Medeltidsmuseet - ett litet farväl med hopp om återseende

Jag brukar ha som tradition att besöka ett museum på min födelsedag när jag kan. Medeltidsmuseet i Stockholm har jag egentligen besökt bara för några år sedan, men då museet stänger i nuvarande lokaler 5 november (2023) kändes det självklart att gå dit igen.

Medeltidsmuseet kom till i samband med en ombyggnad av riksdagshuset på Helgeandsholmen i slutet av 1970-talet. I samband med denna gjordes en omfattande arkeologisk undersökning. I samband med den påträffades bl.a. det så kallade Helgeandshusets medeltida kyrkogård, grundmurar från 1600-tals palats samt delar av den stadsmur som Gustav Vasa lät bygga på 1530-talet. Man fattade då beslutet att göra ett museum kring dessa lämningar. 

Jag har besökt museet otaliga gånger genom åren och jag kommer verkligen sakna det när det stänger. Det är ett museum som framför allt satsat på att förmedla historiskt (medeltida) vardagsliv med utgångspunkt i det arkeologiska materialet som hittats i staden. Därför är det egentligen märkligt att boken som skrevs till museet av Göran Dahlbäck, I medeltidens Stockholm är så pass fokuserad på det historiska materialet även om jag inte har något emot den. Den är välskriven och fokuserar på vad det historiska källmaterialet faktiskt säger.

Jag minns att jag som barn var lite rädd för galgbacken som på den tiden var större och mer framträdande än den varit på senare år. Det var inte förrän mitt favoritprogram Hjärnkontoret besökte museet och de stod vid galgbacken när de tävlade barnen redovisade sina svar som jag på allvar vågade mig dit. Då var det häftigt att stå där de hade stått.

Jag minns inte hur det var då, men på senare år har det funnits skyltar som beskriver brott som begicks i Stockholm under medeltiden och som man kan läsa om i stadens tänkeböcker. Om jag får önska något till det nya medeltidsmuseet som kommer att överta Nobelmuseums plats i Börshuset även om det dröjer många år innan de kan flytta in, är det att de kikar lite på Moesgaard museums förmedling av rättsskipning i Århus under medeltiden för det är riktigt roligt.

Besökaren får sätta sig på borgmästarens plats och ser resten av rådet på en skärm. Framför sig på bordet ligger en uppslagen bok med ett antal fall (om jag inte minns fel är det tre) som projiceras på boken. (Hela bordet är projicerad. Vid ett tillfälle i ett av fallen, spiller en av rådmännen ut sitt vin där.)

Ett av fallen minns jag särskilt och är alltid det första jag väljer när jag har vägarna förbi. Det handlar om att Århus biskop, Jens Iversen Lange (som är lite Århus motsvarighet till Strängnäs Kort Rogge), anklagar Esben Jude för att ha kapat ett skepp 29 september 1459. Rådsmännen är ytterst skeptiska till anklagelsen: "Sen när blev sjöröveri olagligt?" frågar en av dem varpå borgmästaren (vars röst bara hörs eftersom besökaren sitter på hans plats) förklarar att förklarar att kungen (Kristian I) kommit överens med Polen-Litauen om att man inte ska kapa varandras skepp. "Sedan när ska vi hjälpa våra fiender?" frågar en annan av rådmännen och var är egentligen biskopen? 

Inte just i fallet med biskopen och sjörövaren, men i övriga får man vara med och rösta om domslutet. Sedan visas det riktiga domslutet från tänkeböckerna på boken på bordet, komplett med rådmännens sigill.

Det är ett enkelt och roligt sätt att visa hela rättsskipningen och inte bara det värsta straffet. Det förmoderna rättssystemet är inte alls lika godtyckligt och orättvist som det ofta framställs i historieförmedlingen och de strängaste straffen användes långt ifrån alltid. Lagstiftningen är hård för att avskräcka folk från att begå brott (en aspekt av lagstiftning som verkar helt försvunnen idag) och det vanligaste straffet vara böter. Ett av fallen i Århus är för övrigt när den rike godsägaren Peder Skram slagit ihjäl en annan man när han var väldigt full. Det är första gången som jan begår ett brott och han framstår som väldigt ångerfull och är villig att betala en ordentlig mannabot till offrets familj. I detta fall är det intressant att följa resonemanget hos rådmännen som till slut kommer fram till att Peder normalt inte skulle slå ihjäl någon och eftersom han själv erbjudit att betala till de anhöriga, döms han till att göra det. Ett sådant här fall och att få höra resonemanget kring domslutet, leder till bättre förståelse för hur det rättsliga systemet under medeltiden fungerade än vad genomgångar (och fördömande) av lagstiftning och enkla uppvisningar/genomgångar av de värsta straffmetoderna gör.

Som sagt har Medeltidsmuseet satsat på att förmedla den medeltida vardagen och jag kommer att sakna den mångsidiga lilla staden man byggt upp där man kan hitta allt från en byggarbetsplats till kyrka/kloster och hantverkshus. Mitt i museet har även det så kallade Riddarholmsskeppet varit placerat. Såvitt jag har förstått pågår det en hel del forskning om skeppet för närvarande, men det kan ha tillhört biskopen i Linköping, Hans Brask. Mindre fokus har legat på särskilda händelser, men det berättas lite om Slaget vid Brunkeberg och de hade en specialutställning om Stockholms blodbad i samband med 500-årsdagen 2020, vilken jag skrev om i inlägget Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år (7 november 2020).

Medeltidsmuseet hjälpte mig på ett något iväntat sätt för bara något år sedan. Som jag berättade i inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) har Västervik en borgmästare i mitten av 1500-talet som heter Vaste Andersson. Märta Leijonhufvud slänger ut honom ur staden då han mördat en man. Senare dyker han upp i Söderköping där prästen beklagar sig över att han alltid är full. Prästen berättar också att Vaste anklagas för tidelag med en ko. Först och främst vill jag säga att jag tror det inte hände. Jag tror det är som med drängen Arvid i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna att det är något man sa för att svärta ner en persons rykte (Det finns, såvitt jag kan se, dock inget som talar emot vare sig alkoholismen eller mordet.). Oavsett ledde det mig in på en jakt efter storlek på kor i arkeologiska rapporter från medeltida och tidigmoderna lämningar. Jag kunde inte hitta något övertygande, men plötsligt under ett besök på Medeltidsmuseet, märkte jag att de målat upp bilder med storleksskillnader på olika husdjur mellan medeltiden och idag. Ett av husdjuren var kor (som ni kan se på bilden här intill) och jag insåg att storleken på medeltida kor faktiskt är "passande".

Ibland önskar jag att museum skulle göra små häften av texterna till utställningarna och sälja när de stänger dem. Ofta år man veta saker på skyltarna som inte finns så lättillgängligt på annat håll. En skylt berättar t.ex. att 10 oktober efter slaget vid Brunkeberg den dagen 1471 (för övrigt även min födelsedag) firades som en typ av nationaldag av stockholmarna. (När jag får tid ska jag kolla upp detta närmare. Skylten berättar i övrigt att riddaridealet inte hörde hemma i en verklighet av "våld, intriger och oheliga allianser" inom den manliga makteliten och som nog blivit tydligt i denna blogg, har jag kommit att börja ifrågasätta sådana klyschor ordentligt på senare år.)

Delar av mig tror egentligen att flytten kan bli bra. Jag tror Medeltidsmuseet får större utrymme att visa alla fantastiska fynd de har i magasinen och förhoppningsvis också alla Karl-Olov Björks blodbadsskulpturer som köptes in av museet till den ovan nämnda blodbadsutstllningen. Från riksdagens sida har man sagt att man vill göra ett upplevelsecenter kring de fasta fornlämningarna som är orsaken till museets existens. Detta tror jag kan göra att de och deras historia kan framhävas betydligt mer än vad de blivit under museets tid i lokalerna då de oftast kommit bort pga montrar och föremål. Det som gör mig ledsen är att det kommer ta oerhört många år innan Börhuset blir ledigt och därför också för museet att kunna öppna igen. Jag kommer också sakna den lätt sluttande valvgången som fått det att kännas som att man verkligen går ner i medeltiden, en metafor som funkat särskilt kraftigt för mig som arkeolog. 

Bild 1: Resterna av Gustav Vasas stadsmur.
Bild 2: Rekonstruktion av Birger Jarl
Bild 3: Riddare

Bild 4: Storleksskillnad på kor 

Bild 5: Rekonstruerad medeltida gris

Bild 6: Valvgången som tagit besökarna ner i medeltiden

Drottningholm, slottet med betoning på drottningen

Den svenska drottning som mest är förknippad med Drottningholms slott är förmodligen Hedvig Eleonora som tog över slottet som nybliven änka efter Karl X Gustav 1661, men faktum är att slottet och området där omkring präglats av ytterligare två svenska drottningar. Drottningen som åsyftas i namnet är Katarina Jagellonica.

