Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?"

Under mitt besök i Danmark i juli i år (2022) besökte jag Lejre museum, vilket jag skrev om i inlägget Lejre museum (27 juli 2022) Utöver museet finns även Sagnlandet Lejre i området kring det moderna samhället Lejre. Det beskrivs som ett arkeologiskt försökscenter på deras hemsida. Det grundades 1964 och här finns rekonstruktioner av de lämningar som man har hittat i området sedan dess. 

Det senaste tillskottet är den stora hallbyggnaden på 60m (av arkeologerna kallad Hus XLI) som påträffades 2009 och som är den största hallbyggnad som man hittills hittat i Danmark. Ett bevis på Lejres status som maktcentrum i järnålderns Danmark. Den hade byggts på en höjd nära entrén och när man gick förbi 

Sagnlandet Lejre använder ett gammalt kinesiskt ordspråk som motto: Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår. Idag när många är så överideologiska att de inte riktigt verkar kunna ta in verkligheten och anpassa sig efter den, vet jag inte om det alltid stämmer, men det gör det ofta nog för att det ska vara något att tänka på. Mycket kan man bara förstå om man prövar, varför experimentell arkeologi är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara svårt att förstå storslagenheten i hallbyggnader på allvar om man inte själv går runt i den. 

Rekonstruktionen av Hus XLI kallas av Sagnlandet Lejre för Kongehallen och stod klar så sent som 2020, men de har lyckats bra med att få den att se väderbiten ut utvändigt. 

Direkt när man kom in, fanns ett förrådsrum och sedan klev man in i ett mindre rum där man verkar ha möjlighet att utöva olika hantverk. Därefter kliver man in i den "stora salen" med en centralt belägen längre härd med hängande gryta ovanför och stekpannor liggandes ovanpå. Längs väggarna hade man byggt olika etager där man ställt bänkar, bord och kistor. På ett av borden låg rekonstruktioner av olika föremål typiska för vikingatiden. Sköldar med olika färger och mönster prydde väggarna. Här fanns även två "finare" sittmöbler, en för en person som väl är att betrakta som en tron för Lejre-kungen (Att ha egen sittmöbel var extra fint även under medeltiden. Tänk uttryck som högsäte och biskopssäte.) och en lite större där två-tre personer kunde sitta tillsammans. Innanför den stora salen fanns ett mindre rum med en säng. Det är uppenbarligen till för hallens herre och hans fru, men jag saknar sovbänkar till övriga boende i hallen ute i den stora salen.

På hallområdet fanns även en mindre offerplats (Den stora fanns i skogen.) och ett par mindre byggnader varav en var låst. Direkt när man klev in i en av dessa slog doften av eld blandat med tjära emot en och påminde om hur viktigt dofter är för upplevelser, något som blev ännu mer påtagligt på stenåldersboplatsen Athra. Längre ner på samma kulle fanns även ett litet "vikingatida" tältläger som kallades Ravnebjerg. 

Det fanns även en medeltida trädgård alldeles nedanför kullen. När man passerat den kom man ut på en äng med rekonstruerade gravar från flera delar av förhistorien som man måste förbi för att komma till järnåldersbyn Lethra. Namnet är en äldre form av Lejre och husen i järnåldersbyn är de äldsta rekonstruktionerna som gjordes på området redan på 1960-talet. Ett av husen brändes också ner för att studera vilka spår som blev kvar. 

Byn är gullig och mysig, men man kan se att byggnaderna är från 1960-talet då tolkningen av dem präglas lite för mycket av socialrealismen och den proletarisering av det förflutna som var den rådande historiesynen då (och som delvis är det än åtminstone i Sverige). Byggnaderna är som sagt "gulliga" och inte minst pittoreska, men de är samtidigt väldigt obekväma. Ingångarna är låga och trånga, vilket gör det svårt att ta sig in och ut ur dem och i vissa av dem måste man i princip krypa. Denna tolkning tror jag inte alls på då det rör sig om en tidsperiod då man stallade husdjuren i samma byggnad som man bodde i och man måste således ha haft ingångar stora nog för att man ska kunna ta in och ut större husdjur som kor och hästar. Detta har jag sett är något man tagit fasta på i senare rekonstruerade järnåldershus som har gjort ingångarna både högre och större. 

