Kalø slottsruin - I Gustav Vasas fotspår

"När nu så skett var att de vore bortförde för fångar, förskickade Konung Cristiern dem om, och blev Götstaff Ericson antvardad en Dansk Riddare i händer benämnd Eric Erichson till Kallöö. Samma Herr Eric Erichson var en ärlig och from man, han höll honom så passelige väl, dock behagade honom den spisning där vånkade (nämlige salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill) så att han hade endels så gärne varit om halsen som han levde i sådane ömke, efter han fast bätter var van i sitt fädernesland."

 

~ Peder Swart, Gustav Vasas krönika (redaktör Mikael Mosesson 2018) 

6 juni i år (2023) var det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung över Sverige i Strängnäs. Från vad jag har förstått var det lite extra firande i Sverige, men själv tog jag mig till Danmark för att komma undan. Inte för att jag inte ville fira Gustav, utan för att jag kände ett behov av att göra det på mitt sätt. 

Det finns också en plats i Danmark som särskilt lämpar sig för ett firande av Gustav Vasa: Kalø slottsruin. Den ligger i Kalø Vig vid halvön Djurlands sydkust på Jylland, alldeles utanför den lilla staden Rønde och ca 20 km från Århus. 

Borgen byggdes ursprungligen som en av fyra borgar på Jylland av den danske kungen Erik Menved som ville stärka sin ställning på halvön efter ett misslyckat uppror mot honom. Borgen är byggd på en ö som kopplades till fastlandet med en fördämning som de besegrade upprorsmännen tvingades bygga ihop med borgen. Byggarbetet gjorde borgarna enormt impopulära och när Eriks bror, Christoffer 2 valdes till kung 1320, tvingades han gå med på att borgarna skulle rivas i sin konungaförsäkran. En konungaförsäkran (eller handfästning eller valkapitulation) innebär att kungen avlägger löften om de förpliktelser som kopplas till ämbetet i samband med sitt trontillträde. En del av denna brukar vara kungaeden. 

När Christoffer dog bestod Danmark av en massa pantlän. Jylland hade pantsatts till Gerhard 3 av Holstein (Grev Gert) som i sin tur pantsatte Kalø till sin underofficer Claus Limbek. Christoffers son Valdemar Atterdag löste in borgen 1343, men Claus blev kvar som pantherre till 1348. Enligt (danska) Wikipedia byggde Valdemar upp borgen igen, men Anders Bøgh menar i kapitlet Samfundet i boken Dagligliv i Danmarks middelalder att det istället var Grev Gert som var återuppbyggnadsherre. Det tycker jag låter rimligast med tanke på hur dålig danska "statens" ekonomi verkar ha varit och att Grev Gert som pantherre hade behov av borgen på ett annat sätt. Att statsekonomin fortfarande var ansträngd även under Valdemar Atterdag vittnar det faktum att Valdemar tvingades pantsätta Kalø igen i slutet av sin regeringstid. Denna gång till biskopen Bo Mogensen Lange i Århus. Drottning Margareta inlöste slutligen borgen 1407 och därefter bodde olika länsherrar på borgen fram till 1661 när det danska länsväsendet avskaffades i det nya enväldiga Danmark. 

Frederik 3 gav Kalø till sin utomäktenskapliga son Ulrik Frederik Gyldenløve. Han hade kvar den tills han blev ståthållare i Norge 1670. 1672 återfick han emellertid området av sin halvbror Christian 5. Borgen var då både föråldrad och i väldigt dåligt skick och Ulrik Frederik rev den och sålde byggnadsmaterialet till bygget av Charlottenborg i Köpenhamn (som han själv tog över). Istället byggdes Kalø hovedgård/ladegård en bit inåt land, alldeles utanför Rønde. 

1903 inledde Carl Martin Smidt (C.M Smidt) från Nationalmuseum i Köpenhamn omfattande arbeten för att frilägga och restaurera ruinen. För detta arbete har en minnessten uppförts vid ingången till borgen, vilken ni kan se på bilden här till vänster.

 Under 1930-talet upptäcktes att det fanns en stor risk för ras från huvudtornet och en pengainsamling startade, vilket ledde till att dubbelt så mycket pengar kom in som man hade bett om. Arbetet tvingades avbrytas i samband med den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget då ruinen tog mindre skada av att det danska hemvärnet använde det som skyddsvärn. 

Idag är Kalø slottsruin del av Nationalpark Mols Bjerge. Den senaste arkeologiska undersökningen skedde strax utanför borgen 2006 och 2016 reste man en trappa i centraltornet för att besökare ska kunna se utsikten från toppen, vilket kan ses på bilden här till höger. Trappan är gjord för att enkelt kunna plockas bort igen. 

Kalø har genom åren inhyst flera fångar. Två av dessa är mer kända än övriga. 1625 fängslades Søren Quist på borgen. Han var präst i Vejlby och blev senare avrättad för mord på sin kusk som han inte hade begått. 

Den andra fången var (så klart!) en viss svensk Gustav Eriksson (Vasa) som tagits till fånga av Kristian II. (Att bli tagen som gisslan betydde på 1500-talet att man skulle sitta på ett skepp medan förhandlingar pågick. Då Kristian genast gav order om att skeppet med de fyra svenskar som blivit utvalda som gisslan skulle seglas till Köpenhamn, är det rätt tydligt att han ser dem som fångar och inte som gisslan.)

Under Gustav Vasas tid som fånge på Kalø var Erik Eriksen Banner länsherre på borgen. Baserat på utsagan i Gustav Vasas krönika citerad ovan verkar det som att de, till skillnad från övriga på borgen och de gäster som besökte den, kom bra överens. Gustav verkar emellertid ha ogillat maten ("salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill"). 

På 1500-talet var oxhandeln (studehandel) en viktig del av det danska jordbruket och den danska ekonomin i stort. Den innebar att nötkreatur föddes upp och kvigkalvar som inte skulle bli avels- och/eller mjölkkor slaktades och åts på gårdarna och/eller blev sålda som mat till städerna. Tjurkalvarna kastrerades emellertid och blev kvar på gårdarna tills de var 4-5 år. 

Det sista år de var på gårdarna kallades de gräsoxar (græsøksne) och till hösten blev de sålda till en köpman eller godsägare som gödde dem med hö, halm och agnar så att deras vikt ökade markant. Dessa oxar kallades stalloxar (staldøksne). Dessa drevs sedan i stora hjordar till marknaderna i södra Danmark och Nordtyskland där de såldes vidare. Det var en av dessa hjordar som Gustav Vasa, utklädd till oxdrivare, följde med när han flydde. Då det går att belägga i källorna att han är i Lübeck i september 1519, stämmer det bra överens med marknaden i Husum i Schleswig-Holstein i augusti. Husum ligger bara 126,5 km från Lübeck enligt avståndskalkylatorn här (Från Kalø till Husum är det 258,69km.). Erik Banner fick böta 1600 gyllen för hans flykt. 

