Historisk fiktion kontra historieskrivning

I mitt förra inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) försökte jag konkretisera vad det är som gör mig så kritisk till historievetenskapen och framför allt det av den som kommer ut publikt. Detta inlägg kan ses som en uppföljare till detta liksom som en uppdatering av ett av mina allra första inlägg på den här bloggen: Mitt perspektiv på historisk fiktion (3 december 2017).



Det kan säkert te sig underligt att jag som arkeolog utan något som helst inflytande i den akademiska världen går så hårt åt folk som har det och det kommer säkerligen ligga mig till last, men som jag sa i Därför är jag så kritisk, är jag rejält besviken. Det krävs inte egentligen särskilt mycket för att göra bra historieforskning idag. Att institutioner som t.ex. Riksarkivet har satsat så mycket på digitalisering gör att det är enkelt att ligga hemma i sängen och läsa t.ex. medeltidsbrev och andra viktiga dokument.



Jag har valt att skriva skönlitterärt eftersom jag vill ha en möjlighet att utveckla Märta Leijonhufvud och folket hon har omkring som karaktärer samt deras relationer till varandra. Tror jag att allt jag skriver om har hänt på riktigt? Nej, absolut inte. Är det min avsikt att skriva 100% sanning? Nej. Det är totalt omöjligt. Hade jag skrivit annorlunda om jag skrev en biografi om Märta? Ja, givetvis.



I mitt inlägg Hilary Mantels Reith Lectures (23 augusti 2018) pratade jag om en serie föredrag (The Reith Lectures) som författaren Hilary Mantel höll 2017. I det tredje av dessa, Silence Grips the Town, berättar Mantel om polska författarinnan Stanislawa Przybyszewska som jag även nämnde i inlägget. De sista sju åren av sitt liv levde hon ensam och isolerad i självförvållad fattigdom, medan hon försökte skriva en rad perfekta dramer om franska revolutionen. Dramerna hon skrev var enligt Mantel dock mer transkriptioner av händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet och 3-4 gånger längre än normala teaterstycken. Det uppskattades av teaterfolk ta 14 timmar att spela alltihop. Försök gjordes att sätta upp dem, men Przybyszewska avskydde att man ändrade så mycket. Mantel påpekar att för en författare av historisk fiktion bör sanningen vara ledstjärna och fakta den största hjälpen på vägen. I fallet med Stanislawa Przybyszewska verkar dock faktasökandet ha stått i vägen för hennes kreativitet.



Som jag sa i Därför är jag så kritisk är jag helt för att betrakta historia som berättelser. Detta betyder emellertid inte att vetenskaplig historia är det samma som att skriva skönlitteratur om någon eller något ur det förflutna. Jag har hittills trott att det var självklart, men samtiden ger mig allt oftare orsak att vara såväl besviken som förbryllad. Förvånansvärt ofta verkar gränserna suddas ut, särskilt när det kommer till förindustriell historia. Allmänheten frågar sig om fiktionen har hänt på riktigt och historiker gör fiktion av det förflutna. Men skönlitteratur är en konstform som inte har några krav på sig att vara faktamässigt 100% korrekt. Vetenskaplig historia får däremot inte vara skönlitteratur. Det mest absurda är att samtidigt som en del historiker själva verkar "fiktivifiera" det förflutna och referera allt till Game of Thrones, avfärdar de källor som t.ex. Gustav Vasas krönika av Peder Swart för att inte berätta en sann historia. Det är nämligen genom att göra sig till en del av traditionen (symboliskt, historiskt och kulturellt) som Gustav Vasa legitimerar sin makt. Det här är inget unikt för Gustav, utan är något som makthavare har gjort i alla tider. Ändå förblir han för historiker "upprorsman" och "usurpator" trots en relativt lugn regeringstid på dryga 40 år.



I mitt inlägg Tony Robinson - The Real Da Vinci Code (4 augusti 2019) berättade jag om dokumentärfilmen The Real Da Vinci Code som jag av en slump hittade på Youtube där jag tog upp att Gustav Vasas krönika aldrig var tänkt att vara 100% sanning så mycket som att vara Gustavs sätt att skriva in sig i en litterär tradition av medeltida svenska rimkrönikor.



I The Real Da Vinci Code (som ni hittar här om ni är intresserade) går Tony Robinson igenom berättelsen i Dan Browns Da Vinci-koden och inte minst det faktum att Brown säger sig ha skrivit en historia baserat på verkliga fakta om den heliga graalen. Robinsons granskning visar dock på en större mängd myter och konspirationsteorier samt en oförståelse för medeltida litteratur. Kanske har Browns oklarheter i gränsdragningen mellan fakta och fiktion bidragit till att det blivit så utbrett att allmänheten utan djupare historisk kunskap inte kan skilja på dem heller.



För mig personligen tycker jag det också spelar in huruvida man, likt Niklas Natt och Dag i 1793, skriver om personer som du hittar på själv, eller om du skriver om verkliga personer som Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell. Det senare tycker jag kräver en bra mycket mer respektfull hantering både av källmaterial och karaktärer.



I motsats till vad många historiker säger, har jag inte haft några som helst problem att lära känna 1500-talets svenska adel och kungligheter hittills. De framstår väldigt tydligt om man läser det de själva har skrivit och lägger fokuset på vad och hur de gör. Fokusering på människors handlingar har Gender and Work-projektet visat skapar ett mer öppet perspektiv på det förflutna och dess människor, vilket jag skrivit om i bl.a. alla mina inlägg om deras bok Making a Living, Making a Difference samt att jag tog upp det i Därför är jag så kritisk. Ja, källorna är mer eller mindre sporadiska och mer eller mindre omfattande, men om man lär känna en person, förstår man hur hen handlar i situationer även där det fattas källor. Liksom Märta Leijonhufvud, är jag en människa och människor har vissa typiska beteendemönster som går att förutsätta i de allra flesta fall. Det är utifrån detta som vi kan känna empati för varandra. Nej, jag har aldrig haft en man eller söner som har blivit mördade, men jag har blivit ordentligt sviken av väldigt många människor som jag har litat på och jag har upplevt närståendes död. Det är därför inte svårt för mig att sätta mig in i hur det måste ha känts för henne. En sak som skönlitteratur (eller egentligen konst i allmänhet) och historia har gemensamt för mig är att de fungerar som empatiövning. Det är också därför jag har så svårt för att personerna underskattas och till och med blir irrelevanta för allt för många historiker. För mig är det självklart att jag aldrig kommer kunna skriva en 100% korrekt berättelse om Märtas liv, men genom att följa henne i källorna kan jag komma henne nära och förstå hur hon agerar och varför. Genom henne försöker jag förstå 1500-talets Sverige och göra det levande. Det är trots allt historisk fiktions huvuduppgift enligt mig.