Det handlar väl så klart om kostnader, men det kan ändå finnas behov av en liten uppdatering. Till skillnad från 1960-talets forskare, tror jag nämligen att människorna under järnåldern, liksom vi idag, eftersträvade att leva så behagligt som möjligt. När vi gjorde oss redo för våra exkursioner under min arkeologiutbildning, sa vår lärare till oss: "När ni går i skogen och ser en plats där ni skulle vilja bo, kan ni vara i princip säkra på att det legat en boplats där vid åtminstone något tillfälle i det förflutna." vilket blivit ett rättesnöre i min syn på det förflutna därefter. Att husen i Lethra inte är direkt jättemysiga i praktiken kanske är orsaken till att fortidsfamilierne satt i den vägglösa byggnaden nere vid den lilla sjön under mitt besök, vilket gjorde att den lilla byn blev lite ödslig. 

Efter en liten skogspromenad kom vi fram till den ovan nämnda ertebølle-boplatsen Athra. Ertebølle-kulturen är en arkeologisk benämning på en jägarsamlar-"kultur" under mesolitikum i Sydskandinavien. Här kom verkligen doftupplevelserna tillbaka med full kraft. Ertebølle-boplatserna är kustnära och doften av hav och fisk låg tät över hela platsen som konsekvens av all fisk och fiskskinn som hade hängts upp på tork och den køkkenmødding som man konstruerat alldeles intill. Køkkenmøddingar är högar av ostronskal som kasserats efter att ostronen ätits och är typiska för ertebølle-boplatserna. Här var killen som just då såg om platsen med rekonstruktionerna av den lilla hyddan, stockbåtarna eldstaden med bänken där någon nyligen knäckt ett ostron och "gamla morfar" som begravts under en träplanka i ett hörn var också väldigt aktiv och engagerad när han berättade för besökarna om platsen och tidsperioden. Efteråt fick jag veta att Sagnlandet Lejre just då hade stenåldersvecka vilket kan förklara kvinnan som, ihop med sina barn, kom i motsatt riktning genom skogen när jag var på väg tillbaka och frågade: "Er det her vejen til stenalderen?", vilket slog mig som lustigt, men i sammanhanget ändå helt begripligt. 

Det finns betydligt mer att utforska på Sagnlandet Lejre. Jag vill t.ex. se istidstältet och maglemosse-bosättningen (Maglemosse är också en av de mesolitiska arkeologikulturerna i Sydskandinavien.), men även den betydligt yngre bondgården från 1800-talet. Dessa hanns inte med under mitt första besök i juli, men jag har alla tankar om att återvända. Faktum är att jag nu har vissa drömmar om att någon gång vara en av fortidsfamilierne.

Bild 1: Entrén till Sagnlandet Lejre
Bild 2: Utsidan av Kongehallen

Bild 3: Insidan av Kongehallen

Bild 4: Lethra

Bild 5: Hydda i Athra

Bild 6: Stockbåt i Athra

Bild 7: Grav i Athra

Bild 8: Køkkenmødding i Athra

Nordiska museet - Nordens Paris

Under 1900-talets första hälft hade Nordiska kompaniet (NK) i Stockholm ett berömt damskrädderi som tllverkade så kallad couture till de mest välbärgade så väl i Stockholm som på andra håll i Sverige och Norden. Susanna Strömquist skriver i boken Nordens Paris. NK:s franska damskrädderi 1902-1966 att det började med en vilja att skapa ett riktigt varuhus med internationell prägel i Stockholm, vilket blev verklighet 1902 när stadens två största butiker K M Lundberg och Joseph Leja slogs samman och bildade NK som då låg vid Stureplan. Varuhuset kom att kallas Damernas paradis och den finaste avdelningen var det franska damskrädderiet. dit grundaren Josef Sachs anställt Suzanne Pellin direkt från Paris för att lära svenska kvinnor att klä sig franskt. 

