Utöver att vara ärkemartyr, är Stefanus även helgon över diakoner, murare, staden Cetona i Italien samt hästar. Särskilt det sistnämnda är intressant för den bild som vi främst har av honom som Staffan Stalledräng. Men hur kom han egentligen att kopplas ihop med dem? Och varför utvecklades en kult kring honom och hästar i de germanska delarna av Europa och varför blev den kulten så stark just i Sverige att vi fortfarande sjunger "uppdaterade" versioner av legendvisor om honom som en tjänare till kung Herodes varje jul? Dessa frågor, och ännu fler rörande den mystiske Staffansgestalten har Karin Schager försökt besvara i sin bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande.
Staffansvisorna tillhör de äldsta svenska visskatterna och har sjungits sedan medeltiden. De har dock förändrats med tiden och många av Staffansvisorna som sjungs idag är ganska olika de legendvisor som sjöngs om Staffan på medeltiden. Visorna förekommer emellertid inte bara i Sverige utan finns bevarade även från Finland, Danmark, Färöarna och England. Svenske språkforskaren och etnologen Hilding Celander fick också en tysk översättning av en slovensk legendvisa om Staffan översatt till tyska av sin slovenske kollega Boris Orel 1939. Därför kan man undra om inte traditionen kanske är mer utbredd än vad Karin Schager menar i boken. Åtminstone i slaviska områden. I de romanska områdena av Europa verkar Stefanus få vara "sig själv".
Vem var då Staffan vi firar? Han är kopplad till Bibelns Stefanus, men i de medeltida legendvisorna blev han anställd hos kung Herodes och tar över de tre vise männens roll som den som förkunnar Jesus födelse till honom. Det är också Herodes, och inte Stora rådet som stenar honom i visorna.
Men det finns emellertid även en annan, för oss här i Sverige och Norden mer lokal, Staffan som kopplats samman med Stefanus. Adam av Bremen berättar en Stenphi (även kallad Simon) som skickades som missionär till Sverige ca 1060 e.Kr. och som ska ha varit biskop av Hälsingland. Denna Staffan dyker även upp i Prosaiska krönikan från 1450-talet enligt Karin Schager och han omvände många i Hälsingland innan han mördades i skogen Ödmården och begravdes i Norrala där man byggde gravhuset kallat Staffans stupa. Den exakta mordplatsen är okänd, men det ska ha skett någonstans längs vägen Norrala-Hamrånge, antingen vid bäckarna som korsar landsvägen mellan Själstugu och Hamrånge, vid den stora stenen kallad Kapellstenen eller i själva Själstugu by. Det har sagts att mjölbärsrisets blad är röda i enbärsbuskbacken nära Själstugu p.g.a. Staffans blod och inte p.g.a. så kallat blåbärsrost. Även stenarna på båda sidor av landsvägen på Högkullen ska ha färgats av hans blod och inte av violalg. Byn Själstugu ska också ha fått sitt namn efter att man tog den döende Staffan dit. På äldre skogsmål betyder nämligen att själas att dö.
Vår främsta källa till Staffan i Hälsingland är den engelske, folklivsintresserade björnjägaren Llewellyn Lloyd som berättar att Hälsingland alltid varit känd för sina goda hästar och att Staffan visade dem mycket kärlek. Han ska alltid ha haft fem hästar med sig då han en gång i veckan red runt i sitt missionsområde i sin bok Svenskarna och deras plägseder som publicerades 1871. Enligt Lloyd ska folk också ha vallfärdat till graven länge efter Staffans död för att söka bot för sjukdomar, särskilt hästars och det finns berättelser om mirakel vid Staffans stupa i Norrala något som bestämt avvisades av Hudriksvallsprosten Olof Broman på 1700-talet.
Till firandet av Staffan har man även kopplat hästar (Staffan Stalledräng) och han har blivit deras skyddshelgon. Det verkar jättemärkligt då Bibeln inte säger något alls om Stefanus relation till dem. Germanerna verkar dock ha firat en stor hästhögtid kring jul som helt enkelt också integrerades i Staffansfirandet för att det passade tidsmässigt. Bl.a. hade man förr vilda ritter som kallades Staffansritter (eller Staffansskede eller Staffa-kut) natten mellan juldagen och annandagen där drängar och hästar satsade allt på att först nå fram till en vattenkälla vars vatten blivit förtrollat och skulle ge hästen kraft och styrka. Efter dessa ritter åderlät man hästarna och de bjöds också på öl. Man red också runt och ibland in i kyrkan. Till skillnad från de vilda ritterna till källan då man alltid galloperade, gick dessa i lugnare trav. Prästerna skvätte vigvatten på och välsignade hästarna och allt som de behövde som havre, hö, korn, bröd, salt och vatten. Denna sed finns belagd sedan 700-talet och förbjöds åtminstone i München i Tyskland först 1876. Staffansdagen har också ansetts vara en bra dag att tämja hästar på.