Många gånger när man kommer till historiska platser är det lätt att bli besviken. De har oftast ändrats så mycket (särskilt i modern tid) att det är svårt att föreställa sig hur det var där på medeltiden (eller under 1500-talet). Det som gör Kalø så fantastiskt är att det tillhör ett av undantagen. Borgen må vara en ruin, men själva platsen är ändå väldigt medeltida. Särskilt med den ojämna (och stundtals ganska svårforcerade) medeltida vägen ovanpå den medeltida fördämningen ut till borgen. Det är (idag) Danmarks längsta medeltida väg och var alltså redan 200 år när Gustav Vasa gick på den i samband med sin flykt från borgen. 

Kalø är en av platserna där arkeologen i mig liksom vaknar till liv. Den långa vandringen över den medeltida vägen gjorde att jag fick möjlighet att fysiskt ta in platsen såväl som reflektera över borgen som sådan och dess kända svenske fånge. Jag har antagit att Gustav Vasa var rätt otränad när han gav sig ut i dalaskogarna efter 1½ års fängsling, men han måste ha byggt upp en massa benmuskler av vandringen från Kalø till Lübeck. Det var länge sedan en plats överraskade mig (positivt) så mycket som Kalø gjorde och jag började verkligen att längta tillbaka direkt när jag lämnade platsen. Medan jag traskade fram på den ojämna vägen kunde jag inte heller låta bli att tänka på ett stycke i Alf Henrikssons bok Eriksgata: 

 "Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England år 1560; man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de."

Gustav Vasa och ekokammaren

Jag tittar ofta på Ted talks på Youtube eftersom jag tycker att det är trevligt att lyssna på andra människor när de berättar om ämnen de brinner för.

Ett av de Ted talks jag har sett på sistone är Sarah Lukes Authentic Connections Through Historical Research. Luke är lärare och historiker, vilket gör att det nog var rätt naturligt för henne att intressera sig för barns utbildning i det förflutna. Särskilt intresserad har hon varit av de så kallade Nautical School Ships, en form av internatskola ombord på två skepp för pojkar vars föräldrar försummade/inte klarade av att ta hand om dem eller som suttit i fängelse för mindre brott i Australien på 1800-talet.

Genom att kombinera akademisk och praktisk undervisning i ett hantverk, hoppades de australiensiska myndigheterna bryta en generationscykel av fattigdom och kriminalitet och det verkar på Sarah Luke som att det gick bra för de flesta av pojkarna även om några fortsatte att göra brott. Lukes arbete ledde till boken Like a Wicked Noah's Ark : The Nautical School Ships Vernon & Sobraon.

Sarah Luke beskriver det som att hennes forskning om skolskeppen helt konsumerade henne. Hon började t.ex. undra varför hennes elever inte kunde ha de sjömansuniformer som pojkarna på skeppen bar och hur lärarna på skeppen skulle hantera de undervisningssituationer som hon själv mötte med sina egna elever. Denna känsla, som Luke kallar authentic connection kan jag så väl känna igen. Ett tag när jag precis börjat gräva ner mig i det svenska 1500-talet gick jag runt dagarna i ända och tänkte på de som levde då. Det låter säkert märkligt, men jag har nog tillbringat mer tid med dem än med någon annan på senare år.

En pojke Sarah Luke hittade i australiensiska tidningar från 1800-talet var Jack Brown. Han hade jobbat på en bondgård i flera år och kom en dag tillbaka och mördade bondparet och deras dräng. Det var dock något märkligt med berättelserna i de samtida tidningarna Luke läste. De sa alla samma saker, bl.a. att Brown skulle ha begått morden iklädd sin skoluniform från skeppen.

Genom sin intensiva förbindelse med skolskeppspojkarna blev Luke tveksam på om det verkligen stämde att Jack var elev på skolskeppen. Hon beskriver det som att hon plötsligt märkte att hon befann sig i en ekokammare från 1800-talet, vilket hon definierar som: "...a space where all of your ideas, and maybe some of your beliefs and assumptions, are echoed and reflected back at you and you don't realise it. An echo chamber doesn't challenge your ideas, it just repeats them for you so you feel good. You don't really want to step out of an echo chamber because that's scary and dark. If you stay in the echo chamber, it's very comfortable." Därför gick hon till sina anteckningar och hittade att uniformerna återanvändes av andra pojkar efter att de lämnade skeppen. 

Luke började sedan att leta efter något av alla de alias som Jack Brown gick under i listorna för pojkar inskrivna på skeppet. Det stämmer att Brown begick morden, men inte att han var en av skeppsskolepojkarna. 

Så vad har detta med den ca 27-årige man som blev vald till kung för 500 år sedan idag (6 juni 2023)? Jo, jag har senaste sex åren upptäckt att i princip hela det svenska 1500-talet sitter fast i en ekokammare inte olik den Sarah Luke hittade i de australiensiska tidningarna från 1800-talet. En ekokammare som har intensifierats de senaste veckorna när manliga historiker tävlat med varandra för att berätta hur hemsk och förfärlig Gustav Vasa egentligen var. Och när skåningar på sociala media påpekat hur mycket de hellre vill ha Margarethe II utan att förstå att hela hennes existens (inklusive hennes namn!) är beroende av ett självständigt Sverige då hennes mor var svenska prinsessan Ingrid.

Jag kan inte säga exakt när det gick upp för mig att jag hade hamnat i en ekokammare, men det var någonstans mellan Lars-Olof Larssons allt för berömda och allt för lite ifrågasatta "biografi" Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann? och Bo Erikssons Sturarna. Makten, modern, missdåden. Jag märkte att nästan allt jag läste mer eller mindre upprepade samma ord (tyrann, blodig, brutal etc) och därför mer eller mindre skrev av varandra. Samtidigt började jag också läsa källor och hittade en levande, välfungerande värld befolkad av människor och inte av de genomonda, maktgalna maffiabossar som särskilt Eriksson betonar. När han sedan plötsligt skriver: "Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi i en mycket farlig värld." (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:230) blir jag därför minst sagt förvirrad.

Det finns mycket att diskutera med det här citatet. Bl.a. varför Eriksson anser att alla män som inte är maktgalna, genomonda maffiabossar benägna att ta till våld mot andra människor i alla sammanhang alltid är tråkiga och personlighetslösa och i vilken av dessa grupper han i sådana fall placerar sig själv som man. Den fråga som är relevant just i detta sammanhang är dock var en historiker hittar en genomond maffiaboss om han menar att Svante inte framstår på det viset i de historiska källorna. Man kan ställa det i kontrast till Sarah Lukes beskrivning av sitt uppdrag i ovan nämnda Ted talk: "As a popular historian, I'm bound. I have to tell an authentic story of [The Nautical School ships]. I can't just make stuff up. I can't slant things in one perspective just to make the story more interesting." Det senare var vad det allt mer framstod som att folk gjorde i svensk populärhistoria, inte bara Eriksson.

Skildringarna var så extremt ensidiga och dessutom många rent vulgära, evolutionistiska, eurocentriska och antihumanistiska. Men på sida 10 i Sturarna. Makten, morden, missdåden förklarar ju Eriksson att hans bok inte handlar om människor utan ett namn, så det kanske är därför han känner att han konsekvent har rätt att ta sig så stora tolkningsfriheter kring källmaterialet. Frågan är varför han behöver 359 sidor för att förklara betydelsen av ett namn och varför inte ens det blivit korrekt, vilket jag skrev om i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021). (Efter att jag skrivit inlägget, har jag läst på flera ställen att förnamnet Sture anses betyda "stor", vilket ju är betydligt lättare att förstå att man väljer som namn än "bångstyrig".)