Johan III började bygga slottet på Lovön utanför Stockholm 1580. Egendomen hette då Torvesund, men i samband med att han gav det till sin fru, Katarina Jagellonica, döptes den om till Drottningholm. Detta första slott brann emellertid ner kort efter Hedvig Eleonoras övertagande och hon kom därför att bygga ett helt nytt slott på platsen liksom att lägga grunden till lustgården. Det nya slottet blev byggt efter inspiration från såväl Italien och Frankrike och lustgården i barockstil hämtade inspiration från franska slotten Versailles och Chantilly. Hedvig Eleonora hann dock dö innan slottsbygget var helt färdigställt.

Den tredje drottningen som satt sin tydliga prägel på platsen är Lovisa Ulrika som gifte sig på Drottningholm med Adolf Fredrik 18 augusti 1744. Till bröllopet skrev Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken som ni kan höra här. Som bröllopspresent fick hon nyttjanderätten till Drottningholm och kungaparet kom att tillbringa somrarna där. Förutom att bygga ut slottet till vad det är idag, lät Lovisa Ulrika bl.a. uppföra Drottningholms slottsteater och hon fick även Kina slott av sin make på sin 33-årsdag (De förtjänar båda sina egna inlägg vid ett senare tillfälle.). De båda senare är, såvitt jag har förstått det, främsta orsaken till att Drottningholms slottsområde kom att bli Sveriges första världsarv 1991. Unescos världsarvskommitté motiverade sitt beslut med att säga:

"Anläggningen Drottningholm - slottet, teatern, Kina slott och parken - är det bästa exemplet i Sverige på ett kungligt 1700-talsresidens, representativt för all europeisk arkitektur från denna tid. Drottningholms slott är påverkat av franske kungens Versailles liksom många andra slott i Europa under denna tid."

Sedan 1981 bor också kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Drottningholm och kungen ska, enligt SVT:s kommentatorer under hans 50 års-jubileum på tronen nu i helgen (15-16 september 2023) köra sig själv och drottningen till och från jobbet på Stockholms slott.

Jag besökte Drottningholm nyligen efter att inte ha varit där sedan jag var liten. Trots goda möjligheter att ta sig dit utan bil, har det inte blivit av. Denna gång hade jag och min väninna fått fribiljetter av Strömma efter att vi upplevde en minst sagt intensiv "guidening" på en tur med deras båt till och från Skokloster tidigare i sommar (Blogginlägg om det dyker kanske upp med tiden.). 

Direkt när man kliver in i slottet slår verkligen barocken emot en. Trapphuset finns avbildat i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna och är enligt Kurt Johannesson i kapitlet En gudomlig ordning i Signums svenska konsthistoria 6: Barockens konst typisk för barocken. Monumentala trapprum kulminerade under barocken, men hade sitt ursprung i den italienska renässansen, vilket Göran Alm berättar mer om i kapitlet Interiörerna av  Signums svenska konsthistoria 5: Renässansens konst. Alm berättar att trapprummen plötsligt blev "något mer" än kommunikationsleder. Dess monumentalitet var viktig i hovceremonielet. 

Besöket på Drottningholm var som att fräscha upp minnen jag halvt hade glömt och jag förälskade mig i det om igen. Att det är Drottningholm är tydligt för det ligger en "feminin" aura över slottet som är svår att få grepp om för att beskriva. Detta trots att Hedvig Eleonora gjort två gallerier över sin make och sin son Karl XI pyntade med krigsmålningar. Men det är inte bara spår av drottningarna som är synliga. T.ex. finns en av Gustav III:s korkmodeller (Den över Pompeji.) utställd i ett av rummen. I ett av rummen fanns även en utdragssäng av Georg Haupt som tydligen fungerar än (Ni kan se den här till höger). Då den står indragen, var det bra med en bild av den som halvt utdragen så att man ser vad det är.

Trots att jag påmindes väldigt mycket om tidigare minnen under mitt besök, var det ändå mycket som kändes nytt. Nu har jag också betydligt mer kunskap om personerna som mest förknippas med slottet och inte minst barocken, vilket gjorde att minnena kunde fördjupas. Det väcker frågan om man borde göra ett besök på en plats/en utställning före eller efter man vet något om den. Jag kan se för- och nackdelar med båda. Förkunskaper fördjupar ofta upplevelsen, men samtidigt kan ens upplevelser också leda till att man börjar söka mer kunskap. Beror säkert på vem man är och även vad man är ute efter med ett besök. 

Jag måste också säga att även om det inte helt stämmer, är det bra att Kungliga slotten ändrat till att säga att Gustav III mötte sina föräldrar i Kina slott utklädd till en kinesisk prins då mandarin nog inte bara gett mig och min mellanstadieklass smålustiga mentala bilder av den lille Gustav.

Bild 1: Drottningholms slott från sjösidan 
Bild 2: Lovisa Ulrikas bibliotek

Bild 3: Detalj från trapphuset

Bild 4: Utdragssängen tillverkad av Georg Haupt

Bild 5: Karl XI:s galleri

Glyptoteket: Amarna - Solgudens by

Jag har sedan jag var liten haft ett stort intresse för det antika Egypten. Det började med mumierna och jag drömde en gång att skriva en avhandling om någon av alla mumierelaterade ämnen jag funderar på om jag inte skulle få skriva en om vikingakolonialism (Det blir troligen aldrig något av det.).
Intresset har varit väldigt slumrande, men liksom fallet med nordisk järnålder och kristnande, har det kommit tillbaka något på senare tid. Inte minst tack vare Glyptoteket i Köpenhamns utställning Amarna – Solgudens by som stänger i morgon (20 augusti 2023) efter att ha varit öppen sedan i januari i år (2023). 

Jag besökte utställningen för första gången i våras i samband med Historiske Dage, men kom mig inte för att blogga om den då. Sedan har jag besökt den ytterligare två gånger i samband med besök hos min danska väninna nu under sommaren. Det kan tyckas sent att blogga om den nu när den stänger i morgon, men jag har inte riktigt hittat orden. 

Den så kallade Amarna-perioden är en av de mer fascinerande tidsperioderna i Egyptens långa historia. Under sitt femte regeringsår bestämmer sig farao Amenhotep IV för att förkasta alla gudar utom en: solguden Aten, döpa om sig till Akhenaten och flytta huvudstaden i landet till en tidigare öde plats där staden Akhetaten byggs upp på kort tid. Akhetaten betyder Atens horisont och är idag mest känd under sitt moderna namn Tell el-Amarna. 

Det moderna namnet kommer från beduinstammen Beni Amran som huserade i området på 1700-talet.
Amarna byggdes på väldigt kort tid i mellersta Egypten (mitt emellan de äldre huvudstäderna Memphis och Thebe – vid dagens Kairo respektive Luxor.) och de s.k. gränsstelae som omger staden berättar om att Aten beordrat Akhenaten att grunda den just där. Tidigare hade inga andra gudomar eller kungligheter förknippats med platsen. Cyril Aldred skriver i boken Egyptian Art att konstnärerna arbetade i sjunken relief för att det skulle gå fortare. Gravar som arkeologerna påträffat på senare år vittnar om att tempot tärt på befolkningens kroppar som uppvisar förslitningsskador och många dog också i förtid. 

Antik egyptisk konst är väldigt tydligt igenkännlig. Den är väldigt idealistisk och stiliserad och kan också ofta framstå som rätt stel och formell. Amarna-periodens konst skiljer sig därför genom att den skildrar intima vardagsscener hos den kungliga familjen (som ofta ersätter de traditionella gudabilderna) och mer realistiska drag som enligt Cyril Aldred redan kommer in i konsten under Akhenatens pappa Amenhotep III:s sista decennium på tronen. Bl.a. börjar Amenhotep III avbildas som överviktig och även Akhenatens statyer visar honom med en lite överflödig mage. 

Aten avbildas som en sol som sträcker sina handförsedda strålar ner över den gudomliga kungafamiljen liksom ni kan se på dörröppningen i bilden från utställningens första rum här ovan till vänster där Aten välkomnar besökarna in i utställningen. Händerna håller ofta i hieroglyfen för liv: ankh. Atens namn skrevs ofta som kunganamnen i två kartuscher och här kan man se att namnet inkluderar de gamla gudarna Re-Herakhte och Shu (Herakhte kom med tiden att tas bort.). 

Det är lätt att förmedlingen av Amarna-perioden får ett alldeles för stort fokus på Akhenatens person, men Glyptoteket lyckas väl med att berätta även om staden som helhet och lite om dess invånares vardagsliv. Vardagsföremål som kvastar och korgar visas, liksom rester av hantverk som t.ex. textil- och glastillverkning, men också delar av de s.k. Amarnabreven vilka vittnar om kontakter med det östra Medelhavsområdet. Här finns även doftprover från olika växter vars rester påträffats i Amarna att lukta på och man kan även lyssna på en tolkning av den s.k. hymnen till Aten som troligen skrivits av Akhenaten själv (Finns tillgänglig på Spotify här.) som jag personligen uppskattade väldigt mycket. 