Haute Couture hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft och NK:s franska damskrädderi var en av Nordens ledande beställningsateljéer. Vad som är haute couture är lagstadgat och endast vissa modehus i Paris som uppfyller branschorganisationen Chambre syndicale de la haute coutures krav har rätt att använda begreppet. Dessa modehus måste också visa upp sina nya kollektioner på haute couture-veckorna i Paris i januari och juni varje år. Då ett av kraven alltså är att plaggen ska vara tillverkade för hand i Paris, var det bara de plagg som NK:s franska damskrädderi köpte in därifrån som fick kallas haute couture. Det man själv tillverkade för hand kallas couture. Ett annat begrepp att hålla reda på i sammanhanget är prêt à porter som är modeskaparnas fabrikstillverkade kollektioner i standardstorlekar som under 1960-talet kom att ta över den trendledande rollen på modets internationella scen. Konfektion verkar det översättas till på svenska om jag förstått Textilmuseet i Borås hemsida rätt i deras beskrivning av det senare begreppet.

Nordiska museets utställning om NK:s franska damskrädderi Nordens Paris om NK:s franska damskrädderi 1902-1966 som jag besökte för lite mer än en vecka sedan är, liksom damskrädderiet uppdelad i salongen och syateljén. Den förra visar kreationerna och den senare presenterar själva verksamheten. 

Parisiskan Suzanne Pellin var alltså damskrädderiets första chef. Hon kallades Madame Suzanne och hade haft en egen modistateljé i Paris och hade handplockats av NK:s grundare Josef Sachs för att lära svenskarna att klä sig som i Paris. 1913 blev hennes hemlängtan emellertid för stor och hon återvände till Paris. Ny chef blev då Kurt Jacobsson som blev kvar ända till sin pensionering 1965. Då tog Pelle Lundgren över tills ateljén stängdes ett år senare. Alla tre kom att bli kända för sin förmåga att anpassa Paris-modet till svenska/nordiska förhållanden.

Alla tre cheferna åkte till Paris och köpte in originalplagg som kom med en licens för att sy upp ett begränsat antal kopior av plagget för för privatkunder hemma i Sverige. 

Coco Chanel introducerade den berömda "lilla svarta" på 1950-talet som kom att bli ikoniskt i 1900-talets modevärld. Färgvalet var dock ingen nyhet som trendfärg. Redan i början av seklet kom svart att bli en modefärg då många unga parisiskor blev änkor under första världskriget och ville ha moderiktiga sorgkläder. Kurt Jacobsson hade svart som favoritfärg.

I salongen hölls modevisningar varje säsong där mannekängerna visade upp de handsydda kreaktionerna samtidigt som Kurt Jacobsson berättade om dem. 1923 anlitade han en 18-årig scenskoleelev vid namn Greta Gustafsson som mannekäng. Hon skulle strax efter sin tid på NK:s franska damskrädderi slå igenom på vita duken i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och bli känd som Greta Garbo med en hel värld. I filmen bär hon en empirklänning med vit spetskrage. Den syddes givetvis av NK:s franska damskrädderi och fanns också utställd i Nordens Paris och som ni kan se här nedanför till höger.

Greta Garbo skapade en direktkoppling till Nationalmuseums utställning Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag berättade om i inlägget Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm (17 augusti 2022) där hon fick ett eget rum med fotografier och en kort sammanfattning om vem hon var och vad hon gjorde. Bl.a. berättades att hon först var expedit på varuhuset PUB och att en film fanns bevarad där hon var mannekäng. Jag undrar om den senare är från hennes tid på NK:s franska damskrädderi. Damskrädderiet nämns också på ställen där kläder visades, men man hade istället ställt ut kreationer från Sta Birgittaskolan, förmodligen för att Nordiska museet visade NK:s. Det är ju tydligt att det handlar om väldigt exklusiva kläder som bara ett fåtal hade råd med, men vad jag saknade på Nordiska museet som Nationalmuseum hade, är en liten kommentar om att majoriteten sydde både kläder och väskor själva, ofta av äldre plagg. Det var dock väldigt mycket folk när jag var där, så jag kan ha missat något. 