Att inte alltid lyssna på källor utan påstå något annat är alltså inte bara typiskt för Bo Eriksson. Det blir t.ex. väldigt märkligt när historikern Erik Petersson under ett föredrag på Historiska museet i Stockholm i samband med lanseringen av hans bok Fursten av Norden. Kristian tyrann 2017 hävdade att ingen brydde sig om Stockholms blodbad när Sören Norby kallar Kristian II:s behandling av svenskar för omänsklig och danska riksrådet i det s.k. Opsigelsebrev til Christian 2: "Vi har overvejet og betænkt den stockholmske herredag, hvor... biskopper, riddere og andre adelige så ynkeligt og uredeligt er omkommet fra deres hals uden al nåde, dom og ret. Vi frygter, at det samme også skal ske os uden al brøde efter den onde kvinde Sigbrits råd, der skamløst uden al skel har kaldt os alle af adelen her i riget for slyngler og foræddere. Gud kender den troskab og villighed, som vi har gjort og gerne vil gøre... Gud og alverden skal indrømme, at vi har fortjent andet end galejer, sæk og sværd som hon har lovet os. Hun holdt sit ord før. Hendes gerning er Eders Nåde vel taknemmelig for og især de gerninger, som burde straffes for Gud og alverden... Derfor er at frygte, som det almindelige rygte går, at Eders Nåde har inddraget udlændinge her til landet for at ville overfalde os efter samme kvindes råd og tilskyndelse."

Man kan ju undra varför detta inte är viktigt när man skriver en biografi om Kristian II, men sådan är jag. Dessutom verkar väldigt många totalignorera svenskarnas faktiska reaktion Kristian II:s masslakt av den svenska maktelit (för att inte säga övergreppen på kyrkan): att han och hans legoknektar åker ut. Jag är väl medveten om att Dick Harrison hela tiden känner sig tvungen att hävda att dalkarlarna gick med Gustav Vasa för att de inte ville ge ifrån sig sina vapen, men det är faktiskt inte vad som står i Gustav Vasas krönika där det berättas att allt fler män (som dalkarlarna till skillnad från Gustav, känner) kommer till dem och bekräftar vad Gustav berättar om Kristians agerande. Kanske att man gärna ville behålla sina vapen beroende på vad kungen faktiskt hade för sig. Hur man då ska betrakta smålänningarnas uppror under ledning av Klas och Johan Kyle är oklart. 

Jag har länge undrat hur vi hamnade med en populärhistoria som inte förmedlade en bild utifrån källorna utan, oftast verklighetsfrånvända vantolkningar eller totalt ignorerande. Det är förenklat att säga att det bara var bröderna Weibull med sin Källkritik. Det började klarna när jag läste Susan Sontags essä Against interpretation från 1966. 

Sontag menar att konst ursprungligen var magisk, men att antika filosofer som Platon och Aristoteles började kräva att den legitimerade sig genom att hävda att den var efterhärmningar av verkligheten (mimesis). Under senantiken hade man dessutom gjort så många naturvetenskapliga framsteg att de antika myterna inte lätt kunde legitimeras, varför man började analysera och tolka konsten för att göra dem begripliga för den samtida befolkningen. Respekten man i det förmoderna samhället trots allt visade för verken försvann emellertid helt med moderna tänkare som Sigmund Freud och Karl Marx som helt ville "gräva sönder" dem på jakt efter den "sanna" undertexten. 

Sigismund Freud och hans psykoanalys har på senare år kommit stark kritik och avsnitt 214 i podcasten Sinnessjuk, berättar psykologen Dan Katz för Christian Dahlström att han alltid haft svårt att se det som vetenskap.

Karl Marx har (tyvärr) en mer direkt påverkan på svensk historieskrivning och jag finner ett behov av att skilja mellan "vanlig" marxism där forskaren inspireras av Marx teorier och vad jag kommit att kalla vulgärmarxism där forskaren helt går upp i vad Marx tyckte om människor och samhällen och därför ger sig själva tolkningsföreträde framför alla andra, historiska såväl som nutida personer. Att de dessutom oftast bara diskuterar med varandra, leder till att de hamnar i en ekokammare.

Den s.k. 68-vänstern hade uppenbarligen en enorm genomslagskraft i Sverige och som jag skrev i inlägget Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) gav de sig själva gärna tolkningsföreträde framför andra samhällsgrupper bl.a. genom att påstå att de var "lurade" för att de sa att de trivdes i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (De hade trots allt fått rinnande vatten och avlopp i sina egna bostäder, vilket de saknat i slummen inne i städerna.). I Sverige tror jag att det kanske blev extra abstrakt och teoretiskt för att 68-rörelsens föräldrageneration, till skillnad från den i övriga Europa, inte hade praktisk erfarenhet från kriget. Etnologen Agnetha Rundquist kallar deras s.k. socialrealism för eländesforskning i sin avhandling Blått blod och liljevita händer och det är ju egentligen mer det än realism. 

Det intressanta är att deras bondevurm inte verkar sträcka sig längre än till Nils Dacke som för all del kommit att bli vad man behöver honom till i sina modernpolitiskt färgade tolkningar. Jag har under de här sex åren läst om honom som både kommunist, libertarian och radikalkarolik. Historikern Peter Danielsson som höll föredraget Nils Dacke: Den småländske upprorsmakaren på Kalmar läns museum 16 april 2019 däremot försökte hålla sig till källutsagorna. Han slog fast att det inte finns något belägg i källorna för massavrättningar i samband upproret och konstaterade dessutom att bönder tenderar att vara ärkekonservativa. Då liksom nu. De har trots behov av att saker och ting fungerar som det alltid har gjort. 

Karl Marx kom själv från en gedigen borgerlig bakgrund och lyfte också mycket idéer från anababtisterna i Münster vilket gör hans bondeförståelse egentligen rätt begränsad och hans idéer verkar faktiskt egentligen också mest tilltala moderna stadsbor. 

Oförståelsen för bönderna generellt blir tydlig  när man inser att en svensk historiker som skrivit om Markus Meyers tid på Varbergs fästning (Pablo Wiking-Faria i 1400- och 1500-talets uppror i Halland. Engelbrektsupproret och Grevefejden med Marcus Meyer i boken Varbergs fästning och deras roll i Hallands historia) har haft väldiga problem att förstå varför bönderna lämnar Markus på tinget när han kräver dubbelt så höga skatter av dem. Markus har ju trots allt intagit Varbergs fästning och slängt ut Truid Ulfstrand, vars hustru Görvel Fadersdotter just fött deras barn, med hjälp av stadsbor.

I mitt inlägg Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen (31 mars 2023) berättade jag om en dansk man jag träffade på Historiske Dage som jag kunde gissa mig till baserat på hans ålder och vad han sa att han nog tillhörde den danska 68-rörelsen. För honom var trots allt de 20 000 jylländska bönder som, när det danska riksrådet träffades i Horsens, hotade med uppror om inte Kristian II avsattes, inte del av det "danska perspektiv" han svarade med på allting. Istället var det bara adelsmän i det danska riksrådet och då var tydligen beslutet att avsätta honom officiellt av någon anledning inte att se som legitimt...