Man kunde även se en 3D-rekonstruktionsfilm där man flyger in över det stora Aten-templet i Amarna, men som vid så många andra 3D-rekonstruktioner, saknade jag såväl information om templets olika delar samt ”liv” i filmen i form av t.ex. människor.
Vi får även möjlighet att titta in i både bildhuggaren Thotmosis verkstad (Av förklarliga skäl har man inte kunnat låna in den berömda bysten av Akhenatens fru Nefertiti från Egyptiska museet i Berlin som påträffades där.), men här finns andra mer eller mindre färdiga skulpturer. Det ges även utrymme till information om Nefertiti själv. 

Vi får följa med ner i både den kungliga graven, huggen i klipporna ovanför Amarna, där Akhenaten med största sannolikhet blev begravd. Ett par fragment från hans mamma Tejes sarkofag antyder att hon, liksom hans och Nefertitis dotter Meketaten också begravdes där. Nära kungagraven finns flera påbörjade gravar varav en med en liknande trappa som Akhenatons grav. Detta har lett till tolkningar om att den var tänkt åt Nefertiti. 

En annan grav vi får ”besöka” är ämbetsmannen Ay. Hans titel Gudafader har diskuterats mycket och har lett till tolkningar om att han skulle vara väktare/förmyndare till guden (Ay blir trots allt förmyndare till Akhenatens son Tuthankhamun innan han får chansen som sista farao av den 18:e dynastin.), men också att han och hans fru Tey kan ha varit Nefertitis föräldrar. Att Tey beskrivs som ”Neftertitis amma” kan tyda på det. (Mer information om Ays grav finns här.) 

Som Glyptoteket berättar redan i den inledande texten är Amarna lika mycket en historia om en väldigt snabb kollaps. Lika fort som staden byggdes, övergavs den efter Akhenatens död. Ett bevis om något på att han inte hade folkligt stöd för sina reformer. Akhenatens Aten-kult blir ofta beskriven som den första monoteistiska religionen, men jag undrar hur den kan dateras i förhållande till judarnas historia. Jacobus van Dijk skriver också i kapitlet The Amarna Period and Later New Kingdom (c. 1352-1069 BC.) i The Oxford history of Ancient Egypt att flera av de andra gudomarna finns representerade i såväl konst som texter under Akhenatons regeringstid även i själva Amarna, vilket gör att man kan undra hur strikt Akhenaton verkligen var (eller kanske mer hade möjlighet att vara). Det är också oklart huruvida den egyptiska befolkningen utanför Amarna var tvungna att medverka i Aten-kulten.

Överlag uppskattade jag utställningen väldigt mycket, men den har sina brister. Bl.a. var det ibland var väldigt svårt att se informationen om föremålen då vit text hade klistrats direkt på glaset. Man var också väldigt ojämn i vad man förklarade. Kartusch förklarades t.ex. som ”ovale navneringe” men inte det fornegyptiska talatat som är standardiserade byggstenar av kalksten tillverkade för att effektivisera bygget av Amarna. 

Jag borde, som sagt, ha skrivit detta blogginlägg för länge sedan, men jag har haft svårt att hitta orden. Det lär inte bli någon brist på antika Egypten framöver heller här på bloggen. Jag hoppas nämligen få möjlighet att besöka Mosegaard museums kommande utställning Egypten – Besat af livet som öppnar i höst. (Det kommer för övrigt ett blogginlägg framöver om deras nyligen avslutade utställning Ud af kaos om Roms kollaps där bl.a. Valsgärde i Uppland och Sandby borg på Öland fanns representerade.)

Bild 1: Affisch på Glyptotekets fasad. 

Bild 2: Utställningens första rum där Aten välkomnar en in i utställningen.

Bild 3: En prinsessa från Amarna

Bild 4: Akhenatens huvud

Bild 5: Del av väggdekor från Amarna

Bild 6: Gipsmodeller av skulpturer funna i Thutmosis verkstad i Amarna.

Kristina av Bolsena

I samband med den så kallade Fruntimmersveckan förra året skrev jag inlägget Margareta av Antiokia (20 juli 2022) om helgonet som givit upphov till att alla Margaretor firar namnsdag 20 juli liksom kortfattat om fruntimmersveckans historia. 

Idag (24 juli) står det Kristina i den svenska almanackan och enligt Heikki Oja i boken Helgonnamn i almanackan har det i princip alltid gjort så sedan Petrus Olais almanacka från 1585 med undantag för några almanackor på 1600-talet då aposteln Jakobs mor Salome fick ta hennes plats. Stavningen byttes under 1800-talet ut från Christina till Kristina. 

Helgonet Kristinas verkliga liv är relativt okänd, men det går att belägga att hon funnits och levde under 200-talet e.Kr. Hon tillhör de tidiga jungfrumartyrerna och Sherry L Reames menar i Middle English Legends of Women Saints att hennes legend är "too fanciful to have much historical credability."

Det finns flera olika versioner av hennes historia. Hon sägs både ha varit född i Thyros i Fenicien (nuvarande Libanon) och i Bolsena i centrala Italien. Den senare staden är hon skyddshelgon för och Sherry L Reames menar att det är troligast att det stämmer. I den närbelägna etruskiska bosättningen Volsiniums katakomber har man hittat lämningar av en tidig kristen kyrka och en grav tillhörande en kvinnlig martyr med ett namn som liknar Kristina som redan i slutet av 300-talet dyrkades som ett helgon av lokalbefolkningen. Bevis som styrker detta går att finna i kyrkan St Apollinare Nuovo i Ravenna där en mosaik från 500-talet föreställandes en procession av jungfruliga helgon inkluderar Kristina iklädd en martyrkrona. Hon förekommer också på datumet 24 juli i en större mängd medeltida matyrologier.

Sherry L Reames menar att kulten kring henne inte var särskilt stark utanför Bolsena, men enligt avståndskalkylatorn är det 197,6 km (fågelvägen) därifrån till Ravenna där mosaiken som avbildade henne finns, att hennes namn nämns i många martyrologier och att det ju är minst sagt populärt från medeltiden och in i modern tid, vilket gör den kommentaren rätt märklig enlig mig. I Sverige har namnet haft kunglig och adlig glans sedan medeltiden med storheter som Kristina Ingesdotter, Kristina av  Holstein-Gottorp, Kristina Gyllenstierna, Kristina Sture och inte minst vår regerande drottning Kristina. Det finns många fler utöver dessa och namnet har fortfarande också kunglig glans då Carl XVI Gustavs syster heter Christina.

Sankta Kristina föddes in i en rik familj, men trots att hon ska ha varit väldigt vackert, ville hennes far att hon skulle bli en hednisk prästinna. Han låste därför in henne i ett rum med en större mängd hedniska gudastatyetter av guld och silver och beordrade henne att tända rökelse åt dem. Kristina tyckte emellertid att idolerna var falska då de skapats av människor och hon började fundera över vem som egentligen skapat världen. Hon bad därför till skaparguden och bad honom att visa sig för henne. Detta ledde till att en ängel kom till henne och berättade Jesus evangelium. Ängeln menade att hon var Kristi brud och varnade henne för att hon skulle få lida för sin religiösa övertygelse. 

När fadern fick veta att Kristina blivit kristen blev han rasande och slog henne. Hon försökte berätta om Jesus för honom och erkände att hon förstörde gudastatyetterna, vilket ledde till att hon fängslades. I fängelset blev hon torterad vid ett flertal tillfällen av fadern som t.ex. försökte bränna och dränka henne, men Gud räddade henne varje gång. 

När folk fick höra om miraklerna kring att hon överlevde vid upprepade tillfällen, började de vallfärda till henne och det sägs att hon fick ca 300 personer att övergå till kristendomen. Till slut blev hon emellertid halshuggen efter att ha överlevt 5 dygn i en brinnande ugn.

Bild 1: Kristina av Bolsenas grav i Sancta Cristina Basilika i Bolsena lånad härifrån.

Kalø slottsruin - I Gustav Vasas fotspår

"När nu så skett var att de vore bortförde för fångar, förskickade Konung Cristiern dem om, och blev Götstaff Ericson antvardad en Dansk Riddare i händer benämnd Eric Erichson till Kallöö. Samma Herr Eric Erichson var en ärlig och from man, han höll honom så passelige väl, dock behagade honom den spisning där vånkade (nämlige salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill) så att han hade endels så gärne varit om halsen som han levde i sådane ömke, efter han fast bätter var van i sitt fädernesland."

