Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen

Mellan 2008 och 2012 gjordes flera större arkeologiska undersökningar i Kalmars nuvarande stadskärna och en sammanfattning av resultaten förmedlas i publikationen Drömmen om det nya Kalmar - Arkeologi på Kvarnholmen som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Öst (numera del av Statens Historiska Museum) och Kalmar läns museum.



Efter många historieböcker är det skönt att läsa något arkeologiskt. Arkeologer har jag märkt har lite andra prioriteringar, något som blir tydligt redan i Peter Carelli och Per Lekbergs introduktionstext Full fart mot dåtiden! De skriver att undersökningarna av det nutida Kalmar på Kvarnholmen gett "[n]y kunskap som berättar om stadsbornas vardagsvillkor, hälsa, matvanor, konsumtion, materiella kultur och mentaliteter. Genom de arkeologiska undersökningarna har vi fått möjlighet att fördjupa oss i dessa frågor på en sådan detaljnivå som ingen annan historisk metod kan."



Göran Tagesson är inne på samma perspektiv när han i förordet Välkommen till Kvarnholmen skriver att "[v]år förhoppning [---] är alltså att detta historiska underifrån-perspektiv ska kunna hjälpa oss att förstå vår vardagsmiljö bättre."



Jag har vid ett flertal tillfällen här på bloggen, bl.a. i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågat mer vardag i den populära historieskrivningen och det kan väl delvis sägas vara orsakat av att jag har en bakgrund som arkeolog. Med detta sagt är inte mina egna preferenser och perspektiv enda orsaken till att jag tycker att vardagen borde framhävas i populärhistorien. Erfarenheter från visningar av arkeologiska undersökningar jag själv medverkat i, vittnar om att det finns ett enormt intresse för just vardagen. Att det är tråkigt med "kungar och krig" är heller ingen ovanlig kommentar.



Det saknas heller inte forskning om historisk vardag i Sverige. T.ex. Gender and Work-projektets bok Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society handlar om den databas med uppgifter om arbete som finns i de tidigmoderna källorna om Sverige. Däremot får denna forskning sällan stor spridning utanför akademiska kretsar. Detta tycker jag är väldigt synd då vardagsskildringar ofta gör det möjligt att relatera till människorna som befolkar det förflutna. Istället präglas den svenska populära historieförmedlingen av skildringar av de mest spektakulära händelserna (oftast med inslag av våld och brutalitet) och historiska makthavare demoniseras. Detta gäller särskilt Gustav Vasa av någon anledning, vilket jag senast tog upp i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).



Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen handlar om Kvarnholmen dit Kalmar flyttades i mitten av 1600-talet från dess ursprungliga plats närmare Kalmar slott. Utgångspunkten är som sagt resultaten av arkeologiska undersökningar och vad dessa gett för information om livet i det nya Kalmar under 1600- och 1700-talen.

Men all denna nya historiska kunskap måste komma såväl boende som besökare i Kalmar till del. Kulturarvet är nämligen en angelägenhet för oss alla. Historisk kunskap kan bidra med insikter till oss nutida människor om vår egen tid och plats, förståelse för det främmande och inspiration till ansvarstagande för vår livsmiljö. Dåtiden, det förflutna, kan vara som en mjuk soffa att trivas i, men kan också fungera som en språngbräda för utveckling av samhället 

Även detta citat kommer från Peter Carelli och Per Lekbergs ovan nämnda introduktionstext och förmedlingsbiten betonas även av Göran Tagesson i hans ovan nämnda förord där han skriver:

Men lika viktigt är det faktum att vi samarbetat med pedagogerna på Kalmar läns museum , för att ta tillvara de arkeologiska undersökningarnas potential som tidsmaskiner, som en möjlighet att återuppliva historien, och samtidigt förklara vad vi håller på med.

Förmedlingsbiten är ytterligare något som jag har märkt skiljer arkeologin från historievetenskapen i Sverige. Den största delen av den arkeologiska verksamheten i Sverige idag utförs i samband med exploateringar och förmedling är en självklar del av varje projektplanering. Historievetenskapen är inte lika synlig ute i samhället och dessvärre verkar detta leda till att populär förmedling ofta glöms bort även om en del historiker försöker rikta sig mot allmänheten med varierande resultat.