Att ha besökt Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm fungerade utmärkt för ett besök på Nordens Paris. De båda utställningarna lyckades på olika sätt levandegöra de tidiga delarna av 1900-talet. Nu känner jag att jag planera en resa till Västra Götaland och besöka Göteborgs stadsmuseums utställning  Augusta Lundin - Sveriges första modehus om Augusta Lundin som anses vara den första couture-sömmerskan i Sverige och Textilmuseet i Borås som har utställningen Kläder och Couture om företaget Bröderna Magnusson Damkonfektionsfabrik AB.

"Mitt emellan" Nordens Paris två avdelningar finns dels ett rum med filmkostymer som damskrädderiet gjorde, bl.a. Greta Garbos klänning från Gösta Berlings saga som nämndes ovan, och en kortare genomgång av modets utveckling under första halvan av 1900-talet. Därefter kommer man in i syateljén där man berättar om själva verksamheten. Bl.a. finns intervjuer med två kvinnliga anställda som berättade om sitt jobb. Tråkigt nog lade jag inte deras yrkestitel på minnet, men det där att låta personer som har upplevt det man gör utställning om är något jag uppskattar med etnologiska utställningar. Vem skulle veta mer?

Det var väldigt mycket folk i syatéljen under mitt besök och jag missade därför väldigt mycket detaljer. Något som förvånade mig var hur många män som besökte utställningen. Det var ett minst sagt trevligt inslag då mode ofta kan vara lite underskattat. Jag har lite små planer på ett nytt besök dels för att jag uppskattade utställningen, men också för att jag såg på hemsidan att Nordiska museet kommer lägga till den ridkavaj som Ingrid Bergman bar i filmen En enda natt som tillverkades av NK:s franska damskrädderi nu i september (2022).

Något jag lärde mig i syateljén var att den hade två avdelningar: flou för klänningssömnad där sömmerskorna jobbade och tailleur för skrädderi. På den senare syddes kappor och dräkter av damskräddare. Dessa hade längre utbildning och högre status än sömmerskorna då yrket har en mansdominerad tradition. I slutet av 1940-talet infördes dock ett gesällprov för sömmerskor på Stockholms yrkesskolor för att höja sömmerskornas status.

Även skräddarnas arbete finns representerade i utställningen genom ett flertal kappor och dräkter. Läkaren Nanna Svartz beställde t.ex. en s.k. frackkostym till sin installation som Sveriges första kvinnliga professor vid en statlig högskola 1937. Tyvärr blev bilden jag tog av den i utställningen suddig, en den finns att beskåda på Digitalt museum. Den och övriga dräkter i utställningen fick mig att fundera. Enligt skylten är den skräddade dräkten en symbol för kvinnans "nya", aktiva roll i samhället under 1900-talets första halva. Med tanke på dess enorma likhet med den moderna manliga kostymen och den symbol för (modern) patriarkala makt, kan man ju undra om vi egentligen gjorde plats för "kvinnor" i "maktens korridorer" eller om vi mest tvingade på dem en manlig roll utan att anpassa systemet som sådant...

Bild 1: Entrén till utställningen
Bild 2: Den klänning som jag tyckte bäst om.

Bild 3: Klänningar och andra kreationer "på rad"

Bild 4: Kappa

Bild 5: Greta Garbos filmkostym från Gösta Berlings saga.

Bild 6: En klänning som hade liknande mönster och färg som en julkula som min mormor och morfar hade i granen när jag var liten.

Bild 7: Klänning

Bild 8: Dräkter

Sjöhistoriska museet

I söndags (21 augusti 2022) besökte jag Sjöhistoriska museet i Stockholm för första gången på jag vet inte hur många år. Trots att jag tänkt göra det länge och att jag besökt flera av de andra museerna som utgör Museiparken på Ladugårdsgärdet, har det inte blivit av. Därför kan man säga att det var lite som att komma dit för första gången och att det sker i år passar bra då det är 500 år sedan Gustav Vasa grundade den svenska flottan när han köpte 10 fartyg från Lübeck. 