 

~ Peder Swart, Gustav Vasas krönika (redaktör Mikael Mosesson 2018) 

6 juni i år (2023) var det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung över Sverige i Strängnäs. Från vad jag har förstått var det lite extra firande i Sverige, men själv tog jag mig till Danmark för att komma undan. Inte för att jag inte ville fira Gustav, utan för att jag kände ett behov av att göra det på mitt sätt. 

Det finns också en plats i Danmark som särskilt lämpar sig för ett firande av Gustav Vasa: Kalø slottsruin. Den ligger i Kalø Vig vid halvön Djurlands sydkust på Jylland, alldeles utanför den lilla staden Rønde och ca 20 km från Århus. 

Borgen byggdes ursprungligen som en av fyra borgar på Jylland av den danske kungen Erik Menved som ville stärka sin ställning på halvön efter ett misslyckat uppror mot honom. Borgen är byggd på en ö som kopplades till fastlandet med en fördämning som de besegrade upprorsmännen tvingades bygga ihop med borgen. Byggarbetet gjorde borgarna enormt impopulära och när Eriks bror, Christoffer 2 valdes till kung 1320, tvingades han gå med på att borgarna skulle rivas i sin konungaförsäkran. En konungaförsäkran (eller handfästning eller valkapitulation) innebär att kungen avlägger löften om de förpliktelser som kopplas till ämbetet i samband med sitt trontillträde. En del av denna brukar vara kungaeden. 

När Christoffer dog bestod Danmark av en massa pantlän. Jylland hade pantsatts till Gerhard 3 av Holstein (Grev Gert) som i sin tur pantsatte Kalø till sin underofficer Claus Limbek. Christoffers son Valdemar Atterdag löste in borgen 1343, men Claus blev kvar som pantherre till 1348. Enligt (danska) Wikipedia byggde Valdemar upp borgen igen, men Anders Bøgh menar i kapitlet Samfundet i boken Dagligliv i Danmarks middelalder att det istället var Grev Gert som var återuppbyggnadsherre. Det tycker jag låter rimligast med tanke på hur dålig danska "statens" ekonomi verkar ha varit och att Grev Gert som pantherre hade behov av borgen på ett annat sätt. Att statsekonomin fortfarande var ansträngd även under Valdemar Atterdag vittnar det faktum att Valdemar tvingades pantsätta Kalø igen i slutet av sin regeringstid. Denna gång till biskopen Bo Mogensen Lange i Århus. Drottning Margareta inlöste slutligen borgen 1407 och därefter bodde olika länsherrar på borgen fram till 1661 när det danska länsväsendet avskaffades i det nya enväldiga Danmark. 

Frederik 3 gav Kalø till sin utomäktenskapliga son Ulrik Frederik Gyldenløve. Han hade kvar den tills han blev ståthållare i Norge 1670. 1672 återfick han emellertid området av sin halvbror Christian 5. Borgen var då både föråldrad och i väldigt dåligt skick och Ulrik Frederik rev den och sålde byggnadsmaterialet till bygget av Charlottenborg i Köpenhamn (som han själv tog över). Istället byggdes Kalø hovedgård/ladegård en bit inåt land, alldeles utanför Rønde. 

1903 inledde Carl Martin Smidt (C.M Smidt) från Nationalmuseum i Köpenhamn omfattande arbeten för att frilägga och restaurera ruinen. För detta arbete har en minnessten uppförts vid ingången till borgen, vilken ni kan se på bilden här till vänster.

 Under 1930-talet upptäcktes att det fanns en stor risk för ras från huvudtornet och en pengainsamling startade, vilket ledde till att dubbelt så mycket pengar kom in som man hade bett om. Arbetet tvingades avbrytas i samband med den tyska ockupationen av Danmark under andra världskriget då ruinen tog mindre skada av att det danska hemvärnet använde det som skyddsvärn. 

Idag är Kalø slottsruin del av Nationalpark Mols Bjerge. Den senaste arkeologiska undersökningen skedde strax utanför borgen 2006 och 2016 reste man en trappa i centraltornet för att besökare ska kunna se utsikten från toppen, vilket kan ses på bilden här till höger. Trappan är gjord för att enkelt kunna plockas bort igen. 

Kalø har genom åren inhyst flera fångar. Två av dessa är mer kända än övriga. 1625 fängslades Søren Quist på borgen. Han var präst i Vejlby och blev senare avrättad för mord på sin kusk som han inte hade begått. 

Den andra fången var (så klart!) en viss svensk Gustav Eriksson (Vasa) som tagits till fånga av Kristian II. (Att bli tagen som gisslan betydde på 1500-talet att man skulle sitta på ett skepp medan förhandlingar pågick. Då Kristian genast gav order om att skeppet med de fyra svenskar som blivit utvalda som gisslan skulle seglas till Köpenhamn, är det rätt tydligt att han ser dem som fångar och inte som gisslan.)

Under Gustav Vasas tid som fånge på Kalø var Erik Eriksen Banner länsherre på borgen. Baserat på utsagan i Gustav Vasas krönika citerad ovan verkar det som att de, till skillnad från övriga på borgen och de gäster som besökte den, kom bra överens. Gustav verkar emellertid ha ogillat maten ("salt öl, svart och grovt bröd och härsk sill"). 

På 1500-talet var oxhandeln (studehandel) en viktig del av det danska jordbruket och den danska ekonomin i stort. Den innebar att nötkreatur föddes upp och kvigkalvar som inte skulle bli avels- och/eller mjölkkor slaktades och åts på gårdarna och/eller blev sålda som mat till städerna. Tjurkalvarna kastrerades emellertid och blev kvar på gårdarna tills de var 4-5 år. 

Det sista år de var på gårdarna kallades de gräsoxar (græsøksne) och till hösten blev de sålda till en köpman eller godsägare som gödde dem med hö, halm och agnar så att deras vikt ökade markant. Dessa oxar kallades stalloxar (staldøksne). Dessa drevs sedan i stora hjordar till marknaderna i södra Danmark och Nordtyskland där de såldes vidare. Det var en av dessa hjordar som Gustav Vasa, utklädd till oxdrivare, följde med när han flydde. Då det går att belägga i källorna att han är i Lübeck i september 1519, stämmer det bra överens med marknaden i Husum i Schleswig-Holstein i augusti. Husum ligger bara 126,5 km från Lübeck enligt avståndskalkylatorn här (Från Kalø till Husum är det 258,69km.). Erik Banner fick böta 1600 gyllen för hans flykt. 

Många gånger när man kommer till historiska platser är det lätt att bli besviken. De har oftast ändrats så mycket (särskilt i modern tid) att det är svårt att föreställa sig hur det var där på medeltiden (eller under 1500-talet). Det som gör Kalø så fantastiskt är att det tillhör ett av undantagen. Borgen må vara en ruin, men själva platsen är ändå väldigt medeltida. Särskilt med den ojämna (och stundtals ganska svårforcerade) medeltida vägen ovanpå den medeltida fördämningen ut till borgen. Det är (idag) Danmarks längsta medeltida väg och var alltså redan 200 år när Gustav Vasa gick på den i samband med sin flykt från borgen. 

Kalø är en av platserna där arkeologen i mig liksom vaknar till liv. Den långa vandringen över den medeltida vägen gjorde att jag fick möjlighet att fysiskt ta in platsen såväl som reflektera över borgen som sådan och dess kända svenske fånge. Jag har antagit att Gustav Vasa var rätt otränad när han gav sig ut i dalaskogarna efter 1½ års fängsling, men han måste ha byggt upp en massa benmuskler av vandringen från Kalø till Lübeck. Det var länge sedan en plats överraskade mig (positivt) så mycket som Kalø gjorde och jag började verkligen att längta tillbaka direkt när jag lämnade platsen. Medan jag traskade fram på den ojämna vägen kunde jag inte heller låta bli att tänka på ett stycke i Alf Henrikssons bok Eriksgata: 

 "Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England år 1560; man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de."

Gustav Vasa och ekokammaren

Jag tittar ofta på Ted talks på Youtube eftersom jag tycker att det är trevligt att lyssna på andra människor när de berättar om ämnen de brinner för.

Ett av de Ted talks jag har sett på sistone är Sarah Lukes Authentic Connections Through Historical Research. Luke är lärare och historiker, vilket gör att det nog var rätt naturligt för henne att intressera sig för barns utbildning i det förflutna. Särskilt intresserad har hon varit av de så kallade Nautical School Ships, en form av internatskola ombord på två skepp för pojkar vars föräldrar försummade/inte klarade av att ta hand om dem eller som suttit i fängelse för mindre brott i Australien på 1800-talet.

Genom att kombinera akademisk och praktisk undervisning i ett hantverk, hoppades de australiensiska myndigheterna bryta en generationscykel av fattigdom och kriminalitet och det verkar på Sarah Luke som att det gick bra för de flesta av pojkarna även om några fortsatte att göra brott. Lukes arbete ledde till boken Like a Wicked Noah's Ark : The Nautical School Ships Vernon & Sobraon.