Hästceremoniellt är en hednisk sedvänja och kan enligt Karin Schager kopplas ihop med Odens vilda ritter tillsammans med de osaligas andrar juletid. Oden, i sin skepnad som Jólnir, var julens gud och ska under lussenatten ha förvandlat vatten till vin. Detta för ju tankarna till Jesus och miraklet vid bröllopet i Kana som enligt evangelisten Johannes var det första Jesus utförde och som firas i epifanin kring trettondagen. (Schager går noga igenom firandet med kyrkspel och stjärngossetåg på trettondagen som Staffan med tiden skulle bli en del av, men jag tänker lämna detta till ett inlägg på trettondagen.) Man kan därför misstänka att det är en kristen berättelse som först applicerats på Oden och som senare återfått sina kristna förtecken. Enligt Schager berättade Gunnar Olof Hyltén-Cavallius att det i Wärend i Småland (men även på andra håll) ännu på 1860-talet var välkänt att stora sällskap av hedniska väsen var ute och for under julnätterna, men Oden kunde även resa ensam. Julkärven sattes troligen också upp till Odens häst Sleipner. Det var Oden man bad för hästarnas hälsa och lycka hos och detta verkar ha applicerats på Staffan. Kulten till Oden skedde också ofta vid heliga källor.
I Norge kallades staffansritterna Oskoreien (eller Rie um hus och även Rida Staffis kout) och de blev kvar bland den norska allmogen åtminstone fram till slutet av 1800-talet, men i Sverige verkar de ha fortsatt in på 1900-talet även om traditionen att vattna hästar med tiden föll i glömska.
Ritternas gränslöshet tyder på att de var iscensättningar av Odens ritter och det hände att ryttarna, liksom de osaliga andar de förkroppsliade, bröt sig in i gårdarna. Både för att låna hästar och för att äta och dricka sig mätta, något som inte accepterades vid andra tillfällen, men som då var väntat. Gårdsfolket brukade därför duka upp borden.
I Finland känner man till traditioner där man ridit in hästen i stugan och hällt öl över den. Därefter fick den också dricka av ölet. Först därefter blev det människornas tur att dricka. Då ur samma krus som hästen. Tidigt i annandagsottan träffades också männen i stallet för att supa och äta närmast rituella offermåltider som oftast bestod av soppa på hanhare och ekorre. Ett åtal som väckte 1686 vittnar om att seden var straffbar och väckte anstöt.
Visst vilar det en hednisk stämning över många av de seder som varit knutna till annandag jul och som kretsar kring bondens dyrbaraste djur, hästen!~ Karin Schager
När man red runt bland gårdarna sjöng man Staffansvisorna och på Gotland var det t.o.m. Staffan som delade ut julklappar ett tag. Det är även känt, särskilt från Uppland, att man klädde honom i halm och ibland hade han ett bockhuvud som man hotade att stångas med om man inte fick det man ville ha.
Staffanstraditionerna är, som sagt, förknippade med superi och brännvin har t.o.m. kallats Staffansvatten och i Westfalen kom annandagen att kallas Sup-Steffen. Detta ledde till att Karl den store redan 789 e.Kr. försökte förbjuda supandet till Staffans ära, men som Karin Schager skriver är det svårare att bekämpa vissa fromhetsyttringar än andra.
Att döma av vittnesmålen och med tanke på allt superi, hände det ofta att firandet till Staffans minne urartade i slagsmål, men även i många olyckor, stundtals med dödlig utgång. Särskilt från det att Staffanstraditionerna började mixas med stjärngossetågen på trettondagen hade Staffan ofta med sig en butelj som han gömde i det långa skägg han blivit utrustad med. Ofta bar han även en päls från varg eller björn. Karin Schager reflekterar inte över detta närmare, men det får åtminstone mig att tänka på bärsärkar och ulvhedningar som också kan kopplas ihop med Oden.
Kyrkan i både Danmark och Sverige verkar först på 1700-talet bli mer oroliga för traditionen även om superintendent Johannes Brodinus i Visby redan 1659 försökte få den förbjuden. I Larvs pastorat i Skaraborgs län bestämde man 1750 också att de som red eller lånade ut hästar till Staffansritterna, skulle böra två daler silvermynt. Märkligt att detta sker just under 1700-talet då det annars är seklet då man börjar så smått att införa religionsfrihet.