 

Mannen sa flera gånger åt mig att inte vara nationalistisk, men är inte en dansk som till varje pris ska försvara en dansk kung som agerar som en brutal, tyrannisk imperialist gentemot sitt grannland (Det finns väldiga paralleller att dra mellan det Kristian gör mot Sverige 1520 och det Vladimir Putin gör mot Ukraina idag.) nationalistisk? Det liknar på många sätt Lars-Olof Larssons väldigt ensidiga perspektiv och försök att ursäkta Nils Dacke och hans mäns brutala tortyrmord på äldre, sjuka och funktionsnedsätta män i boken Dackeland, ett perspektiv som han har kvar i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?. 

Men tro nu inte att det bara är den moderna vänstern som har problem med att sätta ideologin framför verkligheten. Utøya-överlevaren Elin L'Estrange berättar i debattartikeln Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkommet i Aftenposten (14 juli 2021) i samband med 10-årsdagen av terrordådet på Utøya om hur illa dessa, då minderåriga, blev behandlade av vuxna som prioriterade sin rätt att hata muslimer framför att reflektera över att detta hat lett till att 77 personer (varav de flesta minderåriga) blivit dödade p.g.a. deras egna åsikter. L'Estrange pekar på att det måste vara skönt att ha en enbart teoretisk förståelse för våld så att man inte klarar av att ifrågasätta sina egna åsikter i en sådan situation och det känns lite som att det är problemet även för majoriteten av den svenska populärhistorien. De som förmedlar den (idag mestadels barnen till 68-vänstern som föddes upp med eländesforskningen) saknar praktisk erfarenhet av våld utan har fått den från Hollywoods actionfilmer och på sistone TV-serien Game of Thrones och jag måste säga att det är lite förvånande, men samtidigt väldigt talande att de krigs- och våldsvurmare som på senare år skrivit svensk populärhistoria inte direkt anmälde sig frivilliga till Ukraina. Men i filmerna och TV-serierna finns sällan några konsekvenser av våldet medan de är extremt närvarande i 1500-talets människors värld. 

Ser man till de faktiska konsekvenserna av Utøya och blodbadet kan man faktiskt bryta illusionen om att det moderna samhället skulle vara mer utvecklat. Båda slutade med att en generation unga makthavare plötsligt inte fanns (för det är vad som händer när människor blir dödade, vilket verkar svårt att förstå för somliga), men medan svenskarna 1520-1523 gick man ur huse för att köra ut sin tyrann, valde norrmännen året efter terrordådet på Utøya en regering där partiet som deras tyrann var medlem i satt. Det ligger lite i linje med allt detta försvar av Kristian II som blivit allt intensivare på senare år. 

Kristians beteende gentemot svenskarna 1520 liknar på många sätt Vladimir Putins beteende gentemot Ukraina idag: en makthavare i ett land som bestämmer sig för att invadera ett grannland som han anser sig ha rätt att härska över för att hans företrädare härskade i det landet. Att grannlandets befolkning varit tydliga med att de inte vill vara i union med hans land eftersom de känner sig kränkta och förtryckta har ingen betydelse för de är ju alla kättare/nazister. Så man går in och dödar och plundra hej vilt (Gustav Vasa och Svante Stures mormor Sigrid Banér skriver att de till och med tagit väggbänkarna på Sturarnas Hörningsholm och hon skuldsätter sig resten av sitt liv för återuppbyggnaden.). De har också båda stöd av en högt uppsatt kyrkoman. Att Putin också proklamerade i samband med den fullskaliga invasionen 2022 att han skulle avrätta hela den ukrainska regeringen offentligt i Kyiv var bara pricken över i:t.

Min koppling till 1500-talets svenskar är, liksom Sarah Lukes koppling till pojkarna på skolskeppen väldigt intensiv. Jag såg här om dagen filmen The Lost King om Philippa Langley som såg till att Richard III hittades. Det bästa med den var att den visade hur det är att helt låta sig svepa med av ett ämne. Att de valt att ha Richard som en närvaro känner jag igen. Jag vet att Märta Leijonhufvud är död, men ändå känns det ofta som att hon och hennes släkt och vänner (inklusive hennes svåger Gustav Vasa) finns bredvid mig. Historikern My Hellsing skrev i essän Min väg till utmattning i Tidskriften Respons (6/2021) att hennes utmattning lett till att hon vill relatera till människor (även historiska) och att det gör henne till en bättre forskare. Hur vore det med en populär historieförmedling som försöker förstå Gustav Vasa och vad han gör för Sverige istället för att måla ut honom som den värsta tyrannen i världshistorien för att man tar för givet att han läste Fursten (Jag orkar inte ta allt om hur det är en modern konstruktion från tyska historiker i mellankrigstiden igen, men för den som är intresserad finns det att läsa i ovan nämnda inlägg om Historiske Dage.) som 68-vänstern läste Kommunistiska manifestet? Han tar trots allt över ett totalruinerat och -utplundrat land och vänder det till en välfungerande stat med en ordentlig ekonomi.

Jag vet det ett tag varit väldigt mycket om annat här på bloggen, men jag har känt ett behov av att dels reda ut var alla märkliga tolkningar (ofta med ett enormt förakt för historiska svenskar) kommer ifrån, hur förmoderna människor och samhällen fungerar och varför vi har två så olika historieskrivningar med en, oftast fantastisk, historieforskning med utgångspunkt i källorna på universiteten och en våldspornografisk eländesforskning som förmedlas till den svenska allmänheten. 

Till syvende och sist är jag glad att jag fått "lära känna" Gustav Vasa genom det han själv lämnat efter sig (och nu när jag har hans registratur i bokform har jag planer på att låta er lära känna honom också) och han och svenskarnas befrielse från en tyrannisk kung är absolut värd att fira, men Sverige är bra mycket äldre än 500 år. 

Vasarnas kröningar

Idag (6 maj 2023) kröns Charles III till kung av Storbritannien och jag tänkte därför att det skulle vara trevligt med ett inlägg om svenska kröningar med betoning på Vasarnas givetvis.

Vi kröner ju inte längre våra kungar och drottningar i Sverige. Oscar II och hans fru Sofia av Nassau var de sista. De blev t.o.m. krönta två gånger: 12 maj 1873 kröntes de till kung respektive drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm och 18 juli samma år kröntes de till kung respektive drottning av Norge i Nidarosdomen i Trondheim. (Nidarosdomen lär för övrigt ha restaurerats på uppdrag av Oscar som ogillade att den var så förfallen när han kom dit.)

Den första kungen vi med säkerhet vet kröntes är Erik Knutsson. Han kröntes i Uppsala 1210. Hans far, Knut Eriksson, titulerades emellertid av Guds nåde svears konung, vilket tyder på att han kan ha blivit krönt enligt Skattkammarens lilla guidebok.

Den första drottningen vi har uppgifter om kröntes är Magnus Ladulås fru Helvig av Holstein. Hon kröntes i Söderköping 29 juli 1281.