Sarah Luke beskriver det som att hennes forskning om skolskeppen helt konsumerade henne. Hon började t.ex. undra varför hennes elever inte kunde ha de sjömansuniformer som pojkarna på skeppen bar och hur lärarna på skeppen skulle hantera de undervisningssituationer som hon själv mötte med sina egna elever. Denna känsla, som Luke kallar authentic connection kan jag så väl känna igen. Ett tag när jag precis börjat gräva ner mig i det svenska 1500-talet gick jag runt dagarna i ända och tänkte på de som levde då. Det låter säkert märkligt, men jag har nog tillbringat mer tid med dem än med någon annan på senare år.

En pojke Sarah Luke hittade i australiensiska tidningar från 1800-talet var Jack Brown. Han hade jobbat på en bondgård i flera år och kom en dag tillbaka och mördade bondparet och deras dräng. Det var dock något märkligt med berättelserna i de samtida tidningarna Luke läste. De sa alla samma saker, bl.a. att Brown skulle ha begått morden iklädd sin skoluniform från skeppen.

Genom sin intensiva förbindelse med skolskeppspojkarna blev Luke tveksam på om det verkligen stämde att Jack var elev på skolskeppen. Hon beskriver det som att hon plötsligt märkte att hon befann sig i en ekokammare från 1800-talet, vilket hon definierar som: "...a space where all of your ideas, and maybe some of your beliefs and assumptions, are echoed and reflected back at you and you don't realise it. An echo chamber doesn't challenge your ideas, it just repeats them for you so you feel good. You don't really want to step out of an echo chamber because that's scary and dark. If you stay in the echo chamber, it's very comfortable." Därför gick hon till sina anteckningar och hittade att uniformerna återanvändes av andra pojkar efter att de lämnade skeppen. 

Luke började sedan att leta efter något av alla de alias som Jack Brown gick under i listorna för pojkar inskrivna på skeppet. Det stämmer att Brown begick morden, men inte att han var en av skeppsskolepojkarna. 

Så vad har detta med den ca 27-årige man som blev vald till kung för 500 år sedan idag (6 juni 2023)? Jo, jag har senaste sex åren upptäckt att i princip hela det svenska 1500-talet sitter fast i en ekokammare inte olik den Sarah Luke hittade i de australiensiska tidningarna från 1800-talet. En ekokammare som har intensifierats de senaste veckorna när manliga historiker tävlat med varandra för att berätta hur hemsk och förfärlig Gustav Vasa egentligen var. Och när skåningar på sociala media påpekat hur mycket de hellre vill ha Margarethe II utan att förstå att hela hennes existens (inklusive hennes namn!) är beroende av ett självständigt Sverige då hennes mor var svenska prinsessan Ingrid.

Jag kan inte säga exakt när det gick upp för mig att jag hade hamnat i en ekokammare, men det var någonstans mellan Lars-Olof Larssons allt för berömda och allt för lite ifrågasatta "biografi" Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann? och Bo Erikssons Sturarna. Makten, modern, missdåden. Jag märkte att nästan allt jag läste mer eller mindre upprepade samma ord (tyrann, blodig, brutal etc) och därför mer eller mindre skrev av varandra. Samtidigt började jag också läsa källor och hittade en levande, välfungerande värld befolkad av människor och inte av de genomonda, maktgalna maffiabossar som särskilt Eriksson betonar. När han sedan plötsligt skriver: "Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi i en mycket farlig värld." (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:230) blir jag därför minst sagt förvirrad.

Det finns mycket att diskutera med det här citatet. Bl.a. varför Eriksson anser att alla män som inte är maktgalna, genomonda maffiabossar benägna att ta till våld mot andra människor i alla sammanhang alltid är tråkiga och personlighetslösa och i vilken av dessa grupper han i sådana fall placerar sig själv som man. Den fråga som är relevant just i detta sammanhang är dock var en historiker hittar en genomond maffiaboss om han menar att Svante inte framstår på det viset i de historiska källorna. Man kan ställa det i kontrast till Sarah Lukes beskrivning av sitt uppdrag i ovan nämnda Ted talk: "As a popular historian, I'm bound. I have to tell an authentic story of [The Nautical School ships]. I can't just make stuff up. I can't slant things in one perspective just to make the story more interesting." Det senare var vad det allt mer framstod som att folk gjorde i svensk populärhistoria, inte bara Eriksson.

Skildringarna var så extremt ensidiga och dessutom många rent vulgära, evolutionistiska, eurocentriska och antihumanistiska. Men på sida 10 i Sturarna. Makten, morden, missdåden förklarar ju Eriksson att hans bok inte handlar om människor utan ett namn, så det kanske är därför han känner att han konsekvent har rätt att ta sig så stora tolkningsfriheter kring källmaterialet. Frågan är varför han behöver 359 sidor för att förklara betydelsen av ett namn och varför inte ens det blivit korrekt, vilket jag skrev om i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021). (Efter att jag skrivit inlägget, har jag läst på flera ställen att förnamnet Sture anses betyda "stor", vilket ju är betydligt lättare att förstå att man väljer som namn än "bångstyrig".)

Att inte alltid lyssna på källor utan påstå något annat är alltså inte bara typiskt för Bo Eriksson. Det blir t.ex. väldigt märkligt när historikern Erik Petersson under ett föredrag på Historiska museet i Stockholm i samband med lanseringen av hans bok Fursten av Norden. Kristian tyrann 2017 hävdade att ingen brydde sig om Stockholms blodbad när Sören Norby kallar Kristian II:s behandling av svenskar för omänsklig och danska riksrådet i det s.k. Opsigelsebrev til Christian 2: "Vi har overvejet og betænkt den stockholmske herredag, hvor... biskopper, riddere og andre adelige så ynkeligt og uredeligt er omkommet fra deres hals uden al nåde, dom og ret. Vi frygter, at det samme også skal ske os uden al brøde efter den onde kvinde Sigbrits råd, der skamløst uden al skel har kaldt os alle af adelen her i riget for slyngler og foræddere. Gud kender den troskab og villighed, som vi har gjort og gerne vil gøre... Gud og alverden skal indrømme, at vi har fortjent andet end galejer, sæk og sværd som hon har lovet os. Hun holdt sit ord før. Hendes gerning er Eders Nåde vel taknemmelig for og især de gerninger, som burde straffes for Gud og alverden... Derfor er at frygte, som det almindelige rygte går, at Eders Nåde har inddraget udlændinge her til landet for at ville overfalde os efter samme kvindes råd og tilskyndelse."

Man kan ju undra varför detta inte är viktigt när man skriver en biografi om Kristian II, men sådan är jag. Dessutom verkar väldigt många totalignorera svenskarnas faktiska reaktion Kristian II:s masslakt av den svenska maktelit (för att inte säga övergreppen på kyrkan): att han och hans legoknektar åker ut. Jag är väl medveten om att Dick Harrison hela tiden känner sig tvungen att hävda att dalkarlarna gick med Gustav Vasa för att de inte ville ge ifrån sig sina vapen, men det är faktiskt inte vad som står i Gustav Vasas krönika där det berättas att allt fler män (som dalkarlarna till skillnad från Gustav, känner) kommer till dem och bekräftar vad Gustav berättar om Kristians agerande. Kanske att man gärna ville behålla sina vapen beroende på vad kungen faktiskt hade för sig. Hur man då ska betrakta smålänningarnas uppror under ledning av Klas och Johan Kyle är oklart. 

Jag har länge undrat hur vi hamnade med en populärhistoria som inte förmedlade en bild utifrån källorna utan, oftast verklighetsfrånvända vantolkningar eller totalt ignorerande. Det är förenklat att säga att det bara var bröderna Weibull med sin Källkritik. Det började klarna när jag läste Susan Sontags essä Against interpretation från 1966. 

Sontag menar att konst ursprungligen var magisk, men att antika filosofer som Platon och Aristoteles började kräva att den legitimerade sig genom att hävda att den var efterhärmningar av verkligheten (mimesis). Under senantiken hade man dessutom gjort så många naturvetenskapliga framsteg att de antika myterna inte lätt kunde legitimeras, varför man började analysera och tolka konsten för att göra dem begripliga för den samtida befolkningen. Respekten man i det förmoderna samhället trots allt visade för verken försvann emellertid helt med moderna tänkare som Sigmund Freud och Karl Marx som helt ville "gräva sönder" dem på jakt efter den "sanna" undertexten. 

Sigismund Freud och hans psykoanalys har på senare år kommit stark kritik och avsnitt 214 i podcasten Sinnessjuk, berättar psykologen Dan Katz för Christian Dahlström att han alltid haft svårt att se det som vetenskap.

Karl Marx har (tyvärr) en mer direkt påverkan på svensk historieskrivning och jag finner ett behov av att skilja mellan "vanlig" marxism där forskaren inspireras av Marx teorier och vad jag kommit att kalla vulgärmarxism där forskaren helt går upp i vad Marx tyckte om människor och samhällen och därför ger sig själva tolkningsföreträde framför alla andra, historiska såväl som nutida personer. Att de dessutom oftast bara diskuterar med varandra, leder till att de hamnar i en ekokammare.

