Svante

10 juni står det Svante i den svenska almanackan och för läsare av den här bloggen kan väl ingen ha undgått att förstå att en av mina favoriter bland historiska personer är Svante Sture.

Idag är Svante ett relativt vanligt namn i Sverige. Enligt Statistiska centralbyråns namnsstatistik har 8413 män och två kvinnor namnet som förnamn varav 5058 män har det som tilltalsnamn (5 juni 2022). Men vad betyder namnet? Varifrån kommer det? Och hur kommer det sig att Svante Sture fick heta just Svante?

Alla tre frågor är egentligen hyfsat lätta att svara på: Svante är ett slaviskt namn som betyder helig och Svante fick troligen namnet från sin farfar, riksföreståndaren Svante Nilsson. 

Jag har inte lusläst alla tillgängliga släktträd från 1500-talets Sverige, men utifrån de jag har läst är namnet oerhört ovanligt i Svante Stures samtid. Faktum är att jag bara hittat det i den gren av ätten Natt och Dag som den yngre Sture-ätten tillhörde. Så hur hamnade det egentligen där?

Svante är, som sagt ett slaviskt namn. Det är en förkortning av Svantepolk. Det i sin tur är en skandinavisering av namnet Святополк (Svjatopolk) som är namnet på flera medlemmar av Rurikätten som länge styrde Kyivrus-riket.

Under vikingatiden och medeltiden fanns det många kontakter mellan Norden och slaviska områden i Central- och Östeuropa. T.ex. giftes svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd bort med Jaroslav I av Novgorod och blev senare helgonförklarad som Sankta Anna av den ortodoxa kyrkan något som Rune Edberg belyst i boken Ingegerd. Olof Skötkonungs dotter: ett kvinnoöde från vikingatiden. Man kan i sammanhanget också nämna svenske kungen Inge d.ä och drottning Helenas dotter Kristina som giftes bort med Mstislav Vladimirvitj av Novgorod. De fick bl.a. en son som hette Svjatopolk, men det är på sätt och vis med deras dotter Ingeborg av Kyiv som man kan säga att historien om varför Svante Sture heter Svante börjar.

Jag hade knappt något intresse alls av genealogi när jag började med mina djupdykningar i 1500-talet för fem år sedan. Åtminstone utanför min egen släkthistoria. Men det är något som var viktigt för Svante Sture, Märta Leijonhufvud och de andra människorna vars liv, kultur och samhälle jag valt att utforska närmare de senaste fem åren. Därför måste det vara viktigt för mig för att jag ska förstå dem. Det är lite som Peter Jackson beskrev hur han tänkte sig kring filmatiseringen av Lord of the Rings: "We made a promise to ourselves at the beginning of the process that we weren't going to put any of our own politics, our own messages or our own themes into the movies. What we were trying to do was trying to analyze what was important to Tolkien and to try to honor that. In a way, we were trying to make these films for him, not ourselves."

Jacksons citat stämmer väl överens med hur jag ser på historieförmedling. J.R.R. Tolkiens "historia" må vara fiktiv, men det är hans historia som förmedlas och inte Peter Jacksons liksom det är Svantes och Märtas historia jag vill förmedla och inte min egen. Därför måste jag försöka förstå dem och det som är viktigt i deras liv måste således vara viktigt för mig och mycket blir intressant när man sätter sig in i det.

Under hela 1900-talet talade forskare gärna om ättesamhället under vikingatid och medeltid. Enligt Dick Harrison i Sveriges historia: medeltiden kommer detta från 1800-talets Tyskland där rättshistoriker utvecklade teorin som senare spreds till andra vetenskaper. Ätten ansågs vara social föregångare till sociala enheter som stånd och klass och bördsrätten sågs som en rest av en kollektiv ättemässig äganderätt till jord. Detta perspektiv har emellertid övergivits sedan de sista decennierna av 1900-talet. 

Historikern och genealogen Kaj Janzon tar också upp detta i Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen. Han skriver bl.a. att "indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen [är] en tidigmodern import från kontinenten." Janzon menar att det inte är hur medeltidens svenskar såg på släktskap då man snarare utgick från den individ vars släkt skulle redovisas än från en särskild anfader/-moder. Släktskapet räknades därför bilateralt, d.v.s. att moderns släkt var lika viktig som faderns. Även Harrison är inne på detta i ovan nämnda bok och det är också uppenbart om man studerar Svante Stures släktträd att man inte kan förstå vare sig han heter Svante eller Sture om man inte räknar med kvinnliga släktingar.

Som jag skrev i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021) härrör Natt och Dag-Sturarnas Sture-namn från Svante Stures farfars far Nils Bosson Sture (mest känd från slaget vid Brunkeberg 1471) respektive hans pappa, riksföreståndaren Sten Sture d.y. Den förre tog namnet från sin mamma Katarina/Karin Sture. Därför är det en grov förenkling att påstå att Sten Svantesson tog namnet Sture av propagandaskäl för att heta samma sak som riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (Det här är väldigt typiskt för hur begreppet propaganda används, vilket jag bl.a. skrev i inlägget Samtid och historia [1 maj 2022].). Det är lika mycket släktskäl som ger honom rätten till namnet. (För övrigt är de båda Sten Sturarna släkt, vilket vi kommer se längre ner i detta inlägg.)

