Drotting Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev)

Lego-Märta och jag på Vasamuseet

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av föredraget på Vasamuseet i fredags (22 februari 2019). Sist var jag så besviken och arg av orsaker som jag beskrev i blogginlägget Drottning Kristina - En tidig modern kvinna (eller vad det nu blev) några dagar senare. Detta evenemang var bättre än då (Det är faktiskt svårt att vara sämre!), men jag känner mig ändå besviken.



Jag kom till museet vid halv två och, min vana trogen, ställde jag mig och väntade utanför dörren till föreläsningssalen strax före två. Som vanligt var jag först, men den här gången med en känsla av stark oro som jag aldrig känt innan över att jag återigen skulle tvingas flytta i sista minuten för att ett större sällskap skulle komma.



Situationen från förra gången finns återgiven i det ovan nämnda inlägget om mina upplevelser då och jag trodde att museet själva var överens med mig om att det inte var ett helt acceptabelt beteende. Däremot litade jag inte helt på att de inte skulle göra om det igen och jag fick rätt, för museipersonalen snart efter insläpp började prata om folks placeringar, vilket förstärkte klumpen i min mage.



Jag går i princip alltid på evenemang liknande Vasamuseets Afternoon Tea ensam. Det finns personliga orsaker till detta, som jag inte anser att det är nödvändigt att jag berättar i det här sammanhanget. Jag har heller inte hittat något som säger att det är förbjudet att gå ensam på Vasamuseets evenemang. Jag väljer oftast inte heller att köpa Afternoon Tea. Detta för att jag inte alltid har råd då det är ganska dyrt samt att jag vill ha möjlighet att föra anteckningar om vad föredragshållaren säger då detta oftast (men inte alltid som vi ska se) berör senaste forskningen och jag är genuint intresserad av ämnena för de föredrag som utannonseras programbroschyren.



Den tredje orsaken till att jag inte väljer maten är att jag helt enkelt vill ha en bra plats! Kön till maten blir snabbt jättelång och om man då inte har någon som håller ens plats under tiden (vilket många andra har!!!) har man inte en chans att få en särskilt bra plats. Att jag ska behöva förklara detta känns väldigt onödigt och överflödigt, men tydligen har Vasamuseet problem med åtminstone att jag kommer ensam.



Även om det av flera orsaker är självvalt att gå ensam, är det i vissa sammanhang inte bra av personliga skäl då jag t.ex. har väldigt svårt att säga ifrån när jag blir behandlad på ett respektlöst sätt. Detta gäller bl.a. den situation jag ställdes inför förra gången när ett sällskap kom minuterna före evenemanget skulle börja (15:26) och jag ombads att flytta mig. Till den här gången hade jag däremot tänkt ut och övat vad jag skulle säga och jag hade med mig den Legogubbe (som egentligen är Disneys Rapunzel) som jag säger är Märta Leijonhufvud i min egen lilla samling med historiska kvinnor i Lego för ett diskret moraliskt stöd i knät att krama i handen om det skulle behövas (Ja, så barnslig är jag!). Som tur var dök de trevliga kvinnorna som jag fick sitta bredvid förra gången upp och frågade om de kunde slå sig ner bredvid mig och jag drog en lättnadens suck. Däremot är det fortfarande ganska chockerande för mig att detta är en attityd Vasamuseet har gentemot sina gäster som kommer tidigt och är ensamma eller i vad museet definierar som "för små" sällskap (T.ex. om de sitter två vid ett av borden som har fyra stolar). Visst finns det säkert många olika orsaker till att man inte kan komma i tid, men först till kvarn borde först få mala!



För att bli ännu mer personlig än jag redan varit, kan det vara på sin plats att säga att jag gick direkt från museet till ett tåg mot Västerås förra gången. Där satt jag i en "obokad vagn". Denna blev snabbt full och inte alla resesällskap fick därför sitta tillsammans. Trots detta var det ingen som förutsatte att detta skulle vara möjligt om man av vilken anledning som helst kom sent till tåget i Stockholm eller gick på vid en senare station. Inte heller gick konduktören runt och bad ensamma passagerare att flytta på sig för att större sällskap skulle få sitta tillsammans. Man tog de platserna som fanns om det fanns några alls (I Vasamuseets fall antar jag att det finns nog med platser då de måste ha koll på hur många som kommer på ett annat sätt.). Och man kan umgås (och prata) bra mycket lättare under en tågresa än under ett evenemang där någon/några uppträder som på Vasamuseet.



Det är faktiskt oerhört respektlöst att ta sig friheten att be folk som kommer tidigt för att få bra plats och är ensamma eller i mindre sällskap, flytta sig bara för att större sällskap ska kunna sitta tillsammans oavsett när de kommer. Alla museibesökare kommer trots allt inte i busslaster som turister eller som skolklasser. Faktum är att om man kommer ensam, kan det mycket väl ligga ett alldeles genuint intresse bakom, vilket det gör i mitt fall.



Jag ber om ursäkt för att jag var så väldigt personlig, men behandlingen av betalande besökare (Jag har faktiskt betalat för ett guld-årskort, så jag går inte där gratis!) är inte alls acceptabel. Men nu över till evenemanget vi fick uppleva som bäst kan summeras av vad ett par kvinnor på spårvagnen efteråt sa: "Det var bra, men det var inte alls det som det stod att det skulle vara och det handlade i princip inte alls om Kristina." Så vad var det egentligen vi fick uppleva?