Den s.k. 68-vänstern hade uppenbarligen en enorm genomslagskraft i Sverige och som jag skrev i inlägget Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) gav de sig själva gärna tolkningsföreträde framför andra samhällsgrupper bl.a. genom att påstå att de var "lurade" för att de sa att de trivdes i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (De hade trots allt fått rinnande vatten och avlopp i sina egna bostäder, vilket de saknat i slummen inne i städerna.). I Sverige tror jag att det kanske blev extra abstrakt och teoretiskt för att 68-rörelsens föräldrageneration, till skillnad från den i övriga Europa, inte hade praktisk erfarenhet från kriget. Etnologen Agnetha Rundquist kallar deras s.k. socialrealism för eländesforskning i sin avhandling Blått blod och liljevita händer och det är ju egentligen mer det än realism. 

Det intressanta är att deras bondevurm inte verkar sträcka sig längre än till Nils Dacke som för all del kommit att bli vad man behöver honom till i sina modernpolitiskt färgade tolkningar. Jag har under de här sex åren läst om honom som både kommunist, libertarian och radikalkarolik. Historikern Peter Danielsson som höll föredraget Nils Dacke: Den småländske upprorsmakaren på Kalmar läns museum 16 april 2019 däremot försökte hålla sig till källutsagorna. Han slog fast att det inte finns något belägg i källorna för massavrättningar i samband upproret och konstaterade dessutom att bönder tenderar att vara ärkekonservativa. Då liksom nu. De har trots behov av att saker och ting fungerar som det alltid har gjort. 

Karl Marx kom själv från en gedigen borgerlig bakgrund och lyfte också mycket idéer från anababtisterna i Münster vilket gör hans bondeförståelse egentligen rätt begränsad och hans idéer verkar faktiskt egentligen också mest tilltala moderna stadsbor. 

Oförståelsen för bönderna generellt blir tydlig  när man inser att en svensk historiker som skrivit om Markus Meyers tid på Varbergs fästning (Pablo Wiking-Faria i 1400- och 1500-talets uppror i Halland. Engelbrektsupproret och Grevefejden med Marcus Meyer i boken Varbergs fästning och deras roll i Hallands historia) har haft väldiga problem att förstå varför bönderna lämnar Markus på tinget när han kräver dubbelt så höga skatter av dem. Markus har ju trots allt intagit Varbergs fästning och slängt ut Truid Ulfstrand, vars hustru Görvel Fadersdotter just fött deras barn, med hjälp av stadsbor.

I mitt inlägg Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen (31 mars 2023) berättade jag om en dansk man jag träffade på Historiske Dage som jag kunde gissa mig till baserat på hans ålder och vad han sa att han nog tillhörde den danska 68-rörelsen. För honom var trots allt de 20 000 jylländska bönder som, när det danska riksrådet träffades i Horsens, hotade med uppror om inte Kristian II avsattes, inte del av det "danska perspektiv" han svarade med på allting. Istället var det bara adelsmän i det danska riksrådet och då var tydligen beslutet att avsätta honom officiellt av någon anledning inte att se som legitimt...

 

Mannen sa flera gånger åt mig att inte vara nationalistisk, men är inte en dansk som till varje pris ska försvara en dansk kung som agerar som en brutal, tyrannisk imperialist gentemot sitt grannland (Det finns väldiga paralleller att dra mellan det Kristian gör mot Sverige 1520 och det Vladimir Putin gör mot Ukraina idag.) nationalistisk? Det liknar på många sätt Lars-Olof Larssons väldigt ensidiga perspektiv och försök att ursäkta Nils Dacke och hans mäns brutala tortyrmord på äldre, sjuka och funktionsnedsätta män i boken Dackeland, ett perspektiv som han har kvar i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?. 

Men tro nu inte att det bara är den moderna vänstern som har problem med att sätta ideologin framför verkligheten. Utøya-överlevaren Elin L'Estrange berättar i debattartikeln Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkommet i Aftenposten (14 juli 2021) i samband med 10-årsdagen av terrordådet på Utøya om hur illa dessa, då minderåriga, blev behandlade av vuxna som prioriterade sin rätt att hata muslimer framför att reflektera över att detta hat lett till att 77 personer (varav de flesta minderåriga) blivit dödade p.g.a. deras egna åsikter. L'Estrange pekar på att det måste vara skönt att ha en enbart teoretisk förståelse för våld så att man inte klarar av att ifrågasätta sina egna åsikter i en sådan situation och det känns lite som att det är problemet även för majoriteten av den svenska populärhistorien. De som förmedlar den (idag mestadels barnen till 68-vänstern som föddes upp med eländesforskningen) saknar praktisk erfarenhet av våld utan har fått den från Hollywoods actionfilmer och på sistone TV-serien Game of Thrones och jag måste säga att det är lite förvånande, men samtidigt väldigt talande att de krigs- och våldsvurmare som på senare år skrivit svensk populärhistoria inte direkt anmälde sig frivilliga till Ukraina. Men i filmerna och TV-serierna finns sällan några konsekvenser av våldet medan de är extremt närvarande i 1500-talets människors värld. 

Ser man till de faktiska konsekvenserna av Utøya och blodbadet kan man faktiskt bryta illusionen om att det moderna samhället skulle vara mer utvecklat. Båda slutade med att en generation unga makthavare plötsligt inte fanns (för det är vad som händer när människor blir dödade, vilket verkar svårt att förstå för somliga), men medan svenskarna 1520-1523 gick man ur huse för att köra ut sin tyrann, valde norrmännen året efter terrordådet på Utøya en regering där partiet som deras tyrann var medlem i satt. Det ligger lite i linje med allt detta försvar av Kristian II som blivit allt intensivare på senare år. 

Kristians beteende gentemot svenskarna 1520 liknar på många sätt Vladimir Putins beteende gentemot Ukraina idag: en makthavare i ett land som bestämmer sig för att invadera ett grannland som han anser sig ha rätt att härska över för att hans företrädare härskade i det landet. Att grannlandets befolkning varit tydliga med att de inte vill vara i union med hans land eftersom de känner sig kränkta och förtryckta har ingen betydelse för de är ju alla kättare/nazister. Så man går in och dödar och plundra hej vilt (Gustav Vasa och Svante Stures mormor Sigrid Banér skriver att de till och med tagit väggbänkarna på Sturarnas Hörningsholm och hon skuldsätter sig resten av sitt liv för återuppbyggnaden.). De har också båda stöd av en högt uppsatt kyrkoman. Att Putin också proklamerade i samband med den fullskaliga invasionen 2022 att han skulle avrätta hela den ukrainska regeringen offentligt i Kyiv var bara pricken över i:t.

Min koppling till 1500-talets svenskar är, liksom Sarah Lukes koppling till pojkarna på skolskeppen väldigt intensiv. Jag såg här om dagen filmen The Lost King om Philippa Langley som såg till att Richard III hittades. Det bästa med den var att den visade hur det är att helt låta sig svepa med av ett ämne. Att de valt att ha Richard som en närvaro känner jag igen. Jag vet att Märta Leijonhufvud är död, men ändå känns det ofta som att hon och hennes släkt och vänner (inklusive hennes svåger Gustav Vasa) finns bredvid mig. Historikern My Hellsing skrev i essän Min väg till utmattning i Tidskriften Respons (6/2021) att hennes utmattning lett till att hon vill relatera till människor (även historiska) och att det gör henne till en bättre forskare. Hur vore det med en populär historieförmedling som försöker förstå Gustav Vasa och vad han gör för Sverige istället för att måla ut honom som den värsta tyrannen i världshistorien för att man tar för givet att han läste Fursten (Jag orkar inte ta allt om hur det är en modern konstruktion från tyska historiker i mellankrigstiden igen, men för den som är intresserad finns det att läsa i ovan nämnda inlägg om Historiske Dage.) som 68-vänstern läste Kommunistiska manifestet? Han tar trots allt över ett totalruinerat och -utplundrat land och vänder det till en välfungerande stat med en ordentlig ekonomi.

Jag vet det ett tag varit väldigt mycket om annat här på bloggen, men jag har känt ett behov av att dels reda ut var alla märkliga tolkningar (ofta med ett enormt förakt för historiska svenskar) kommer ifrån, hur förmoderna människor och samhällen fungerar och varför vi har två så olika historieskrivningar med en, oftast fantastisk, historieforskning med utgångspunkt i källorna på universiteten och en våldspornografisk eländesforskning som förmedlas till den svenska allmänheten. 