Sjöhistoriska är inrymt i enorma lokaler i en byggnad ritad av Ragnar Östberg på 1930-talet. Ändå känns museet på något vis litet och gemytligt. Basutställningen handlar om den svenska flottan och består av ett flertal modeller av olika former av båtar och skepp varav de äldsta är från 1700-talet som jag fann underbara. Särskilt de som hade individuella rorsmän. Däremot var det lite svårt att få en kronologisk överblick. 

Då Sjöhistoriska är del av organisationen Statens maritima museer ihop med Vasamuseet och Marinmuseum i Karlskrona kan jag förstå om man har tyckt att Vasamuseet bäst kan förmedla 1600-talet. Regalskeppet Kronan som sprängde sig själv 1676 förmedlas dessutom alldeles utmärkt av Kalmar läns museum, vilket jag skrev om i inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019). Då inget av dessa förmedlar hela 1600-talet, skulle jag önska mig en lite tydligare överblick (Marinmuseum har jag aldrig besökt och kan därför inte säga något om deras utställningar.) över seklet och även om 1500-talet. (Baserat på "utbudet", kan man ju lätt tro att alla svenska skepp sjönk i den svenska flottan på 1600-talet...) Flera vrak har ju hittats på senare år, inte minst Erik XIV:s Mars, som kan motivera en uppdatering med större fokus på de äldre seklerna i flottans historia och som sagt är det lite rörigt med skyltningen även om jag samtidigt gillar att texterna inte är så långa. Utöver modellerna saknar jag också lite kartor och bilder som skulle kunna sätta in dem i ett sammanhang. 

Även om det finns en del oklarheter kring hur Gustav Vasa kom över de tio skeppen från Lübeck, tycker jag det är skönt att man på Sjöhistoriska inte velat utgå ifrån något annat än att han köpte dem. Lübeck är trots allt inte de trevligaste att ha med att göra och jag har länge varit förbryllad över tolkningarna att Gustav aldrig betalade tillbaka något av det han, för Sveriges räkning bad om hjälp med ekonomiskt och materiellt. Det är trots allt så att Sverige inte skulle haft mycket att stå emot med om Lübeck skulle fått för sig att "ta i med hårdhandskarna".

Jag uppskattade mest historien om den svenska ubåten Ulven som råkade på en tysk mina i samband med övningar utanför Göteborg i april 1943. Den vittnar om att även om vi varit alliansfria (fram tills nu när vi håller på att gå med i NATO), har svenska farkoster inte varit bortom risker. Jag fann den extra intressant eftersom en av mina favoritutställningar är Hemliga handlingar - DC3:an som försvann om den, av Sovjetunionen nedskjutna, svenska DC3:an på Flygvapenmuseum i Linköping som jag skrev om i inlägget Flygvapenmuseum (11 september 2020).

I rummet intill finns den riktiga akterspegeln av Gustav III:s skonert Amphion som Fredrik Henrik af Chapman ritade 1777. Axel von Fersens redogörelse för kungens humör under dess första "lustfärd" fick mig att le och den säger mycket om Gustav III som person och inte minst hans humor, vilken ju kommer fram på andra sätt också, t.ex. i att Carl Michael Bellman blev hans gunstling. 

I den andra delen av undervåningen höll man på att bygga en ny utställning som det var omöjligt att avgöra vad den handlade om, men det ska bli spännande att se när den väl öppnar. 

På övervåningen fanns en utställning om personer som donerat material till museets samlingar och även en medverkandedel där man kunde skicka in vad man själv samlade på. Det slog mig vilka oerhörda nördar affärsmän var förr. Hur många av dem skulle idag samla modeller, föremål och detaljinformation om båtar? Jag inser att det kan vara fördomar jag har, men man får inte direkt känslan och det stöds ju t.ex. av Sveriges radios Kulturnytts Det kulturlösa näringslivet från 2013 bl.a. om hur franska affärsmän drar lott om vem som ska tvingas äta lunch med svenska kollegor eftersom de bara kan prata pengar (och möjligen golf). 