Jo, liksom förra gången fokuserades helt och hållet på musik och denna gång även på dans. Det var också bra mycket mer musik än vad som var utsatt på programmet på Vasamuseets hemsida och jag hann inte hålla reda på alla namn på kompositörer och musikstycken som mer eller mindre rabblades upp i all hast. Därför kan jag inte avgöra huruvida musiken var samtida med Kristina eller bara generell barockmusik liksom fallet med Vivaldi sist. Mats Liljefors, som tydligen hjälpt museet att utforma vårens program, pratade dock om La Forza delle Stelle som såvitt jag förstod var en opera som Kung Kristina skrev ny text till.



Liljefors pratade också om det globala projektet Queen Christina. Culture and Peace som han varit med och startat upp. Såvitt jag förstod, syftade detta projekt till att ge ungdomar tillgång till "levande" kultur istället för att de skulle sitta framför datorn och lyssna på musik. Jag undrar om inblandade i projektet funderat över hur mycket ekonomiska aspekter spelar in för hur ungdomar har möjlighet att uppleva kultur. Kulturevenemang är ofta dyra och min uppfattning är att ungdomar som har råd, går på t.ex. konserter. Liljefors pratade också om hur musik kan leda till bättre hälsa, vilket är ett intressant ämne i sig, men jag förstod inte om detta också är del av syftet med Queen Christina. Culture and Peace-projektet.



Vi bjöds åter på musik där bl.a. Liljefors spelade själv och på en dansföreställning som visade danser tidstypiska för Kristinas tid varpå vi fick en sammanfattning av Kristinas liv på totalt tio minuter. Jag saknade till detta en powerpoint, då det var många namn på personer som Kristina bjöd in till sig och deras arbeten som rabblades upp snabbt och utan egentlig kommentar.

Drottning Kristina talade åtta språk, dansade balett och till sitt hov i Stockholm tog hon konstnärer, musiker och vetenskapsmän. Hon organiserade Roms första offentliga teater, stiftade akademier och gav uppdrag till Europas främsta inom konst, skulptur, litteratur och musik. Hon överlevde fyra påvar och blev den första kvinnan som begravdes i S:t Peterskyrkan.

Ovan kan ni läsa beskrivning av evenemanget i museets programbroschyr. Musiken och dansen var väldigt bra och jag har inga andra klagomål än att det tar väldigt lång tid och i programmet beskrivs som om de vore bara en liten del inflätad i det föredrag som är huvudattraktion. Denna gång fungerade det bättre då det fanns mer struktur än sist och Liljefors var inblandad i alla delar av evenemanget. Däremot kändes "föredraget" mer som ett kåseri som inte egentligen handlade om Kristina. De avslutande citaten om äktenskap och kvinnor i äktenskap skulle jag också gärna ha velat ha en kontext till då de, trots att de var sagda av kvinnor, framstod som rätt misogyna. Egentligen tror jag det hela beror på olika generationers humor (Jag är lite yngre än Liljefors och majoriteten av publiken.), men jag har svårt för att se det roliga i skämt om hur hemskt det är att vara gift (med en kvinna). Det är för mig en totalt främmande syn på äktenskap, inte minst då dessa i Sverige idag är ett fritt val som ingen tvingar in en i.



Fram tills de senaste två gångerna har jag kunnat klaga lite på föredragshållare när jag inte hållit med dem, men det har ändå alltid varit väldigt roligt att gå på Vasamuseets evenemang. Man har fått högkvalitativa föredrag, inte sällan med inslag av ny forskning. Dessa föredrag har varit också oftast varit utsålda utan att man har behövt ha med musikinslag. Nu i vår känns det som att man fått för sig att forskning och historia inte drar lika mycket publik som musik, dans och dyl. Det här evenemanget hade lite mer fokus på Kung Kristina, men hon var fortfarande förvånansvärt frånvarande i ett evenemang som enligt programmet ska ha henne som tema.



Nästa gång kommer historieprofessorn Marie-Louise Rodén och i vanliga fall skulle jag se fram emot detta något enormt då hon lär vara en av de främsta Kristina-forskarna, men ännu mer musik finns inlagd på programmet då. Istället befarar jag därför en upprepning av vad som hände med Susanna Åkermans föredrag, vilket tragiskt nog publiken verkar tro var hennes fel utifrån vad jag hörde från ovan citerade konversation mellan damerna på spårvagnen. Förhoppningsvis har jag fel, men jag kommer nog ändå gå dit med inställningen att jag får en konsert den gången.



Kvalitetsförsämringen på Afternoon Tea-evenemangen är för mig helt förbluffande och jag hoppas att museet tänker över hur vårens programpunkter har utvecklats i relation till vad som stod i programmet. Mitt förslag, om man ska fortsätta med musik, dans och dyl. som del av Afternoon Tea-programmet tillsammans med föredrag (för det är en trevlig idé), är att man börjar redan när man öppnar dörrarna 14:30. Om man ska lägga till nya inslag i programmet utan att ta bort något, bör man också anpassa tiden efter detta. Både förra gången och nu i fredags är enda gångerna jag upplevt att evenemang dragit över tiden och detta inte med enstaka minuter utan nästan fram tills att museet stänger vid 17:00. Denna gång var talaren del av musikarrangemanget varför det inte blev lika illa, men den slakt Susanna Åkerman fick göra på sitt föredrag (Hon hade enligt egen utsago fått 60 minuter på sig av museet och fick inte ens 20 i slutändan!) som hade potential att bli riktigt bra för att man skulle framföra en konsert av en kompositör som knappt var född när Kristina levde, var extremt respektlöst, för att inte säga elakt gentemot henne. Ännu värre är det att hon verkar ha uppfattats som "dålig" av publiken som var där. På hemsidan står "Med reservation för ändringar", men jag tolkar inte det som att man får något helt annat än vad resterande text på sidan säger...