Ebba L. Lewenhaupt - Kung Märta

1960 publiserades en historisk roman om Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) som Ebba L. Lewenhaupt har skrivit. Den heter Kung Märta baserat på det smeknamn som Märta kom att få redan innan hon blev änka då hon redigt styrde och ställde över Stureättens egendomar och besittningar.



Boken omnämns på Märtas Wikipediasida och jag lånade den på Stockholms stadsbibliotek som hade den i magasinet. Man kan nog lugnt säga att det aldrig blev någon direkt kioskvältare eller att den tillhör bibliotekets mer utlånade böcker. Den hjälpsamma bibliotekarien var tvungen att lägga in boken i det digitala lånesystemet innan den gick att låna.



Boken följer Märta genom livet med fokus på det påstådda triangeldramat mellan Märta, hennes make Svante Sture och hennes storasyster Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Jag har pratat om denna historia både i mitt inlägg om Märta och framför allt i mitt inlägg om Margareta. Som jag skrev där tycker jag att den verkar orimligt att denna skulle vara sann och jag tror fortfarande att den mer är till för att antagonisera ätterna Vasa och Sture. Lewenhaupt bygger också en historia där hon ställer Märta både mot sin syster Margareta och sin mor Ebba Vasa. Baserat på källmaterialet finns det ingenting som tyder på att Märta skulle ha varit illa omtyckt av sin mor eller avundsjuk på sin syster, tvärtom verkar familjemedlemmarna ha stått varandra nära och det finns (delar av?) en intim brevväxling mellan Märta och Margareta. Jag tror att, även om deras föräldrar hade pratat om äktenskap, bör Svante och Margareta ha varit för små för att kunna utveckla ordentliga känslor för varandra. När Stockholms blodbad inträffade var Svante tre och Märta fyra och efter det verkar Svante inte ha varit i Sverige före Margareta gifte sig med Gustav Vasa.



Svante är skildrad som rätt "macho", men snäll och tillbakadragen och ständigt trånande efter Margareta varför Märta aldrig känner sig riktigt trygg i sitt äktenskap. Hon verkar också stå helt rakryggad, stoisk och nästintill opåverkad genom Sturemorden, vilket källorna ger en all anledning till att tro att hon inte var.

Märtas son Nils

Schablonbilderna till trots är boken enkel och lättgenomgången. Den är berättad episodiskt med stora tidshopp, men ändå kronologiskt. Jag tycker de stora tidshoppen är synd då det blir svårt att se makarna gradvis växa ihop och det är svårt att få riktigt begrepp om någons känslor. Det märks också väldigt tydligt att den har nästan sextio år på nacken även om jag skulle säga att det finns en sorts gryende feminism i beskrivningen av Märta. Hon är väldigt aktiv och initiativrik, samtidigt som Lewenhaupt också baktalar henne mest hela tiden. Hon skildras som ful med eldsflammande rött hår, fräknigt, avlångt ansikte, gänglig kropp och med mörka ögon. Detta sätts ännu mer i kontrast med storasystern som skildras som blond och mer eller mindre perfekt till både utseende och personlighet.

Svante Sture

Vad mer konstigt är: Svante beskrivs också som "blond" och som ni kan se på hans porträtt här till höger, tycker jag inte riktigt att den hårfärgen stämmer så bra.



Mig veterligen finns det inget känt porträtt av Märta, men om man utgår från hennes blodssläktingars (Margareta och Märtas tre barn Nils, Erik och Kristina) porträtt, var hon möjligtvis den som bidrog med blonda gener. Hennes svärfar Sten Sture d.y. verkar av allt att döma ha varit blond, men Svante är det inte.



Nils är väldigt ljushårig, medan Erik är något mörkare. Kristinas hår är täckt av en huvudduk på båda porträtten som man identifierat av henne.

Märtas son Erik

Alla barnen verkar ha ljusa, gröna ögon, till skillnad från Svante som är den mörkögda, vilket får mig att tro att barnen fått Märtas ögon. Kristina och Erik har också lite rundare ansikten än Nils och Svante, varför min tanke är att detta är ett drag de ärvt från modern.



Att Märta är vasstungad köper jag helt och fullt. Jag vill inte att hon ska vara knotig och gänglig heller. Jag ser henne snarare som liten och nätt. Detta för att jag vill att det ska kontrastera mot hennes stora personlighet.



Jag läste ut boken väldigt fort. Den var som sagt väldigt
schablonmässig, men medryckande och även om det inte var en skildring av
karaktärerna så som jag tänker mig dem, kan jag inte låta bli att ändå
ha ett varmt förhållande till den.

Märtas dotter Kristina

Märta tillhör, som ni kanske har märkt, en av mina personliga favoriter. Jag tycker hon är en oerhört häftig kvinna med ett spännande liv. Därför vill jag så klart alltid lyfta henne lite extra, men folk ser ut som stora frågetecken tills man nämner hennes syster. Därför värmer det mitt hjärta att någon faktiskt brytt sig om henne så pass mycket att de skrivit en berättelse om henne. Den har, som sagt, stora brister, men hon är väl värd att lyftas fram.







Porträtten av Sturarna är lånade från wikimedia commons.