De medeltida kungahyllningarna vid Mora sten(ar) är kända. Den sista kungen att hyllas där var Kristian I 1457. Den vanligaste tolkningen har varit att stenen är försvunnen, men i artikeln Mora sten och Mora ting i Fornvännen 2020 (105) menar Mats G Larsson att alla de kvarvarande stenfragmenten utom minnesstenen av Erik av Pommerns kungahyllning är delar av Mora sten utifrån deras form och stentyp (vattholmamarmor). Som han skriver själv finns det "anledning att ifrågasätta denna så ofta upprepade slutsats [om att det rör sig om dokumentstenar] och undersöka om det inte ligger någonting i de äldre uppfattningarna." Stenen ska enligt uppgift ha förstörts i slutet av medeltiden och bönderna i området ska ha varit ivriga att få använda stenarna i sina byggnader. Flera av stenarna visar också spår av att ha använts som byggsten i byggnader.

Vi har väldigt få uppgifter om medeltida regalier och värdighetstecken. Ett brev daterat till 1311 berättar att Birger Magnusson lämnade sina regalier till domkapitlet i Uppsala när han gick i landsflykt och Sturekrönikan och Vadstena klosters diarium vittnar om att Karl Knutsson (Bonde) löste in två kronor som Erik av Pommern använt när han kröntes i Kalmar 1397. Detta indikerar på början på en regalietradition enligt Skattkammarens lilla guidebok. Dessa kronor försvann dock under Kristian I.

Det enda medeltida värdighetstecken som bevarat i Sverige idag är den krona som lagts ner i Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka. Den kan dock härstamma från en kyrklig skulptur.

Vi har väldigt få uppgifter från Gustav Vasas kröning 1528. Den skedde i Uppsala domkyrka 12 januari 1528. Valet av platsen berodde dels på att landslagen föreskrev det samt att det ansågs betyda otur att krönas i Stockholm, något som man kan förstå med tanke på hur det gick i samband Gustavs närmaste företrädare Kristian II:s kröning. Val av plats och tidpunkt skulle också kunna tänkas bero på att man i samband med reformationen året innan äntligen hade blivit av med Gustav Trolle som ärkebiskop och att man återtagit kontroll över kyrkan och Uppsala. Men det är helt och hållet mina egna tolkningar.

Gustav Vasa hade bara tre regalier: krona, spira och äpple. Inget av dessa har bevarats enligt Skattkammarens lilla guidebok, men Lars Ljungström menar i boken Vasa till Bernadotte: kultur i rikets tjänst att det är troligt att Gustavs begravningskrona är den han använde i även i livet. Jag kan mycket väl tänka mig det eftersom det ser ut som att dess överbyggnad är en efterkonstruktion.

Valkungadömen har öppna kronor där taggarna symboliserar de som väljer kungen till makten. Kronor med överbyggnader symboliserar arvkungadömen där Gud ger kungen makten. Det är egentligen tydligare i Danmark där Christian 4:s krona (som ni kan se här ovan till höger) är öppen eftersom Danmark fortfarande var ett valkungadöme när han kröntes i Köpenhamn 29 augusti 1596. När hans son Frederik 3 blev enväldig 1660 skapade man en helt ny krona med överbyggnad och helt utan taggar som ni kan se här till vänster.

Den svenska kungakronan kan sägas vara ett mellanting. Den tillverkades i Stockholm av den flamländske guldsmeden Cornelis ver Weiden till Erik XIVs kröning i Uppsala 29 juni 1561. Den har en överbyggnad, men även fyra taggar eftersom Erik inte var enväldig utan delade makten med de fyra stånden. Kronan är i övrigt ett tecken på konungslig ära och värdighet enligt den invigningsbön som lästes över den i samband med Eriks kröning.

Tack vare hovpredikanten Laurentius Petri Gothus har vi mycket mer detaljerad information om Erik XIV:s kröning som dessutom kom att bli förebild för senare svenska kröningar. Erik bad Dionysius Beurreus att studera engelska kröningstraditioner under hans besök i England vilka sedan kom att bli inspiration för hans kröningsceremoni. De regalier som tillverkades då 1561 är världens äldsta tjänstgörande regalier.

Kröningen inleddes med en högtidlig procession från Uppsala slott till domkyrkan där regalierna bars i hierarkisk ordning (Denna ändrades i samband med Gustav II Adolfs kröning 12 oktober 1617 då man började värdera kronan högst.) framför kungen av rikets främsta ämbetsmän. Först kom riksrådet Gustav Tre Rosor med nyckeln. Den var en nyhet i sammanhanget som Erik introducerade och betydde enligt den invigningsbön som lästes över den under Karl IX:s kröning makten att utestänga det onda, innesluta det goda och öppna för nödställda. 

Därefter bar riksrådet Birger Nilsson Grip riksäpplet. Riksäpplen kan härledas från de glober som de romerska kejsarna använde för att symbolisera sitt världsherravälde (Bevis för att de visste att jorden var rund.). Eriks tillverkades också av Cornelis ver Weiden 1561, men kartbilden graverades in av Frantz Beijer inför Karin Månsdotters kröning 5 juli 1568. (Karin fick för övrigt en egen uppsättning av regalier, bl.a. ett riksäpple, vilket man i europeisk regalietradition annars bara gav till regerande drottningar.). I samband med Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka 28 september 1675 ska rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie ha tappat äpplet i marken under kröningsprocessionen efter att hans häst blivit skrämd av de paraderande truppernas fanor. Kartbilden skadades så allvarligt att den fick göras om av Frantz Berg.

Efter Birger Nilsson Grip kom rikshovmästare Per Brahe med spiran som tillverkades av Hans Heidenrik inför kröningen 1561. Korsgloben byttes emellertid ut 1780. Efter honom kom riksrådet Sten Leijonhufvud med kronan och närmast kungen fördes rikssvärdet till kyrkan av riksmarsk Svante Sture. Rikssvärdet var det enda som inte var nytt. Det ärvde Erik XIV av Gustav Vasa. Från honom har vi två rikssvärd bevarade. Båda har haft helt förgyllda klingor och har heltäckande etsad dekor. 1541 års rikssvärds dekor är scener ur Gamla testamentet i Bibeln och det s.k. äldre rikssvärdet har scener ur romersk historia. Svärdet var en symbol för konungens plikt att försvara det goda och straffa det onda.

Erik var noga med att regalierna skulle vara tidsenliga och praktfullt utformade och beställde dem därför först från Antwerpen där det främsta guldsmidet i Europa fanns. Av oklar orsak verkar dessa emellertid inte ha blivit tillverkade. De som tillverkades kom istället från Stockholm. 1541 års rikssvärd beställdes i Augsburg och även Gustav Vasas äldre rikssvärd verkar ha tillverkats i Tyskland. 

Framme i kyrkan hälsade ärkebiskopen assisterad av övriga biskopar Erik XIV med orden: "Välsignad vare han som kommer i Herrans namn", vilket kom att bli hälsningsceremonin för alla senare kunga- och drottningkröningar i Sverige. Hans kröningsceremoni finns rätt detaljerat återgiven i Skattkammarens bok Kung Erik XIV:s kröning 1561 och jag har inte för avsikt att i detalj återge den, men ta upp ett par moment till som att han svor en ed att sköta sina plikter gentemot stat och kyrka. 

Den s.k. smörjelseakten gick till så att Erik tog av sig på överkroppen och fick den heliga oljan smord på pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, armlederna och händerna. Denna procedur kortades ner av Eriks lillebror Karl IX som vid sin kröning bara blev smord på pannan och handlederna. (Man kan ju undra om Karl kan ha varit obekväm med att visa sig barbröstad.) Gustav III:s historieintresse gjorde emellertid att han återtog den mer omständiga smörjelseakten i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772. 

