Stockholms slott - Daisy, Kronprinsessan Margareta

Fram till 31 oktober i år (2021) har Stockholms slott en utställning om kronprinsessan Margareta som jag besökte för ett tag sedan. Hon var Gustav VI Adolfs första fru samt farmor till kung Carl XVI Gustaf respektive mormor till den danska drottningen Margarethe II (som ärvt både hennes för- och smeknamn). 

 2020 var det hundra år sedan Margareta gick bort alldeles för tidigt och i samband med detta publicerade hennes sondotter prinsessan Christina, fru Magnusson biografin Hon kallades Daisy: att finna en farmor om henne. Jag har inte lyckats hitta mer om hur involverad prinsessan varit i arbetet med utställningen Daisy, Kronprinsessan Margareta, men det är tydligt att den hänger samman med boken och det arbete som prinsessan har lagt ner på att lära känna sin farmor. 

Kärleken till och respekten för kronprinsessan Margareta löper som en röd tråd genom hela utställningen. Utgångspunkten verkar ha varit att så gott det går faktiskt få besökarna att lära känna henne ordentligt, något som borde vara självklart för vilken typ av porträtt av historiska personer det än må vara. Tyvärr är detta inte normen för populära skildringar av förmoderna svenskar och särskilt inte för de manliga, vilket blir tydligt i jämförelse med porträtteringen av Gustav Vasa i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget en utställning om makt. Där handlade allt om att demonisera Gustav och göra honom så orelaterbar som möjligt. Det är något som överlag går igen i skildringar av förmoderna människor i svensk populärhistoria av idag. Hela den svenska adeln har t.ex. målats ut som maffia hos diverse män (Ja det är i princip enbart hos män! "Maffia" är tydligen ett ord som kittlar skönt i magen hos svenska medelklassmän idag...) som ägnat sig åt att skriva om svensk förmodern historia populärt de senaste 20-30 åren åtminstone även om det inte finns något i källorna som tyder på att de skulle vara vare sig maffia eller på något sett ondsinta. Vi har väldigt många fler källor till 1900-talets svenskar än till 1500-talets, men om förvånansvärt många i 1500-talets svenska makteliten går det att få fram deras grundläggande personlighet och de är lika individuellt olika som vi är idag, varför det inte alls stämmer det som Historieätarna påstod man i ståndssamhället hade samma personlighet som alla andra från samma stånd. Jag har försökt ta reda på varifrån detta kommer och jag misstänker det beror på ett väldigt evolutionistiskt perspektiv, något som jag bl.a. skrev om i inläggen Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) och Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) och modernitetens idé om att skapa Den nya människan till Det nya samhället som jag berört bl.a. i inläggen Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (31 mars 2021) och Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021). Det hela verkar mynna ut i någon sorts spärr som hindrar många från att se äldre tiders svenskar som människor och resulterar i konstiga tolkningar av dem både som biologiska och sociala varelser. Att möta kronprinsessan Margareta som en människa och även att man satt det mer intima smeknamnet Daisy först i utställningens namn gör att man känner sig välkommen in i hennes värld.

Genom foton, porträtt, föremål, kläder och hennes egna målningar ges besökaren en möjlighet att komma närmare. Hennes liv skildras utifrån hur engagerad hon var i sina barn och bl.a. lät hon dem spela teater i den mest bedårande Henry VIII-dräkt. Vi får även höra om och se prov på hennes fotograferande och det berättas om hur hon och maken moderniserade sin våning på Stockholms slott och att hon spelade bandy, golf och hockey och planterade trädgården på Sofiero i Skåne och gav ut böcker om trädgårdsskötsel. Hennes maktposition, och "status" om man så vill, representeras av hennes rangkrona samt den kröningsmantel som hon bar till sin farbror Edward VII:s kröning 1902, men Kungliga slotten har funnit det viktigare att förmedla vem hon var som person och vad hon hann åstadkomma under sitt alldeles för korta liv och som gjorde att hon blev så jättepopulär hos svenska folket.

Ett eko från en annan tid och en annan kunglig Margareta kan man på ett sätt säga att statsminister Hjalmar Brantings ord från kronprinsessan död är. Branting fick dödsbudet under sitt första maj-tal på Gärdet i Stockholm 1920 och tillsammans med resten av regeringen rusade han till slottet efteråt för en konselj varefter han kommenterade dödsfallet: "Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat." Det här liknar Per Brahe d.ä. uttrycker sig kring drottning Margareta Leijonhufvuds död 1551 då han skriver att "solen miste sitt sken." Det är oklart om Branting känt till det, men det troligaste är nog att det handlar om en symbolik som går igen över tid.

Man kan tycka att det är typiskt att en historisk kvinna skildras genom att man framhäver hennes kärlek till sina barn och sitt konstnärskap, men varför ska vi egentligen förneka dessa delar av folks liv? Är det inte bättre att vi lägger till dessa aspekter av historiska mäns istället? Jag skulle jättegärna vilja se utställningen om Gustav Vasa som inkluderar att han var småbarnsfar från att Erik XIV föds 13 december 1533 till sin död 29 september 1560 då Karl IX bara är strax under 9 år. Barnen är väldigt framträdande i det han skriver t.ex. Eller för den delen skulle jag tycka det vore trevligt om man utvecklar mer att han beskrivs som musikalisk eller studerar närmare varför han startar Svenska statens porträttsamling och uppenbart anställer både konstnärer, arkitekter och diverse konsthantverkare som del av återuppbyggandet av Sverige stället för att helt avfärda att han skulle ha något som helst intresse åt det hållet. Erik XIV skriver om bristerna i hans utbildning, men är det inte förståeligt att han aldrig fick en ordentlig utbildning om man ser till hur hans ungdomsår blir? Dessutom är det ofta stor skillnad mellan utbildning och bildning även om vi idag, liksom Erik, verkar ha svårt att förstå skillnaderna.

I inläggen Gripsholm: "Oj, titta där är Bellman!" (6 juni 2019) och Hemester i Gripsholm på en timme (17 augusti 2020) har jag uttryckt min besvikelse över utställningsverksamheten på ett av organisationen Kungliga slottens andra slott Gripsholm och jag har inte heller jättebra erfarenhet av Stockholms slotts (Att en ilsken röst skriker åt en att inte fotografera inne i Skattkammaren från ett högtalarsystem tar seriöst död på stämningen.), men på sistone har jag märkt av en förbättring. Det var tydligt när jag senast var inne i Museum Tre kronor (som fortfarande verkar vara pandemistängt) sommaren 2019 och även den utställning av den nuvarande kungafamiljens vuxna kvinnliga medlemmars brudklänningar för ett par år sedan var helt annorlunda mot övriga utställningar. Daisy. Kronprinsessan Margareta faller in i den ändrade inställning till att inte se besökare som ett nödvändigt ont utan mer välkomna dem in och låta dem ta del av historien och i det senare fallet även komma en kunglighet nära. Kärleken och det intima i Daisy. Kronprinsessan Margareta skapar dessutom en nyfikenhet och ett intresse att bygga vidare på när man lämnat utställningen.