Utöver de ovan nämnda exemplen (och för den delen boken i sig) förekommer förmedlingsbiten även i Elisabet Schagers artikel Blir det ingenting kvar här? och Emma Angelin Holméns artikel Arkeologi på puben, bloggen och i kyrkan som går in mer exakt på vad som gjordes och Angelin Holmén konstaterar att det är roligt att få gräva, men det innebär också ett stort ansvar att hantera det förflutna och vilken fantastisk upplevelse det är att möta allmänheten. I artikeln Arkeologin och livet skriver Angelin Holmén också om den förmedlingsverksamhet som riktades framför allt till barn. Arkeologer vet att även den arkeologiska metoden är spännande och därför lät man barn på låg- och mellanstadiet vara aktiva i själva utgrävningsarbetet på olika sätt. För att återkomma till det andra ämnet som hittills diskuterats i detta inlägg, skriver Angelin Holmén att: "När vi frågar barn på mellanstadiet kring vad de vill att arkeologerna ska svara på, så handlar det om livet och vardagen."



Flera av de första artiklarna som Stefan Larsson och Hanna Menanders Hur flyttar man en stad och Göran Tagessons Drömmen om den nya staden handlar om den tidigmoderna idealstaden (som även tas upp i Ilona Carlssons idéhistoriska översikt En idéhistorisk bakgrund till Kvarnholmen 1651) och flytten av Kalmar från läget vid slottet till Kvarnholmen i mitten av 1600-talet, ett ämne som kanske inte är helt irrelevant just nu med tanke på att Kiruna håller på att flyttas. Ingen av författarna gjorde några paralleller till detta, men det var något jag ändå tänkte på.

1600-talets idealstad. Bild från Göteborgs

stadsmuseums utställning Göteborgs födelse

Tidigmodern tid var en tid av modernisering för de svenska städerna. De medeltida stadskärnorna ansågs utsatta och svåra att försvara och nya stadsideal kom under första halvan av 1600-talet. Dessa ideal ledde till att en hel del nya städer grundades, men det skedde även en hel del regleringar och utvidgningar av redan existerande städer. Ett par städer flyttades också från sitt ursprungliga läge. Kalmar t.ex, men även Jönköping och Göteborg har flyttats.



I mitt inlägg Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) tog jag upp Göteborgs rätt komplicerade bakgrundshistoria lite lätt och Göteborgs stadsmuseum har i sin utställning Göteborgs födelse gett utrymme för beskrivningar av idealstaden. Här till höger kan du se en bild på en typisk tidigmodern stadsplan.



Försvar var uppenbart viktigt i stormaktstida svenska städer och Kalmar var Sveriges sydligaste utpost och en av de viktigaste handelsstäderna varför det var extra viktigt där. En stadsmur byggdes runt om staden och längs med denna nio bastioner som fick namn efter svenska kungar. T.ex. är Gustav Primus namngiven efter Gustav Vasa (Gustav I). Ekonomin var emellertid ansträngd under 1600-talets alla krigsår och bristen på arbetskraft dålig. Arbetet med Kalmars befästningar kom därför igång på allvar först efter Karl XI:s reduktion 1680-1682 något som tas upp i Annika Konsmars artikel Till försvar av Kalmar nya stad.



Utöver de artiklar som ovan nämnts som handlat om de arkeologiska projekten, förmedlingen samt det nya Kalmar i ideal och praktik, finns en mängd olika artiklar som på olika sätt berör vardagslivet i staden. Emma Maltin pratar om privat och offentligt med hjälp av de, i arkeologiska sammanhang ofta diffusa gårdarna som de tydligare husen omgärdade i artikeln På Kvarnholmens bakgrådar. I en tid då husen inte hade särskilt många rum hade man i södra Sverige så kallade stackarebjälkar som avskärmade den privata delen av huset från den som var öppet för gäster.



I artikeln Brandförsäkringar. Heta källor till Kvarnholmens historia skriver Lotta Lamke om stadens brandförsvar som på 1600-talet fortfarande reglerades av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Där stod att det var förenat med dödsstraff att orsaka en eldsvåda, men det talas inget om ersättning för borgarna som fått sina hus och dyl. förstörda av bränder. Detta är en stark kontrast till de som bodde på landsbygden som skulle få så kallad brandstod i ersättning när deras egendomar eldhärjades. I stadslagen stod bara att borgarna måste samarbeta för att återuppbygga det som skadats. Efter att situationen inte ändrats i den nya lag som kom 1734 startades det första brandförsäkringsbolaget i Stockholm 1746 och Allmänna Brandförsäkringsfonden kom till för hela Sveriges fastigheter 1782. Uppgifter om brandförsäkringar i Kalmar finns från 1800-talet och ger beskrivningar av hus och tomter i Kalmar som utgör viktiga källor för Kalmar läns museums byggnadsantikvarier idag när t.ex. äldre hus i staden ska renoveras.



