Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!



På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).



Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.



Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.



För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.



Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.



Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.



Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit

och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.

Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet

På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)



Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.



I mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev

signerat av Fatima Bremmer som även

tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.

Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före.




Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.



Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!













Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.