Den andra delen av övervåningen hade en utställning som handlade om handel och kontakter över havet. Denna var trevlig och det var bra att man byggt upp den lite utifrån en vilja att ge en känsla av att gå omkring på en båt. Lite uppdatering skulle kunna behövas även här. Bl.a. då vi idag vet att handelsvaror faktiskt tog sig "ut på landet" också under medeltiden och inte bara stannade i städerna. Det var emellertid en bra presentation av varorna som man handlade med. Något jag saknade är rederier och deras verksamhet i Sverige genom historien. Det finns uppgifter om att Märta Leijonhufvud driver ett rederi i Västervik under andra halvan av 1500-talet, men jag har inte lyckats hitta någon information om hur en sådan verksamhet faktiskt såg ut. Rederiverksamhet tillhör ju sjöfarten, varför det skulle passa in på ämnet för utställningen.

I ett rum direkt när man kommer upp för trappan varvas tre filmer: en om modellerna, en om flottans historia och en där journalisten Herman Lindqvist berättar om Fredrik Henrik af Chapman. Den om flottan tyckte jag var den allra bästa. En tydlig sammanfattning av svenska flottans historia och vad den har och har haft för olika uppdrag genom åren. Stor eloge igen för att man inte demoniserat Gustav Vasa. Den om modellerna var också tydlig och intressant. Enda frågan jag har är varför den visades helt separerad från modellerna den berättade om. 

Filmen med Herman Lindqvist hade jag däremot lite svårare för och det beror inte främst på att man valt Herman som ju inte är historiker utan på utformningen. Man har nämligen varit för intresserad av att visa Herman i olika miljöer på bekostnad av det historiska. Det står på skärmen när han byter plats var han befinner sig, men miljön han vistas i blir aldrig mer än en bakgrund eftersom majoriteten av filmen består av olika nära närbilder av Herman. Ibland flimrar historiska porträtt, ritningar och målningar av miljöer och skepp förbi i säkert max 5 sekunder innan man återvänder till en närbild av Herman. Det blir inte bättre heller av att han inte längre är så ung som han en gång var och dessutom inte har samma kraft i rösten längre, vilket gör att det han säger inte alltid når ut riktigt till publiken.

Överlag tycker jag att Sjöhistoriska är ett trevligt museum som var väl värt ett besök. Man kan även bege sig till deras museifartyg isbrytaren Sankt Erik och fyrskeppet Finngrundet som är öppna för besök under sommarhalvåret vid museipiren på Galärvarvet på Djurgården bakom Vasamuseet. Dessa besökte jag inte i söndags, men jag har gjort det vid ett flertal tidigare tillfällen.

Bild 1: Amphions akterspegel
Bild 2: Galeonsfigur

Bild 3: Fartygsmodell

Bild 4: Översikt över utställningen om de sjöhistoriska samlingarna

Bild 5: Telefonboj från den svenska ubåten Ulven.

Bild 6: Modell av en medeltida kogg i utställningen om handel

Bild 7: Fartygsmodell

Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,

utställningskatalogen Swedish Grace. 

Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.

Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan

Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.

Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.

Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.

Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 

Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 

Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren

Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Margareta av Antiokia

Fruntimmersveckan finns belagt som namn på den vecka i juli då sex av dagarna har kvinnliga namnsdagar från 1870. Dess ursprung finns dock i medeltiden då fyra kvinnliga helgon firades mellan 20 och 24 juli: Margareta av Antiokia (20 juli), Praxedis (21 juli), Maria Magdalena (22 juli) och Kristina av Bolsena (24 juli). 1698 tillkom Abrahams hustru Sara 19 juli och 1755 ersattes Praxedis av Johanna. 1827 togs helgonet Apollonaris av Ravenna bort 23 juli till förmån för kronprinsparet Oscar (II) och Josefinas barn prins Gustaf som föddes samma år. Han skulle ha hetat Emma om han blivit en flicka.

