturalben ses oftast som ärftliga, men kan även bero på fel ämnesomsättning i mesodermet (fostrets mellersta cellskikt) där skelett, muskler och blodkärl uppstår samt på yttre miljöfaktorer och påfrestningar.

En annan skelettförändring som Ylva och Beata har gemensamt är att de har ryggkotor där brosk från diskarna pressats in i kotkropparna, s.k. Schmorl's noder. För Beatas del, menar Ebba During inte att det gjort henne krumryggad. Utöver kotkroppar med Schmorl's noder, har Ylva däremot kilformade kotkroppar, ett särdrag som hon delar med skelettet som döpts till Adam. Båda är kännetecken för Scheuermanns sjukdom/juvenil kyphos, vilket innebär en krumhet i bröstkotraden som i övrigt inte behöver leda till några besvär för individen som har det.

Ylva hade ungefär två år före sin död brutit väster överarmsben. Benet har läkt ihop bra, men gett det en lätt böjning. Hon hade ett lågt kopparvärde, vilket kan tyda på en viss undernäring och blodbrist, men zinkvärdet var normalt. Isotopanalyserna visade att hon  ätit en blandad kost av kött och fisk. 

När hon hittades, hade hon fortfarande sina skor kvar på fötterna samt att hon hade en liten nyckel och 31 öre i kopparmynt som ni kan se ovan. Vad hon gjorde ombord på Vasa kan man spekulera i, vilket Caroline Edman gjorde i det föredrag som jag nämnde ovan.