Hur Svante-namnet hamnade hos Natt och Dag-Sturarna kräver en lite längre genealogisk utläggning än den om Sture-namnet och som sagt kan den sägas börja med Ingeborg av Kyiv. Hon gifte sig med den danske prinsen Knut Lavrand. De fick bl.a. sonen Valdemar den store (Namnet Valdemar är för övrigt en skandinavisering av det slaviska namnet Vladimir.) som är kung i Danmark 1157-1182 och som är mest känd för att ha besegrat venderna. Valdemar gifte sig med Sofia av Minsk och de fick bl.a. sonen Valdemar Sejr som regerade Danmark 1202-1241 och som drev korståg i Estland.

Valdemar Sejr var gift två gånger, men han hade även en frilla, Guttorm jarls dotter Helena. Med henne fick han sonen Knut Valdemarsson som var hertig av Estland, Blekinge och Lolland. Med Knuts son kom namnet Svjatopolk till Norden, men i den skandinaviska formen Svantepolk. 

Svantepolk Knutsson (Skarsholmsätten) hade Viby i Östra Ryds socken i Östergötland som sätesgård och blev någon gång mellan 1293 och 1305 lagman i landskapet. Han var även svenskt riksråd åtminstone mellan 1288 och 1305. Nämnas kan också att han stod på kung Birger Magnussons sida i hans bråk med sina bröder som jag skrev om i inlägget Nyköpings gästabud (10 december 2019).

Svantepolk var gift med kung Sverker d.y:s dotterdotter Benedicta/Bengta Sunesdotter (Folkungaätten). Hon är mest känd från folkvisan Junker Lars klosterrov som handlar om hur hon rymde från Vreta kloster till Norge med en annan östgötsk lagman vid namn Lars Petersson som dog efter bara några år. Hon var dessutom svägerska till kung Erik läspe och halte. Med Svantepolk fick hon bl.a. dottern Ingeborg som i sitt andra äktenskap med Tune Anundsson (Vingätten) kom att bli en anmoder till Sjöblads-Sturarna. I sitt första, med Johan Filipsson (Aspenäsätten) blev hon, som ni nog redan listat ut eftersom hon är med i det här inlägget, anmoder till Natt och Dag-Sturarna genom sonen Knut Jonsson (Aspenäsätten). 

Knut var riksråd hos kung Birger Magnusson 1305, men var 1307  hertigarnas löftesman. Liksom sin morfar var han lagman i Östergötland 1310-1347 och han kom även att ingå i Magnus Erikssons riksråd som agerade som förmyndarregering. 1322 övertog han också drots-titeln från Mathias Kettilmundsson. Han gifte sig med Katarina Bengtsdotter från lagmannagrenen av folkungaätten. Hon var moster till heliga Birgitta och Birgitta uppfostrades hos dem efter att hennes mor hade dött. Katarina och Knut hade emellertid även egna barn. Dottern Cecilia är den som gifte in sig i Natt och Dag-ätten (med Bo Nilsson) och blir farfars farfars farfars mor till Svante Sture. (Hennes dotter Märta gifter sig för övrigt med Algot Magnusson från Sjöblads-Sturarna 1381.)

"Svjatopolk"-namnet återkommer inte i släktlinjen förrän Cecilia och Bos barnbarns barn Bo Stensson döper en av sina söner till det varför jag väljer att göra ett hopp ett par generationer här. Då i den i Sverige mest kända kortformen Svante. Det är Bo Stensson som gifte sig med Karin Sture och som även är pappa till Nils Bosson Sture. 

Nils Bosson Sture och hans hustru Birgitta Karlsdotter (Bonde) döpte också sin son till Svante. Han kom att bli svensk riksföreståndare och farfar till Svante Sture vars far, riksföreståndaren Sten Sture d.y. han fick ihop med Iliana Gädda. Med andra ord är vi tillbaka där vi började och efter Svante verkar det ha fått en större spridning i svensk adel med hans och Märta Leijonhufvuds döttrar.

Jag inser att det inte är jätteroligt med uppradning av en massa släktingar till Svante Sture. Som sagt går det att förklara Svante Stures namn enbart med att han döpts efter sin farfar, men det förklarar ju egentligen inte alls hur en skandinaviserad kortform av ett slaviskt namn blev ett vanligt namn i Sverige. Det är därför det känns så mycket mer tillfredsställande att verkligen gå till botten med ursprunget. Svante har ju givetvis en släkt på sin mammas sida som är minst lika intressant sett till vem han delar mormor (Sigrid Banér) med och således vem som är hans moster t.ex. Men det får bli ämne för ett annat inlägg. 

Min ena katt har jag döpt till Svante efter Svante Sture. Ni kan se honom på bild här ovan.