Först ut i "originalet" av fruntimmersveckan är, som sagt, Margareta. Det är ett grekiskt eller latinskt namn med ursprung i ett persiskt ord som betyder pärla och är känt i Sverige sedan 1000-talet när Inge d.ä. och drottning Helena döpte en av sina döttrar till Margareta Fredkulla. Därefter har det burits av flera kungligheter som drottning Margareta, kronprinsessan Margareta, Karl IX:s dotter Margareta Elisabet och inte minst drottning Margareta Leijonhufvud. Det är även namnet på t.ex. Gustav Vasas syster Margareta Vasa och Svante Sture och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture samt på änkan som tog slutförde bygget av Vasaskeppet Margareta Nilsdotter. Utöver dessa prominenta personer, råkar det även vara ett av mina andranamn då jag är uppkallad efter min mormor Alida Margareta. Men vem var då helgonet Margareta som är den som ursprungligen firades 20 juli i den västliga kristendomen (17 juli i den östliga där hon kallas Marina)?

Mycket om henne är oklart, men hon är helgon för Malta och de maltesiska städerna Sannat och Cospicua, gravida, döende, njursjukdom, bönder och oskyldigt anklagade. Hon ska ha kommit från staden Antiokia i Psidien i Mindre Asien och varit dotter till en hednisk präst vid namn Aedesius. 

Margaretas mor ska ha dött strax efter förlossningen och hon ska ha ammats av en kristen kvinna. När Margareta sedan följde sin ammas exempel, slängde fadern ut henne och hon adopterades av amman. Därefter ska hon ha levt som herde på landsbygden

Den romerske prefekten Olybrius ska ha förälskat sig i henne, men när hon avvisade honom, drog han henne inför rätta, torterade henne och slängde henne i fängelse. Där blev hon uppäten av Djävulen i drakskepnad, men hennes kors var för svårsmält så han spottade ut henne igen. Därefter halshöggs hon ca 304 e.Kr. 

Helgonkulten kring Margareta spreds i Europa med korstågen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna, en av de fyra Virgines capitales och en av de helgon vars röster Jeanne d'Arc säger sig ha hört.

Margareta-motiv (ofta med drake) är vanligt förekommande i konsten både
under medeltiden och renässansen och jag undrar om det inte är i
hennes egenskap som drakdräpare. Lite som en kvinnlig Sankt Göran
som också var ett populärt motiv under samma tid.

Saint George är ju Englands skyddshelgon och även Margareta
verkar ha varit populär där. Juliana Dresvina har skrivit boken A Maid with a Dragon. The Cult of St Margaret
of Antioch in Medieval England. (Jag vill läsa den, men den kostar lite väl mycket.)

Även inom heraldiken återfinns Margareta t.ex. på kommunvapnet för Vehmaa/Vemos
kommun i Finland (Se bild 2.) och på stadsvapnet för staden Rötz i Bayern
i Tyskland (Se bild 3.). Varför de valt henne har jag inte lyckats få reda på.

Bild 1: Sankta Margareta som herde av Francisco de Zurbarán (1631). Lånad från Wikipedia.

Bild 2: Finska kommunen Vehmaa/Vemos kommunvapen. Lånad från Wikipedia.

Bild 3: Tyska staden Rötz stadsvapen. Lånad från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn

Efter att ha konstaterat att danska regentlängden är en konstruktion från 1800-talet i föregående avsnitt, Kilden i Wien, fokuserar Cecilie Nielsen på att försöka ta reda på när det uppstod ett Danmark att vara kung över i sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge, Den mystiske sagn som kan i skrivande stund (4 juli 2022) ses från Sverige här. Därför beger hon sig till Ribe som var "stad" redan för 1300 år sedan. Där träffar hon arkeologen Morten Søvø som visar henne en typ av mynt som hittats på flera platser i det vikingatida Danmark, däribland i just Ribe. Mynten har ett mansansikte på ena sidan som en icke namngiven tysk på 1800-talet tolkade som guden Oden och på andra sidan ett monster. Därför har de kommit att kallas wodan-monstermynt. 

Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien. 

Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet. 

Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.

En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:

Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.

Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.

Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade. 

Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."

Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.

Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:

Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.

Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl). 

Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.

Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre. 

Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.