Efter smörjelsen kläddes Erik XIV i en vit livkjortel, kröningshandskarna och kröningsringen. Den sistnämnda var ett värdighetstecken som användes fram till Karl IX:s kröning och som av invigningsbönen i samband med Johan III:s kröning skulle ses som en trolovningsring för det heliga förbundet mellan regenten och Sverige. Ett mindre svärd fästes också runt midjan på Erik och sedan lades manteln över hans axlar. Eriks mantel tillverkades också inför kröningen 1561. Den är i purpurfärgad sammet och var från början dekorerad med 455 broderade kronor. Det är det enda plagget från Gustav Vasa och hans söners kröningar som har bevarats och den är idag utställd på Livrustkammaren. Kalmar slott har även en rekonstruktion av manteln i sin utställning.

I Livrustkammaren finns även Gustav II Adolfs kröningsdräkt bevarad kallad Hwite Attlaske Clädning i inventarierna från 1618. Den syddes av skräddaren Baltzar Dinet av siden och silverbrodderiet utfördes av pärlstickaren Carl Plageman. Dräkten var även dekorerad med paljetter. Idag finns tröjan och byxorna samt kragen till en förlorad kappa bevarade. Broderiet visar växter med bladrankor som visar liljor som växer upp genom kronor vilka symboliserar renhet och himmelsk välsignelse. Ekollonen i sin tur står för liv, styrka och virilitet. Kragen från kappan har även upprättstående lejon. Dräkten nämns bland Gustav II Adolfs kläder 1661, men redan då verkar kappan vara försvunnen. Kragen är fodrad med purpurfärgad sammet, vilket Lena Rangström tror att hela kappan var sydd i utifrån en uppgift i ovan nämnda inventarier från 1618 i boken Modelejon. Manligt mode. 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal. 

Idag finns dessvärre enbart tröjan utställd på Livrustkammaren (vilket är orsaken till att jag lånat bilden från Livrustkammarens samlingar), liggandes på golvet i montern med föremål från 1500-talet och inte i montern med övriga föremål från Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid. Den vita färgen på kröningsdräkterna ihop med silverfärgade dräkter var det som blev tradition vid svenska kröningar efter Erik XIV. Undantaget är Karl XII som i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockhom 14 december 1697 bar sorgedräkt då det bara var åtta månader efter Karl XI:s död och sju månader efter att slottet Tre kronor brann. 

Johan III blev formellt bekräftad som kung av riksdagen 25 januari 1569 och kröntes 10 juli samma kröntes han och Katarina Jagellonica till kung respektive drottning i Uppsala domkyrka. Man följde Erik XIV:s kröningsritual, men med skillnaden att drottningen kröntes samtidigt. När kungen och drottningen kommit in i kyrkan placerades regalierna på altaret: kungens till höger och drottningens till vänster. Senare kröningar placerade även manteln på altaret. En nyhet som bara skulle förekomma vid Karl IX:s kröning också var en ordenskedja som dessvärre inte finns bevarad. Kronan ändrades bara så att initialerna E R (Ericus Rex) täcktes med små gyllene kartuscher med dubbla pärlor. Johan lät även sin guldsmed Gillis Coyet förbättra kronan 1584. Detta kan tyda på att den skadats i samband med att rikskanslern Nils Gyllenstierna tappade den i golvet under Karin Månsdotters kröningsfest. De äldsta bevarade drottningregalierna härstammar från Johan III:s regeringstid. Det är inte Katarina Jagellonicas, men hans andra fru Gunilla Bielkes spira och äpple. Från Adolf Fredriks tid och fram till 1818 användes detta äpple som konungens riksäpple.

Kort tid efter Sigismund och hans fru Anna av Österrikes kröning 19 februari 1594 avreste de till Polen-Litauen Sigismund kom att kräva att flytta de svenska riksregalierna dit, vilket Sverige inte gick med på. Man ansåg även att Sigismund svikit sin plikt gentemot det svenska riket och Karl IX utnämndes därför först till riksföreståndare och 1604 till kung. Han kröntes i Uppsala domkyrka 15 mars 1607. 

Liksom sin yngre storebror använde han sin äldre storebrors regalier men utökade dem med tre föremål: en ring, en ordenskedja och ett smörjeshornet tillverkat i Stockholm av den svenske guldsmeden Peter Kiämpe. I dekoren finns en ring av s.k. svenska rubiner, som egentligen är granter från Karelen. Dessa är ett tecken på Karls intresse för svenska ädelstensfyndigheter. Till kröningsceremonin lät Karl sig influeras av såväl gammaltestamentliga som "götiska" traditioner från svensk historia och de totalt tio regalierna är oöverträffade. I samband med sonen Gustav II Adolfs kröning användes bara sex och sondottern Kristinas bara fem vilket, med få undantag, varit traditionen sedan dess.

I samband med sitt bröllop med Gustav II Adolf, kröntes Maria Eleonora av Brandenburg till drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm 28 november 1620. Då hennes svärmor Kristina av Holstein-Gottorp ännu var i livet, tillverkades nya drottningregalier (krona, spira och äpple) av Ruprecht Miller, en tysk guldsmed i Stockholm. Kronan blev sluten med fyra byglar som uppbär en korsglob. Den är väldigt olik Millers tidigare arbeten och har, liksom Gustav II Adolfs kröningsdräkt och hans lila (eller "fiolebruna") reese Klädningh som tillverkades till bröllopet växtlighetsinfluenser. Färgvalet antas ha heraldiska orsaker: Gult och svart för Gustav Adolf och rött och vitt för Maria Eleonora. Kronan kom att användas som kungakrona mellan Fredrik I och Karl XIII. Från början tydligen för att Erik XIV:s krona tillhörde Ulrika Eleonora d.y. Maria Eleonoras spira och äpple glömdes av okänd anledning bort och fick snabbt tillverkas på hösten 1620. 

Kristina kröntes i Storkyrkan i Stockholm 20 oktober 1650. Stora beställningar av framför allt textilier gjordes från Frankrike och Nederländerna och man tillverkade en arvfurstekrona åt den blivande Karl X Gustav. 17 dagar före kröningen påminde Kristina riksrådet om att det var tradition att arvfursten bar en speciell dräkt: mantel, krona och hatt och beställningen lades inte förrän så sent som en vecka före kröningen. Guldsmeden Jürgen Dargeman från Wolgast i Pommern fick därför skynda sig och utnyttjade därför den krona som Ruprecht Miller gjort till Kristinas farmor 1606. Kronan bars under kröningen trädd över en hatt, en tradition som gick tillbaka till Erik XIV:s kröning och den är besläktad med tyska kurfurstehattar och den österrikiska ärkehertighatten. Johannes Magnus gav i sitt arbete om göternas och svearnas konungar från 1554 de svenska sagokungarna liknande strålkronor och inspirationen kan mycket väl ha hämtats därifrån. 

I diskussionerna före Kristinas kröning kan man se att både hon själv och riksrådet var måna om att bygga kröningsceremonin på Gustav II Adolfs. Dels för att den låg närmast till tidsmässigt, men även för att framhäva ett band mellan far och dotter. 