Staffanslegenden är också kopplat till ett tuppmirakel. Det sägs att den stekta tuppen Herodes blivit serverad ska ha återuppstått när Herodes vägrade tro på Staffans förkunnande om Jesus födelse och utbrustit att i så fall skulle tuppen börja leva igen. Tuppen är en ljusets härold och därför en viktig symbol i kristen konst som har hedniska anor. Dess koppling till morgonen då ljuset vunnit över mörkermakterna, gör den även till en symbol för återuppståndelse, inte minst Jesus.
Tuppmiraklet och troliga Staffansfigurer finns också på flera kyrkoföremål (mestadels dopfuntar) från Sverige. Främst från Gotland och Västergötland, men ryttarfiguren på den så kallade Överhogdalstapeten från Härjedalen har tolkats som Staffan. C14-dateringar av den till perioden 800-1100 med den troligaste dateringen före år 1000 för däremot att Karin Schager avfärdar att det skulle vara Staffan. Sett till att Karl den store uppenbarligen försökte förbjuda Staffans-firandet redan på 700-talet, undrar jag dock om den inte ändå kan sättas i samband med Staffan- och/eller det germanska hästfirandet. Att Härjedalen under medeltiden var norskt är förvisso sant, men det var, liksom Jämtland, kyrkligt svenskt och tillhörde ärkebiskopssätet i Uppsala. Dessutom är jag ytterst osäker på om man kan tala om fasta politiska gränser i Norden på 1000-talet.
I Dädesjö gamla kyrka i Småland påträffade man 1907 målningar av 1200-talsmästaren Sighmunder som verkar ha utgjort den ursprungliga takplattfonden. Dessa trämålningar berättar om julevangeliets händelser och en av dem visar hur Staffan vattnar sina hästar och nästa hur han ser Den ljusa stjärnan i en brunn och sedan även en målning där han berättar om Jesus födelse för Herodes. En av scenerna har fått agera omslagsbild för boken och ni kan se den här ovan.
Karin Schager har ett helt kapitel om de gotländska dopfuntarna gjorda av stenhuggaren Hegwald och då hon även inleder med dem, får jag intrycket att de är ursprunget till hennes intresse. De dopfuntar som är av särskilt intresse är de i Vänge, Stånga och När.
Hegwalds dopfuntar kännetecknas av vad som tidigare kallades Den vilda stilen då han levandegör sina figurer utan fasta mått, naturliga vinklar och regelbundna linjer och förtjänar nog ett eget inlägg framöver. Även i dessa dopfuntar finns kopplingen mellan Staffan och de tre vise männen och Karin Schager menar att det kan ha funnits ett idéutbyte mellan Gotland och England där den äldsta kända nedteckningen av Staffansvisan finns. Något som Schager inte verkar känna till är den bildsten (G92) som påträffats i Bosarve i När socken där en av Hegwalds dopfuntar med troligt Staffans-motiv också finns. På ena sidan visar den en figur som verkar "vattna" en häst som har en ryttare på ryggen. Idag finns stenen på Gotlands museum i Visby och ni kan se den här intill.
De västgötska kyrkliga avbildningarna med trolig kopppling till tuppunder och Staffan har inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet, vilket är lite synd då de enligt Karin Schager troligen är av provinsiell härkomst och t.ex. dopfunten i Hajom kyrka och broddetorpsantemensalet kan tillhöra de äldsta framställningarna av Staffanslegenden och tuppundret. Schager pekar på en del kopplingar till de så kallade cock and pot-legenderna som var vanliga på Irland åtminstone sedan 1100-talet där man även kan se keltiska inslag i motivet.
Som sagt tänker jag lämna Karin Scahgers genomgång av kyrkospelen, de tre vise männen och stjärngossetågen knutna till trettondagsfirandet till trettonhelgen, men det verkar som att en del forskare blandat ihop traditionerna. Kan det vara för att det är det moderna luciatågets stjärngossar som oftast framför Staffansvisorna idag? Schager har verkligen gjort ett ordentligt jobb med att bena ut den brokiga Staffanstraditionen. Hennes intresse framstår som genunit och hon förblir engagerad genom hela boken. Ihop med att jag inte själv haft tid och energi att gräva djupare, tyckte jag att det var bäst att låta detta inlägg bli om boken istället för bara en genomgång av traditionerna kring Staffan stalledräng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.