Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav

I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.

Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.

Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldre romersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga. 

I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:

Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f) 

Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han. 

Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?

Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.