Mitt perspektiv på genren historisk fiktion

Vår tid är nu

Jag såg en diskussion om historisk fiktion med utgångspunkt för SVT:s dramaserie Vår tid är nu som utspelar sig på 1940-talet. Diskussionen handlade mycket om historiskt korrekthet och handlade en del om språket som talas i serien och att detta är relativt modernt mer än 1940-tal. Detta är också något som diskuteras i den intervju med regissören Harald Hamrell och manusförfattaren Ulf Kvenssler som radioprogrammet PP3 gjorde.



Där berättade de att de hade försökt hitta vad de kallar "en gyllene medelväg" mellan 1940-talets och dagens svenska och även att de hade varit noga med detaljer, men samtidigt inte petnoga. Det pratades bl.a. om en lampa som användes, men som inte var designad förrän på 1950-talet.

Diskussionen om hur historiskt korrekt ett historiskt drama är, sätter fingret på en fråga som jag som har ett yrke som går ut på att studera det förflutna länge har grubblat på: Kan man få något helt 100% historiskt korrekt?



Förut så tänkte jag det och jag var verkligen petnoga med alla detaljer , men ju mer arkeologisk erfarenhet jag har fått, desto mer förståelse har jag fått för att det inte är möjligt att vara det. Det förflutna kommer aldrig färdigpaketerat. Att studera det förflutna är mer som att lägga ett gigantiskt pussel. Du har ingen bild att titta på och det kommer alltid att fattas bitar.

Om vi tar språket först, eftersom det var vad som diskuterades i facebookgruppen. Svenskan förändras hela tiden, framför allt talspråket, varför det blir problem att vara autentisk när det gäller hur karaktärer ska prata.



Vår tid är nu utspelar sig alltså på 1940-talet, alltså en tid när man på olika sätt hade möjligheterna att spela in hur folk pratade. Detta gör det naturligtvis lättare att få det autentiskt. Frågan är dock om det verkligen skulle göra dramaserien bättre eller om den skulle bli för mossig.



1940-talssvenskan är dock lätt att förstå idag, varför det så klart är lättare att få till ett autentiskt talspråk än jag kommer att ha att rekonstruera språket i 1500-talets Sverige, vilket i skrift såg ut så här:

"Aren effter Gudz byrdh md påå thet xvij, thå min son Swante födder war sancte Philippi et Jacobij dag i mai månadh, ythersta i nedaneth i libra tecken."

Stycket ovan är hämtat från Kristina Gyllenstiernas bönebok och är en anteckning hon förmodligen gjorde själv över hennes och Sten Stures yngste son Svantes födelse i maj 1517. Det där är alltså hur skriven svenska såg ut. Åtminstone vid just det tillfället. Eftersom det inte fanns någon standardiserad stavning, är det inte säkert att ett ord stavas på samma sätt två gånger ens om de är skrivna av samma person.



1500-talssvenskan är hyfsat läslig även om det ibland tar ett tag innan man lär sig tyda den. Värre är det om TV-serien Vikings skulle få för sig att de måste vara språkligt korrekta.

aft uamuþ stonta runaR þaR

n uarin faþi faþiR aft faikion sunu

sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR

þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu

baþaR somon o umisum monum þat sakum ona

rt huaR fur niu altum on urþi fiaru

miR hraiþkutum auk tu

miR on ub sakaR

raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR

flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o

kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

þat sakum tualfta huar histR si ku

naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua


þ o likia þat sakum þritaunta huariR t

uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia

kura uintur at fiakurum nabnum burn

iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su


niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ


s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR

nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra

sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld

iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli

sakum ukmini uaim si burin ni


þR troki uilin is þat knuo knat

i iatun uilin is þat

sakum ukmini þur

sibi uia uari


ul niruþR

Ovan kan ni se Wikipedias transkription av runtexten på den östgötska Rökstenen (Ög 136). Som ni kanske märker är "runstenssvenskan" lite knepig att förstå för en som pratar modern svenska.

Baserat på det faktum att det också tenderar att finnas ett gap mellan hur ett språk ser ut när det skrivs och hur det låter när man pratar är det dessutom omöjligt att veta hur språket faktiskt lät under merparten av vår historia, varför det är svårt att få 100% korrekt. Självklart bör man rensa från moderna uttryck. Det skulle inte passa sig om Gustav Vasa slängde sig med uttryck som shit pommes frites! men det är omöjligt att få historisk fiktion helt historiskt korrekt.

Vad jag tror kan vara svårt att förstå eftersom vi fortfarande tänker väldigt nationalistiskt kring det förflutna, är att det i mångt och mycket är att betrakta som en annan kultur. Detta märktes inte minst i TV-programmet Historieätarna där Lotta Lundgren och Erik Haag undersökte hur det var att leva i olika tidsperioder och framför allt att äta den mat som folk åt då. Programmet ger en intressant inblick i just hur olika tidsperioder kan sägas vara olika kulturer. Hela tiden förändras vårt sätt att leva beroende på en mängd olika orsaker och väldigt mycket av det folk i det förflutna tog för givet är helt främmande för oss och tvärtom.

När jag nu har suttit och läst en hel del historieböcker skrivna av historiker samtidigt som jag även tagit del i en hel del etnologisk litteratur, har det slagit mig hur stora skillnader det finns dem emellan.



Etnologin skildrar vardagen, kulturen, seder och traditioner. Historievetenskapen tenderar att bara fokusera på politiken och makten. Jag har även läst på flera ställen kommentarer från historiker om att det dröjer tills långt fram i tiden innan man kan lära känna personerna ordentligt. Jag tycker inte alls att detta stämmer, vilket jag tänker diskutera mer i andra inlägg längre fram då jag särskilt har upplevt en viss oförstående hos en del historiker för en del karaktärer.



Engelska historiker verkar generellt bättre på detta och här ovan till vänster ser ni exempel på engelska böcker som handlar just om vardagslivet under medeltiden och "Tudor time". The Tudors är mer eller mindre samtida med Vasaätten och jag tycker därför att boken om deras vardagsliv (How to be a Tudor av Ruth Goodman) är ganska användbar för mitt Vasaskrivande även om det så klart troligen fanns en hel del olikheter också.

Självklart ska man göra så mycket efterforskningar som möjligt när man skriver historisk fiktion. Det är verkligen inte något annat jag säger. Det märks ofta väldigt väl om man inte har gjort det. Däremot så tror jag det är viktigare att man skapar en känsla för perioden än att man går in på precis varenda detalj. Det är mer det som skapar intresse och som ger folk en vilja att göra egna efterforskningar.



Jag gillar Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till höger och hon är väldigt bra på att bygga upp perioden och skapa intresse för den. Däremot tycker jag att hon har en tendens att fastna för mycket på detaljer, vilket gör att berättelsen inte alltid flyter så lätt. Samtidigt har hon varit tvungen att i princip helt hitta på en uppväxt till Cromwell eftersom det inte finns några källor om det, vilket är ett ännu vanligare problem när man kommer till det betydligt mindre väldokumenterade samtida Skandinavien. Detta är helt okej. Fiktionen ger en betydligt större friheter att jobba med personerna än vad dokumentären gör. Det är därför jag faktiskt vill skriva fiktion om Vasarna och inte fakta! Liksom med Vår tid är nu, tror jag det är viktigt för svenskarnas historiemedvetande.



Och det spelar faktiskt inte någon större roll ifall om en lampa i en serie som ska utspela sig 1945 var tillverkad på 1950-talet!!!











Bilden från Vår tid är nu är lånad från SVT:s hemsida.