Till syvende och sist är jag glad att jag fått "lära känna" Gustav Vasa genom det han själv lämnat efter sig (och nu när jag har hans registratur i bokform har jag planer på att låta er lära känna honom också) och han och svenskarnas befrielse från en tyrannisk kung är absolut värd att fira, men Sverige är bra mycket äldre än 500 år. 

Vasarnas kröningar

Idag (6 maj 2023) kröns Charles III till kung av Storbritannien och jag tänkte därför att det skulle vara trevligt med ett inlägg om svenska kröningar med betoning på Vasarnas givetvis.

Vi kröner ju inte längre våra kungar och drottningar i Sverige. Oscar II och hans fru Sofia av Nassau var de sista. De blev t.o.m. krönta två gånger: 12 maj 1873 kröntes de till kung respektive drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm och 18 juli samma år kröntes de till kung respektive drottning av Norge i Nidarosdomen i Trondheim. (Nidarosdomen lär för övrigt ha restaurerats på uppdrag av Oscar som ogillade att den var så förfallen när han kom dit.)

Den första kungen vi med säkerhet vet kröntes är Erik Knutsson. Han kröntes i Uppsala 1210. Hans far, Knut Eriksson, titulerades emellertid av Guds nåde svears konung, vilket tyder på att han kan ha blivit krönt enligt Skattkammarens lilla guidebok.

Den första drottningen vi har uppgifter om kröntes är Magnus Ladulås fru Helvig av Holstein. Hon kröntes i Söderköping 29 juli 1281.

De medeltida kungahyllningarna vid Mora sten(ar) är kända. Den sista kungen att hyllas där var Kristian I 1457. Den vanligaste tolkningen har varit att stenen är försvunnen, men i artikeln Mora sten och Mora ting i Fornvännen 2020 (105) menar Mats G Larsson att alla de kvarvarande stenfragmenten utom minnesstenen av Erik av Pommerns kungahyllning är delar av Mora sten utifrån deras form och stentyp (vattholmamarmor). Som han skriver själv finns det "anledning att ifrågasätta denna så ofta upprepade slutsats [om att det rör sig om dokumentstenar] och undersöka om det inte ligger någonting i de äldre uppfattningarna." Stenen ska enligt uppgift ha förstörts i slutet av medeltiden och bönderna i området ska ha varit ivriga att få använda stenarna i sina byggnader. Flera av stenarna visar också spår av att ha använts som byggsten i byggnader.

Vi har väldigt få uppgifter om medeltida regalier och värdighetstecken. Ett brev daterat till 1311 berättar att Birger Magnusson lämnade sina regalier till domkapitlet i Uppsala när han gick i landsflykt och Sturekrönikan och Vadstena klosters diarium vittnar om att Karl Knutsson (Bonde) löste in två kronor som Erik av Pommern använt när han kröntes i Kalmar 1397. Detta indikerar på början på en regalietradition enligt Skattkammarens lilla guidebok. Dessa kronor försvann dock under Kristian I.

Det enda medeltida värdighetstecken som bevarat i Sverige idag är den krona som lagts ner i Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka. Den kan dock härstamma från en kyrklig skulptur.

Vi har väldigt få uppgifter från Gustav Vasas kröning 1528. Den skedde i Uppsala domkyrka 12 januari 1528. Valet av platsen berodde dels på att landslagen föreskrev det samt att det ansågs betyda otur att krönas i Stockholm, något som man kan förstå med tanke på hur det gick i samband Gustavs närmaste företrädare Kristian II:s kröning. Val av plats och tidpunkt skulle också kunna tänkas bero på att man i samband med reformationen året innan äntligen hade blivit av med Gustav Trolle som ärkebiskop och att man återtagit kontroll över kyrkan och Uppsala. Men det är helt och hållet mina egna tolkningar.

Gustav Vasa hade bara tre regalier: krona, spira och äpple. Inget av dessa har bevarats enligt Skattkammarens lilla guidebok, men Lars Ljungström menar i boken Vasa till Bernadotte: kultur i rikets tjänst att det är troligt att Gustavs begravningskrona är den han använde i även i livet. Jag kan mycket väl tänka mig det eftersom det ser ut som att dess överbyggnad är en efterkonstruktion.

Valkungadömen har öppna kronor där taggarna symboliserar de som väljer kungen till makten. Kronor med överbyggnader symboliserar arvkungadömen där Gud ger kungen makten. Det är egentligen tydligare i Danmark där Christian 4:s krona (som ni kan se här ovan till höger) är öppen eftersom Danmark fortfarande var ett valkungadöme när han kröntes i Köpenhamn 29 augusti 1596. När hans son Frederik 3 blev enväldig 1660 skapade man en helt ny krona med överbyggnad och helt utan taggar som ni kan se här till vänster.

Den svenska kungakronan kan sägas vara ett mellanting. Den tillverkades i Stockholm av den flamländske guldsmeden Cornelis ver Weiden till Erik XIVs kröning i Uppsala 29 juni 1561. Den har en överbyggnad, men även fyra taggar eftersom Erik inte var enväldig utan delade makten med de fyra stånden. Kronan är i övrigt ett tecken på konungslig ära och värdighet enligt den invigningsbön som lästes över den i samband med Eriks kröning.

Tack vare hovpredikanten Laurentius Petri Gothus har vi mycket mer detaljerad information om Erik XIV:s kröning som dessutom kom att bli förebild för senare svenska kröningar. Erik bad Dionysius Beurreus att studera engelska kröningstraditioner under hans besök i England vilka sedan kom att bli inspiration för hans kröningsceremoni. De regalier som tillverkades då 1561 är världens äldsta tjänstgörande regalier.

Kröningen inleddes med en högtidlig procession från Uppsala slott till domkyrkan där regalierna bars i hierarkisk ordning (Denna ändrades i samband med Gustav II Adolfs kröning 12 oktober 1617 då man började värdera kronan högst.) framför kungen av rikets främsta ämbetsmän. Först kom riksrådet Gustav Tre Rosor med nyckeln. Den var en nyhet i sammanhanget som Erik introducerade och betydde enligt den invigningsbön som lästes över den under Karl IX:s kröning makten att utestänga det onda, innesluta det goda och öppna för nödställda. 

Därefter bar riksrådet Birger Nilsson Grip riksäpplet. Riksäpplen kan härledas från de glober som de romerska kejsarna använde för att symbolisera sitt världsherravälde (Bevis för att de visste att jorden var rund.). Eriks tillverkades också av Cornelis ver Weiden 1561, men kartbilden graverades in av Frantz Beijer inför Karin Månsdotters kröning 5 juli 1568. (Karin fick för övrigt en egen uppsättning av regalier, bl.a. ett riksäpple, vilket man i europeisk regalietradition annars bara gav till regerande drottningar.). I samband med Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka 28 september 1675 ska rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie ha tappat äpplet i marken under kröningsprocessionen efter att hans häst blivit skrämd av de paraderande truppernas fanor. Kartbilden skadades så allvarligt att den fick göras om av Frantz Berg.

Efter Birger Nilsson Grip kom rikshovmästare Per Brahe med spiran som tillverkades av Hans Heidenrik inför kröningen 1561. Korsgloben byttes emellertid ut 1780. Efter honom kom riksrådet Sten Leijonhufvud med kronan och närmast kungen fördes rikssvärdet till kyrkan av riksmarsk Svante Sture. Rikssvärdet var det enda som inte var nytt. Det ärvde Erik XIV av Gustav Vasa. Från honom har vi två rikssvärd bevarade. Båda har haft helt förgyllda klingor och har heltäckande etsad dekor. 1541 års rikssvärds dekor är scener ur Gamla testamentet i Bibeln och det s.k. äldre rikssvärdet har scener ur romersk historia. Svärdet var en symbol för konungens plikt att försvara det goda och straffa det onda.

Erik var noga med att regalierna skulle vara tidsenliga och praktfullt utformade och beställde dem därför först från Antwerpen där det främsta guldsmidet i Europa fanns. Av oklar orsak verkar dessa emellertid inte ha blivit tillverkade. De som tillverkades kom istället från Stockholm. 1541 års rikssvärd beställdes i Augsburg och även Gustav Vasas äldre rikssvärd verkar ha tillverkats i Tyskland. 

Framme i kyrkan hälsade ärkebiskopen assisterad av övriga biskopar Erik XIV med orden: "Välsignad vare han som kommer i Herrans namn", vilket kom att bli hälsningsceremonin för alla senare kunga- och drottningkröningar i Sverige. Hans kröningsceremoni finns rätt detaljerat återgiven i Skattkammarens bok Kung Erik XIV:s kröning 1561 och jag har inte för avsikt att i detalj återge den, men ta upp ett par moment till som att han svor en ed att sköta sina plikter gentemot stat och kyrka. 

Den s.k. smörjelseakten gick till så att Erik tog av sig på överkroppen och fick den heliga oljan smord på pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, armlederna och händerna. Denna procedur kortades ner av Eriks lillebror Karl IX som vid sin kröning bara blev smord på pannan och handlederna. (Man kan ju undra om Karl kan ha varit obekväm med att visa sig barbröstad.) Gustav III:s historieintresse gjorde emellertid att han återtog den mer omständiga smörjelseakten i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772. 

