Tre år

Idag (12 november 2020) är det tre år sedan jag startade denna blogg. Det är fortfarande roligt, men som ni kanske märkt har det inte blivit lika många inlägg på sistone. Jag har sedan en tid tillbaka lite skrivkramp, vilket gör att jag prioriterar att skriva på mitt försök till roman om Märta Leijonhufvud och inlämningsuppgifter på den kurs jag går framför att blogga. Det är också en hel del annat som händer i mitt liv just nu som kräver en stor del av mitt fokus.

Jag har insett att folk gärna avfärdar mig för mitt val att skriva skönlitteratur, men det betyder inte att jag faktiskt inte bryr mig om källor och fakta. Tvärtom tycker jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på fakta. Jag har svårt att förstå perspektivet att det skulle finnas för få källor för att kunna förstå den svenska/nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag tycker att man kan få en okej bild av grundläggande personligheter och händelser. Däremot tycker jag inte att det finns nog uppgifter för att kunna skriva ordentliga biografier. Jag övervägde detta när jag började fokusera på Märta, men insåg att skönlitteraturen skulle ge mig andra friheter att utforska henne som person samt hennes relation till hennes familj och vänner (vars personligheter jag också vill utforska). För mig har skönlitteraturen blivit ett sätt att försöka levandegöra det förflutna på ett sätt som en historiebok inte kan och jag tror (och hoppas om det blir av) att det kan vara en inkörsport till historien för andra också.

Mitt nya djupdyk i konstvetenskapen i och med kursen i Dräkt- och interiörhistoria nu i höst har lett till att jag blivit styrkt i min tro att olika konstformer på många sätt kan vara bra om man vill förstå något. Som del av kurslitteraturen (Ni kan se en del av den på bilden ovan till höger.) har jag fått läsa stycken ur Baldesar Castigliones bok Hovmannen (Il Cortegiano) som är en bok som ofta refereras till (även om den inom populärhistorian i princip aldrig nämns eftersom man där istället helt koncentrerar sig på Fursten av Niccoló Machiavelli) och den framstod som så intressant att jag bestämt mig för att försöka ha tid att läsa den vid sidan om. Jag har inte kommit så långt än, men fascineras över hur oerhört detaljerad han är.

Bland det jag tycker har varit mest spännande att upptäcka med 1500-talet är historiesynen. Det behövde inte vara 100% faktamässigt korrekt utan handlade mer om att sprida moralisk kunskap. 1500-talet har ingen gräns mellan fakta och fiktion, något som jag inte känner är lämpligt att ta efter i historieforskningen eller populärhistorien. Vad jag däremot tycker att vi kan ta till oss är viljan att känna igen sig i historiska personer. Den moderna historieskrivning tenderar istället ofta framhäva olikheter (ofta med mer eller mindre evolutionistisk prägel). Samtidigt har jag märkt att det som Witold Rybczynski skriver i sin bok Home. A Short History of an Idea om att det faktum att vi blivit så besatta av att försöka rensa bort vår egen tid från historiserande framställningar i t.ex. olika konstformer eller i olika designkollektioner (Rybczynski pratar framför allt om Ralph Lauren, men nämner även Estée Lauder och Malcolm S. Forbes.) stämmer. Det tyder på att det är något vi saknar i det förflutna som den moderna världen inte riktigt kan ge oss.