Kröningen inleddes med att Kristina färdades i en kortege med 1500 hästar från Ulriksdal till Stockholm tre dagar före kröningen. Karossen hon åkte i var röd och förspänd med sex vita hästar med förgyllda seldon. Originalklädseln och seldonen finns kvar, men karossen försvann i början av 1700-talet. Livrustkammaren har emellertid gjort en rekonstruktion som finns utställd vid Ulriksdals slott.

Under kröningen kungjordes att: "Nuu är drotningh Christina krönter konungh öfwer Swea och Giöta Landom och däss underlighande provincier och ingen Annan." Ett bevis för att titeln kung har en större auktoritet än drottning-titeln. Intressant i detta fall är ju att drottning Margareta titulerades "fullmäktig fru och till husbonde" över de nordiska rikena. Undrar om det berodde på att Erik av Pommern hade kungatiteln?

Enligt danske historikern Mikael Venge var dagen efter kröningen den heligaste i en konungs liv. Den ville man inte ha förknippad med blodsutgjutelse, vilket man kan ha i åtanke med tanke på vad som händer i samband med kröningen i Stockholm i november 1520.

Bild 1: Erik XIV:s regalier. Lånad härifrån.

Bild 2: Christian 4 av Danmarks krona fotad av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Bild 3: Danska enväldskronor fotade av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn

Bild 4: Gustav II Adolfs kröningsdräkt lånad från Livrustkammarens samlingar här.

Bild 5: Maria Eleonoras krona. Fotograferat från Kungliga slottens vykort taget av Alexis Daflos för kungliga hovstaterna.

Annaskåpet i Sturekoret i Uppsala domkyrka

Sturekoret i Uppsala domkyrka fungerar idag inte bara som gravkor åt Svante Sture, Märta Leijonhufvud m.fl. utan även som en plats där man håller mindre mässor. Både t.ex. dop och vardagsmässor i domkyrkan. Därför är gravkoret ofta uppfyllt med stolar och där finns även en dopfunt i ek från 1981 utformad av Staffan Östlund. Sturekorets väggar är klädda med textilen fuga gjord av den lokala konstnären Vanja Brunzell och hänger där sedan 1970-talet. 

Längs den östra väggen står ett altarskåp som ni kan se här till höger. Det är tillverkat i Bryssel och dateras till tidigt 1500-tal i den officiella Guideboken om Uppsala domkyrka av Annika Franzon Jag såg en närmare datering till 1520-tal i samband med att jag letade efter information på internet inför det här inlägget, men hittar inte tillbaka till det nu och bättre då att använda vad som kan klassas som "officiell" datering.

Uppsala domkyrka hade under medeltiden ett Anna-altare med en bild av Anna och köpte altarskåpet från Skånela kyrka i Sigtuna kommun 1912 och det är ett så kallat Annaskåp. Det innebär att det som berättas i skåpet är berättelsen om Jesus mormor Anna. Hon är ett av de mest betydelsefulla helgonen och skåpet börjar med hennes trolovning med Jesus morfar Joakim. Joakim går regelbundet till templet, men plötsligt en dag vill prästerna i templet inte ta emot hans gåvor eftersom han och Anna inte fått några barn vilket prästerna menar innebär att Gud är arg på dem. Joakim blir förtvivlad och lämnar Anna för att bo i öknen medan annan, lika förtvivlad, blir kvar i deras hem. En dag får båda en uppenbarelse att de ska bege sig till den ingång i Jerusalems stadsmur som kallas gyllene porten. Centralbilden i skåpet visar hur de möts vid porten och genom ett mirakel blir Anna gravid när de kysser varandra. De får dottern Maria, men förstår att hon är ett mycket speciellt barn. Därför lämnar de bort henne till templet när hon är tre år. Joakim dör och Anna gifter om sig med Kleofas och, när han dör Salomas. Ihop med Joakim och Marias man Josef står de i bakgrunden på den nedre bilden i mitten av altarskåpet. I förgrunden sitter Maria och Anna med det lilla Jesusbarnet. 

Jag besökte Uppsala domkyrka för första gången sedan pandemin började i februari i år (2023) och det var trevligt att vara tillbaka. Jag har ett tag märkt att jag behöver lära känna de bibliska personerna bättre och det här kan väl kanske sägas vara en början.

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

Abdulrazak Gurnah - Paradiset

2021 tilldelades Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur till svensk kulturelits stora förvirring då han var ett obekant namn för dem. Jag kände igen hans namn efter att ha djupdykt i forskning om kolonialism och imperialism i samband med arbetet med min masteruppsats i arkeologi. Däremot hade jag aldrig läst något av honom förrän jag plockade upp Paradiset i svensk översättning av Helena Hansson för ett tag sedan. 

Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna. 

Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå. 

Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).

Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.

Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.

Kyrkospel, stjärngossar och de tre vise männen

På annandagen förra året (26 december 2022) skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande där jag skrev om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande i vilken hon går igenom historierna och traditionerna kopplad till Staffan Stalledräng. Många gånger har dessa förväxlats med och/eller kopplats ihop med traditionerna med kyrkospel och stjärngossespel under trettonhelgen, ämnen som Schager också beskriver. Därför tänkte jag att jag denna trettonhelg skulle göra ett blogginlägg baserat på det hon berättar. 

Trettondagen (6 januari) kallas också epifanihögtiden och firades från början av flera orsaker: Att Jesus uppenbarat sig för världen, Jesus födelse, Dopet i Jordan, De vise männens tillbedjan, Vinundret vid bröllopet i Kana samt Brödundret. Med tiden har dessa delats upp i flera olika högtider; Jesus födelse har t.ex. sedan 300-talet firats 25 december. Till trettondagen har det också kopplats många legender om heligt vatten. Inom Östkyrkan firas trettondagen 19 januari (enligt hur den inträffar i den julianska kalendern) och Ryssland firar man enligt Schager genom att bada i isvakar som man kallar Jordan efter Jesu dopplats. Vattnet anses där och då heligt. Karin Schager kallar detta för en gestaltning "friare och folkligare än en rit med med samma syfte nämligen att tydliggöra och fira ett heligt förlopp. Helt enkelt ett sätt att konkretisera det gudomliga..." Samma funktion hade de kyrkspel som i Västkyrkan var knutna till de tre vise männen.

Enligt en sägen som, bl.a. Selma Lagerlöf fick berättat för sig, hade de tre vise männen svårt att acceptera att den nyfödde konungen föddes i ett stall. Därför såg Gud till att de hamnade på villovägar tills han, efter tre dagar, förlät dem och visade dem stjärnan i en brunn som sedan dess kallas Stjärnbrunnen. Om den sägs att den som står i Guds nåd, ännu kan se stjärnan. 

De tre vise männen beskrivs i Matteusevangeliet som stjärntydare kopplade till hovet i Babylon. I tidigkristen konst framställs de som mithraspräster med röda, spetsiga hattar (s.k. frygiska mössor). Mithraskulten var en solkult som under senantiken var en stor konkurrent till kristendomen. Jag kan därför inte låta bli att undra om den konkurrensen var bidragande till valet av hur de representerades i konsten. De tre vise männen fick en så betydelsefull roll då de var de första som erkände Jesus. Från 500-talet var de dock betraktade som kungar efter profetior i Gamla testamentet. Därför kallas de i Västkyrkan också Heliga tre konungar. 