Efter smörjelsen kläddes Erik XIV i en vit livkjortel, kröningshandskarna och kröningsringen. Den sistnämnda var ett värdighetstecken som användes fram till Karl IX:s kröning och som av invigningsbönen i samband med Johan III:s kröning skulle ses som en trolovningsring för det heliga förbundet mellan regenten och Sverige. Ett mindre svärd fästes också runt midjan på Erik och sedan lades manteln över hans axlar. Eriks mantel tillverkades också inför kröningen 1561. Den är i purpurfärgad sammet och var från början dekorerad med 455 broderade kronor. Det är det enda plagget från Gustav Vasa och hans söners kröningar som har bevarats och den är idag utställd på Livrustkammaren. Kalmar slott har även en rekonstruktion av manteln i sin utställning.

I Livrustkammaren finns även Gustav II Adolfs kröningsdräkt bevarad kallad Hwite Attlaske Clädning i inventarierna från 1618. Den syddes av skräddaren Baltzar Dinet av siden och silverbrodderiet utfördes av pärlstickaren Carl Plageman. Dräkten var även dekorerad med paljetter. Idag finns tröjan och byxorna samt kragen till en förlorad kappa bevarade. Broderiet visar växter med bladrankor som visar liljor som växer upp genom kronor vilka symboliserar renhet och himmelsk välsignelse. Ekollonen i sin tur står för liv, styrka och virilitet. Kragen från kappan har även upprättstående lejon. Dräkten nämns bland Gustav II Adolfs kläder 1661, men redan då verkar kappan vara försvunnen. Kragen är fodrad med purpurfärgad sammet, vilket Lena Rangström tror att hela kappan var sydd i utifrån en uppgift i ovan nämnda inventarier från 1618 i boken Modelejon. Manligt mode. 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal. 

Idag finns dessvärre enbart tröjan utställd på Livrustkammaren (vilket är orsaken till att jag lånat bilden från Livrustkammarens samlingar), liggandes på golvet i montern med föremål från 1500-talet och inte i montern med övriga föremål från Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid. Den vita färgen på kröningsdräkterna ihop med silverfärgade dräkter var det som blev tradition vid svenska kröningar efter Erik XIV. Undantaget är Karl XII som i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockhom 14 december 1697 bar sorgedräkt då det bara var åtta månader efter Karl XI:s död och sju månader efter att slottet Tre kronor brann. 

Johan III blev formellt bekräftad som kung av riksdagen 25 januari 1569 och kröntes 10 juli samma kröntes han och Katarina Jagellonica till kung respektive drottning i Uppsala domkyrka. Man följde Erik XIV:s kröningsritual, men med skillnaden att drottningen kröntes samtidigt. När kungen och drottningen kommit in i kyrkan placerades regalierna på altaret: kungens till höger och drottningens till vänster. Senare kröningar placerade även manteln på altaret. En nyhet som bara skulle förekomma vid Karl IX:s kröning också var en ordenskedja som dessvärre inte finns bevarad. Kronan ändrades bara så att initialerna E R (Ericus Rex) täcktes med små gyllene kartuscher med dubbla pärlor. Johan lät även sin guldsmed Gillis Coyet förbättra kronan 1584. Detta kan tyda på att den skadats i samband med att rikskanslern Nils Gyllenstierna tappade den i golvet under Karin Månsdotters kröningsfest. De äldsta bevarade drottningregalierna härstammar från Johan III:s regeringstid. Det är inte Katarina Jagellonicas, men hans andra fru Gunilla Bielkes spira och äpple. Från Adolf Fredriks tid och fram till 1818 användes detta äpple som konungens riksäpple.

Kort tid efter Sigismund och hans fru Anna av Österrikes kröning 19 februari 1594 avreste de till Polen-Litauen Sigismund kom att kräva att flytta de svenska riksregalierna dit, vilket Sverige inte gick med på. Man ansåg även att Sigismund svikit sin plikt gentemot det svenska riket och Karl IX utnämndes därför först till riksföreståndare och 1604 till kung. Han kröntes i Uppsala domkyrka 15 mars 1607. 

Liksom sin yngre storebror använde han sin äldre storebrors regalier men utökade dem med tre föremål: en ring, en ordenskedja och ett smörjeshornet tillverkat i Stockholm av den svenske guldsmeden Peter Kiämpe. I dekoren finns en ring av s.k. svenska rubiner, som egentligen är granter från Karelen. Dessa är ett tecken på Karls intresse för svenska ädelstensfyndigheter. Till kröningsceremonin lät Karl sig influeras av såväl gammaltestamentliga som "götiska" traditioner från svensk historia och de totalt tio regalierna är oöverträffade. I samband med sonen Gustav II Adolfs kröning användes bara sex och sondottern Kristinas bara fem vilket, med få undantag, varit traditionen sedan dess.

I samband med sitt bröllop med Gustav II Adolf, kröntes Maria Eleonora av Brandenburg till drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm 28 november 1620. Då hennes svärmor Kristina av Holstein-Gottorp ännu var i livet, tillverkades nya drottningregalier (krona, spira och äpple) av Ruprecht Miller, en tysk guldsmed i Stockholm. Kronan blev sluten med fyra byglar som uppbär en korsglob. Den är väldigt olik Millers tidigare arbeten och har, liksom Gustav II Adolfs kröningsdräkt och hans lila (eller "fiolebruna") reese Klädningh som tillverkades till bröllopet växtlighetsinfluenser. Färgvalet antas ha heraldiska orsaker: Gult och svart för Gustav Adolf och rött och vitt för Maria Eleonora. Kronan kom att användas som kungakrona mellan Fredrik I och Karl XIII. Från början tydligen för att Erik XIV:s krona tillhörde Ulrika Eleonora d.y. Maria Eleonoras spira och äpple glömdes av okänd anledning bort och fick snabbt tillverkas på hösten 1620. 

Kristina kröntes i Storkyrkan i Stockholm 20 oktober 1650. Stora beställningar av framför allt textilier gjordes från Frankrike och Nederländerna och man tillverkade en arvfurstekrona åt den blivande Karl X Gustav. 17 dagar före kröningen påminde Kristina riksrådet om att det var tradition att arvfursten bar en speciell dräkt: mantel, krona och hatt och beställningen lades inte förrän så sent som en vecka före kröningen. Guldsmeden Jürgen Dargeman från Wolgast i Pommern fick därför skynda sig och utnyttjade därför den krona som Ruprecht Miller gjort till Kristinas farmor 1606. Kronan bars under kröningen trädd över en hatt, en tradition som gick tillbaka till Erik XIV:s kröning och den är besläktad med tyska kurfurstehattar och den österrikiska ärkehertighatten. Johannes Magnus gav i sitt arbete om göternas och svearnas konungar från 1554 de svenska sagokungarna liknande strålkronor och inspirationen kan mycket väl ha hämtats därifrån. 

I diskussionerna före Kristinas kröning kan man se att både hon själv och riksrådet var måna om att bygga kröningsceremonin på Gustav II Adolfs. Dels för att den låg närmast till tidsmässigt, men även för att framhäva ett band mellan far och dotter. 

Kröningen inleddes med att Kristina färdades i en kortege med 1500 hästar från Ulriksdal till Stockholm tre dagar före kröningen. Karossen hon åkte i var röd och förspänd med sex vita hästar med förgyllda seldon. Originalklädseln och seldonen finns kvar, men karossen försvann i början av 1700-talet. Livrustkammaren har emellertid gjort en rekonstruktion som finns utställd vid Ulriksdals slott.

Under kröningen kungjordes att: "Nuu är drotningh Christina krönter konungh öfwer Swea och Giöta Landom och däss underlighande provincier och ingen Annan." Ett bevis för att titeln kung har en större auktoritet än drottning-titeln. Intressant i detta fall är ju att drottning Margareta titulerades "fullmäktig fru och till husbonde" över de nordiska rikena. Undrar om det berodde på att Erik av Pommern hade kungatiteln?

Enligt danske historikern Mikael Venge var dagen efter kröningen den heligaste i en konungs liv. Den ville man inte ha förknippad med blodsutgjutelse, vilket man kan ha i åtanke med tanke på vad som händer i samband med kröningen i Stockholm i november 1520.

Bild 1: Erik XIV:s regalier. Lånad härifrån.

Bild 2: Christian 4 av Danmarks krona fotad av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Bild 3: Danska enväldskronor fotade av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn

Bild 4: Gustav II Adolfs kröningsdräkt lånad från Livrustkammarens samlingar här.

Bild 5: Maria Eleonoras krona. Fotograferat från Kungliga slottens vykort taget av Alexis Daflos för kungliga hovstaterna.