I Bland bouppteckningar och skuldsedlar tar Eva-Lena Holmgren om hur arkeologin kan kombineras med historievetenskapen som är bättre på att lyfta fram särskilda levnadsöden. Själv utgår hon från smeden Anders Hallberg på tomt 284 i kvarter Gesällen och eftersom artikeln handlar om vad som hände hans efterlevande änka Gunilla Jonasdotter Hallberg som fick skuldproblem efter att han hade dött 1763. Denna artikel kommer före Helén Romedahls artikel Smedjan och smeden som berättar om smedjan på tomt 284 och smedens arbete.



Det talas mycket om "tidsresor" i boken och Dag Lindströms artikel Bland bagare, änkor och annat folk. Om människor i kvarteret Mästaren under andra hälften av 1700-talet är ett av de bästa exemplen på detta. Han går närmare in på människorna som bodde i kvarteret Mästaren på 1700-talet samt likheter och skillnader dem emellan och över tid. Intressant nog var det sällan man bodde kvar i samma hus mer än 10-15 år. Det här gör 1700-talet till ett mycket mer mobilt samhälle än vad man lätt kan få för sig, något som även Hanna Österholm och Cristina Prytz tog upp i kapitlet Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society som jag skrev om i inlägget Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage (13 juli 2020) Även Eva-Lena Holmgrens ovan nämnda artikel i Drömmen om det nya Kalmar tangerar ämnet för det kapitlet i och med att den skildrar ensörjares prekära situation. Dag Lindström tar även upp att hushållens storlek varierade från år till år och att man var mer trångbodda kring sekelskiftet 1800 än man varit i mitten av 1700-talet.



Såväl Jens Heimdals artikel Borgerskapets gröna fingrar som Emelie Sundings Att bruka läkeväxter handlar på olika sätt om stadsbornas odling och vad man kunde göra med det odlade. Sundling skriver om hur man utnyttjade växter för att försöka bota/lindra sjukdomar och Heimdal tar bl.a. upp att analyser av jorden berättar om avfallshantering och gödsling något som tangerar ämnet för Jimmy Axelsson Karlqvists artikel Var slängde de sitt avfall om  sophantering i staden. Ett nytillskott i den svenska kosten redan på 1500-talet som lämnade avtryck i benmaterialet från de arkeologiska undersökningarna i Kalmar var kalkonen som Maria Vretemark tar upp i Kalkoner i Kalmar.



Dricksvatten - en självklarhet? Vattenförsörjning på Kvarnholmen under 300 år är skriven av Cecilia Ring och behandlar ämnet med vattenförsörjning som under 1600- och 1700-talet diskuterades klassades som dåligt av bl.a. Carl von Linné fick mig att tänka på Krister Danielsson och Niklas Hellströms genomgång av det kalmaritiska ölets historia i podden Röster från sydost och nämner just det dåliga vattnet som en förklaring i avsnittet NUWARNDE SKRÅÄMBETEN UPPHÖRA - (Kalmarölet år 1800-1850).



2009 skulle Kalmar domkyrka förbättra för sina besökare och man blev då tvungen att flytta några av de många gravarna i kyrkan och om gravarna som då undersöktes handlar Caroline Ahlström Arcinis artikel En gammal gravkammare öppnas. Ett av skeletten hade hamnat utanför sin kista, förmodligen när man har gjort plats för fler begravningar, ett öde som jag tror har hänt även Märta Leijonhufvuds, vilket jag skrev om i inlägget Märta Leijonhufvud och Sturegraven (8 maj 2020). Ahlström Arcini berättar också om hur männen har halvmånformade urgröpningar i tänderna som vittnar om deras rökvanor. I Arne Åkerhagens artikel Kritpipsfynden på Kvarnholmen kan den som vill läsa mer om kritpipor och tobaksanvändning under tidigmodern tid. Det första omnämnandet av tobak är i ett brev från Ebba Liliehöök till sin son Maurits Stensson Leijonhufvud (Märtas svägerska respektive brorson) från 1594 där hon ber honom sända tobaksfrön. Kritpipor är vanliga fynd när arkeologer gräver tidigmodern tid och de kan ofta placeras ganska precist i tid och rum, vilket gör att man lätt kan få ett hum om en datering på det man gräver ut.



Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen är en bra publikation på det stora hela. Trött som jag är på populärhistoriens ständiga fokusering på makt, var det skönt att bara se begreppet använt på två ställen i hela publikationen. Begreppet "klanvälde" lyste också helt med sin frånvaro. Men publikationen handlade ju om perioden 1600-tal till 1800-tal och inte medeltiden eller 1500-talet...