Bibeln berättar egentligen inte deras antal, men kyrkan bestämde sig för tre för att de, genom sina tre gåvor, skulle representera Jesusbarnets tre sidor: Guld (Kung), Rökelse (Gud) och Myrra (Den dödliga människan). De ansågs också representera de tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Att de på bara tolv dagar kunde ta sig till Betlehem, förklarades med att de red på dromedarer som kan färdas lika snabbt på en dag som en häst kan på tre.

Redan under senantiken blev de tre vise männen ett vanligt motiv i den kristna konsten vilket gav människorna i det medeltida Europa en tydlig bild av dem: Kaspar (Kasper i germanska områden) var en äldre man med långt hår och skägg som kom med guld. Melchior (Melker i germanska områden) var skägglös och därför mycket ung. Hans gåva var rökelse. Balthsar (Baltasar i germanska områden) var mörkhyad och hade helskägg. Han kom med myrra. Det förekom dock variationer där Kaspar framställs som mörkhyad kung av Nubien och Moria.

Enligt Bibeln var det de vise männen som såg stjärnan och berättade om Jesus födelse för Herodes, en uppgift som i legendvisorna om Staffan Stalledräng givits honom istället. Karin Schager undrar därför om han skulle kunna vara en av männen. Deras antal preciseras ju som sagt inte av Bibeln. Redan på 100-talet e.Kr. fastslogs emellertid antalet till tre i Västkyrkan. Östkyrkan har flera namn, men inte någon Staffan. Då stundtals sedda som kungar, har man också antagit att männen togs väl emot när de framlade sitt budskap. Staffan däremot ska ha blivit emotsagd, avvisad, hotad och dödad. 

Kyrkospel utvecklades tidigt inom kyrkan som ett sätt att förmedla Bibelns berättelser till allmänheten. Inte minst gällde detta kring trettonhelgens evangelium där kyrkospel kallade Officium stellae (Stjärnspel)  utvecklades i Frankrike. Dessa är den äldsta förlagan till stjärngossespelen och nådde sin kulmen under perioden 1000- till 1200-talet.

De första kyrkospelen skedde inom ramen för den vanliga gudstjänstliturgins ramar. Präster utklädda i kungakläder skred fram mot högaltaret som fick utgöra krubban ledda av en stjärna som drogs framåt längs en sträng i taket. En korgosse deltog också, utklädd till ängel. Väl framme vid högaltaret/krubban sjöng man: "In Betlehem natus est rex cœlorum" (I Betlehem är himlarnas konung född.). Därefter drog man sig tillbaka genom varsin dörr, symboler för de tre världsdelar som de tre vise männen kom ifrån.

Med tiden lade man till herdarna från julnattens kyrkspel Officium Pastorum och Herodes själv. Den senare lades till för att "liva upp" stjärnspelet och det skedde verkligen på gott och ont. Med tiden kom han att ta större plats än händelserna i Betlehem då han, enligt Karin Schager var en ytterst "teatralt tacksam karaktär." Därför kunde han även dyka upp i kyrkor som inte hade något kyrkspel under den vanliga gudstjänsten och läsa delar av den liturgiska texten. Till slut hade han blivit så brutal att kyrkan började ifrågasätta trettondagsspelen. T.ex. menade abedissan i Hohenburg att man inte längre såg skillnad på präster och krigare. Därför vanhelgade man kyrkan. Detta var en uppfattning som hon delade med flera andra kyrkomän varför trettondagsspelen fick flytta ut. 

I ovan nämnda inlägg Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande berättade jag att traditionerna knutna till Staffan Stalledräng enligt Karin Schager har ett hedniskt förflutet med tron på Odens/Jólnirs och de osaligas andras ritter och det verkar som att ungefär samma traditioner kopplades till trettonhelgen. Även då dukade man upp bord för att de tre vise männen kunde komma på besök på väg till Betlehem och luften ansågs magisk, så vid midnatt på trettondagsafton slog man upp alla dörrar och fönster för att släppa in Trekonungavinden som ansågs kunna göra underverk. Schager har märkligt nog inget att säga om hedniska sedvänjor som anammats av kristendomen, trots likheterna med traditionerna under Staffansfirandet. Hon menar istället att det vittnar om "en känsla för det heligas närvaro" där det konkretiseras av de utklädda sällskap som från år 1300 började vandra runt i gårdarna med en stor stjärna (Den ljusa stjärnan) och skapade högtidsstämning. På stjärnan fanns målade scener ur julevangeliet och när den tändes och snurrades runt, skapades en ljuseffekt som uppskattades av publiken.

När trettondagsspelen flyttade ut från kyrkan togs de över av skolgossar som använde jullovet åt att tjäna in pengar till sina fortsatta studier. De sjöng sånger som de övat in i slutet av terminen som avbröts med komiska upptåg emellan. Med tiden fick de dåligt rykte, då stjärngossespelen förknippades med superi och skränighet. likt många av jultidens andra tiggarspektakel som de mer och mer blandades ihop med.

De tre vise männen var klädda i vitt med ett rött bälte om midjan och med pappstrutar pyntade med bårder, stjärnor och kors på huvudet. Detta känns ju igen från de stjärngossar som idag inlemmats i luciatåget. 

Herodes hade en krona och kläddes ut som det anstår en makthungrig kung. Han ska enligt flera trettondagsspel själv ha ridit till Betlehem för att döda barnen, vilket även beskrivs i en del legendvisor om Staffan Stalledräng. Ofta skickade han emellertid sina tjänare som kom tillbaka med ett trähjärta på svärdet. 

I de senare spelen, när de olika upptågen kring jul började blandas samman och man började vandra runt lite när man kände för det mellan annandagen och trettondagen, togs Staffan Stalledräng med i en del trettondagsspel som en stjärnkung som bar stjärnan framför de tre vise männen. Ibland höll han även en monolog som kallades Staffanspass. 

Oftast var emellertid Judas med pungen trettondagsspelens pajas. Iklädd en utochinvänd skinnpäls och med nedsotat ansikte gick han runt med en skinnpung för att samla in pengar. 

Liksom med Staffansritterna kan jag inte låta bli att önska att traditionen med trettondagsspel (både i och utanför kyrkan) ännu var levande. Jag skulle så gärna vilja se det. Att läsa Karin Schagers bok har också gjort mig varse om att jag behöver "lära känna" de bibliska personerna bättre. De är trots allt än inte helt oviktig del av den kultur som omgärdade historiska svenskar. 

Jag kan, som sagt, inte visa er något trettondagsspel, men det astronomiska uret i Lunds domkyrka visar två gånger varje dag hur de tre vise männen kommer med gåvor till jungfru Maria och Jesusbarnet.  När det rekonstruerades i början av 1900-talet valde man att låta den inbyggda orgeln spela den medeltida julsången In dulci jubilo. Det är en av kyrkans äldsta sånger och orgelhistorikern Ole Olesen skriver i boken Det underbara uret i Lund att det: "är ett utom ordentligt lyckat val av melodi. Den är glad och troskyldig och lämpar sig perfekt till att beledsaga de tre vise männens besök hos Maria och barnet." (Filmen spelade jag själv in i Lunds domkyrka i mars 2022.)